1 Innehållsförteckning 7
2 Förslag till riksdagsbeslut 8
3 Inledning 9
4 Grundläggande värden – värdegrunden 10
4.1 Mobbning och kränkande beteende 11
4.2 Jämställdhet 12
5 Skolstarten 12
5.1 Förskoleklassen 12
5.2 Skolstart och skolgång utifrån varje barns mognad 13
6 Grundläggande kunskaper 14
6.1 Teori och praktik i grundskolan 15
6.2 Historia och religionskunskap 16
6.3 För barnens skull: utvecklingssamtal och betyg 17
6.4 Elever som behöver särskilt stöd 18
6.5 Bättre möjligheter för elever med utländsk bakgrund 19
6.6 Läromedel 20
6.7 Informationsteknik 20
6.8 Det informella lärandet 21
7 Personalen 21
7.1 Lärarna 21
7.2 Rektor – pedagogisk ledare 23
7.3 Elevvård 23
8 Skolgårdar och klassrum – en miljö för lärande 24
9 Skolskjuts 24
10 Skolan, en del av samhället 24
10.1 Klassmorfar 25
11 Skolans styrning 25
11.1 Den målstyrda skolan 25
11.2 Skolverket 26
11.3 Nationellt kvalitetsinsitut 26
11.4 Viktiga områden för kvalitetsgranskning 26
11.5 Specialdestinerade statsbidrag 27
11.6 Elevers inflytande och ansvar 27
11.7 Föräldrars inflytande och ansvar 28
12 Fristående skolor 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans värdegrund i såväl förskola som obligatoriskt skolväsende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetet med skolans värdegrund skall ingå i skolornas kvalitetsredovisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kristendomens ställning i religionsämnet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur möjligheten till flexibel skolstart skall utnyttjas i högre grad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla metoder för att möta de s.k. bokstavsbarnens behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen mellan praktisk-estetiska och teoretiska ämnen i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottens betydelse för barns välbefinnande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens roll i skolan och musik- och kulturskolornas betydelse för barns utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om historieämnet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla religionskunskapsämnets betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidareutveckling av utvecklingssamtalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betygssystemets utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de nationella proven i årskurs fem skall vara obligatoriska och genomföras i flera ämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild auktorisation av lärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga lärare skall garanteras en individuell, skriftlig plan för sin kompetensutveckling, vilken uppdateras kontinuerligt efter samtal mellan lärare och arbetsledare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den fysiska miljön i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommuner skall bekosta skolskjuts till fristående skolor så länge det inte innebär merkostnader för kommunen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rollfördelningen i den målstyrda skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolutvecklingsmyndigheten och ett nationellt kvalitetsinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kvalitetsgranskning av ämnen som läses i blocka samt av fördelningen mellan praktiska och teoretiska ämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialdestinerade statliga bidrag till skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ett ökat elevinflytande i takt med stigande ålder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrars rätt till information och inflytande i skolan.
Den svenska folkskolan infördes 1842. Då var Sverige ett fattigt bondesamhälle i Europas utkant. Idag, 160 år senare, ligger vi fortfarande i Europas utkant, men vi är inte ett fattigt land och varken ett bondesamhälle eller ett industrisamhälle. I stället är vi i en förändringsprocess på väg till ett kunskaps- eller informationssamhälle. Ett samhälle där kunskap och kunnande blir allt viktigare.
I denna förändringsprocess spelar skolan en avgörande roll. Den har en viktig roll inte bara för samhället utan framförallt för den enskilde eleven, som får kunskap, förhållningssätt och färdigheter som behövs i morgondagens samhälle. Därför är det oroväckande när vi gång på gång möts av larmsignaler och varningstecknen från skolvärlden.
Det finns många väl fungerande skolor i Sverige idag. Men det finns också alltför många skolor som inte håller måttet och som inte ger elever den utbildning de har rätt till. För oss kristdemokrater är det en helt oacceptabel situation. Alla barn tillbringar minst nio år i skolan. Grundskolan är en obligatorisk verksamhet. Varje barn har både rättighet och skyldighet att ta del av undervisningen. Målsättningen är att alla under grundskoletiden ska få nödvändig livskunskap, de grundläggande kunskaper som krävs för att orientera sig i samhället. Målet uppfylls dessvärre inte idag, 25,7 procent av eleverna som slutade grundskolan våren 2001 hade då inte nått målen i ett eller flera ämnen. För fjärde året i rad ökar antalet elever som inte får godkänt i kärnämnena. Tendensen är oroande.
Det västerländska samhället är byggt på en värdegrund som härstammar från den kristna traditionen och den västerländska humanismen. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelare som vårt samhälle vilar på. Det är denna värdegrund som ska ligga till grund för skolans verksamhet.
Det är självklart att elever i grundskolan ska kunna känna sig trygga och inte bli utsatta för mobbning eller kränkande behandling. Väldigt många skolor lyckas skapa en skolanda, en positiv atmosfär där elever och personal svetsas samman av gemensamt arbete och har en generös syn på varandras olikheter. En undersökning från Göteborgs universitet visar att ett tydligt regelverk med milda men konsekvent tillämpade sanktioner, befrämjar elevernas kunskapsinhämtande (Ekonomiska resursers betydelse för pedagogiska resultat av Jan-Eric Gustafsson och Eva Myrberg.) Framgångsrika skolor som uppnår goda studieresultat har kommunicerat ett tydligt regelverk i hela organisationen och även till hemmen. Men arbetsro och ordning råder inte i alla Sveriges 5 000 grundskolor. På frågan om det brukade vara lugnt i klassrummet svarade knappt hälften av eleverna ”Nej, inte så ofta” eller ”Nej, aldrig” i Välfärd och skola (SOU 2000:39). I den internationella PISA-undersökningen var Sverige på plats 31 av 36 länder när det gällde ordningen i skolan. Enligt uppgifter från Barnombudsmannen upplever knappt 100 000 elever sig mobbade. Skolverkets attitydundersökningar visar att både elever och lärare anser att klimatet i skolorna har hårdnat. Det värsta med sviterna av den värdeneutrala skolan är att den drabbar de svagaste eleverna. Något som konstaterats nyligen i en LO-rapport:
Det är inte reaktionärt att kräva ordning, reda, disciplin och respekt för vuxna av elever i skolan. (...) Vårt motiv för att ta upp den här frågan är att vi tror att det just är ”LO-barnen” som far mest illa i en skola som är hållningslös och präglas av oro. Vårt intryck är att det är LO-förbundens medlemmar i egenskap av föräldrar som är de som mest efterfrågar ordning. (Resa i första klass (2001) sidan 168.)
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att inte bara förmedla kunskap utan även ett kulturarv, att föra över värderingar och normer till kommande generationer. Utan en gemensam grundläggande etik skapas ett samhälle där den starke styr och den svage lider, ett samhälle där uppfattningen om rätt och orätt i stor utsträckning skiljer sig från person till person. Det är de etiska principerna som talar om för oss hur vi skall handla mot varandra i olika situationer. Det finns ingen värdeneutral uppfostran och ingen neutral kultur.
Intresset för existentiella frågor är stort bland ungdomar. Grundskolan bör möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar kring de stora livsfrågorna. Genom att öka förståelsen för och kunskapen om den egna och andras kulturer motverkas främlingsfientlighet, rasism och segregation. Kärnan måste vara alla människors lika värde, oavsett ursprung. Skolan måste skilja mellan frågor där eleven själv ska bilda sig en uppfattning och frågor där skolan ska förmedla tydliga gemensamma värden. Till den första kategorin hör politisk uppfattning och religiös tro. Till den senare hör demokrati samt gemensamma normer och värderingar för vår samlevnad med andra människor.
Det som de flesta av oss ser som goda normer, till exempel människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde samt solidaritet med svaga och utsatta, har en djup förankring i den judisk-kristna etiken. Denna etiska grund finns fastlagd i läroplanen.
I ett samhälle som byggt på en kristen kulturtradition i tusen år har allmängiltiga kristna värden och värderingar blivit en del av tänkandet. I kulturarvet ingår historia och tradition, religion och livsåskådning, språk och etiska normer. Kulturarvet är också dynamiskt genom att det ständigt berikas av nya upplevelser och erfarenheter och kontakter med och inflytande från människor från andra länder och kulturer.
I läroplanen för förskolan som riksdagen tagit beslut om uttrycks värdegrunden mycket diffust då man nöjer sig med att tala om demokratiska värderingar utan att det kopplas till något etiskt synsätt. Det är anmärkningsvärt att förskola och grundskola idag har olika etisk värdegrund som bas för sina respektive verksamheter. Kristdemokraterna anser att läroplanen för förskolan ska innehålla samma text om värdegrunden som läroplanerna för grundskolan och gymnasiet.
Skolan bör tillsammans med föräldrarna föra samtal om vilka värderingar som är viktiga att föra vidare till nästa generation. Skolan kan stödja föräldrarna i att lära eleven att leva ett gott liv. Eleverna måste få träning i att utifrån människovärdesprincipen fundera över etiska dilemman för att på så sätt tränas till etisk reflexion i vardagen. Värdegrunden måste finnas mitt i skolans vardag, och kopplas till den egna situationen och det egna beteendet. Såväl samhälleliga företeelser som konflikter under raster och mobbningssituationer kan ge upphov till etiska samtal.
Skolans värdeförmedling måste ske i alla ämnen. Religionsämnet spelar dock en särskild roll för förmedling av vårt kristna kulturarv. För att kunna diskutera värdegrunden och etiska frågor men också för att kunna jämföra med och förstå andra kulturer och religioner är det viktigt att alla elever ges goda baskunskaper i det svenska kulturarvet, där kristendomen utgör en viktig kärna. Det är angeläget att lärarutbildningen ger blivande lärare goda möjligheter att arbeta aktivt med värdegrundsfrågor och etiska riktlinjer. Arbetet med värdegrunden bör redovisas i den kvalitetsredovisning som varje skola är skyldig att upprätta.
Till värdegrunden hör även kunskapssynen. I nämnda läroplaner definieras kunskap övergripande såsom fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet. Denna kunskapssyn behöver än mer utvecklas i skolans alla ämnen varvid elevernas utveckling stimuleras mer än i en statisk faktafixerad skola.
Det är, som tidigare konstaterats, självklart att elever i grundskolan ska kunna känna sig trygga och inte bli utsatta för mobbning eller kränkande behandling. Lärare och övriga vuxna i skolan behöver bekräfta och förstärka vänlighet, hjälpsamhet, omtanke om andra, ärlighet och pålitlighet. Könsdiskriminerande eller främlingsfientlig vokabulär får aldrig passera utan att det uppmärksammas och diskuteras. Eleverna måste få lära sig att man ska stå för vad man gör och att man ska behandla andra som man själv önskar bli behandlad.
Vid varje skola skall det finnas tydliga handlingsplaner för att förhindra mobbning och annan kränkande behandling. Rektor har ansvar för att dessa regelbundet följs upp och utvärderas. Fungerande handlingsplaner är en förutsättning för förverkligande av en nollvision mot mobbning, könsdiskriminering och rasism. Kristdemokraterna utvecklar sin politik mot mobbning i riksdagsmotion Ub492. Arbetet med skolans värdgrund bör finnas med i skolornas kvalitetsredovisningar.
Lärarutbildningen måste ge stöd till ett aktivt jämställdhetsarbete i skolan. Det handlar inte i första hand om att undervisa utan om att indirekt förmedla värderingar. Flickors och pojkars olika sätt att uttrycka sig både verbalt och med kroppsspråk måste uppmärksammas. Jämställdhet är en av de viktiga frågor som behöver etisk belysning i skolan. Arbetsfördelning såväl i hem som i skolans värld och samhället i övrigt kan bli upphov till många intressanta samtal. Skolan bör aktivt uppmuntra såväl flickor som pojkar att söka sig till yrken/branscher som domineras av motsatt kön.
Kommunerna är skyldiga att erbjuda plats i förskoleklass, men deltagandet är frivilligt. I maj 2001 kom Skolverkets rapport: Integration förskoleklass, grundskola och fritidshem. En viktig slutsats i rapporten är att utvecklingen gått mot att sexåringarna fått mer skola än vad det var tänkt i reformen vars anda handlade om lek, skapande, experimenterade och utforskande. Tidigare gick sexåringarna i sexårsverksamheten som tillhörde barnomsorgen. Den nya förskoleklassen som inrättades 1998 är en skolform nära knuten till grundskola och tanken var att förskolans pedagogik med mer lek, skapande och utforskande arbetssätt skulle följa med till förskoleklassen och påverka arbetet även i grundskolan. Men så har det alltså inte blivit enligt Skolverkets utredare. I stället verkar det som om skolans kultur med lektioner, raster och ämnen dominerar. Studien visar att många sexåringar har svårt att anpassa sig till skolans krav på mycket stillasittande. Detta är oroande signaler som måste tas på stort allvar. Det är viktigt att barndomens egenvärde respekteras. Att utrymme skapas för både omsorg, lek, fritid och kultur. Därför måste förskoleklassens inriktning vara en kombination av inlärning, nyfiket sökande, lek, skapande men också social samvaro där möjlighet att uttrycka känslor, tankar, frågeställningar och så vidare ges utrymme.
Lekens betydelse kan inte nog betonas. I leken får barnet möjlighet att spegla sig själv och sin personlighet tillsammans med andra barn, möjlighet att bearbeta olika upplevelser och frågeställningar, men också att utveckla sin empatiska förmåga.
Mot bakgrund av vårt resonemang om barndomens egenvärde vänder vi oss mot regeringens ofta förekommande begreppsglidningar i frågor som rör sexåringar men även de yngre barnen. Regeringen förändrar gång på gång till exempel begreppet pedagogisk verksamhet till utbildning. Man för alltså in skolans terminologi i förskolan och förskoleklassen. Detta motsätter sig Kristdemokraterna bestämt. När det gäller förskoleklasser vill vi konsekvent använda begreppen pedagogisk verksamhet istället för utbildning, och ordet barn istället för elever.
Alla beslut som gäller barn ska utgå från principen om barnets bästa. Ingen kan bedöma det bättre än de som känner barnet bäst, vilket i normalfallet är barnets föräldrar. Det är föräldrarnas perspektiv och önskemål som ska utgöra utgångspunkten och de ska ges en reell möjlighet att kunna välja verksamhetsform för sitt/sina barn. Detta val gäller såväl kommunal som fristående förskola, familjedaghem som förskoleklass. Vi utvecklar vår syn på förskoleklassen i en särskild motion.
Varje barn är en unik person som kommer till skolan med sina kunskaper och sin begåvning. Och lärande sker inte bara i skolan utan i många andra miljöer. Skolan måste identifiera och bygga vidare på varje barns begåvning och styrka. Områden där eleven behöver särskilt stöd ska också snabbt identifieras för att specialpedagogiska resurser ska kunna sättas in. Detta kräver ett individinriktat synsätt och arbete och en noggrann dokumentation av varje elevs utveckling och lärande. Varje elev måste få lära och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Vi kristdemokrater är kritiska till ett system som bygger på att alla elever ska lära lika mycket på samma tid och på samma sätt. Skolan har alltför länge präglats av ett kollektivistiskt tänkande. Vår grundsyn, som innebär att alla är olika och lär på olika sätt och under olika lång tid för med sig att skolan bör vara flexibel nog att möta elevers olika förutsättningar.
Barn mognar i olika takt. Somliga är skolmogna vid fem eller sex års ålder, andra först då de fyllt sju eller kanske åtta år. Det leder till slutsatsen att skolstarten bör ske vid olika åldrar för olika barn. Skolstarten bör därför vara individuellt flexibel och ske successivt. Det är viktigt att föräldrar, förskollärare och lärare gemensamt fattar beslutet och att övergången görs mjuk och anpassas till varje barns behov och individuella förutsättningar. Vi avvisar obligatorisk skolstart för sexåringar. Vi ser positivt på att förskoleklasserna är obligatoriska för kommunerna men frivilliga för eleverna. Möjligheten att om det finns särskilda skäl skjuta fram skolstarten till det år barnet fyller åtta är också positiv. Idag finns möjligheten till en flexibel skolstart i skollagen, men den utnyttjas i alltför liten omfattning.
Vi anser att skolplikten även i fortsättningen ska vara nioårig. I praktiken är den idag redan tolvårig eftersom cirka 97 procent av eleverna fortsätter till gymnasiet. Det ska dock finnas möjlighet att förlänga skolgången på grundskolenivå med ett år för elever som önskar det och som bedöms ha behov av det för att uppnå de uppsatta målen. En sådan förlängning av skolgången bör sättas in så snart det blir tydligt att eleven behöver ytterligare tid. Det är också viktigt att de elever som lär sig fortare än andra får stöd, uppmärksamhet och stimulerande arbetsuppgifter. Dessa elever ska också kunna gå igenom grundskolan i snabbare takt.
Vi anser även att det skall finnas möjlighet för elever att göra uppehåll under ett år före årskurs åtta eller nio. I stället för att gå i skolan skall de då ha möjlighet att gå en lärlingsutbildning inom ett område som de är intresserade av. Detta skulle vara en möjlighet dels för skoltrötta elever, dels för elever som vill pröva en särskild yrkesinriktning.
Kunskap är makt men ger också glädje och självkänsla. Skolans viktigaste uppgift är att uppnå målet att ge varje elev de kunskaper som är nödvändiga för att leva och verka i ett modernt samhälle. Att kunna läsa, skriva och räkna hör till de absolut grundläggande kunskaperna som varenda människa måste ha. Men hur är det med måluppfyllelsen? Svaret är att svenska skolbarn lär sig allt mindre. Andelen elever som lämnar grundskolan med underkänt i ett eller flera ämnen ökar från år till år. Sedan det nuvarande betygssystemet infördes läsåret 1997/98 har siffrorna pekat åt fel håll. Varje procenttal motsvarar ungefär 1 000 elever. Det innebär att ungefär 10 000 elever, eller en av tio elever i nionde klass, lämnar grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet.
|
Läsår |
1997/98 |
1998/99 |
1999/2000 |
2000/01 |
|
Andel elever ej behöriga till gymnasiet. |
8,6 % |
9,7 % |
10,6 % |
10,8 % |
|
(Källa: Skolverket rapport 212 tabell 1.1 A.) |
||||
För att vara behörig krävs att man är godkänd i matematik, svenska och engelska – oerhört grundläggande kunskaper. Professor Hans Albin Larsson konstaterar: ”... det [är] i nuläget var tionde elev som inte når gymnasiebehörighet. Ändå ligger kraven uppenbart lägre än före 1980.” (Skola eller kommunal ungdomsomsorg (2002) sidan 88.)
|
Läsår |
1997/98 |
1998/99 |
1999/2000 |
2000/01 |
|
Andel elever med ej godkänt i något ämne i årskurs nio. |
20,4 % |
22,7 % |
24,3 % |
25,7 % |
|
(Källa: Skolverket rapport 212 tabell 1.1 A.) |
||||
Om man istället studerar andelen elever som har underkänt i något ämne när de lämnar grundskolan är resultaten ännu sämre. Från läsåret 1997/98 till 2001/02 har andelen ökat från drygt 20 till drygt 25 procent. Det innebär att var fjärde elev eller ungefär 25 000 16-åringar lämnar grundskolan med icke godkänd i något ämne. Enligt uppgifter från stiftelsen Lättläst har 25 procent av vuxna svenskar lässvårigheter. Det har sin grund i en skola som inte klarar sin grundläggande uppgift.
Det är glädjande att regeringen i budgetpropositionen uppmärksammar det arbete med läsutvecklingsscheman som bland andra de borgerliga partierna i Stockholm infört och som givit mycket positiva resultat när det gäller hur många elever som lär sig att läsa och skriva. Elever är inte hopplösa fall. Det är möjligt för fler elever att lära sig dessa grundläggande kunskaper, om de får rätt stöd i rätt tid. Kristdemokraterna anser att de frivilliga nationella prov som idag prövar läs- och skrivfärdigheter hos barn i årskurs två bör användas av flera skolor, och att de elever som inte har tillgodogjort sig kunskaperna omgående ska få extra undervisning. Föräldrarna bör informeras om hur deras barn ligger till. Skolan måste för barnens eget bästa ta sitt ansvar med denna tidiga och tydliga insats. Specialpedagogiskt stöd ska ges så tidigt som möjligt under barnets skolgång så att inte ytterligare problem uppstår. Risken finns annars att elever med läs- och skrivsvårigheter utvecklar sociala problem, eller att elever med sociala svårigheter inte kan utvecklas kunskapsmässigt.
Barn har olika talanger och intressen. Några är mer teoretiskt inriktade, andra mer praktiskt. Detta måste återspeglas i skolans sätt att arbeta med eleverna. Alla elever måste få utveckla sina talanger så att de kan använda sin kunskap aktivt. Både praktisk och teoretisk förmåga måste värderas. Utvecklingen i skolan har sedan 1940-talet inneburit att det praktiska kunnandet steg för steg skjutits åt sidan. En effekt av det är att cirka 300 hantverksyrken är på väg att dö ut på grund av att det inte finns någon utbildning. Det är yrken som är viktiga för det svenska samhället.
Teori och praktik går hand i hand. Många elever med praktisk inriktning kommer senare att ta till sig teoretiska kunskaper med större motivation, och vice versa.
Det är viktigt att varje elev får möjlighet att utveckla hela sin personlighet. Om skolan blir alltför teoretisk kan inlärningen hämmas för många elever. Att använda alla sinnen stimulerar en god inlärning och förstärker elevernas självkänsla. Inom forskningen lyfts vikten av att utveckla olika typer av intelligens allt oftare fram som avgörande för att varje människa skall utvecklas. Den motoriska, den musikaliska och den rumsliga intelligensen samt den sociala förmågan att förstå sig själv bör tränas i högre grad i skolan. De praktisk-estetiska ämnena som hemkunskap, slöjd, musik, bild och idrott är därför en viktig del av helheten i skolan.
Vi anser att undervisningen i praktiska ämnen bör få en mer framskjuten plats i skolan. Teori och praktik behöver varvas under skoldagen för att ge såväl stimulans för alla sinnen som omväxling i skolvardagen. Elever behöver uppmuntras till eget engagemang och lära sig mer om entreprenörsanda.
Idrottens positiva betydelse inte bara för fysiskt välbefinnande utan även för teoretisk inlärning finns klart påvisad och ska beaktas i planeringsarbetet.
Kulturen bör leva i skolan och genomsyra verksamheten. Den kan finnas som en kreativ dimension både i korridorer och klassrum. Bild, ord, film, musik och rörelse är naturliga element som kan fungera som självklara inslag i alla ämnen. Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök. Musik- och kulturskolornas betydelse för barn och ungdomars utveckling bör tas till vara i ännu högre grad.
De enskilda skolornas möjlighet att fritt förfoga över ett visst antal timmar för lokal profilering liksom utrymmet för elevernas fria val är också viktigt att slå vakt om. Kristdemokraterna ser positivt på den omfattande försöks-verksamhet med skolor i 79 kommuner som ska arbeta utan timplan och där kursplanerna ska fungera som styrdokument. Det möjliggör såväl större hänsynstagande till enskilda elevers behov som en mer sammanhängande undervisning
Kunskapen om våra historiska rötter har i dag dokumenterade brister. Eleverna har visat särskilda brister i kunskaperna om 1900-talets historia. Händelserna under 1900-talet är av avgörande betydelse för vårt samhälle. Undervisningen om 1900-talets historia med fokus på de samhällsförändringar som rör idéhistoria, ideologier, kultur och migration måste därför prioriteras.
De flesta ungdomar har i dag kunskaper om nazisternas brott under andra världskriget men det är betydligt färre som känner till de brott mot mänskligheten som genomförts av kommunistiska regimer över världen. Det bör därför genomföras en kampanj om kommunismens illdåd, liknande satsningen Om detta må ni berätta som behandlade nazismen och det judiska folkmordet.
Religionskunskapens roll bör utvecklas. Ämnet är en naturlig förankringsbas för värdegrundsarbetet. Precis som svenskämnet behövs för svenskkunskaperna krävs ett religionsämne som både fokuserar på kunskaper om olika religiösa traditioner och samtidigt stimulerar elevernas arbete med en egen värdegrund. Religionskunskapsämnet behöver utvecklas än mer i denna riktning.
Betyg är något som ofta orsakar politiska debatter. Traditionellt har borgerliga partier varit mer positiva, och politiker på vänsterkanten mer negativa. Därför är det intressant när en LO-rapport nyligen konstaterade:
Kanske är – måste vi fråga oss – den nästan betygsfria och nästan läxfria skolan ett arbetarrörelsens självbedrägeri? Kanske är – vilket dock är omöjligt att leda i bevis – den nästan betygsfria skolan en anledning till att den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolestudier tycks ha stannat av efter 60-talets framsteg i det avseendet. (Resa i första klass, sidan 161.)
Utvecklingssamtalen är ett viktigt område när det gäller att utveckla samarbetet mellan föräldrarna och skolan. Tanken är att eleven, föräldrarna och lärarna tillsammans skall göra upp en individuell studieplan som omfattar både elevens kunskapsutveckling och personliga utveckling. Vi anser att den bör ha utformningen av ett kontrakt där varje parts ansvar klart definieras. Det ska följas upp regelbundet och elever, föräldrar och lärare har ett gemensamt ansvar för att den fullföljs. Kristdemokraterna har motionerat om individuella studieplaner i flera år, och det är därför glädjande att se att regeringen nu föreslår något liknande i budgetpropositionen.
Betygen utgör ett komplement till utvecklingssamtalen. Kristdemokraterna har medverkat till att ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem införts. Ett sådant betygssystem bidrar enligt forskning och lärarerfarenhet bättre än ett relativt system till att motivera eleverna och ge även svaga elever ett gott självförtroende. Detta förutsätter emellertid att varje elev uppmärksammas, ges handledning och uppmuntran. I ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem är betyget ett kvitto på en dokumenterad kunskap. Stegen i betygsskalan får emellertid inte vara för glesa om betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det som det är tänkt att mäta. Informationen som betygen ska ge blir därigenom bristfällig. Betygskriterierna måste också vara tydliga och väl avvägda så att lärare och elever har samma uppfattning om vad som krävs för respektive betygsnivå.
Kristdemokraterna anser att målrelaterade betyg bör ges i en sexgradig skala. De bör ges från och med årskurs sex för att eleverna ska hinna vänja sig vid systemet i god tid före slutbetyget i årskurs nio. Dessutom bör skriftlig information om elevens kunskap och utveckling i förhållande till de angivna kravnivåerna i läroplanen ges senast från och med årskurs fem. Vi stödjer alltså inte regeringens förslag i budgetpropositionen om att skriftliga dokument i samband med utvecklingssamtalen endast får vara framåtsyftande. För att kunna skriva en individuell studieplan måste man ju först beskriva var eleven står, innan man kan komma överens om åtgärder och åtaganden. Vi anser att obligatoriska nationella prov ska genomföras i flera ämnen från och med årskurs fem. Dessa prov får inte vara av så omfattande karaktär som nuvarande nationella prov, utan ska kunna genomföras utan att alltför mycket inkräkta på ordinarie arbete.
De elever som inte når upp till fastställd kravnivå i ett ämne när de slutar grundskolan ska enligt riksdagens beslut få ett streck i stället för betyg. De har också rätt att få ett skriftligt omdöme om de begär det. Kristdemokraterna har länge hävdat att den avlämnande skolan ska ha skyldighet att utarbeta ett skriftligt omdöme oavsett om eleven begär det eller inte. Vi menar att det är viktigt att den dokumentationen finns tillgänglig om den skulle efterfrågas av eleven vid ett senare tillfälle. Därför är det glädjande att se att regeringen har tagit till sig av detta och i årets budgetproposition aviserat att reglerna kommer att förändras i enlighet med vårt förslag.
Barn med behov av särskilt stöd är inte en avskiljbar grupp. Alla barn har i någon mån och under vissa tider särskilda behov. En del behov är dock mer urskiljbara och det är viktigt att de uppmärksammas om alla elever ska få del av den allmänna kompetenshöjning som skolan förväntas ge. Här vill vi speciellt uppmärksamma dyslektikers behov.
Alla lärare bör få grundläggande specialpedagogiska kunskaper för att förstå och kunna hjälpa barn med behov av särskilt stöd. Nödvändigt är också kunskaper om kulturskillnader och kunskap om hur man arbetar med barn med utländsk bakgrund. Kristdemokraterna ser positivt på de specialpedagogiska resursteam som idag finns i många kommuner. De innehåller skilda professioner som specialpedagoger, kuratorer, psykologer, logopeder, och personal från socialtjänsten som samverkar med att göra helhetsbedömning av eleven för att erbjuda bästa hjälp. Det är också viktigt att den specialpedagogiska kompetensen inte fastnar i teamet, utan kommer alla elever till del i klassrummet. Specialpedagoger ska både handleda och finnas i skolvardagen.
Barn och ungdomar med utländsk bakgrund utgör en stor andel av elevantalet. Många av dessa barn behöver i skolan såväl språkligt stöd som stöd i att stärka sin kulturidentitet. Barn och ungdomar som kommer till Sverige mitt under skoltiden har ofta problem att både lära sig ett nytt språk och nödvändiga ämneskunskaper innan grundskoletiden är slut. Risken är uppenbar att de går vidare eller inte blir antagna till gymnasiet med otillräckliga kunskaper. Barn och ungdomar födda utomlands ska erbjudas erforderlig utbildningstid i grundskolan för att bli rustade för gymnasiestudier.
Elever med funktionshinder och mindre synliga handikapp, till exempel neurologiska handikapp, måste få den hjälp och den uppmärksamhet som deras speciella handikapp kräver. Skolans personal måste tydligt meddela hur resurserna ser ut. Barn och ungdomar med funktionshinder skall så långt det är möjligt erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun. Barn med olika handikapp måste tillförsäkras tillgång till anpassade läromedel och barn med grav hörselskada måste tillerkännas behov av teckenspråkslärare. Det är även viktigt att det finns specialskolor för de barn som har större behov än kommunerna klarar att tillgodose.
I vissa fall kan staten behöva ta ett större ansvar för att elever med särskilda behov skall ges tillräckliga möjligheter till utbildning utifrån sina specifika förutsättningar. Detta gäller i de fall där osäkerheten är stor om hur omfattande och vilken form av resurser som krävs för att undervisningen skall kunna bedrivas i vanliga kommunala skolor.
De så kallade bokstavsbarnen blir alltfler. DAMP, ADHD och Aspergers syndrom är några av de störningar som ökat under senare år. Vad ökningen beror på råder det delade meningar om, men klart är att barnen finns och har rätt till meningsfull skolgång. I Sverige har vi utvecklat goda metoder för att möta barn som har en lägre intellektuell förmåga. Särskolan är för många barn ett mycket gott alternativ. Vi saknar dock alternativ för de barn som har brister i sin förmåga till kommunikation och samspel med andra, som till exempel vissa av bokstavsbarnen. Vi måste därför utveckla metoder och former för att möta dessa barns individuella behov. Vi vill i det sammanhanget lyfta fram Centrum för handikappvetenskap vid Linköping och Örebro universitet som med sina specialkunskaper borde kunna utveckla former för utbildning för dessa barn. Forskningsinstitutet, som internationellt har ett gott renommé, bör i större utsträckning tas tillvara för att förbättra utvecklingen av utbildning för funktionshindrade och såväl socialt som intellektuellt utvecklingsstörda i hela landet. Vi vill här framhålla den lilla gruppens betydelse för god inlärning. Speciellt de elever som har sociala svårigheter har möjlighet att få studiero i en lugnare miljö. Rent generellt leder mindre klasser till bättre resultat, både på kort och lång sikt. Det är något som konstateras i rapporten Klassfrågan – en ESO-rapport om lärartätheten i skolan (Ds 2002:11).
Vi utvecklar vår politik för elever med behov av särskilt stöd i riksdagsmotion Ub443.
En OECD-undersökning visade nyligen att Sverige hör till de länder som är sämst på att ge elever med utländsk bakgrund en likvärdig utbildning. Endast hälften av de elever som kommit till Sverige efter tio års ålder, lämnade grundskolan med fullständiga betyg. Kristdemokraterna vill tillvarata invandrarnas språkliga och kulturella kompetens. Det är en styrka för den enskilda individen men också för samhället. Arbetsmarknaden, exempelvis inom exportindustri, turism och undervisning och diplomati, efterfrågar alltmer människor med goda språkkunskaper. För att stärka språkinlärningen, även av svenska, måste modersmålsundervisningen förbättras. Men även undervisningen i svenska. Många skolor har med framgångsrikt resultat använt sig av skönlitteratur för språkinlärning. Man talar ibland om att ”bada i böcker”. Det har gynnat alla elevers kunskaper i ordförråd, stavning och meningsbyggnad, inte minst invandrarelevers.
Bokens betydelse som informationsbärare kan inte överskattas. Bra och uppdaterade böcker är en viktig förutsättning för att skolarbetet ska fungera. Av skolans totala kostnader är det mindre än 1 procent som går till läromedelsinköp. I dag avsätts 505 kronor/elev och år till läromedel. På var tredje lågstadieskola får barnen inte behålla en enda bok. Under det här läsåret går totalt 250 000 elever i den svenska skolan utan att få en egen lärobok. Anslagen för läromedelsinköp har dessutom minskat de senaste tio åren. Ungefär en fjärdedel av skolböckerna är äldre än fem år. Det förekommer till och med att man använder böcker som är äldre än eleverna. Många faktauppgifter har då hunnit bli inaktuella. Många föräldrar anser att bra skolböcker är en förutsättning för att de ska kunna hjälpa till med läxorna. Vid Skolverkets utvärdering bör läromedelsinventering vara en viktig punkt. Även andra läromedel än böcker, till exempel CD-rom, är viktiga.
Informationstekniken utvecklas snabbt. Kommunikationer, utbildning och forskning bygger alltmer på digital teknik. Det är därför nödvändigt att alla elever får såväl kunskaper om som färdigheter i att utnyttja den digitala tekniken. En viktig uppgift för skolan är att lära eleverna källkritik, att sovra och värdera den stora informationsmängd som är tillgänglig via till exempel Internet. Datorerna ger möjligheter till mer individualiserad och effektiv undervisning utan att eleverna behöver lämna gruppgemenskapen. Det kan gälla invandrarelever som behöver enskild språkträning i både svenska och sitt eget modersmål. Det kan gälla elever med läs- och skrivsvårigheter eller elever med behov av extra övning i till exempel matematik. Datorstödd undervisning kan också medföra det positiva att läraren får mer tid över för individuella kontakter med eleverna.
Att fler skolor använder datorn som hjälpmedel är inte minst viktigt för de elever som inte har tillgång till dator hemma. Skillnaderna mellan elever med och utan kunskap i hur informationsteknik kan utnyttjas kan annars leda till nya kunskapsklyftor som kan få snedvridande effekter i framtiden. Skolan kan alltså här motverka framtida klasskillnader.
År 2002 avslutades ITiS, en satsning för att stimulera användningen av informationsteknik i skolan. Kristdemokraterna anser, i enlighet med rapporten Nästa steg från Utbildningsdepartementet, att det nu är viktigt att satsa pengar på väl genomtänkta IT-satsningar. Det har tidigare funnits ett teknikfokus, där målsättningen har varit i nivå med ”e-post till alla elever” och ”datorer på alla skolor”. Det var en nödvändig början, men egentligen är det inte mål i sig utan bara medel för inlärning och kunskapsförmedling. Nu måste det handla om att utveckla en pedagogik där datorerna är ett bland andra viktiga hjälpmedel.
Det talas i debatten om att det saknas lokaler och utrymme för föreningsaktiviteter i allmänhet, och för ungdomsaktiviteter i synnerhet. Samtidigt står merparten av Sveriges 5 000 grundskolor tomma under kvällar och helger. Så är det inte i alla länder. I till exempel USA är det informella lärandet som sker i skolföreningar en viktig del av skolgången. Med stöd från skolledning och kommun kan ungas initiativ förvandla skolorna till platser som sjuder av liv. Många unga är idag engagerade i föreningar och får där lära sig demokrati och att ta ansvar. Denna kunskap ska kunna tillgodoräknas vid olika ansökningar. Vid ansökan till högre utbildning bör det tas hänsyn till engagemang i föreningsliv. Ett annat konkret förslag är att ge en differentierad frånvaroredovisning, det vill säga att frånvaro på grund av till exempel elevkårsarbete redovisas separat.
Lärarna är skolans viktigaste resurs. Kunnig och kompetent personal på alla nivåer är avgörande för en väl fungerande skola. Klassfrågan – en ESO-rapport om lärartätheten i skolan visar att kunniga lärare är den viktigaste orsaken till att elever klarar skolan bra. En uppvärdering av yrket måste göras så att det blir synligt som den viktiga uppgift det är. Den nyfikenhet på kunskap som läraren lockar fram, det klimat läraren eller arbetslaget skapar, den etik läraren medvetet eller omedvetet förmedlar är ofta livsavgörande för eleverna. Genom att införa en särskild auktorisation av lärare, till exempel genom en lärarlegitimation, tror vi att lärarens yrkesroll och status kan stärkas och genom att se till att kompletterande personal i form av kuratorer och psykologer finns tillgängliga på skolorna kan lärarrollen bli tydligare. Dessa förändringar är nödvändiga för att minska antalet lärare som lämnar sitt yrke och för att locka nya människor att bli lärare.
Lärarrollen förändras ständigt. Det är därför viktigt att lärarna får en tillräcklig kompetensutveckling för att göra ett bra arbete. I dag tvingas lärare acceptera att genomföra en stor del av kompetensutvecklingen på sin fritid eftersom skolorna saknar resurser för vikarier. Det är inte rimligt. Kommunerna som arbetsgivare har huvudansvaret för lärarnas kompetensutveckling. Detta anser även regeringen: ”Det är också kommunerna som har det största ansvaret för ... kompetensutveckling av lärare. ” (Utbildning för kunskap och jämlikhet, regeringens skrivelse 2001/02:188, sidan 15.) Alla lärare ska ha rätt till en individuell, skriftlig plan för sin kompetensutveckling. Planen ska innehålla både mål och medel och utarbetas i samråd mellan läraren och arbetsledaren. Kompetensutvecklingsplanen bör revideras kontinuerligt för att ständigt vara ett aktuellt dokument som beskriver och sätter målen för lärarens och skolans utveckling.
För att de mål som idag uttrycks i läroplaner och kursplaner ska kunna förverkligas krävs delvis andra yrkeskunskaper än tidigare. För att vara en bra lärare räcker det inte att kunna förmedla kunskaper. Skolan och ytterst lärarna får ta ett allt större ansvar för elever med mer eller mindre utpräglade problem av social karaktär. Bristande arbetsro, oordning, koncentrationssvårigheter och psykisk instabilitet bland eleverna är på många håll en del av skolans vardag. Det är inte minst sådana faktorer som gör arbetet som lärare svårt. Varje lärarstuderande måste i utbildningen få beredskap att möta och hantera problem och uppgifter av detta slag. Idag råder stor lärarbrist och många kommuner har svårt att rekrytera behörig personal. Många kommuner arbetar aktivt med rekrytering och man konkurrerar med såväl lön som andra förmåner. Fram till och med år 2005 kommer cirka 70 000 lärare att behöva anställas. Under samma tid kommer cirka 33 000 lärare att utexamineras. Det innebär att det saknas i storleksordningen 37 000 lärare inom de närmaste tre åren. (Aktuellt om skola och barnomsorg 2002, Svenska Kommunförbundet, sidan 45.)
Det pågår olika projekt för att snabbt lösa lärarkrisen och få fram nya lärare. I årets budget har regeringen anslagit nya medel för att snabbutbilda lärare. Kristdemokraterna ser positivt på dessa initiativ. Men samtidigt måste vi konstatera att orsaken till den akuta lärarbristen är regeringens kortsiktiga politik. Att vi ska ha stora pensionsavgångar nu har varit känt i över 35 år. Regeringen har med sin passivitet ett stort ansvar för den ytterst allvarliga situation som föreligger idag.
Lärares arbete måste diskuteras utifrån ett helhetsperspektiv. För att lätta på arbetsbördan och skapa reella förutsättningar att tillgodose alla elevers behov är det väsentligt att se över skolans organisation. Lärarens uppgift måste tydliggöras i förhållande till andra yrkesgruppers och elevvården måste stärkas. Detta är ett viktigt arbete även ur ett lärarperspektiv. Även i detta sammanhang bör undervisningsgruppernas storlek uppmärksammas. De har stor betydelse för lärarens välbefinnande och möjlighet att ge eleverna individuellt stöd och uppmärksamhet. Kristdemokraterna anser att varje lärare ska ha huvudansvar för högst 15 elever. I rapporten Klassfrågan – en ESO-rapport om lärartätheten i skolan (Ds 2002:11) konstateras bland annat just att mindre klasser ger bättre resultat, både på kort och lång sikt. Vi vill att varje nyutexaminerad lärare ska få en erfaren lärare som personlig mentor under sitt första arbetsår. Ett sådant system skulle gynna skolans utveckling i stort. De nyutbildade lärarna får successivt växa in i sitt arbete och de mer rutinerade lärarna får ta del av nya perspektiv som kan bidra till att utveckla deras egen undervisning. De äldre lärarnas kunskaper och erfarenheter måste generellt tas till vara bättre.
Rent praktiska åtgärder behöver genomföras för att ge lärarna en bättre arbetssituation. Varje lärare måste till exempel ha en egen arbetsplats med tillgång till telefon och dator. Det är en förutsättning för att de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som avtalen reglerar. Att många lärare idag förväntas utföra en stor del av sitt arbete utan tillgång till en fungerande arbetsplats är oacceptabelt. Kristdemokraterna utvecklar politiken för att förbättra lärarnas situation i riksdagsmotion Ub451.
Rektorns roll när det gäller att entusiasmera, skapa sammanhållning och ett positivt skolklimat kan inte nog värderas. Antalet rektorer har ökat under 1990-talet. Det är positivt eftersom det borde betyda att varje rektor fått ett mindre ansvarsområde. Rektorn slits emellertid mellan rollen som administrativ chef och huvudansvarig för den pedagogiska utvecklingen. Samstämmiga studier visar att rektorerna har hög arbetsbelastning och är stressade. Skolverket har kritiserat skolhuvudmännen för att rektorerna fått administrativa uppgifter i sådan utsträckning att det pedagogiska ledarskapet blivit lidande. Kristdemokraterna menar att det måste skapas förutsättningar för skolledaren att vara närvarande i vardagsarbetet. Svensk skola behöver tydligt ledarskap på det lokala planet. Ett skolområde bör inte vara större än att skolledaren hinner vara pedagogisk ledare och inspiratör men också administratör och ekonomisk förvaltare. Vid större skolenheter bör biträdande rektorer eller liknande finnas.
Elevvården är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Barn och ungdomar har ett stort behov av vuxenkontakt som ofta varken tillfredsställs av föräldrar eller lärare. Den elevvårdande personalen får ofta ta emot det uppdämda behov av gemenskap med de vuxna som bristen på annan vuxenkontakt skapat. Med den professionalitet de besitter har de också kompetens att ge elever med mer uttalade behov den hjälp och det stöd de behöver. Kommunerna måste tillförsäkra elevvårdspersonal erforderlig handledning och stöd i sitt arbete. Skolan bör samverka med andra förvaltningar, inte minst socialförvaltningen, för barnets bästa.
Skolsköterskor, skolpsykologer, skolkuratorer, skolvärdar och elevassistenter fyller viktiga behov inom sina respektive områden. Många av dessa tjänster har dragits in. Enligt Barnpsykiatriutredningen lider minst 5–10 procent av alla barn och ungdomar av psykiska problem. Detta är en verklighet som vi inte kan blunda för och som ställer krav på politiker på alla nivåer. För att bristen på elevvårdspersonal ska kunna åtgärdas i berörda kommuner föreslår Kristdemokraterna i sitt budgetalternativ mer resurser till kommunerna än regeringen.
Skolan är Sveriges största arbetsplats. En god fysisk miljö är viktig också ur pedagogisk synvinkel. En fräsch funktionell skolmiljö inbjuder både till arbete och ansvarstagande. Miljön påverkar inte bara barnens fysiska hälsa utan också deras psykiska tillstånd. Allergiproblem hos barn och ungdomar kan ofta härledas till att de vistas i undermåliga lokaler. Städrutinerna måste utformas så att även allergikänsliga barn kan vistas i lokalerna utan att deras besvär förvärras. Elever har rätt att kräva en bra arbetsmiljö. Elever omfattas av arbetsmiljölagen från årskurs ett och kan i princip vända sig direkt till Yrkesinspektionen. Skolgården och den närmaste omgivningen runt många skolor har fortfarande stora brister. Med ganska små medel kombinerat med frivilligt arbete av föräldrar och andra vuxna har det visat sig möjligt att förändra skolgårdar till trivsamma miljöer som går att använda i undervisningen men självklart också för lek och avkoppling.
Idag är elever fria att välja vilken skola de vill gå i, vilket skapat dynamik i det svenska skolväsendet. Men det finns vissa förhållanden som begränsar elevers reella möjlighet att välja. Ett exempel är att en kommun är skyldig att ordna skolskjuts åt barn till den närmaste kommunala skolan, men de är inte skyldiga att ordna skjuts om ett barn väljer att gå i en annan kommunal skola eller en fristående skola. Detta ser Kristdemokraterna som inte helt tillfredsställande, och föreslår därför att kommunen ska vara skyldig att betala skolskjuts även till en fristående skola eller annan kommunal skola, så länge det inte innebär en merkostnad för kommunen. Om en elev som till exempel får busskort för att åka till den närmaste kommunala skolan börjar på en fristående skola dit han eller hon kan åka på samma busskort, ska busskortet inte dras in, vilket sker idag.
Skolan är hela samhällets angelägenhet. Det är viktigt att skolan är öppen för samarbete. Skolan bör tillsammans med näringslivet utforma program för elevers kontakt med arbetslivet. Eleverna behöver kunskap såväl om hur det omkringliggande näringslivet ser ut som om arbetslivets krav och villkor. Föräldrarna utgör en viktig länk under de tidiga skolåren. Positiva erfarenheter finns från äldre elever som haft en personlig vuxen mentor i arbetslivet, i samband med perioder av anpassad studiegång.
Föreningar och organisationer ska ses som en resurs i skolarbetet och vara välkomna till skolan. Elevers sammanträffanden med eldsjälar kan få betydelse för livet.
Under de senaste åren har många skolor på försök anställt äldre personer som en resurs i skolan. Försöken har varit positiva. Ett initiativ som har varit mycket lyckat är föreningen Klassmorfar för barnen, en organisation från Stockholm som nu sprids även till andra städer. Föreningen rekryterar mogna män som ”klassmorfäder” till grundskolan. Verksamheten har pågått i tre år. Kristdemokraterna anser att tanken på klassmorfar bör utvecklas ytterligare. Det är dock viktigt att påpeka att dessa personer inte är där i stället för lärare med formell utbildning, eller kan ses som en billig vikariepool. Deras uppgift är att vara en resurs för barnen och också för den pedagogiskt utbildade och ansvariga personalen, som förbättrar deras möjlighet till pedagogiskt arbete.
När kommunerna i början av 1990-talet övertog huvudmannaskapet för skolan och ansvaret för skolverksamheten fördes ut till dem som arbetar i skolorna var syftet att skapa en klarare ansvarsfördelning inom skolväsendet. Intentionerna med reformen har ännu inte förverkligats fullt ut. Både roll och ansvarsfördelning måste bli tydligare. De kommunala skolorna måste få större frihet att besluta om sina egna angelägenheter. Vi vill se en styrelse på varje skola. I styrelsen som ska ledas av rektor kan finnas representanter för personal, elever och föräldrar. Även andra intressenter som representanter för näringslivet från orten, elever som tidigare gått på skolan eller släktingar som mor- eller farföräldrar kan förekomma. Styrelsens uppgift ska vara att arbeta för skolans bästa. Att föräldrar kan vara i majoritet är en möjlig konstruktion. Det försök med brukarstyrelser som nu pågår, med föräldramajoritet i grundskolan och elevmajoritet i gymnasieskolan kommer att utvärderas under 2003. Rektor och styrelsen är utifrån den ekonomiska ram och de mål som är uppsatta fria att själva besluta om och utforma skolans verksamhet. Kommunen i sin tur är ansvarig för de ekonomiska ramarna samt för uppföljning och utvärdering. Staten har slutligen ansvar för lagar och styrdokument som skollag, läroplaner, kursplaner och skolförordningar. Staten har även tillsyns-, uppföljnings- och utvärderingsansvar på ett nationellt plan.
I den decentraliserade organisationen skapades Skolverket som sektorsmyndighet. Från början var Skolverkets roll gentemot enskilda skolor passiv. Skolverket ”stannade vid kommungränsen”. Från mitten av 1990-talet och framåt har ett antal utredningar, både från Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket framhållit behovet av en större betoning på tillsyn och kontroll. Riksdagens revisorer visade i sin granskning Skolverket och skolans utveckling på svagheter i snart sagt varje länk i styrningen från riksdag och regering till kommuner och skolor. Tydliga mål för undervisningen är en förutsättning för att kunna utkräva ansvar av skolor och skolhuvudmän i ett mål- och resultatstyrt system. Trots att det har gått tre år sedan rapporten redovisades är otydligheten när det gäller mål fortfarande inte åtgärdad.
I augusti 2001 kom Riksrevisionsverket med rapporten Skolverkets tillsyn. Rapporten är mycket kritisk mot Skolverkets tillsyn av skolan och konstaterar att de granskar detaljer och marginella frågor, men inte själva verksamheten. Vidare låter de kommunerna själva välja vilka skolor som ska granskas respektive vilka personer som ska intervjuas, vilket gör att ”de letar där det är som ljusast”.
Skolverket är idag stabsorgan till regeringen, vilket gör att verket har en ofri roll. Detta försämrar verkets trovärdighet och försvårar kritik mot regeringen. Kristdemokraterna anser att Skolverket behöver ha en friare roll gentemot regeringen och att verket inte bör vara stabsorgan.
Utvärderingen av skolornas resultat måste förbättras. En ny myndighet behövs som uteslutande har uppföljning och kvalitetsgranskning som uppgift. Den myndigheten ska delvis själv kunna formulera sitt program för kvalitetsutvärdering av skolan. Regeringen får inte ge uppdrag i den omfattningen att myndighetens egna granskning åsidosätts. Den fasta organisationen ska vara liten men till den ska kopplas erfarna lärare, skolforskare och kvalitetsmätare. Kristdemokraterna avvisar den skolutvecklingsmyndighet som regeringen föreslår. Den nya utvecklingsmyndigheten riskerar att bli en rikslikare som lägger sig i pedagogiska metoder och annat som tillhör lärarnas kompetens. Det är tvärtom dags att ge lärare och rektorer ett större ansvar för hur just deras arbete ska bedrivas.
Ett viktigt område för kvalitetsgranskning är hur de ämnen som är förlagda i block behandlas. Det är väl känt att vissa ämnen, som till exempel geografi och religionskunskap lätt hamnar i strykklass när tiden mellan de olika ämnena i blocken fördelas. Orsakerna till detta bör utredas och åtgärder i form av till exempel fortbildning sättas in, om det anses nödvändigt. Det är olyckligt att riksdagen på regeringens förslag beslutat återgå till möjligheten att ge blockbetyg i ämnen som är förlagda i block. Det ökar risken för att vissa ämnen inom blocket blir osynliga. Kristdemokraterna anser att varje ämne ska betygsättas för sig.
Ämnet idrott och hälsa har utökats i tid i skolan, men fått fler teoretiska inslag. Behovet av rörelse har fått ny aktualitet genom larmrapporterna om att barn och ungdomar tillbringar mer tid med stillasittande aktivitet och mindre tid med fysisk aktivitet än tidigare. Att alltfler barn drabbas av fetma i tidig ålder tyder på brister i skolans roll som främjare av en god livsstil. Även hem- och konsumentkunskapens roll som förmedlare i kunskaper om näringsläran är viktig i detta sammanhang. Skolans roll ur ett folkhälsoperspektiv bör granskas, och regeringen bör återkomma med förslag till hur detta ska beaktas.
Kristdemokraterna avvisar utformningen av det specialdestinerade bidraget till skolor som finns i regeringens budgetproposition. Resursförstärkningen får endast användas till personalförstärkningar i skolan. Kommunerna måste ansöka om pengarna och verifiera användningen. Kristdemokraterna ställer sig positiva till att mer pengar satsas på skolan, men anser att det är fel av regeringen att centralstyra resurserna. Kommunerna vet bäst hur behoven ser ut i den egna skolan. Regeringen gör intrång i det kommunala självstyret. En skola som exempelvis redan satsat pengar på personal och som egentligen har behov av nya läromedel får inte en krona, om de inte nyanställer ännu mer personal som de inte behöver. Samma sak gäller för den skola som har ett vikande elevantal och som har stort behov av att renovera lokalerna. De tvingas att nyanställa istället, om de vill ha del av bidragen. Kristdemokraterna anslår motsvarande resurser till kommunerna, men överlåter åt dem att avgöra hur de ska användas. Regeringen bör göra på samma sätt.
Eleverna har lagfäst rätt till inflytande över hur deras utbildning utformas. I grundskolan ska inflytandets omfattning och utformning anpassas efter elevernas ålder och mognad. Utformningen av elevinflytandet ska bestämmas lokalt.
Dessvärre visar undersökningar att elever upplever att deras inflytande avtar med stigande ålder trots att det borde vara tvärtom. Att ge eleverna inflytande och ansvar är det bästa sättet att utveckla deras känsla för demokratiska beslutsformer och förmåga till ansvarstagande för gemensamma samhällsangelägenheter. För att elevmedverkan och elevinflytande ska utvecklas genom skolåren behövs mer av fasthet och struktur. Mål och visioner måste tydliggöras och etappvis utvecklas. Skolledare, lärare och övrig personal måste ge eleverna möjlighet att utöva sina rättigheter och att öva sig i demokratiskt beslutsfattande. Elevrådsarbete ska kunna ske på skoltid och uppmuntras av alla vuxna. Eleverna måste känna att deras medinflytande är reellt och därmed meningsfullt. Inflytandet bör gälla såväl organisation som undervisning. Positiva erfarenheter finns också från skolor där elever medverkar vid tjänstetillsättningar.
Kristdemokraterna menar att en lagstadgad miniminivå av elevinflytande bör införas. Dagens lagutformning stadgar endast att elevinflytande ska finnas, inte i vilken omfattning eller på vilket sätt. Det är därför nödvändigt att skollagen blir mer konkret.
Föräldrarna är de viktigaste personerna i barnens liv. De har huvudansvaret för deras vård och uppfostran. Skolan är ett stöd och ett komplement till föräldrarnas insatser. Det är en uppfattning som ansluter väl till FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, som Sverige har ställt sig bakom. Där sägs bland annat att rätten att välja den undervisning som ska ges åt barnen, i främsta rummet tillkommer deras föräldrar. Uppfattningen ansluter också till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna, som sedan 1994 är svensk lag.
Forskning visar att föräldrars intresse för sina barns skolgång är avgörande för hur barnen trivs och efter sina förutsättningar lyckas i skolan. Föräldrar ska ha möjlighet att vara delaktiga i skolvardagen. Det underlättar samarbetet mellan hem och skola att miljön är bekant och att de vuxna känner varandra. Föräldrars rätt till information och medinflytande i skolan behöver stärkas. Om en elevs föräldrar separerat och bor på olika adresser ska information skickas till båda adresserna. Föräldrarna är också en kanal i arbetet med att öppna skolan mot det omgivande samhället. Deras intressen, kunskap och kapacitet ska tas tillvara i beslut som rör skolans och därmed de egna barnens vardag. Kristdemokraterna menar att vårdnadshavares medgivande för placering i särskola är en självklarhet, och att det förlängda försök som nu pågår bör permanentas.
Det är en demokratisk rättighet att välja skola. Mångfalden av skolor berikar och ger den enskilda eleven, oavsett ekonomiska förutsättningar, möjlighet att få en utbildning som passar just honom eller henne. De internationella konventioner som refererats tidigare ligger också till grund för rätten att fritt välja skola. Det är viktigt att slå vakt om denna rättighet. Regler för godkännande och bidrag ska utformas så att de inte hindrar möjligheten att starta och driva en fristående skola. Vi utvecklar vår syn på fristående skolor i en särskild motion.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |