1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 Vad är barnomsorg? 3
4.1 Definitioner 4
4.2 Kvalitet – vad är det? 4
5 Barnomsorgens problem 5
5.1 Reformer för barn gynnar vuxna 5
5.2 Omsorg har blivit utbildning 6
5.3 Mångfald har blivit likriktning 6
5.4 Förskoleklassen 7
5.5 Skolbarnsomsorgen 7
5.6 Ekonomisk utarmning 8
6 Förslag till förbättringar i barnomsorgen 9
6.1 Förskola 9
6.1.1 Tak i barngrupperna 10
6.1.2 Fristående förskolor 11
6.2 Familjedaghem 12
6.2.1 Uppvärdera familjedaghemmen 12
6.2.2 Den allmänna förskolan 12
6.3 Öppen förskola 13
7 Arbetsmiljö 13
8 Personal 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnomsorg är en omsorgsfråga och inte en utbildningsfråga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lekens betydelse för barns utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna inom skolbarnsomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för barngruppernas storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuners skyldighet att införa ett maxantal barn för barngrupperna i förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa etableringsfrihet för förskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla värdegrundsarbetet i förskolorna genom att skriva in värdegrunden i förskolans läroplan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn och uppföljning av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att familjedaghemmen skall ingå i den allmänna förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevaka situationen för de öppna förskolorna med anledning av den allmänna förskolans införande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevara och utveckla fler öppna förskolor med pedagogiskt utbildad personal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetsmiljölagen även skall omfatta förskolebarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortbildning för personal inom förskoleverksamheten.
FN:s konvention om barns rättigheter, som Sverige åtagit sig att följa, slår fast att vi som vuxna är skyldiga att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Ibland kan det kanske innebära att vi själva får ta ett steg tillbaka. Det är föräldrarnas både förmån och skyldighet att avgöra vad som är bäst för just deras barn under olika perioder i livet. Det är de som har huvudansvaret för omsorgen om och fostran av barnen och som står för kontinuiteten i barnens liv. I vårt moderna samhälle uppstår ofta en konflikt mellan barnens behov av sina föräldrar och föräldrarnas behov av att behålla och befästa sin ställning på arbetsmarknaden. I det läget är det statens och kommunernas uppgift att utforma bidragssystem och verksamheter så att båda föräldrarna får en realistisk möjlighet att sätta barnens behov främst. Kristdemokraterna vill förbättra ersättningsnivåerna och höja taket i föräldraförsäkringen, som vi anser ska gälla tills barnet fyller ett år. Därefter vill vi ge föräldrarna ekonomiska och praktiska möjligheter att minska förvärvsarbetstiden eller vara hemma på heltid i ytterligare minst två år. Rätten till tjänstledighet ska gälla under barnets tre första år. I pensionssystemet som gäller idag har vi tidigare fått igenom rätten till fyra så kallade barnår. Det innebär att vård av barn ger rätt till pensionspoäng under sammanlagt fyra år. Sammantaget ger de reformer vi vill genomföra föräldrarna betydligt större handlingsfrihet än idag, vilket vi tror skulle gagna både barnen och föräldrarna.
Barngrupper på långt över tjugo barn, vistelsetider på 50 timmar per vecka, treåringar som är stressade, föräldrar med dåligt samvete och förskollärare som blir sjuka på grund av de hårda arbetsvillkoren, det är bilder ur den svenska barnomsorgen 2002. Samtidigt berömmer sig regeringen av den höga kvaliteten i svensk barnomsorg. För oss går det inte ihop. Den svenska barnomsorgen är på väg in i en kris, och det krävs nya metoder för att vända den negativa trenden. Det krävs en ny politik för att stärka kvaliteten i barnomsorgen.
Före sommaren presenterade LO en rapport om maxtaxans konsekvenser. Föräldrar hade fått svara på ett antal frågor rörande reformens resultat, barnens vistelsetider och mycket annat. Rapporten sjöng naturligtvis helt oreflekterat maxtaxans lov och vi kristdemokrater, som varit kritiska till reformen, utmålades som ”dagismotståndets sista utpost”. Utspelet förvånar inte men LO:s uppgift borde väl vara att försöka förbättra de missförhållanden som finns och inte att svartmåla den som påpekar dem.
Omsorgen om våra barn är samhällets viktigaste uppgift. Barnomsorgen i alla dess former, från föräldrarnas omsorg i det egna hemmet till familjedaghem och förskolor, måste prioriteras och dess kvalitet ständigt förbättras. Barnomsorgen är en av de absolut mest prioriterade frågorna för oss kristdemokrater både ideologiskt och ekonomiskt. Vi vill skapa valfrihet för varje familj att lösa omsorgen om barnen på bästa sätt och att kunna kombinera föräldraskap och förvärvsarbete.
För oss kristdemokrater är barnomsorg allt från familjens egen omsorg i hemmet till familjedaghemmet, förskolan, öppna förskolan och skolbarnsomsorgen. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets omsorg och som står för kontinuiteten i barnens liv. Men föräldrarnas omsorg måste oftast kombineras med omsorg utanför hemmet. Omsorgen utanför hemmet i förskolor och familjedaghem är nödvändig för att möjliggöra studier eller yrkesarbete men också för att ge barnen upplevelser tillsammans med andra barn och vuxna. Barnomsorgen utanför hemmet ska ha hög kvalitet och innebära såväl stimulans och pedagogisk utveckling som fri lek och omsorg om barnen. Den barnomsorg som erbjuds utanför hemmet måste hålla högsta kvalitet så att föräldrarna kan känna sig trygga i förvissningen att deras barn får bästa möjliga omsorg under deras frånvaro. Under senare år har barnomsorgen blivit liktydigt med förskola. Vi vill dock anlägga ett bredare perspektiv, särskilt för de yngre barnen, där vi ser förskolan som en av flera möjliga omsorgsformer.
Utvecklingen av barnomsorgen under 1990-talet har inneburit att många nya begrepp etablerats medan gamla uttryck fått nytt innehåll eller försvunnit. I den socialdemokratiska regeringens vokabulär har begrepp lanserats som är nödvändiga att känna till i arbetet med dessa frågor. Vi vill därför ge några definitioner:
Förskoleverksamhet är samlingsnamnet för de olika formerna av barnomsorg för barn från ett år till de börjar skolan. Förskoleverksamhet bedrivs i form av förskola, familjedaghem och öppen förskola.
Daghem existerar inte längre utan kallas nu förskolor.
Förskola, barnomsorgsform för grupper av barn som styrs av en läroplan med tydliga pedagogiska mål.
Familjedaghem, i vardagligt tal dagmamma, det vill säga barnomsorg förlagd i dagbarnvårdarens hem och som styrs av allmänna råd från Skolverket.
Föräldrakooperativ, förskola som delvis drivs med föräldramedverkan.
Öppen förskola, organiseras oftast av hemarbetande föräldrar och dagbarnvårdare tillsammans med en förskollärare. Barnen är inte inskrivna i verksamheten utan kan komma efter behov och önskemål. Ofta sker ett samarbete med till exempel BVC.
Det är lätt att kräva god kvalitet i barnomsorgen, men vad är god kvalitet i dessa sammanhang? Vems perspektiv ska vara avgörande i kvalitetsarbetet, personalens, barnens, föräldrarnas eller samhällets? Och när man väl enats om vad kvalitet är, hur når man dit? Skolverket har i sitt arbetsmaterial för kvalitetsarbete i förskolan, BRUK, gjort en definition av vad kvalitet är. ”Kvalitet inom förskola och skola är en samlingsbeteckning för hur väl verksamheten:
uppfyller nationella mål
svarar mot nationella krav och riktlinjer
uppfyller andra mål, krav och riktlinjer som är förenliga med de nationella (t.ex. skolplan, lokal arbetsplan, arbetslagens prioriterade mål)
kännetecknas av en strävan till förnyelse och ständiga förbättringar utifrån de förutsättningar man har.”
Vi anser att det är en användbar men otillräcklig kvalitetsdefinition. Kvalitet kan inte enbart vara relaterad till centralt uppställda mål utan måste även relateras till dem som är aktiva i verksamheten. Hur barn, föräldrar och personal upplever kvaliteten är lika viktigt som verksamhetens förhållande till de nationella målen.
Kvaliteten i barnomsorgen måste förbättras, därom är vi eniga med de flesta bedömare och politiker, men för att det ska vara möjligt måste vi även föra en diskussion kring definitionen av kvalitet. En verksamhet som uppfyller de nationella målen men där barnen inte trivs eller där föräldrarna eller personalen inte känner sig nöjda kan inte anses ha en god kvalitet.
Göran Persson har lovat att han tillsammans med sin regering ska beakta barnperspektivet i alla beslut som rör barn. Vad har då resultatet blivit av de senaste årens socialdemokratiska styre? Den socialdemokratiska barnomsorgspolitiken är oftast en politik för vuxensamhället, inte för barnen. Målet är att få ut så många vuxna som möjligt i förvärvsarbete och då är barnen ett hinder som måste undanröjas. Resultatet av en sådan politik kan vi se i den barnomsorgssituation som vi har idag.
Två politiska reformer under senare år har fått och kommer att få stora effekter för utvecklingen av barnomsorgen; maxtaxan och den allmänna förskolan.
Maxtaxan är en av de mest omtalade reformerna under de senaste åren och dess innehåll är väl känt för de flesta. Maxtaxan innebär att alla i hela landet, oavsett inkomst, betalar lika mycket för barnomsorgen. För många, framför allt höginkomsttagare har det inneburit rejält minskade barnomsorgsavgifter. Taxorna för ensamstående föräldrar och låginkomsttagare har däremot inte sänkts nämnvärt och de som inte vill eller kan utnyttja den offentliga barnomsorgen får inte alls del av reformen.
Ett av regeringens syften med reformen var att öka antalet personer i förvärvsarbete vilket uppenbarligen lyckats eftersom resultatet har blivit en ökande efterfrågan på barnomsorg. Enligt Kommunförbundet har efterfrågan på barnomsorg ökat i 89 procent av kommunerna sedan maxtaxan infördes. Men eftersom kommunerna inte fått tillräcklig ersättning för de ökande kostnaderna har resultatet blivit att barngrupperna blir större. I 80 procent av kommunerna har också barnens vistelsetid ökat. Att barn har längre arbetstid än sina föräldrar och tillbringar uppemot 50 timmar i veckan i förskola är inte längre ovanligt. Mellan åren 1996 och 1999 ökade den genomsnittliga tiden ett barn vistas i förskola med totalt 30 minuter per vecka. Under bara de senaste månaderna sedan maxtaxan infördes från hösten 2001 till våren 2002 har tiden ökat med ytterligare 50 minuter per vecka i snitt. Barnen tillbringar alltså allt mer tid på dagis i allt större barngrupper och får allt mindre tid med sina föräldrar.
I januari 2003 genomför Socialdemokraterna nästa stora förändring när det gäller barnomsorgen, den allmänna förskolan. Den var ett delförslag i propositionen om maxtaxa inom barnomsorgen och har som sådan rönt ganska liten uppmärksamhet. Förändringen innebär att alla fyra- och femåringar erbjuds gratis förskola tre timmar om dagen. Den allmänna förskolan kommer alltså att innebära att barn som går i förskola får vara där gratis några timmar varje dag. Barn hos till exempel en dagmamma ska däremot betala fullt pris, det vill säga om de inte lämnar dagmamman tre timmar varje dag och går till förskolan. Av ekonomiska skäl kommer många föräldrar att känna sig tvingade att välja förskola istället för familjedaghem. Det kommer att öka trycket på förskolorna ytterligare och innebära en utslagning av familjedaghemmen. Vissa kommuner har redan beslutat om nedläggning av familjedaghem för att bekosta ett ökande antal platser i förskolan. Förskola är bra för väldigt många barn men inte för alla och det är föräldrarna som ska välja hur omsorgen om deras barn ska utformas.
Därför måste alla förskoleverksamheter ha lika villkor. Praktiska och ekonomiska förbättringar får inte göra det omöjligt för föräldrarna att välja barnomsorg.
På nationell nivå har barnomsorgen under 1990-talet gått från att vara huvudsakligen en familjepolitisk fråga till att bli en utbildningspolitisk fråga. Den 1 juli 1996 överfördes ansvaret för barnomsorgen från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och 1998 fick daghemmen en egen läroplan och förvandlades från daghem till förskolor. Idag diskuterar dessutom Skollagskommittén om förskolans verksamhet ska beskrivas som pedagogisk verksamhet eller utbildning och om barnen ska kallas för elever istället för barn från ett års ålder. Förskolorna beskrivs i den socialdemokratiska retoriken som det första steget i det livslånga lärandet. För oss är det självklart att det livslånga lärandet börjar redan vid födseln och sedan pågår oavbrutet oavsett om barnet är i förskola eller ej.
Risken med de utökade pedagogiska kraven är att de små barnens behov av fri lek och omsorg får stå tillbaka. Självklart finns det fördelar med en pedagogisk förskola. För många barn är förskolan en bra förberedelsetid för skolan, men inte för alla. Barn måste få vara barn. Barnomsorgen får inte bli en skola för de allra minsta.
De senaste åren har inneburit en allt större likriktning inom barnomsorgen. Alternativa barnomsorgsformer som familjedaghem och öppna förskolor får inte längre plats i den socialdemokratiska barnomsorgsmodellen. Alla barn ska styras in i förskolorna, helst från ett års ålder, oavsett föräldrarnas önskemål. Maxtaxan och den allmänna förskolan påskyndar denna utveckling. Familjedaghem och öppna förskolor konkurreras ut av förskolorna, som får bättre villkor för sin verksamhet. Socialdemokraterna hävdar ständigt att utan förskola är barnen inte förberedda för skolan och hamnar efter i utvecklingen. Det är en propaganda som fått resultat. De öppna förskolorna har minskat med en tredjedel och antalet barn i familjedaghem har nästan halverats och detta trots att det är omsorgsformer som skattas mycket högt av föräldrarna.
Till skillnad från övrig barnomsorg är förskoleklassen integrerad med det offentliga skolväsendet. Sedan 1998 är kommunerna skyldiga att erbjuda alla 6-åringar plats i förskoleklass men det är frivilligt för barnet att deltaga. Eftersom förskoleklassen är en del av skolan är den första steget i att uppfylla läroplanens mål. Intentionerna när förskoleklasserna infördes var goda. Tanken var att det skulle skapas en smidigare övergång mellan barnomsorg och skola. En större flexibilitet skulle göra det möjligt för barnen att i sitt eget tempo ta steget från förskolan till skolan. Förskolans pedagogik med mer lek, skapande och utforskande arbetssätt skulle följa med förskoleklassen in i skolan. I maj i år kom Skolverkets första granskning av resultatet i rapporten Integration förskoleklass, grundskola och fritidshem. Rapportens slutsats är att även om intentionerna var goda har resultatet blivit ett annat. Istället för att skolan påverkats av förskolans pedagogik är det förskolan som påverkats av skolan. Sexåringarna får i hög grad följa skolans riktlinjer med ämnesindelning, lektioner och raster. Problem har dessutom uppstått eftersom skolans lokaler varken är anpassade efter sexåringarnas rörelsebehov eller förskolans arbetsmetoder. Det här är kritik som måste tas på stort allvar. För barn i den här åldern är pedagogisk verksamhet både stimulerande och utvecklande. Men får inte ske helt på bekostnad av den fria leken och barnens behov av närhet och omsorg.
Skolbarnsomsorgen är till för skolbarn upp till och med tolv års ålder. Liksom när det gäller övriga barnomsorgsformer är kommunerna skyldiga att erbjuda skolbarnsomsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar men det är frivilligt för barnen att deltaga. Skolbarnsomsorgen förekommer i tre olika former; Fritidshem, som är en pedagogisk gruppverksamhet för inskrivna barn, familjefritidshem och öppen fritidsverksamhet där barn inte är inskrivna utan kan komma och gå efter behov. Skolbarnsomsorgens syfte är att komplettera skolan och ge barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar en meningsfull fritid.
Skolverkets rapport Barns omsorg från våren 2001 visar att de flesta kommuner tillhandahåller en god skolbarnsomsorg för barn upp till 9 års ålder och att de flesta föräldrar är nöjda med den verksamhet som erbjuds. Bland 6–9-åringarna är över 60 procent inskrivna vid något kommunalt eller enskilt fritidshem. En helt annan bild ges dock av skolbarnsomsorgen för 10–12-åringarna. Bland 10-åringarna är enbart 12 procent inskrivna vid ett fritidshem och bland 11-åringarna har siffran sjunkit till drygt 4 procent. Skolverket menar att skolbarnsomsorgen för 10–12-åringarna är svårt eftersatt i många kommuner. Vissa kommuner erbjuder inte ens någon omsorg för denna åldersgrupp vilket strider mot gällande regler. Resultatet blir att många barn tvingas gå hem till tomma hus eller lägenheter och är utan tillsyn under eftermiddagarna. Skolverket visar att den verksamhet som finns för denna åldersgrupp framför allt är fokuserad till fritidshem trots att skollagen anger öppen fritidsverksamhet som alternativ. Det är också öppen fritidsverksamhet som i störst omfattning efterfrågas av föräldrarna. Att verksamheten är eftersatt visar sig också genom att tillsynen brister från kommunernas sida. Bristande styrning, avsaknad av behovsinventering, dåliga lokaler och brist på personal är en del av den kritik som Skolverket lyfter fram. Det efterfrågar också uppföljning av hur väl verksamheten uppnått de mål som ställts upp i skollagen. I den verksamhet som finns är barngrupperna i många fall oacceptabelt stora. Ofta förekommer grupper på över 20 barn på en vuxen.
Vi anser att Skolverkets kritik är allvarlig. 10–12-åringar har behov av vuxnas närvaro och tillsyn. Kommunerna måste ta sitt ansvar och utveckla skolbarnsomsorgen framför allt för åldersgruppen 10–12 år. I den öppna verksamheten har barnen själva större möjlighet att hitta en avvägning som passar dem. Här finns stora möjligheter för kommunerna till samverkan med andra utförare, till exempel föreningar och kyrkor, för att kunna erbjuda en högkvalitativ verksamhet. Kristdemokraterna anslår 3,5 miljarder kronor mer till kommunerna än regeringen under de kommande två åren. Pengar som kan användas för att förbättra skolbarnsomsorgen.
Under 1990-talet har resurserna till barnomsorgen minskat i de allra flesta kommuner. Bruttokostnaden i fasta priser för barnomsorgen har varit densamma under hela 1990-talet trots att antalet barn ökat med 185 000. Besparingarna har framför allt genomförts genom att öka barngruppernas storlek och minska vuxentätheten. Den genomsnittliga gruppstorleken har ökat från 13,8 barn 1990 till 18,2 barn 2001. Även antalet barn per vuxen har ökat kraftigt och snittet ligger idag på 5,4 barn per vuxen.
Dagens situation med överfulla dagis och långa dagar för barnen har inneburit att kvaliteten i förskoleverksamheten försämrats. På många håll runt om i landet bedriver förskolorna en fantastisk verksamhet med mycket knappa resurser och personalen gör vad den kan för att överleva den ekonomiska krisen. Men nu har utvecklingen gått så långt att det inte går att bevara kvaliteten i verksamheten. Vilket får mycket negativa konsekvenser för barnen.
En av förskolans grundläggande uppgifter är att överföra samhällets grundläggande värden till barnen, det handlar till exempel om människolivets okränkbarhet och alla människors lika värde. När barn får för liten tid med vuxna fungerar inte värdeöverföringen och det är mycket svårt att kompensera det när barnen blivit äldre.
Samtidigt kan barnpsykologer konstatera att allt fler, allt yngre barn visar tecken på stress. De långa dagarna i stora högljudda barngrupper tros vara en orsak till denna utveckling. I Göteborg har forskare konstaterat att många barn lider av hörselskador till följd av den höga ljudnivån.
Regeringens barnomsorgspolitik kommer, om den får fortsätta, att leda till ytterligare försämringar inom barnomsorgen och det är barnen som drabbas. För barnens skull behövs en ny barnomsorgspolitik.
Kristdemokraterna menar att varje barn är en individ med unika behov och förutsättningar. Vi anser därför att det måste vara möjligt att välja bland en mångfald olika barnomsorgsformer för att varje barns specifika behov ska kunna mötas. Barnomsorgen utanför hemmet kan se ut på många sätt, förskola i offentlig och privat regi, familjedaghem, öppen förskola eller skolbarnsomsorg. Gemensamt för dem alla måste vara en verksamhet av god kvalitet med hög personaltäthet. Självklart kräver detta resurser. Därför satsar vi 3,5 miljarder kronor mer än regeringen till kommunerna de kommande två åren. Resurser som bland annat kan användas till att förbättra barnomsorgen.
Förändringar krävs också för att ge föräldrarna ekonomiska möjligheter att välja mellan de olika förskoleverksamheterna eller att vara hemma något eller några år med barnen. Vi vill därför införa ett skattefritt barnomsorgskonto på 80 000 kronor för alla 1-3-åringar som inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. (Utnyttjas offentligt finansierad barnomsorg på halvtid får familjen ett halvt barnomsorgskonto och så vidare.) Det ger en större flexibilitet när familjer får ekonomiska förutsättningar att själva ordna sin barnomsorg. Privata barnomsorgsalternativ kan då kombineras med kortare arbetstid eller tid i förskola. Framför allt skapas möjlighet för familjen att tillbringa mer tid tillsammans. (Utvecklas vidare i riksdagsmotion Sf380.)
Förskolan är idag den mest omfattande av alla barnomsorgsformer. Hösten 2001 var 68 procent av barnen mellan 1 och 5 år inskrivna i förskolan. Av alla barn i åldersgruppen är 77 procent inskrivna i någon form av barnomsorg. Andelen inskrivna i förskolan är högst i storstäder och förortskommuner (74 respektive 70 procent) och lägst i landsbygdskommuner (55 procent). Förskolan styrs av en läroplan som innehåller mål och riktlinjer rörande bland annat normer och värden, barnens utveckling och lärande, barns inflytande, samarbete med hemmen och så vidare.
Förskolan är nödvändig och viktig i vårt samhälle och möjliggör att föräldrar studerar eller förvärvsarbetar. Den får dock aldrig bli en förvaringsplats utan ska innebära en god pedagogisk verksamhet för barnen och vara ett stöd till föräldrarnas uppfostran. Förskolan ska liksom skolan förmedla samhällets grundläggande värden till barnen. Det är en verksamhet som är av mycket stor betydelse. Barn måste få lära sig förstå vad som är rätt och fel, hur vi ska bete oss mot varandra och deras empatiska förmåga måste övas. Om förskolorna har ett aktivt värdegrundsarbete kan mobbning och trakasserier högre upp i åldrarna förebyggas. I läroplanen för grundskolan fastslås basen för vårt samhälles värdegrund; det bör även göras i läroplanen för förskolan.
Förskolans pedagogiska verksamhet är av stor betydelse för barnen och det är viktigt att den är varierande och kan se till barnens olika behov. Barn uppskattar upplevelser och skapande verksamhet och därför bör olika former av kulturverksamhet förekomma regelbundet i förskolorna.
För väldigt många barn är förskolan en utmärkt utgångspunkt för den fortsatta skolgången men den kan aldrig ersätta föräldrarnas uppfostran och omsorg. Förskolan är ett komplement till föräldrarna och ska som sådant anpassa sig efter familjernas behov. Som situationen ser ut idag är det ofta familjerna som får anpassa sig efter förskolans behov för att inte ”störa” förskolans verksamhet. Så får det inte vara.
Idag är det inte ovanligt med barngrupper på över 20 barn eller småbarnsgrupper (1–3 år) med över 15 barn och 3 förskollärare. Det är inte acceptabelt. Barnstugeutredningen från 1972 rekommenderade en personaltäthet på 2 vuxna per 5 barn i småbarnsgrupperna och 1 vuxen på 5 barn i syskongrupperna med lite äldre barn. Dessutom ansåg de att småbarnsgrupperna inte borde överstiga 10–12 barn. Idag är det en verklighet som verkar ligga långt borta.
Barngruppernas storlek måste minska. Dagens stora grupper kan få mycket negativ effekt på barnens utveckling. Barn, framför allt de riktigt små, behöver kontinuerlig, tät vuxenkontakt för att utvecklas positivt. I stora barngrupper saknas den kontakten. Vi vill eftersträva minigrupper genom att ålägga kommunerna att sätta upp gränser för barngruppernas storlek i olika åldersgrupper. Att från statlig nivå lagstifta om en absolut gräns är inte rimligt. Varje kommun måste efter sina förutsättningar få utforma sin verksamhet. Dessutom är inte en barngrupp den andra lik och därför blir absoluta gränsdragningar för oflexibla. Vi anser dock att staten ska ge riktlinjer till kommunerna. Idag finns inte någon som helst reglering på detta område. Skolverket bör få i uppdrag att ge ut allmänna riktlinjer för hur stora barngrupperna maximalt bör vara i olika åldersgrupper. Dessa riktlinjer ska vara vägledande för kommunerna när de beslutar om barngruppernas storlek. Det bör göras i samråd med föräldrar och specialpedagoger.
Inom förskoleverksamheten finns det idag en bredd när det gäller pedagogisk inriktning. De fristående förskolorna har stått för en stor del av den utvecklingen. Deras start var omtvistad. I början av 1980-talet var fristående dagis något som orsakade ilska och upprörda känslor hos många debattörer. Den borgerliga regeringen i början av 1990-talet gjorde mycket för att ge dem bättre förutsättningar, till exempel genom att införa etableringsfrihet. En frihet som den socialdemokratiska regeringen tog bort så fort den kunde när den kom till makten.
Vi vill återinföra etableringsfriheten. Alla förskolor som uppfyller i lag fastställda villkor ska få tillstånd för sin verksamhet och ekonomiskt stöd från kommunen. Tillstånd och tillsyn ska skötas av en statlig myndighet och inte, som idag, av kommunen.
Regeringens barnomsorgspolitik som ensidigt styr in barnen i den kommunala förskolan hotar inte bara andra typer av omsorgsverksamhet, utan även de enskilda förskolorna. Det handlar om personalkooperativ, föräldrakooperativ och helt fristående förskolor. Dessa har ofta speciella pedagogiska inriktningar, till exempel Montessori-, Reggio Emilia- eller Frenetpedagogik vilket skapar alternativ till och kompletterar den traditionella förskolan. Men i och med maxtaxans införande har handlingsutrymmet beskurits bland annat för de dagis som tidigare konkurrerat med ett lägre pris. Det kan handla om föräldrakooperativ där det ställs krav på föräldraengagemang eller där man har sämre öppettider men lockar med lägre taxa eller en speciell inriktning. Dessa förskolor har i och med maxtaxan förlorat en av sina konkurrensfördelar. En annan grupp är de förskolor som satsat på extra bra kvalitet, i form av bättre lokaler eller högre personaltäthet. De har numera inte möjlighet att ta ut så mycket som en krona mer i månaden än vad regeringen påbjudit i och med maxtaxereformen. Ytterligare en dimension i debatten om de fristående förskolornas villkor som ofta glöms bort är att kommunala förskolor kan gå minus och kommunen täcker underskottet. Det innebär alltså att kommunala förskolor i verkligheten får betydligt mer pengar än de fristående.
De fristående förskolorna är inte ett hot utan en tillgång. De måste därför få goda villkor att utveckla sin verksamhet.
Skolverket svarar för tillsyn när det gäller förskolor och förskoleklasser i kommunal regi samt förskoleklasser i fristående skolor. När det gäller fristående förskolor är det däremot kommunen som har tillsynsansvar. Kristdemokraterna påpekade redan då beslutet fattades att det var upplagt för problem. Vi föreslår att Skolverket, inte kommunerna, ska ha tillsynsansvar för de fristående förskolorna. Dels för att garantera likvärdighet oberoende av driftsform, dels för att det de facto föreligger en konkurrenssituation mellan kommuner och fristående anordnare av förskoleverksamhet.
Familjedaghemmen är den barnomsorgsform som mest liknar familjens omsorg i det egna hemmet.
Det finns många fördelar med en sådan omsorgsform. Fördelarna ligger framför allt i den, i jämförelse med förskolan, oftare lugnare miljön. Det blir färre kontakter för barnen och den hemliknande miljön ger utrymme för en större flexibilitet. Det finns mer tid att låta varje barn få utlopp för sina tankar och idéer. Familjedaghemmen är idag den barnomsorgsform som flest föräldrar är nöjda med. Det finns all anledning att slå vakt om denna verksamhet.
Socialdemokraterna har under senare tid givit föräldrarna bilden av dagbarnvårdarna som något kvalitativt sämre än förskolorna. Familjedaghemmens verksamhet har undergrävts och självklart har det fått resultat. De senaste åren har antalet barn i familjedaghem minskat dramatiskt, under 1990-talet med två tredjedelar. Bara förra året var minskningen 14 procent. Föräldrar har givits intrycket att om inte deras barn börjar i förskolan så snart som möjligt kommer de att hamna efter i utvecklingen och deras chanser i skolan försämras avsevärt. Det är därför helt naturligt att föräldrar valt bort familjedaghemmet för att istället placera barnet i förskolan.
Vi vill fortsätta att satsa på familjedaghemmen som ett alternativ till förskolan. Familjedaghemmen ska ha en självklar plats på den svenska barnomsorgskartan. Vi vill stödja deras verksamhet genom att erbjuda fortbildningsplaner och satsa på kompletterande verksamhet, till exempel öppna förskolor och gemensamma samlingslokaler. Om fler familjer väljer familjedaghem som ett alternativ kan det innebära ett steg i arbetet mot att minska barngrupperna i förskolan.
Nästa år införs den allmänna förskolan. Det är en reform som kan ha stor betydelse för den pedagogiska verksamheten för små barn men den får inte samtidigt bli en metod för att slå ut familjedaghemmen (se tidigare avsnitt). Många kommuner har idag svårt att få plats med alla barn i förskolan och barngrupperna är på många håll oacceptabelt stora. Den allmänna förskolan kommer att förvärra en redan problematisk situation när barnen från familjedaghemmen av kostnadsskäl ska flytta över till förskolan. Att gå kvar hos dagbarnvårdaren och sedan enbart gå några timmar varje dag till förskolan är för de flesta inte ett rimligt alternativ. Dessutom skulle det innebära sämre förutsättningar för dagbarnvårdaren som skulle tvingas ha grupper med många små barn för att överleva ekonomiskt.
Familjedaghemmen måste få bli en del i den allmänna förskolan och därigenom få del av samma avgiftsreducering som den allmänna förskolan innebär. Då skapas likvärdiga villkor och föräldrarna kan själva välja utan att bli styrda av ekonomiska argument. Dessutom bör kommunerna stödja dagbarnvårdarna genom att till exempel utveckla de öppna förskolorna för att stärka familjedaghemmens pedagogiska verksamhet i de fall dagbarnvårdarna inte redan har adekvat utbildning.
De öppna förskolorna bygger på ett deltagande från föräldrar eller dagbarnvårdare som tillsammans med förskollärare bygger upp en pedagogisk verksamhet. Barnen är inte inskrivna i verksamheten utan kan komma och gå efter behov. De öppna förskolorna spelar en stor roll för hemmavarande föräldrar och dagbarnvårdare som genom den öppna förskolans verksamhet får möta andra vuxna och barn. Barnen får dessutom en social träning genom att möta andra barn i en större grupp. Den är ett särskilt viktigt stöd för invandrarföräldrar som kan knyta kontakter med både föräldrar och barn.
Den öppna förskolan är på väg att försvinna. Bara under de senaste tre åren har antalet öppna förskolor minskat med 20 procent. I 119 kommuner finns ingen öppen förskola alls. När allt fler föräldrar sätter sina barn i förskolan rationaliserar kommunerna bort de öppna förskolorna. Det innebär ytterligare ett slag mot de redan hårt beprövade dagbarnvårdarna. De nedlagda öppna förskolorna innebär också att det enda stöd som det offentliga ger till de hemmavarande föräldrarna försvinner.
Kristdemokraterna vill bevara och bygga ut de öppna förskolorna. Vi anser att det är en viktig del i en flexibel barnomsorg. När den allmänna förskolan införs kan de öppna förskolorna tillsammans med dagbarnvårdarna utveckla en pedagogisk verksamhet för barnen som kan vara ett alternativ till förskolornas verksamhet. Därför måste kommunerna också tillse att det finns utbildade förskollärare som ansvarar för den öppna förskolans verksamhet.
Alla som förvärvsarbetar omfattas av arbetsmiljölagen. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och verka för en god arbetsmiljö såväl fysiskt som psykiskt. Lagen omfattar även skolelever vars skolgång i detta avseende likställs med ett arbete. Lagen fastslår bland annat att ”arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället” (2 kap. 1 §).
Lärare, elever, förskollärare och barnskötare omfattas alltså av arbetsmiljölagen men inte förskolebarnen. De är idag de enda som dagligen befinner sig på en arbetsplats men som inte omfattas av arbetsmiljölagen. Det finns inga regler om hur lekmiljön ska vara utformad för barnen och de har inte rätt att ställa några krav. Särskilt tydligt har detta blivit i diskussionerna om de höga ljudnivåerna på förskolorna. De senaste årens ökande gruppstorlekar har inneburit att stora grupper trängs in i små lokaler. En naturlig följd av detta är ökande ljudnivå. I Göteborg har det genomförts mätningar som konstaterade att ljudnivåer på mellan 75 och 80 dBA är vanliga i förskolorna. Arbetsmiljöverkets rekommendation är 40 dBA. I vissa kommuner har det genomförts hörseltester på personalen för att upptäcka eventuella hörselskador och de senaste åren har också anmälningarna om hörselskador från personal inom förskolan ökat kraftigt. Naturligtvis är det positivt att dessa problem för personalen tas på allvar men vi måste också se till barnen. Barns hörselorgan är mer känsliga än vuxnas och självklart lider de också av de höga ljudnivåerna. Men barnen har ingen möjlighet att hävda sig eftersom de inte omfattas av arbetsmiljölagen och inte har något fackförbund som för deras talan. I Göteborg har professor Claes Möller konstaterat att var åttonde 6-åring lider av tinnitus vilket är ungefär lika många som bland vuxna.
Lösningen på frågan om buller i förskolan är naturligtvis att minska gruppstorlekarna vilket måste göras både för personalens och barnens skull. Men arbetsmiljö handlar inte enbart om bullernivåer. Barnens arbetsmiljö måste tas på större allvar och därför anser vi att även förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen. Då skulle även andra frågor om barnens säkerhet och lekmiljö uppmärksammas och kommunerna få ett större ansvar för förskolebarnens säkerhet. Regeringen har i sin proposition om elevhälsa tidigare i år aviserat att en utredning om arbetsmiljölagens tillämpning i skolan ska genomföras. Vi anser att utredningen bör få i uppdrag att omformulera lagen till att även omfatta förskolebarnen. Det skulle bli ytterligare en garanti för att uppnå en hög kvalitet inom barnomsorgen.
Personalen inom barnomsorgen består framför allt av förskollärare och barnskötare. Barnskötarna har en gymnasial utbildning samt ofta olika former av påbyggnadsutbildningar. För anställning som förskollärare krävs högskoleutbildning. Sedan den nya lärarutbildningen infördes 2000 läser förskollärarna tillsammans med övriga lärarstuderande på högskolan och utbildningen är idag tre och ett halvt år.
Det är av stor vikt att de som arbetar inom förskoleverksamheten har en adekvat utbildning. Forskningsresultat har visat att förskollärarnas utbildning är av stor betydelse för barnens utveckling och kvaliteten i förskoleverksamheten. Idag är dock bristen på kvalificerad personal stor och andelen utbildade lärare i förskola och på fritidshem sjunker. Bristen utgör ett hot mot kvaliteten som måste tas på allvar. Därför måste vi satsa på att utbilda fler förskollärare bland annat genom att vidareutbilda de nuvarande barnskötarna. Men samtidigt som vi är positiva till vidareutbildning av barnskötare är det viktigt att framhålla att barnskötarna har en unik kompetens när det gäller omsorgsdelen. Kompetensen får inte tillåtas försvinna.
Bristen på personal liksom de knappa resurserna har gjort att möjligheterna att sätta in vikarier är liten på många håll. Frånvarande personal innebär istället att övrig personal får ta på sig en större arbetsbörda. Det får till följd att många drar sig för att vara borta från arbetet även när de är sjuka och så kallad sjuknärvaro är ett växande problem. Lärarnas riksförbund har i en undersökning konstaterat att 72 procent av lärarna under det senaste året gått till jobbet fast de ur hälsosynpunkt inte borde. En ökande sjuknärvaro innebär en ökande risk för långtidssjukskrivningar.
Barnomsorgens personal måste få bättre förutsättningar. Det är inte rimligt att personalen ska tvingas gå till arbetet när de är sjuka. Personalen måste också få tid till att träffas och planera verksamhet när inte barnen är närvarande, idag är det ofta en omöjlighet. När inte tid finns för att planera verksamheten på ett bra sätt är också möjligheten till utveckling minimal. Personalen måste få möjlighet att stödja varandra eller vid behov få stöd från andra. Det gäller till exempel de som arbetar med barn med särskilda behov. Här finns ett stort behov av att få handledning till exempel från en specialpedagog eller från andra förskollärare med liknande uppgifter. Idag finns varken tid eller resurser för ett sådant arbete. Allt detta kräver resurser. Därför anslår Kristdemokraterna 3,5 miljarder kronor mer än regeringen till kommunsektorn under de kommande två åren.
Barn behöver båda manliga och kvinnliga förebilder. Idag när allt fler barn enbart växer upp med den ena föräldern, oftast mamman, blir det särskilt viktigt att barnomsorgen kan erbjuda både manliga och kvinnliga förebilder. Därför är det extra problematiskt att det finns så få män inom barnomsorgen och att det antalet ständigt sjunker. Redan hos yrkesvägledaren på gymnasiet och på lärarutbildningen måste de manliga studerande uppmuntras att söka sig till barnomsorgen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |