Motion till riksdagen
2002/03:Ub401
av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Kvinnor i hälso- och sjukvård


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medicinsk forskning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre statistik rörande könsskillnader i vården.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskaper om benskörhet.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genusmedicin.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om komplettering av hälso- och sjukvårdslagen.1

1Yrkandena 2, 3 och 5 hänvisade till SoU.

Motivering

Sjukskrivningarna ökar dramatiskt i Sverige och inom kvinnodominerade yrkesområden som vård och skola, drabbas självklart kvinnorna mest. Belastningsskador och psykosociala skador är de två områden där kvinnor idag är överrepresenterade. Varken nu eller tidigare har kvinnliga yrkesskador/arbets­sjukdomar värderats lika mycket som de manliga. Sjukskrivningarna för kvinnor över 50 år ökar mer än för män i samma ålder. De höga sjukskrivningarna måste minskas snabbt. En kontrollstation efter högst två månaders sjukskrivning införs snarast, liksom en garanti att rehabilitering snabbt erbjuds efter en genomförd kontroll. Rehabiliteringsinsatser ska göras för både personer med direkt arbetsplatsförankring och personer utan sådan.

I ett internationellt perspektiv är den svenska hälso- och sjukvården av god kvalitet. Det övergripande målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och lika villkor för hela befolkningen. Vi kan emellertid konstatera att de rådande maktstrukturerna inom hälso- och sjukvården har stor betydelse för hur kvinnors ohälsa och symptom bedöms och bemöts.

Mainstreaming, som innebär att jämställdhetsarbetet ska integreras i alla verksamheter, har ännu inte uppmärksammats inom alla delar av hälso- och sjukvården, trots att studier av sjuklighet och dödsorsaker visar att kvinnor i regel har fler sjukdomar och krämpor än män. Kvinnor gör också fler besök i sjukvården än män, även om man räknar bort vård i samband med graviditet och förlossning. Kvinnor drabbas av fler långvariga, men icke-dödliga, sjukdomar, till exempel depressioner och besvär från rörelseorganen. Män drabbas i större utsträckning av skador och sjukdomar som leder till förtida dödsfall.

Hittills har nämligen större delen av den forskning som gjorts om sambandet mellan arbete och hälsa/ohälsa utgått från männens situation. Kvinnor har till exempel dubbelt så svårt som männen att få en anmäld arbetssjukdom godkänd.

Kvinnor som patienter

I en studie i Stockholms läns landsting i samarbete med Landstingsförbundet, redovisad 2001, visas hur vårdpersonalen skapar ”kvinnliga och manliga” egenskaper och hur ”naturliga” orsaker används för att förklara könsskillnader. Ibland framhålls kvinnliga patienter som passiva genom att de är ”tysta” och ”tacksamma” i jämförelse med män som ”ställer krav”. Kvinnor beskrivs även i mer aktiva ordalag, men då ofta i negativ bemärkelse som ”gnälliga” och ”griniga” och vid den jämförelsen beskrivs män ”som mycket lugnare än kvinnor”. Studien konstaterar att kön hela tiden ”tillverkas” i det dagliga vårdarbetet och i samtal i personalgrupperna. Även om de manliga och kvinnliga egenskaperna varierar så utformas beskrivningarna och förklaringarna på ett negativt sätt för kvinnorna.

Mönstret i förklaringarna kan ses som ett exempel på hur samhällets ”genusordning” genomsyrar hälso- och sjukvården. Att fler män än kvinnor kommer in på remiss förklaras med att det är en skillnad mellan män och kvinnor i inställningen till att ta emot hjälp och vård. Kvinnor ansågs som mer benägna att erkänna sina svagheter och mer villiga att ta emot hjälp redan i primärvården. Det faktum att män får längre rehabilitering förklaras med att män tycks vara de som är mest benägna att ta emot hjälp och att de i högre grad kräver rehabilitering. Enligt studien är det ovanligt att vårdpersonalen själv anser att man agerar olika när det gäller män och kvinnor. Samtidigt beskriver en läkare sitt förhållningssätt som att det är lättare att tolka in ångest och oro i kvinnors symptom än i mäns. Andra i studien menar att detta beror på problem att tolka och uppfatta ”kvinnors annorlunda symptom” (i förhållanden till männens). Problemet anges härröra från läroböcker som endast återger symptombilden för män.

Kvinnor och mediciner

Kvinnors hälsa och kvinnors biverkningar av medicin har länge varit eftersatta forskningsområden. Kvinnors hormoncykel har ansetts komplicera utprövningen av nya mediciner, trots att de sedan ska användas av dem. Det saknas också forskning om hälsoproblem bland äldre kvinnor och om hur de ska behandlas. Kvinnor får därför oftast vård som utgått ifrån manliga behov utan hänsyn till biologiska och sociala könsskillnader. För att den forskning som görs ska bli mer användbar i vården är det viktigt att könsperspektivet är med.

En apoteksstudie redovisad 2001 visar att kvinnor i högre utsträckning än män drabbas av läkemedelsbiverkningar. Det kan dels bero på att kvinnor använder mer läkemedel än män, dels på att kvinnor reagerar annorlunda än män på vissa mediciner. Forskning om skillnader mellan kvinnors och mäns benägenhet att reagera med biverkningar på olika läkemedel bör därför stimuleras. Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning som kan återspegla olika sjukdomsförekomst hos de båda könen men också kan bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män respektive kvinnor. Det kan konstateras att kostnaden per receptförskrivet läkemedel är högre för män än för kvinnor. Att kostnaden blir högre för män beror dels på att de får större mängder per förskrivningstillfälle, dels att de förskrivs dyrare läkemedel.

Forskning kring biverkningar av olika mediciner och könsrelaterade tester är bristfälliga. Sådana skulle kunna vara viktiga för att exempelvis avgöra om kvinnor behöver lägre doser av vissa läkemedel än män just därför att de är kvinnor, och inte endast därför att de har mindre vikt eller längd. Kvinnors hälsoproblem har varit svåra att definiera enligt sjukvårdens manliga referensramar. Kvinnors symptom beskrivs ofta som psykiska när inte diagnosen varit så preciserad. Att läkare förskriver mer beroendeskapande medel till kvinnor än män kan också delvis bero på läkares olika sätt att definiera kvinnliga och manliga besvär. Om läkaren har svårt att ge tid för samtal och istället väljer förskrivning av läkemedel, psykofarmaka, sömnmedel eller lugnande läkemedel finns stor risk för felbehandling och läkemedelsberoende. Kvinnor med smärta eller på väg in i ett missbruk behöver bli sedda i hela sin livssituation.

Den psykiska hälsan/ohälsan

Kvinnor blir sjukskrivna i allt större utsträckning och det är den psykiska ohälsan som ökar dramatiskt. Psykisk ohälsa och sjukdom är ett av Sveriges största folkhälsoproblem. I de fall där det egna sociala kontaktnätet är försvagat kan sjukvården vara länken till ”pånyttfödelse” eller, omvänt, en bekräftelse på kvinnans ringa värde och betydelse. Att öka lyhördheten och uppmärksamheten när en kvinna söker hjälp kan rädda liv.

Fler kvinnor än män drabbas av depression (7 % jämfört med 3 % bland männen). Av de kvinnor som insjuknar återinsjuknar 70 % och 15–20 % utvecklar kroniska depressionstillstånd. Hälften av alla deprimerade kvinnor får varken rätt diagnos eller behandling.

Depression är den vanligaste orsaken till självmord. Andra riskfaktorer för självmord är alkoholism och socioekonomiska problem. Suicidförsök förekommer dubbelt så ofta bland kvinnor, och de största riskgrupperna för självmordsförsök är änkor, ensamstående och frånskilda som saknar socialt nätverk.

Ett bra skydd mot psykisk ohälsa är att ha någon att tala med. Det är därför viktigt att samhället stöttar kvinnornas möjligheter att behålla och skapa kontakter med andra. Därför måste mer tid avdelas för samtal i sjukvården.

Viktiga förslag för en mer rättvis vård för kvinnor

1) All medicinsk forskning ska inkludera kvinnor.

De svenska forskningsråden och Läkemedelsverket bör få liknande direktiv. Den medicinska forskningen har hittills i huvudsak bedrivits på män. Detta har medfört att kvinnor behandlas och bedöms efter en manlig norm som inte överensstämmer med kvinnors sjukdomar och reaktioner. Riktlinjer för hur detta ska tillämpas ska fastställas. Samma regler ska gälla för klinisk prövning av läkemedel. Sedan 1993 tillämpas lagstiftning i USA som innebär att National Instituts of Health kräver att kvinnor inkluderas i all NIH-finansierad forskning avseende både den biomedicinska och beteendevetenskapliga forskningen.

2) Kartlägg lokala skillnader av den ojämlika vården.

Det behövs mer forskning om bemötande i vården utifrån ett genusperspektiv. Frågor som varför män får mer rehabilitering och till varför kvinnor får vänta längre på ambulans behöver kartläggas. Det är en fördel om dessa kartläggningar görs lokalt inom länen och sjukvårdsområdena. De fakta som blir resultat av kartläggningarna kan användas som en grund för diskussioner om de nu aktuella kvalitetsmålen utifrån ett genusperspektiv. När fakta är hämtade från den egna verksamheten blir diskussionen begripligare och förutsättningen för att den ska leda till förändringar är större än om diskussionen förs utifrån teoretiska resonemang och allmänna jämställdhetsmål.

3) Socialstyrelsen bör få i uppdrag att initiera att statistiken över diagnoser, insatser och kostnader delas upp efter kön samt analysera orsakerna till den ojämlika vården mellan män och kvinnor.

Det förekommer stora skillnader i medicinförskrivningen till män och kvinnor. Av Apoteket AB:s statistik framgår att kvinnor får billigare och äldre läkemedel än män. När det gäller depressioner skrivs det ut dubbelt så mycket läkemedel till kvinnor som till män. Kvinnor får också 70 % mer sömnmedel än männen och 50 % fler lugnande läkemedel. Skillnaderna har förklarats på olika sätt, skillnader i sjukdomsförekomst, medicinska, psykosociala faktorer och biverkningar är några av förklaringarna. Beräkningar av kostnaderna för läkemedel och för hälso- och sjukvård visar att kvinnors vård i de barnafödande åldrarna kostar mer än mäns. Skillnaderna i kostnaderna avtar med åldern. Bland äldre personer ges män mer resurser per invånare än kvinnor. Detsamma gäller även mindre barn. Pojkars vård kostar mer än flickors.

4) Särskild forskning ska initieras inom våra vanligaste folksjukdomar.

Hjärt- och kärlsjukdomar är några av vår tids vanligaste folksjukdomar. Trots att dödstalen är mycket lika för män och kvinnor har de kvinnliga patienterna och deras hjärtriskfaktorer fått avsevärt mindre uppmärksamhet, av både forskare och kliniker. De allra flesta studier har utförts bland män, särskilt män mellan 40 och 65 år. Efter 40 år börjar hjärtinfarktens frekvenskurva stiga brant hos männen, medan denna ökning inte kommer förrän mellan 50 och 60 år hos kvinnorna. Detta innebär att äldre kvinnor glöms bort för prioriteringen av män som har en längre arbetsför period av sitt liv kvar vid insjuknandet. Vi vet idag för lite om folksjukdomarnas betydelse ur ett köns- och genusperspektiv. Likaså är reumatiska sjukdomar, benskörhet, ätstörningar, migrän och stroke exempel på åkommor som skiljer sig mellan kvinnor och män.

5) Familjemedicinska institutet bör få i uppdrag att föreslå hur kvinnor ska få kunskap om hur benskörhet kan förebyggas och behandlas.

Benskörhet har ökat kraftigt hos den svenska befolkningen sedan femtiotalet.

Benskörhet förorsakar ett stort lidande för många äldre kvinnor och medför stora vårdkostnader. Osteoporos/benskörhet är kanske den mest underdiagnostiserade och underbehandlade sjukdomen i vår tid. Risken för en femtioårig kvinna att under sitt liv drabbas av en benskörhetsfraktur är så stor som 40–50 %. Detta kan förebyggas på flera sätt. Möjligheten att mäta bentätheten ska finnas inom alla landstingsområden.

6) Kvinnor över fyrtio år bör regelbundet erbjudas undersökningar med mammografi.

Svenska och internationella studier visar att mammografi minskar dödligheten i bröstcancer. Sverige har i ett europeiskt perspektiv låg bröstcancerdödlighet och dödligheten har minskat mest i de landsting som var först med att introducera allmän mammografiscreening. Kvinnorna ska få undersökningen inom en vecka. Detsamma ska gälla då undersökningen visar att ytterligare undersökningar behöver göras.

7) Kurser för läkarstuderande i kvinnors hjärtsjukdom och genusmedicin ska ingå i grundutbildningen och vara obligatorisk. Genusmedicin ska även vara obligatorisk i alla övriga vårdutbildningar.

Ännu tar inte de svenska läkarstudenternas läroböcker i medicin upp kvinnlig hjärt-kärlsjukdom, trots att det numera är allmänt känt att kvinnors hjärt-kärlsjukdomar får svårare följdverkningar än mäns och att kvinnor reagerar annorlunda på behandling. Läkarutbildningen måste beakta de biologiska skillnadernas betydelse för sjukdomar och hur patienterna reagerar på behandling och mediciner. Undervisningen ska också omfatta genusperspektivet.

8) Särskilda kvinnohälsocentrum ska finnas inom varje landstingsområde.

Med kvinnohälsocentra avses att till exempel barnmorska, gynekolog, allmänläkare, psykiater, psykolog, kurator, distriktssjuksköterska och sjukgymnast finns samlokaliserade så att man har en bred kvinnokompetens samlad. Detta behövs för att öka möjligheterna att kvinnorna får en kvalitativt lika bra vård som män och för att man beaktar synsättet att kropp, själ och livsvillkor hör samman.

9) Hälso- och sjukvårdslagen ska kompletteras så att kvinnors rätt till lika god vård som män lagfästs i dess portalparagraf.

En sådan klarare lagtext ger möjligheter att på ett helt annat sätt än idag följa upp att vården har samma kvalitet för kvinnor och män. Erfarenheter från andra områden visar också att lagstiftning kan vara ett effektivt medel för att påverka attityder.

Stockholm den 21 oktober 2002

Helena Bargholtz (fp)

Solveig Hellquist (fp)

Mia Franzén (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Marita Aronson (fp)