Utbildningsfrågorna är viktiga för Centerpartiet och därför vill vi investera i utbildning på alla nivåer, från förskola, grundskola, gymnasieskola till högre utbildning och forskning, i ett livslångt lärande. I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveckling är lika tillgång till bra utbildning en avgörande rättvisefråga. Utbildning är den viktigaste och mest långsiktiga vägen till social och regional utjämning.
Kunskap innebär makt, makt att förändra och påverka samhället i stort men också makt att kunna göra sina egna val. En bra utbildning ger redskapen för människor att infria sina framtidsdrömmar. Politiken måste därför bygga på en grund som erbjuder alla lika möjligheter till en bra start i livet.
För att ge alla elever, i olika skolformer, större chanser att tillgodogöra sig kunskaperna vill vi individanpassa skolan ännu mer än vad dagens skola gör. I Centerpartiets utbildningspolitik utgår vi från att alla elever kan och vill lära sig. Detta står i stark kontrast till dem som menar att vi måste acceptera ett visst svinn på vägen – att alla inte kan eller bör ges möjligheter att lära.
I denna motion tar vi upp frågor som berör förskola, gymnasieskola, fristående skolor, livslångt lärande, vuxenutbildning, folkbildning, funktionshindrade i skolan. Vi återkommer till frågor om grundskolan i en särskild motion.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Förskola 4
4.1 Mångfald 4
4.2 Kvalitet 5
4.2.1 Barngrupperna 5
4.2.2 Bristen på förskollärare 6
4.3 Öppen förskola 6
5 Förskoleklass 7
6 Gymnasieskolan 8
6.1 Kärnämnena 8
6.2 Individuell studieplan 9
6.3 Rätten att tentera upp betyg 9
6.4 Inför gymnasieexamen 9
6.5 Elevinflytande 10
6.6 Utbildningsgaranti 10
6.7 Studiebidrag 11
6.8 Lärande i arbetsliv 11
7 Fristående skolor 11
7.1 Elever i behov av särskilt stöd 12
7.2 Fristående gymnasieskolor 13
7.3 Individuellt program 13
7.4 Krav på lärare 14
8 Livslångt lärande 14
8.1 Kvalificerad yrkesutbildning 15
8.2 Samordna utbildningsformer 16
8.3 Validering 16
8.4 Gymnasierätt 16
9 Folkbildning 17
9.1 Folkhögskolor 17
10 Funktionshindrade i skolan 18
10.1 Skapa ett nytt riksgymnasium 18
10.2 Särskola 18
10.3 Personer med funktionshinder och det livslånga lärandet 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förskolans verksamhet måste kvalitetssäkras genom att man dimensionerar barngrupperna utifrån både barnens och personalens perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillföra lärarutbildningen 500 nya utbildningsplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en ökad flexibilitet för de enstaka lärosätena att göra omfördelningar av utbildningsplatser utifrån antalet sökande till olika utbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utvecklingen av förskoleklass.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att se till att gymnasieskolorna följer de uppsatta reglerna om att alla elever skall ha en individuell studieplan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att återinföra möjligheten att tentera om gymnasiekurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inrätta en gymnasieexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att permanenta försöksverksamhet med lokala styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att införa en utbildningsgaranti för alla upp till 25 års ålder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skriva in i skollagen att läraren har rätt att underrätta föräldrar till myndiga elever om de skolkar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge fristående skolor möjlighet att ta emot elever i behov av särskilt stöd på samma villkor som en kommunal skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om möjligheten att inrätta individuella program vid fristående gymnasieskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om lägga in en kontrollstation för att se om förändringarna med behörighetskrav på lärare i fristående skolor fungerar som det var tänkt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ytterliga 500 platser tillförs den kvalificerade yrkesutbildningen (KY).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ha ett mer flexibelt system för att kunna anpassa KY-utbildningar efter behov på den lokala arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra en översyn och en samordning av de eftergymnasiala yrkesutbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett nationellt kvalitetssäkrat system för validering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en lagstadgad rätt att delta i gymnasial vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att studieförbunden bör tillföras 5 000 platser åren 2003–2005 genom en omfördelning av det totala antalet årsstudieplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att beslutet om att stänga den fasta skoldelen på Ekeskolan skall omprövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inrätta ett riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge personer med särskoleutbildning tillträde till vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta vuxenutbildning vara underlag för rätt till assistent enligt LSS.
Förskolan omfattar en allt större andel av alla barn och spelar en viktig roll för barns utveckling och lärande. För Centerpartiet är det viktigt att ge bästa tänkbara förutsättningar för en hög kvalitet i förskolans verksamheten. Centerpartiet har varit pådrivade för en läroplan för förskolan.
Vi välkomnar att arbetslösas barn, barn till föräldralediga och barn till asylsökande garanteras plats i förskolan samt att den allmänna förskolan för fyra- och femåringar införs år 2003.
Förskolan är med och lägger grunden för ett livslångt lärande, där lärandet i förskolan har sin grund i leken.
En mångfald av förskoleformer med olika organisationsformer – kommunala förskolor, föräldrakooperativ, personalkooperativ, föreningsdrivna förskolor, familjedaghem etc – innebär att de olika förskoleformerna kan stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela förskoleverksamheten i Sverige. Driften av förskolan är inte det viktiga, det är den pedagogiska verksamheten som är det centrala. Etableringsfriheten för förskolor bör återinföras. Se även vår motion om barn- och familjepolitik.
Besparingarna inom förskoleverksamheten har varit stora under 1990-talet. De vanligaste besparingsstrategierna har varit att ta in fler barn i grupperna och minska personaltätheten. Genom införandet av maxtaxan, som inte var fullt ut finansierad av regeringen, har kommunerna tvingats skjuta till extra pengar eller finna andra former, som större grupper, för att sänka kostnaderna.
Arbetsbelastningen är med andra ord hög och oron bland personal och föräldrar har ökat. Vi vet att många förskollärare är oerhört pressade idag och att barngrupperna är större än de som forskningen talar för, för att kvaliteten skall bli bra.
Det är minst sagt beklämmande att regeringen istället för att ta itu med kvaliteten i förskolan endast ger Skolverket ett uppdrag att göra en fördjupad studie av barngruppernas storlek och personaltäthet trots att Skolverket så sent som i maj presenterade en undersökning/kartläggning av just barngruppernas storlek. Skolverket redovisar att det blivit allt trängre i landets förskolor.
Att regeringen skriver i budgetpropositionen att det i genomsnitt skall vara fem barn per heltidsanställd, 15 barn per grupp med tre heltidsanställda, låter vackert men räcker inte långt. Regeringen har för säkerhets skull också lagt till meningen: ”Satsningen på kraftigt förstärkta personalresurser till förskolan skall ske successivt under mandatperioden och i den takt som ekonomin tillåter.” Så de vackra orden om mer personal och mindre barngrupper kanske inte blir annat än vackra ord.
Centerpartiet anser inte att vi ifrån riksdagen skall tala om hur stora barngrupperna ska vara. Det viktiga är att förskolans verksamhet kvalitetssäkras genom att barngrupperna i förskolan dimensioneras utifrån både barnens och personalens perspektiv.
Barngrupperna får inte vara större än att varje enskilt barn känner trygghet och får en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet.
Personalen ska känna att den utför sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.
Det är viktigt att identifiera barn med särskilda behov för att tidigt ge det stöd som barnet behöver.
Vad som ovan anförts om barngruppernas storlek bör ges regeringen till känna.
Se även vår motion om barn- och familjepolitik.
Bristen på förskollärare är idag stor, och denna brist är resultatet av den politik som regeringen fört. Att regeringen nu tänker tillföra 6 000 nya förskollärare och barnskötare till barnomsorgen, för att minska barngrupperna och på så vis höja kvaliteten, är ett lovvärt försök, men frågan är varifrån regeringen tänker trolla fram dessa 6 000 personer. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen inte är särskilt konkret i sitt förslag när den skriver: ”Regeringen avser att återkomma med ett förslag om ett riktat statsbidrag till kommunerna för att tillföra minst 6 000 nya förskollärare, barnskötare eller annan personal till förskolan.” Problemet är att det idag inte finns tillräckligt många utbildade förskollärare. Och utbildning av förskollärare är ett statligt ansvar.
Enligt Lärarförbundet har utbildningen till förskollärare varit underdimensionerad de senaste åren, och förbundet har sedan mitten på av 90-talet påpekat detta för regeringen, dock utan resultat. Regeringen medger själv i tidigare budgetproposition att problemet är att antalet platser till förskollärarutbildningen ej varit tillräckliga och att bristen inte beror på studenters bristande intresse för att söka sig till utbildningen.
Med tanke på alla reformer som nu genomförs i förskolan, nämligen maxtaxa, garanterad plats i förskolan till arbetslösas barn, barn till föräldralediga och barn till asylsökande samt att den allmänna förskolan för fyra- och femåringar införs år 2003, hade det varit önskvärt om regeringen samtidigt sett till att åtgärda bristen på förskollärare.
Centerpartiet tillför lärarutbildningen 500 nya utbildningsplatser för att fler skall kunna utbildas till förskollärare. Detta bör ges regeringen till känna.
Det bör finnas en ökad flexibilitet för de enstaka lärosätena att göra omfördelningar efter att de sett hur antalet sökande till olika utbildningar ser ut. Om det exempelvis inte finns tillräckligt med sökande till vissa utbildningar bör det finnas ett utrymme för det enskilda lärosätet att istället utöka antalet platser för en utbildning som har många sökande. Detta bör ges regeringen till känna.
Öppen förskola är dels till för barn som inte är inskrivna i förskolan, dels ett komplement till familjedaghemmen. Det finns inga krav på inskrivning eller anmälan för att delta i verksamheten. Verksamheten erbjuder barnen en pedagogisk gruppverksamhet och skall även tillgodose de vuxnas behov av kontakter med andra vuxna samt social service.
Under 1990-talet har antalet öppna förskolor mer än halverats. Hösten 2001 fanns 752 enheter. Centerpartiet vill understryka behovet av att utveckla den öppna förskolan och den betydelse den har för barn och föräldrar.
En ny skolform, förskoleklass, infördes 1998. Införandet är ett led i en strävan mot ökad integration mellan verksamheterna i förskola, grundskola och fritidshem. Som ett led i reformarbetet har förskolan också fått en egen läroplan, Lpfö 98, och Lpo 94 har anpassats till att omfatta även förskoleklass och fritidshem. Förskoleklass är en frivillig skolform för barnen och föräldrarna men det är obligatoriskt för kommunerna att erbjuda den.
Skolverket har haft i uppdrag att följa arbetet och utvecklingen med förskoleklass ute i kommunerna. Skolverket redovisar att det saknas kunskap om reformens intentioner och den reviderade läroplanens innehåll och innebörd. På många håll finns det brister när det gäller framväxten av ett gemensamt synsätt i nämnd, förvaltning och lokala organisationer.
Dessutom konstaterar Skolverket att man på många håll strävar efter att anpassa barnen till en traditionell skola. Verket konstaterar också att samverkan mellan förskola och skola ofta sker på skolans villkor. Det förefaller som om det finns risk för att det traditionella ”klassrummet” håller på att ta över på bekostnad av förskolans mer ändamålsenliga lokaler med utrymme mer anpassat för barnen.
Trots bristerna och medvetenheten om att reformen kräver mycket arbete innan en integration av synsätt, förhållningssätt och arbetssätt har skett så ser de flesta positivt på reformens inneboende möjligheter, såväl på kommunal nivå som på verksamhetsnivå. Även föräldrar har en positiv inställning till förskoleklass.
Skolverket har presenterat några förslag till åtgärder på statlig nivå som Centerpartiet ställer sig bakom:
Fortsatt översyn och synkronisering av lag och förordning.
Satsning på implementering av integrationsreformer, den reviderade Lpo 94 och Lpfö 98 såväl på kommunal nivå som på verksamhetsnivå och inom rektors- och lärarutbildningen.
Fortsatt satsning på utvecklingsarbete och utvecklingsdialoger med kommuner och skolor.
Forskningsbaserade studier av den pedagogiska verksamhetens innehåll och effekter av olika organisations- och vistelseformer.
Satsning på en dialog med rektorsutbildningen och den nya lärarutbildningen.
Regeringen bör åtgärda de förslag som ovan anförts angående utvecklingen av förskoleklass. Detta bör ges regeringen till känna.
Åtgärder på kommunalnivå och verksamhetsnivå skulle bl.a. kunna vara:
En medveten satsning på att förstärka kunskap och samsyn i hela organisationen.
Satsning på kompetensutveckling av all personal på lika villkor.
Att skapa tid och stöd för kollegiala reflektioner.
Att värna och stödja de nya personalgrupperna i skolan.
Översyn av ledningsorganisationen och dess kompetensbild.
Utvärdering av de integrerande verksamheterna.
Grundskola
Se särskild motion om enbart grundskola
Gymnasieskolan brottas idag med stora problem med bl.a. elever som kommer till gymnasieskolan utan tillräckliga förkunskaper, elever som går ut gymnasieskolan utan att vara godkända i flera kärnämnen samt elever som hoppar av sin utbildning. Lösningen ligger inte i att riva upp reformen och gå tillbaka till en gymnasieskola som redan befunnits otillräcklig.
Vi vill istället fokusera på tidiga insatser genom att redan i grundskolan se till att eleverna får med sig grundläggande kunskaper och färdigheter till gymnasieskolan.
I våras skrev regeringen i sin utvecklingsplan att kompetenskraven ökar kraftigt inom alla sektorer. Samtidigt konstaterar regeringen att 15 % av förstaårseleverna i gymnasieskolan finns på det individuella programmet. Regeringen skrev vidare: ”Lösningen ligger dock inte i att sänka ambitionsnivån för vissa elever... Regeringen avvisar med bestämdhet alla tankar på att sänka kunskapskraven...” Det är dock minst sagt otydligt skrivet i budgetpropositionen där regeringen säger angående PRIV, programinriktade individuella program: ”På dessa program får eleverna delta i kurser på ett nationellt program, samtidigt som de kompletterar sin utbildning så att de uppnår behörighet.”
Istället för att koncentrera sig på att hitta lösningar för gymnasieskolan borde regeringen lägga mer kraft vid att se till att alla elever har med sig tillräckliga förkunskaper från grundskolan.
En av grundtankarna i gymnasiereformen var att garantera alla elever en likvärdig grund att stå på. Detta kom till uttryck i de s k kärnämnena – ämnen som är gemensamma för alla program. Samtliga nationella program innefattar åtta kärnämnen – engelska, estetisk verksamhet, idrott och hälsa, matematik, naturkunskap, samhällskunskap, svenska (alternativt svenska som andraspråk) och religionskunskap. Kärnämnena ska återspegla de kunskaper som är nödvändiga för alla medborgare.
I Finansdepartementets långtidsutredning framgår det att efterfrågan på lågutbildad arbetskraft minskar. I en undersökning av Industriförbundet framgår att det inte finns något utrymme för att sänka kraven på ungdomars kunskaper utan tvärtom tycker företagarna att det måste till ökade ansträngningar så att eleverna uppnår de uppsatta målen.
Vad gäller frågan om kärnämnena så har dessa varit föremål för åtskilliga diskussioner. Centerpartiet står fast vid att kärnämnen även fortsättningsvis bör vara obligatoriska inslag i alla program. Vi ser inte att det finns något utrymme för att sänka kraven på ungdomars kunskaper. Kärnämnena kan anpassas till den praktiska utbildningens ämnesområden och fack för att stimulera motivationen att lära. Vi tycker att det är bra att gymnasieutredningen ser över antalet kärnämnen och deras innehåll. I denna översyn bör även behovet av att stärka historiekunskaperna vägas in.
Det finns redan i dag ett uttryckt krav på att varje elev i gymnasieskolan ska ha en individuell studieplan. Det har dock visat sig att skolorna inte alltid lever upp till detta krav. Det är viktigt att individuella studieplaner upprättas för varje elev. Utvecklingssamtal ska genomföras minst en gång per termin.
Skolverket bör få i uppdrag att se till att skolorna följer de uppsatta reglerna om att alla elever ska ha en individuell studieplan. Detta bör ges regeringen till känna.
Det bör införas möjligt att tentera om gymnasiekurser. Eftersom det nya betygssystemet är målrelaterat och tanken är att betygen ska återspegla elevens kunskaper och inte dennes prestation. I förhållande till en grupp är det naturligt att möjligheten finns att genomgå särskild prövning för att höja ett betyg. Centerpartiet har tidigare avvisat regeringens inskränkningar i rätten att genomgå särskild prövning och vill att möjligheten till konkurrenskomplettering återinförs. Av praktiska skäl kan det övervägas om möjligheten till konkurrenskomplettering bör begränsas under terminstid. Prövningsinstrumentet är idag reserverat för dem som saknar betyg eller har betyget icke godkänd i en kurs. Samtidigt finns möjligheten att inom komvux genomgå ett obegränsat antal prövningar.
Möjligheten att genomgå prövning för att höja betyg bör åter införas i gymnasieförordningen. Det ska vara möjligt att tentera om gymnasiekurser.
Vad som ovan anförts om rätten att tentera om betyg bör ges regeringen till känna.
Införandet av en gymnasieexamen är ett viktigt steg för att kvalitetssäkra utbildningen i gymnasiet. En sådan examen, som bör vara internationellt gångbar, kan bli ett incitament för eleverna att gå igenom gymnasiet. En examen bör innehålla bl.a. krav på en lägsta andel godkända betyg liksom ett godkänt examensarbete. Detta innebär att examensarbetet på yrkesförberedande program bör utformas som ett yrkesprov i samverkan med berörda branscher. Genom en ny gymnasieexamen öppnas flera vägar genom gymnasieskolan, och fler möjligheter att ta igen tidigare misslyckanden erbjuds.
Däremot får den inte bli en ny version av gamla tiders studentexamen, som genom sina avgörande provtillfällen mer prövade elevernas nerver än deras kunskaper. Examen bör alltså inte innehålla selekterande provtillfällen och tentamina.
Införandet av en gymnasieexamen är ett viktigt steg för att kvalitetssäkra utbildningen i gymnasiet.
Vad som ovan anförts om inrättande av en gymnasieexamen bör ges regeringen till känna.
I och med 1994 års läroplaner betonas elevinflytandet med större eftertryck än tidigare. Elevinflytande är ett mångtydigt begrepp. Det handlar om arbetet i skolan, skolans arbetsmiljö och formella beslutsprocesser. Elevinflytande handlar dessutom om inflytande på arbetet i klassrummet och det egna lärandet. Enligt Skolverket finns ett nära samband mellan elevernas inflytande över undervisningen och elevernas färdigheter.
Centerpartiet anser att eleverna ska ha ett inflytande i skolan som växer med stigande ålder. Varje skola har ett uppdrag att se till att alla elever, oavsett kön och social bakgrund, får ett verkligt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och innehåll i undervisningen. Vi anser också att vid nyrekrytering av lärare bör även elever vara med vid anställningsförfarandet.
Sedan 1997 pågår en försöksverksamhet med lokala styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan. Regeringen säger, något otydligt men ändock, att den nu kan tänka sig permanenta verksamheten. Tyvärr talar den inte om när och hur.
Centerpartiet anser att vi inte behöver fortsätta med försöksverksamheten med lokala styrelser längre. Vi vill permanenta försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan nu. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid gymnasiestudier påbörjade före 20 års ålder skulle en garanterad rättighet att fullfölja utbildningen, upp till 25 års ålder, öka möjligheten för fler att få en godkänd gymnasieutbildning. En sådan utbildningsgaranti bör därför införas. Samtidigt bör man kunna genomföra utbildningen i sin egen takt, varvat med arbete.
Vad som ovan anförts om att införa en utbildningsgaranti bör ges regeringen till känna.
Inom gymnasieskolan finns idag ett särskilt problem då skolan inte har rätt att underrätta föräldrar till myndiga elever om att eleven skolkar i skolan. En familjs ekonomi kan drabbas hårt av att studiebidrag dras in för en gymnasieelev på grund av skolk. Ett indraget studiebidrag för en gymnasieelev kan i vissa fall även leda till indraget bostadsbidrag, flerbarnstillägg, underhållsstöd och barnpension. Detta eftersom eleven då avregistreras som student.
Centerpartiet upplever det som bekymmersamt att föräldrarna har försörjningsansvaret intill 20 års ålder för gymnasieelever, men att de inte har självklar rätt till information om elevernas uppförande, om de t.ex. skolkar, i skolan. Detta skulle kunna lösas genom att rätten att underrätta föräldrar till myndiga elever om de skolkar skrivs in i skollagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att öppna fler vägar fram till en godkänd gymnasieutbildning. Lärlingsutbildningen, eller som den nu kallas – lärande i arbetsliv, är en form av utbildning där det praktiska lärandet kommer till sin rätt. Eleverna får en utbildning som förenar teori och praktik i skolmiljö och i arbetsliv.
Det är viktigt att skolan samverkar med det omgivande samhället och arbetslivet. Uppläggningen av utbildningen bör därför vara flexibel och anpassad efter rådande förhållanden. Det är också viktigt att kraven utformas så att många lärlingsplatser kan skapas i småföretag. Vi vet att de små företagen kommer att få en allt större betydelse i framtiden, och därför är det viktigt att dessa ges goda möjligheter att ta emot lärlingar. Ett viktigt incitament för att få en fungerande lärlingsutbildning är resursfrågan. Utbildning kostar vare sig den äger rum i skolan eller i företag. För att särskilt små företag skall kunna medverka i lärlingsutbildning måste ersättningsfrågan lösas. I ett ökat samarbete mellan skola och arbetsliv är det viktigt att arbetslivet får ett större inflytande över gymnasieskolans utbildningar med yrkesämnen. Därigenom bedöms också arbetslivets företrädare få större intresse av att ta ansvar för utbildningar.
Fristående skolor har en betydelsefull roll i det svenska skolväsendet, inte minst genom den mångfald av olika pedagogiska inriktningar som de representerar. De utgör ett viktigt inslag i den öppenhet och valfrihet som ska känneteckna skolväsendet. Vi anser att fristående skolor, tvärtemot vad vissa kritiker gör, inte leder till social klyvning eller segregation. Vi menar istället att de fristående skolorna är en del av en stark rörelse i samhället där människor på många olika sätt visar att de vill ta större ansvar, ha större möjligheter till egna initiativ och vara mycket mer delaktiga i samhället.
De fristående skolorna har varit ett lyft för flera hotade landsbygdsskolor. Vi har sett hur föräldrar tagit över nedläggningshotade landsbygdsskolor och drivit dessa som fristående skolor. Engagemanget har kommit igång, bygden har fortsatt att leva och eleverna har haft möjlighet att gå kvar. Sett ur ett större perspektiv handlar det om makt över sin framtid att kunna bo och leva även utanför storstäderna. Nedläggning av de små lands- och glesbygdskolorna påskyndar med all säkerhet den negativa utvecklingen med folkminskning på landsbygden. Förutsättningarna för att mindre samhällen och byar ska växa och utvecklas ökar om barnfamiljerna har möjlighet att ha sina barn i en närliggande skola. Nedläggning av skolor i mindre orter är ofta en mycket kortsiktig lösning. Ingen barnfamilj flyttar till en bygd utan skola, och de som bor där tenderar att flytta därifrån om skolan försvinner.
Vi vill understryka vikten av att såväl fristående skolor som kommunala skolor verkligen följer läroplanen. Granskning av fristående skolor ska utföras av det nationella kvalitetsinstitutet.
Vid behandling av tillståndsgivning hos Skolverket ska kommunen vara delaktig, få yttra sig och ge en konsekvensanalys. Vid gymnasieetablering kan det handla om flera berörda kommuner.
Regeringen skriver positivt i budgetpropositionen om att kommunala och fristående skolor bör verka på samma villkor. Den skriver: ”Det krävs också att de fristående skolorna är öppna för alla elever, oavsett kön, social, kulturell eller etnisk bakgrund, och inte tillåts att ta ut avgifter av eleverna.” Vackra ord, men som tyvärr inte gäller barn i behov av särskilt stöd.
Riksdagsbeslutet 1995 innebar att fristående skolor var berättigade till att få bidrag som bl.a. grundades på om man tog emot elever med behov av särskilt stöd. Kommunerna skulle beakta detta om de fristående skolorna tog emot elever med funktionshinder, elever som behöver stödundervisning, undervisning i hemspråk eller elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk. Riksdagens vänstermajoritet beslutade 1996 tvärtom att en fristående skola inte skulle vara skyldig att ta emot en elev, om mottagandet medförde betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för skolan. I konsekvens med detta förslag ansåg också regeringen att en kommun inte ska vara skyldig att lämna bidrag för särskilt stöd, om eleven har ett omfattande behov av särskilt stöd och detta skulle medföra att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för skolan.
Det har nu visat sig att många fristående skolor kräver ett skriftligt intyg från den sökandes vårdnadshavare, där det framgår om barnet har något stödbehov. Nu påpekar regeringen själv i propositionen att ”... det inte anses förenligt med principen om öppenhet för alla att en skola vägrar att ta in elev av det skälet att en vårdnadshavare inte har lämnat en skriftlig försäkran där man intygar att man lämnat fullständiga uppgifter om barnets eventuella stödbehov”.
Centerpartiet anser att de fristående skolorna liksom de kommunala måste vara förpliktade att erbjuda utbildning på lika villkor för alla elever, även elever som kräver extra ekonomiska resurser, t.ex. funktionshindrade barn. Barn med funktionsnedsättning ska ha samma möjlighet att ta del av de fristående skolorna. De fristående skolorna måste kunna verka under sådana förutsättningar att deras verksamhet inte leder till inslag av segregation. Det behövs ett regelverk eller riktlinjer för bedömning av vilken typ av stödbehov som behövs så att frågan om särskilt bidrag lättare kan prövas och så att stöd kan ges på samma villkor som för en kommunal skola. Vad som ovan anförts om fristående skolors möjlighet att ta emot elever med behov av särskilt stöd bör ges regeringen till känna.
Fristående gymnasieskolor är ett bra komplement till den kommunala gymnasieskolan. För att inte riskera att den kommunala gymnasieskolan urholkas måste intagningsreglerna för gymnasiet ses över och bli mer konkurrensneutrala. Idag gynnas friskolorna genom att de har ”riksintag”, och kommunen måste bekosta utbildningen på en friskola oavsett om likvärdig utbildning erbjuds i hemkommunen. Reglerna bör ses över för att bli mer konkurrensneutrala. Samtidigt bör reglerna för utbildning på entreprenad ses över för att göra det möjligt att i större utsträckning lägga ut även teoretiska ämnen inom gymnasieprogram på entreprenad till olika utbildningsanordnare.
Många elever lämnar idag grundskolan utan tillräckliga kunskaper för att kunna påbörja ett nationellt program i gymnasieskolan. Resultaten inom det individuella programmet (IP), som idag enbart kan ges i offentlig regi, varierar. Vi anser att det är angeläget att ta vara på den kunskap och det engagemang som finns också utanför det offentliga skolväsendet för att ge dessa elever rätt stöd och stimulans för vidare studier. Även fristående skolor ska därför ges möjlighet att erbjuda undervisning inom ramen för IP-programmet. Det finns ingen anledning att invänta resultaten av gymnasiekommitténs arbete innan detta möjliggörs. Ju snabbare fler ungdomar kan få utbildning anpassad efter egna behoven och intressen, desto bättre. Vad som ovan anförts om möjligheten att inrätta individuella programmet vid fristående gymnasieskolor bör ges regeringen till känna.
Vi välkomnar regeringens förslag om förändringar i skollagen om att behörighet och anställningsvillkor för lärare, förskollärare och fritidspedagoger som gäller inom kommuner och landsting även skall gälla fristående skolor. Vi menar dock att det är mycket viktigt, precis som regeringen också föreslår, att det finns möjlighet för fristående skolor med annan pedagogisk inriktning, som t.ex. waldorfskolorna, att göra undantag från bestämmelserna om behörighet och anställningsvillkor för att upprätthålla sin pedagogiska profil. Regeringen bör dock lägga in en kontrollstation för att se om förändringarna om behörighetskrav på lärare fungerar det var tänkt. Detta bör ges regeringen till känna.
För Centerpartiet har krav på kompetensutveckling, livslångt lärande och vuxenutbildning varit centrala politiska mål tillsammans med en förbättrad grund- och gymnasieskola samt utbyggd högskoleutbildning. Centerpartiet bidrog genom samarbetet med regeringen till Kunskapslyftets införande. På samma sätt har Centerpartiet starkt bidragit till en expansion av högskolans utbyggnad i stora delar av Sverige.
Perspektivet livslångt lärande innebär ett starkt behov av att spränga gränser mellan olika politikområden såsom utbildningspolitik, socialpolitik, näringspolitik och arbetsmarknadspolitik. Dessutom har erfarenheterna från åren med Kunskapslyftet tydligt visat betydelsen av dels stor öppenhet för former och metoder att söka upp studerande med olika erfarenhetsbakgrund och motivation, dels satsningar inom det livslånga lärandet som en del av en satsning på tillväxt och utveckling.
Både den nationella och internationella utvecklingen visar på en starkt ökande betydelse av utbildnings- och bildningsnivån hos individer och befolkningen i sin helhet. Både för individen och samhällsekonomin i stort handlar det om ett viktigt vägval inför framtiden. I KLK:s (Kunskapslyftskommitténs) olika betänkanden finns återkommande redovisning av både svensk och utländsk forskning inom området livslångt lärande.
I svensk forskning betonas behovet att se olika former av lärande som integrerade processer. KLK redovisar för vuxenlärandet begreppen vardagslärande, lärande i arbetslivet och lärande i studier. Ett viktigt mål för samhällets satsningar inom vuxenlärandet blir därför att stödja en samordning och synkronisering av de olika lärandeformerna samtidigt som särarten för olika aktörer kan bibehållas och utvecklas. Mångfald av aktörer både inom vardagslärandet, arbetslivet och lärandet i studier är ett sätt att garantera fler valmöjligheter för individen och samhället. För att stimulera denna bredd behövs en stabil infrastruktur för livslångt lärande. Strukturen måste märkas på den lokala nivån och ges ett utvecklande stöd när det gäller lärarfortbildning, läromedel, bibliotek, hjälpmedel, informationsteknik, studiefinansiering m m. Vägledning, validering och individuellt kompetenssparande är andra viktiga instrument i framtiden.
Förändringarna i yrkeslivet går nu oerhört snabbt och kraven på ökad kompetens ökar med bl a den snabba tekniska utvecklingen. Utbildningsinsatser behövs för alla branscher, inte minst för de mindre och medelstora företagens vidareutveckling. Från tillväxtsynpunkt är det viktigt att flaskhalsar som uppstår i företagande p g a brist på kompetens åtgärdas så fort som möjligt. En nära arbetslivsanknuten utbildning med tydliga praktikinslag och med ett utbildningsinnehåll som svarar mot företagens behov av kompetens är därför oerhört betydelsefull. För att öka tillväxten och stimulera företagens utveckling krävs utbildningsinsatser av det slag som en kvalificerad yrkesutbildning ger.
Den kvalificerade yrkesutbildningen har visat sig fylla ett stort behov, vilket har framkommit under försöksperioden. Samverkan med näringslivet och inte minst utbildningsdelen ”Lärande i arbete” har visat sig utomordentligt värdefull. Den eftergymnasiala utbildningen som är direkt yrkesinriktad måste stimuleras. I detta avseende är KY mycket positivt.
KY-utbildningarna har anordnats av universitet, högskolor, kommuner, landsting och enskilda utbildningsanordnare. Det är lokala, regionala och nationella arbetsmarknadsbehov som utgjort grunden för initiativ till KY-utbildningarna.
Centerpartiet har varit pådrivande i att få till stånd en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Den borgerliga regeringen initierade våren 1994 en utredning i frågan. Utredningen var färdig 1995 och den då socialdemokratiska regeringen valde att föreslå en försöksverksamhet. Försöksverksamheten kom igång 1996 och antalet platser har därefter ökat från 1 700 till 12 500. Redan när försöksverksamheten startade 1996 föreslog Centerpartiet att tempot i försöksverksamheten skulle höjas, dvs att fler platser skulle införas redan första året. Det har visat sig att intresset för att starta kvalificerad yrkesutbildning är stort. I dag finns det ca 250 utbildningar inom olika branscher. Enligt SCB har drygt 80 % av studenterna fått arbete senast 6 månader efter avslutad utbildning. Vi ser med glädje att utbildningen blivit så lyckad och populär och att den socialdemokratiska regeringen nu äntligen föreslår att permanenta utbildningsformen.
I budgetpropositionen skriver regeringen att dess ambition är att på sikt utöka KY-utbildningen. För att tillgodose näringslivets efterfrågan på utbildad arbetskraft anser Centerpartiet att vi inte kan vänta med att öka antalet utbildningsplatser. För att klara efterfrågan bör ytterligare 500 platser ställas till KY-utbildningens förfogande. Vid en ökning av antalet utbildningsplatser vill vi understryka vikten av att en hög kvalitet på utbildningarna bibehålls.
Vad som ovan anförts om en ökning av antalet utbildningsplatser vid KY-utbildningen bör ges regeringen till känna.
Flexibiliteten och möjligheten att anpassa sig efter behoven på den lokala arbetsmarknaden måste öka. KY-utbildningar har visat sig vara mycket effektiva i att få fler i arbete och därför bör antalet platser öka. Den lokala möjligheten att göra förändringar i inriktning och antal platser per utbildning bör också öka. Exempelvis ska det vara möjligt att bemöta varsel och uppsägningar lokalt med att erbjuda KY-utbildningar för att utbilda till bristyrken. Vad som ovan anförts om att ha ett mer flexibelt system för att kunna anpassa KY-utbildningar efter behov på den lokala arbetsmarknaden bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att det går att överblicka utbildningsstrukturen. Idag finns det flera eftergymnasiala yrkesutbildningar, exempelvis påbyggnadsutbildningar inom komvux, yrkesteknisk högskola, vissa yrkesutbildningar inom folkbildningen och kvalificerad yrkesutbildning. Hur dessa inordnas i utbildningsstrukturen, hur de kan värderas om den studerande sedan vill läsa vidare och hur vissa av dessa finansieras är inte alltid helt klart. Regeringen bör därför göra en översyn av och en samordning mellan de eftergymnasiala yrkesutbildningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
I en ny utbildningsstruktur på eftergymnasial nivå är det en lång rad behov som skall tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte medverka till att skapa ett nytt ”lappverk” där meritvärdet av genomgången utbildning är oklar. Inte minst måste utbildningarna vara gångbara inom övriga EU-länder samt i ett internationellt perspektiv.
Det behövs ett väl fungerande och tydligt system för validering av inhämtade kunskaper för att kunna värdera och jämföra olika utbildningar. Detta skulle underlätta övergångar till och från högskolornas utbildning i ett såväl nationellt som internationellt perspektiv. Idag pågår en försöksverksamhet med validering av utländsk yrkeskompetens i åtta kommuner som skall slutredovisas senast i december 2002. Det preliminära resultatet av försöket har visat att valideringen markant ökat invandrares möjlighet att få arbete. Regeringen bör nu återkomma med förslag om ett nationellt kvalitetssäkrat system för validering. Detta bör ges regeringen till känna.
Idag har alla vuxna en lagstadgad rätt att från 20 års ålder delta i grundläggande vuxenutbildning motsvarande grundskola. Kommunerna har skyldighet att inte bara tillhandahålla utbildning utan också aktivt verka för att boende i kommunen som saknar grundskolekompetens deltar i utbildningen. Det bör även finnas en liknande lagstadgad rätt att delta i gymnasial vuxenutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Utvärderingar både inom Kunskapslyftet och i andra sammanhang (Statens utvärdering av folkbildningen, SUFO, 1996) visar mycket goda resultat hos både folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut och deltagarnas egen tillfredsställelse. De kommunala och statliga utbildningarna för vuxna har därför, liksom högskolan, mycket att vinna på att se folkbildningens strategiska betydelse för att lyckas med målet att nå alla med bra resultat.
Folkbildningen och studieförbunden spelar enligt statistik från såväl SCB som Skolverket en allt större roll inom Kunskapslyftet. Förmågan att nå studieovana grupper och personer med funktionshinder bl.a. genom annorlunda studieformer har dokumenterats i olika utvärderingar. Därför minskar möjligheterna att uppfylla de föreslagna målen för den framtida vuxenutbildningen när studieförbundens möjligheter att agera begränsas.
Vid årsskiftet upphör Kunskapslyftet som ett särskilt projekt. Ett nytt riktat statsbidrag till kommunalvuxenutbildning införs då den 1 januari 2003. Regeringen har beräknat medel för cirka 46 500 platser inom ramen för detta bidrag. Regeringen har beräknat att ett statsbidrag om drygt 7 000 årsstudieplatser skall gå till fokhögskolan. Centerpartiet anser att studieförbunden bör tillföras 5 000 platser åren 2003–2005 genom en omfördelning av det totala antalet årsstudieplatser. Vad som ovan anförts om omfördelning av årsstudieplatser till studieförbunden bör ges regeringen till känna.
Folkhögskolan ger en god medborgerlig bildning och är för många en livsutvecklande skolform. Utbildningen ger grundläggande behörighet till högskolestudier.
Folkhögskolorna har en betydelsefull roll i det svenska skolväsendet. Den frihet som folkhögskolorna har att utforma sina kurser utifrån skolans speciella inriktning och profil ger stora möjligheter för kursdeltagarna att påverka studiernas inriktning och innehåll efter förkunskaper, intressen och behov. Utmärkande för folkhögskolans undervisning är att den ofta arbetar med temastudier och projektarbeten. Här är kursdeltagarnas erfarenhet av arbets- och samhällsliv en stor tillgång för arbetet.
Folkhögskolorna erbjuder många särskilda kurser, t.ex i musik, mediekunskap, konsthantverk, teater, språk, friskvård, turism, där en större del av studietiden ägnas åt det ämnesområde man valt. En del av dessa kurser är yrkesinriktade. Som exempel kan nämnas utbildning till fritidsledare, dramapedagog, journalist, kantor och behandlingsassistent.
Centerpartiet var motståndare till avvecklingen av specialskoleverksamheten. Föräldrar och elever motsatte sig nedläggningen av Ekeskolan och Hällsboskolan och tyckte att den specialkompetens som hade byggts upp vid dessa skolor skulle få finnas samlad. Utgångspunkten för en politik för funktionshindrade barn och ungdomar borde vara deras egna upplevelser av situationen. Barnen ska ha en rättighet och inte en skyldighet att gå integrerat. Segregation kan vara något positivt – när den är självvald. Centerpartiet anser att beslutet om att stänga den fasta skoldelen på Ekeskolan skall omprövas. Detta bör ges regeringen till känna.
Idag saknar blinda och synskadade barn med multifunktionshinder tillräckligt bra möjligheter att studera vidare efter grundskolan. Resultatet blir att mycket få av ungdomarna går vidare, vilket är fel. De har rätt att kunna gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. Det bör därför inrättas ett nytt riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder. Vad som ovan anförts om att inrätta ett nytt riksgymnasium för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder bör ges regeringen till känna.
Under 90-talet har antalet elever i särskolan blivit fler och fler – under de senaste åtta åren har antalet elever ökat med 52 procent. Ökningen är störst inom grundsärskolan. Variationerna över landet är stora. Olika praxis och synsätt tycks råda i kommunerna om vilka barn som ska gå i särskolan. Ett par studier pekar på att föräldrar ofta ställs inför att antingen välja grundskola med bristande resurser för särskilt stöd eller särskolan. Så får det inte vara. Det måste vara barnets egen förmåga att tillgodogöra sig undervisningen som ligger bakom beslutet att ta emot barnet i särskolan.
Det är möjligt att undvika en del av det som kan komma att bli problem i framtiden genom tidig diagnosticering i samverkan mellan skola och landsting. Detta skulle kunna ske t.ex. i samband med fyraårskontrollen, där personal tränad för att upptäcka sådana problem bör kunna medverka. Centerpartiets satsningar på att tidigt upptäcka läs- och skrivproblem, inrättande av specialpedagogtjänster samt individuella skolplaner skulle också vara verktyg för att upptäcka elever som behöver gå i särskola.
Centerpartiet anser att det är viktigt att särskolan även fortsättningsvis får finnas kvar som en egen skolform.
Personer med särskola som bakgrund bör ha tillträde till vuxenutbildning efter samma principer som övriga vuxna. Den lagliga begränsningen måste undanröjas ur lagstiftningen. Vad som ovan anförts om att ge personer med särskoleutbildning tillträde till vuxenutbildning bör ges regeringen till känna.
Personer som omfattas av rätten till personlig assistans skall ha till gång till personlig assistans om personen vill delta i vuxenutbildning. KLK skriver att utnyttjandet av rätten till assistansersättning inte förändras av att någon deltar i vuxenutbildning. KLK ser inte att förslaget leder till ökade kostnader. Förslaget om att betrakta utbildning som en del i det daglig livet och därmed utgöra underlag för rätten till assistans enligt LASS är både principiellt viktigt och ett praktiskt och effektivt sätt att öppna vägen till vuxenutbildning för många personer med funktionshinder. Vad som ovan anförts om att låta vuxenutbildning vara underlag för rätt till assistans enligt LSS bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Sofia Larsen (c) |
|
|
Håkan Larsson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Jan Andersson (c) |