Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommuner skall bekosta skolskjuts även till fristående skolor så länge det inte innebär en merkostnad för kommunen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppföljning och utvärdering av fristående skolor skall utföras av Skolverket, men att fristående skolor skall erbjudas att delta i kommunens uppföljnings- och utvärderingssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående gymnasiers rätt att starta individuella program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående skolors rätt att bedriva vuxenutbildning.
Sedan mitten av 1800-talet har den svenska skolan setts som en del av statsmakten, och under 1900-talet som en del av välfärdsstaten. I princip alla barn har gått i kommunal skola som utifrån statliga riktlinjer har drivits av kommuner. Men under 1900-talets senare del växte missnöjet med det likformiga systemet och krav på alternativa skolformer växte hos många föräldrar. Somliga föräldrar ville till exempel ha en annan pedagogisk inriktning än den som fanns i den kommunala skolan. De föräldrar som aktivt valde att sätta sina barn i en annan skola än den kommunala arbetade i opposition mot de socialdemokratiska krafter som alltid sett på fristående skolor med stor skepsis.
Den borgerliga regeringen genomförde en valfrihetsreform i början av 1990-talet. Innan dess var det bara barn till välbeställda som hade frihet att välja skola. I och med denna reform fick även barn till låg- och medelinkomsttagare möjlighet att välja skola.
Sedan mitten av 1990-talet har den socialdemokratiska regeringen gradvis gjort det svårare att etablera och driva fristående skolor. Ändå ökar antalet fristående skolor från år till år. Läsåret 2000/2001 fanns det 5 744 grund- och gymnasieskolor. Av dem var 418 fristående grundskolor och 135 fristående gymnasieskolor, vilket är en ökning med totalt 110 skolor från läsåret innan. Drygt fyra procent av alla elever går i fristående skolor, vilket trots en ständig ökning är en låg siffra ur ett internationellt perspektiv. Lärarnas intresse att arbeta i fristående skolor ökar också. De fristående skolorna har uppenbarligen kommit för att stanna. Även om andelen friskolor i Sverige fortfarande är liten ur ett internationellt perspektiv så finns ett stort och växande intresse. Det är vår uppgift att ta vara på det engagemang som föräldrar visar, när de aktivt väljer något annat än de skolor som tillhandahålls av det offentliga. Friskolorna är ett förverkligande av värdegrunden, genom att de möjliggör individens frihet och tolerans.
Grunden för det offentliga skolväsendet är att det skall bedrivas i överensstämmelse med den värdegrund som vårt samhälle vilar på, att undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov samt att den skall vara likvärdig var den än anordnas.
Föräldrarna har det yttersta ansvaret för sina barns utveckling. Därför är det viktigt att föräldrar ges möjlighet till inflytande vid val av skola. Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet i ett pluralistiskt samhälle. Därför måste skolor med olika inriktning finnas att tillgå och vara avgiftsfria.
Demokrati och respekt för allas lika värde innebär också att den enes frihet aldrig får gå ut över någon annans. Barn och ungdomar är olika och har skilda behov. Respekten för varje individs integritet kräver mångfald. Fristående skolor stimulerar till pedagogisk och organisatorisk förnyelse, ökar flexibiliteten och leder till engagemang från närsamhället.
I syfte att bidra till den offentliga skoldebatten genomför Skolverket vart tredje år nationella attitydundersökningar som omfattar både grund- och gymnasieskola. Resultaten av den senaste undersökningen, ”Attityder till skolan 2000”, visar bland annat att föräldrar har en allt positivare syn på fristående skolor. Föräldrar upplever fortfarande att de saknar inflytande över viktiga frågor inom skolområdet och att de vill vara med och påverka sina barns skolgång mer än de anser att de kan. Det enda område där det skett en positiv förändring av föräldrars upplevda möjlighet att utöva inflytande är rätten att kunna välja skola för sina barn.
Kristdemokraterna har kämpat för fristående skolor sedan partiet bildades i mitten på 60-talet. För oss är elevernas och föräldrarnas perspektiv och önskemål utgångspunkten. Detta synsätt är också helt i överensstämmelse med de av Sverige undertecknade internationella konventionerna som försäkrar föräldrar rätten till inflytande över sina barns undervisning. Sverige reserverade sig mot just föräldrarätten när den infördes som ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen:
Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
(Europakonventionen, första tilläggsprotokollet 1952, artikel 2.)
Den reservationen bestod ända fram till det att konventionen blev svensk lag 1995 i och med att vi gick med i Europeiska unionen. Även i FN:s konventioner finns rätten att välja skola tydligt uttryckt.
Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrar och, i förekommande fall, förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inrättats av offentlig myndighet, såvida läroplanerna täcker vad som från det offentligas sida må ha föreskrivits eller godkänts som minimistandard, även som deras frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. (FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1966, artikel 13.)
Vi vill även referera till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, 2000, artikel 14:
Friheten att inrätta undervisningsanstaler med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse skall respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.
Skillnaden mellan regeringens och Kristdemokraternas syn på fristående skolor är mycket stor. I Utbildning för kunskap och jämlikhet – regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vuxenutbildning (regeringens skrivelse 2001/02:188) anför regeringen att de fristående skolorna är ett komplement till de kommunala skolorna och att regeringen har farhågor om att fristående skolor ökar segregationen (sidan 7). Kristdemokraterna delar inte dessa farhågor. Fristående skolor är inte ett komplement till kommunala skolor, utan både friskolor och kommunala skolor är var för sig viktiga delar av skolväsendet. Fristående skolor är inte ett skolväsendets B-lag, snarare kommer mycket av organisatorisk och pedagogisk förnyelse från fristående skolor. Kristdemokraterna anser även att kommunala skolor bör få större frihet och därmed möjlighet till utveckling och profilering. Personalen ska ha goda möjligheter att påverka, förändra och förbättra arbetssätt. Detta är något partiet verkar för på kommunal nivå. Det finns inte belägg för att fristående skolor har en segregerande effekt. Den starkaste formen av segregation vi har idag är boendesegregationen. Genom friskolereformen finns möjlighet att välja en annan skola än den närbelägna kommunala skolan. Svensk segregation har knappast sin grund i stor valfrihet, snarare för liten. Idag utgör elevrekryteringen till kommunala skolor i olika stadsdelar ett stort segregationsproblem. Detta problem döljs genom att regeringen i stället kritiserar fristående skolor.
Under våren 2001 kom en statlig utredning och en departementsskrivelse som båda två gav en positiv bild av fristående skolor. I ESO-rapporten Konkurrens bildar skola konstaterar författarna att fristående skolor inte är något hot mot utbildningen i den kommunala grundskolan. Slutsatsen delas av andra studier som gjorts på området. Vad som är av särskilt intresse är att även barn som går i en kommunal skola gynnas av att det finns en fristående skola i närheten, på grund av de positiva konkurrenseffekterna. Det är till och med så att det är en fördel att vara elev i en kommunal skola där det finns fristående skolor i närheten. Rapportens slutsats är att den kommunala skolan möter konkurrensen från friskolor genom att förändra och förbättra den utbildning som de själva bedriver och därmed får deras elever en bättre skola och en bättre skolgång. Även utredningen Fristående gymnasieskolor – hot eller tillgång? är i grund och botten positiv till friskolorna. Rapporten ger ett antal förslag till regelförändringar för att kommunala och fristående gymnasieskolor skall kunna konkurrera på lika villkor. Ingenstans föreslås en tillbakagång till den gamla ordningen.
Fristående skolor finns företrädesvis i storstadsregionerna. Reella möjligheter måste finnas att starta fristående skolor också i glesbygdsområden. En fristående skola kan vara ett alternativ för glesbygden när elevantalet i en skola sjunker och kommunen beslutar att stänga skolan och börja bussa eleverna till närmaste tätort. Många byskolor i glesbygden hotas av stängning på grund av vikande elevunderlag. Detta får till följd att barn redan i sexårsåldern fraktas flera mil på dåliga grusvägar till tätortsskolan. Barnens arbetsdag blir orimligt lång. Man kan inte ställa krav på att en kommun ska fortsätta att driva en byskola när elevantalet blir alltför lågt. Men ett alternativ till nedläggning kan vara att starta en fristående skola, till exempel i form av ett föräldrakooperativ.
Idag är elever fria att välja vilken skola de vill gå i, vilket skapat dynamik i det svenska skolväsendet. Men det finns vissa förhållanden som begränsar den reella möjligheten att välja. Ett exempel är att kommuner är skyldiga att ordna skolskjuts till den närmaste kommunala skolan, men de är inte skyldiga att ordna skjuts om ett barn väljer att gå i en annan kommunal skola eller en fristående skola. Detta är inte tillfredsställande och vi föreslår därför att kommunen ska vara skyldig att betala skolskjuts även till en fristående skola eller annan kommunal skola, så länge det inte innebär en merkostnad för kommunen. Om en elev som till exempel får busskort för att åka till den närmaste kommunala skolan börjar på en fristående skola dit han eller hon kan åka på samma busskort, ska busskortet inte dras in. Detta sker idag.
Under föregående riksmöte lämnade regeringen en proposition till riksdagen om fristående skolor (regeringens proposition 2001/02:35, Fristående skolor). Vissa av förslagen var bra, till exempel att även fristående gymnasieskolor ska vara avgiftsfria och att det ska ställas samma krav på behöriga lärare i fristående skolor som i kommunala skolor. Men flera andra delar av propositionen var mindre bra. Det gällde till exempel förslag om att kommunerna i princip skulle få vetorätt mot nyetablering av friskolor i kommunen, att en politiskt tillsatt nämnd skulle fatta beslut om tillståndsgivning och att kommuner schablonmässigt skulle kunna ge mer pengar till de kommunala skolorna (”skolpliktskostnad”) utan att behöva redovisa att de hade någon sådan kostnad. Förslag fanns även att kommunen skulle tvingas att ha med fristående skolor i sina kvalitetsredovisningar och att de fristående skolorna varje år skulle vara tvungna att skicka en ekonomisk redovisning inte bara till Skolverket utan även till kommunen. Dessa förslag från regeringen fick inte majoritet i riksdagen utan röstades ner. Men bara några månader senare återkom vissa av förslagen i nya texter från regeringen. I Utbildning för kunskap och jämlikhet – regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vuxenutbildning (regeringens skrivelse 2001/02:188 s. 7) står det: ”För alla elevers skull bör konsekvenserna för en kommun vid en etablering av fristående skolor prövas tydligare.” Detta är socialdemokratiskt nyspråk. Den tidigare återgivna ESO-rapporten visar ju att fristående skolor även är bra för elever i den kommunala verksamheten. För regeringen handlar det alltså inte om elevens bästa, utan om den kommunala verksamhetens bästa. Kristdemokraterna står fast vid riksdagens beslut från föregående riksdagsår och anser inte att någon sådan förändring behöver göras.
Vidare står det i regeringens utvecklingsplan: ”Därför är det enligt regeringens uppfattning naturligt att de fristående skolorna ingår i den gemensamma nationella och lokala strukturen för utvärdering av skolans kvalitet” (sidan 7), en tanke som även återkommer i årets budgetproposition: ”Regeringen anser dessutom att en fristående skola bör bli skyldig att, utöver till Skolverket, lämna sin kvalitetsredovisning till den kommun där skolan är belägen.” (Budgetproposition för 2003 volym 8, sidan 65.) Det finns en vilja hos regeringen, som återkommer gång på gång, att låta kommunerna kontrollera de fristående skolorna. Det är en tanke som Kristdemokraterna vänder sig emot. Nuvarande skollag är tydlig. Fristående skolor står under nationell tillsyn, utvärdering och uppföljning som utförs av Skolverket, vilket vi anser vara en korrekt ordning. Det står även att ”Sådana [fristående] skolor är skyldiga att i den utsträckning som kommun bestämmer delta i den uppföljning och utvärdering som kommun gör av sitt eget skolväsende.” (Skollag 1985:1100 9 kap. 11 §.) Kristdemokraterna föreslår en förändring i motsatt riktning: fristående skolor bör alltid erbjudas att delta i de kommunala utvärderingarna och kvalitetsredovisningarna. För de allra flesta fristående skolor är det ett egenintresse att göra detta. På det sättet finns de omnämnda i kommunala informationsmaterial etc. En kommun kan då inte heller avstå från att ha med dem i kvalitetsredovisningen. I dag är det många kommuner som över huvud taget inte gör någon kvalitetsredovisning. Kristdemokraternas förslag skulle öka trycket så att redovisningarna blir gjorda. Det är dock ytterst den fristående skolan som fattar beslut om den ska delta i de kommunala utvärderingarna och kvalitetsredovisningarna. Eftersom friskolorna och de kommunala skolorna bedriver konkurrerande verksamhet bör det finnas möjlighet för friskolorna att avstå.
Många fristående skolor drivs med alternativa och nyskapande pedagogiska metoder. I vissa fall kan det göra skolorna väl lämpade att ta emot elever som saknar studiemotivation och som av olika anledningar har svårt att klara de nationella gymnasieprogrammen. Det är dock inte tillåtet för fristående gymnasieskolor att starta individuella program. Vi anser att detta är en orimlig begränsning som bör förändras.
Vi anser även att man skall få starta fristående skolor för att bedriva vuxenutbildning på motsvarande sätt som gäller för grund- och gymnasieskolor. I dagsläget kan en fristående skola endast utföra delar av vuxenutbildning på entreprenad åt en kommun.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |