Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lag avseende stamcellsforskning.
Sverige har goda traditioner vad avser medicinsk forskning och utveckling. Det arbete som enskilda forskningsgrupper vid landets universitet och högskolor bedrivit har inneburit stora medicinska framsteg. Biotekniken är ett exempel på en bransch som utvecklats framåt och skapat många nya forskningsföretag, och att tusentals människor kunnat leva ett längre och rikare liv.
En mycket viktig orsak till denna utveckling inom bioteknik är att politiker inte i onödan gått in och styrt inom vilka områden det är politiskt korrekt att bedriva forskning, och var det ska råda forskningsförbud. Man har lyssnat på vetenskapssamhället och lagt stor vikt vid deras samlade bedömning. I de länder där man styrt forskningen försvinner kompetensen snabbt och forskaren själv flyr till ett annat land med mer frihet för att kunna bedriva spetsforskning.
För en tid sedan debatterades de stora forskningsframgångarna med stamceller, somatisk kärnöverföring och dess möjligheter. Debatten om stamcellsforskning har i högsta grad varit politisk, dessbättre med en bred politisk majoritet för vidare forskning på embryonala stamceller. I Sverige finns i dag inte någon lagstiftning avseende specifik forskning på stamceller. I detta avseende har Vetenskapsrådet och framtagandet av deras etiska riktlinjer spelat stor roll.
Stamceller är den typ av omogna celler som ger upphov till alla celler i kroppen. Stamceller kan dela sig i två identiska dotterceller och därigenom förökas i cellkultur (provrör) och kan ge upphov till mogna celler både i kultur (provrör) och vid celltransplantation. Forskning på stamceller (adulta och embryonala) kan leda till bättre behandling av flera allvarliga sjukdomstillstånd, t ex hjärtsvikt, leverskador, Parkinsons sjukdom, ryggmärgsskador, broskskador, diabetes, blodsjukdomar och inte minst olika typer av cancer.
Vetenskapsrådet har gjort en mycket klok och rimlig bedömning angående embryonal stamcellsforskning. Man har vägt för och nackdelar, dvs möjlig framtida nytta av denna forskning mot de eventuella kränkningar och risker som anskaffningen av embryon och denna forskning kan innebära. Frågan som berör human stamcellsforskning spänner över flera vetenskapsområden. Förutom ämnesområdet för medicin har humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och teknik behandlat och vägt in sina respektive synpunkter i prövningen av frågan.
Vetenskapsrådet föreslår att då man tillämpar principresonemangen på stamcellsforskning bör man skilja på en etisk bedömning av att stamcellsforskning alls bedrivs och på mer specifika problem, d.v.s. hur man anskaffar celler för stamcellsforskning. Man måste bedöma risken för att själva anskaffningen kan innebära en kränkning av enskilda människors integritet, som inte kan kompenseras med framsteg inom forskningen. Vidare bör man väga negativa effekter av en eventuellt förändrad attityd till mänskligt liv mot nya grundläggande kunskaper om mänskligt liv och det goda som medicinsk forskning kan åstadkomma.
Nästa fråga gäller somatisk kärnöverföring eller s.k. terapeutisk kloning, då man överför en kärna från en kroppscell och låter den sammansmälta med ett ägg som tömts på sin egen kärna. Här uppstår problemet med tillgång till ägg och då uppstår samma etiska problem som vid anskaffning av embryon. En ytterligare möjlighet, som inte möter rättsliga eller etiska hinder, kan vara att genomföra kärnöverföring direkt till odlade stamceller som inte kan utvecklas till embryon.
Även när det gäller somatisk kärnöverföring kan vinsterna vara stora, menar Vetenskapsrådet, och anser därför att det kan vara etiskt försvarbart att forska med målsättningen att etablera stamceller med samma DNA som patienter som behöver celltransplantationer. Men då kvarstår frågan om äggdonation på ett etiskt tillfredställande sätt. Dessutom behöver Sverige begära ett undantag från förbudet att framställa embryon enbart för forskning. Dessutom skall ett förbud villkoras i lag om att genom kärnöverföring inplantera skapade embryon i en kvinnas livmoder.
Vetenskapsrådets uttalande är viktigt trots risken att den etiska debatten ligger efter den vetenskapliga. När rådet diskuterar embryonala stamceller går vetenskapen vidare till outforskade domäner. Uttalandet ger dock ett klart stöd för fortsatt utveckling och fortsatta forskningsframgångar. Sverige är ett av världens mest framgångsrika länder på detta område.
Låt oss befästa den positionen genom att anpassa och modernisera nuvarande lagstiftning. Det är viktigt att Sverige har ett fortsatt forskningsklimat i världsklass och tillhör de mest framsynta länderna avseende medicinsk forskning. Redan i dag är forskning kring somatisk kärnöverföring tillåten i England, och vi bör så snart som möjligt ge forskare i Sveriges lika goda möjligheter att utveckla den moderna biovetenskapen.
Stamceller och somatisk kärnöverföring kan innebära en revolution inom medicinsk forskning och terapi. Det är också viktigt att understryka att mycket av den forskning som behövs för att föra denna forskning till applikation kräver framför allt grundforskning t.ex. kring de molekylära mekanismer som reglerar celldifferentiering. Detta innebär att det nu är en högprioriterad politisk uppgift att se till att rättsläget blir sådant att Vetenskapsrådet kan ändra sina riktlinjer och tillåta forskning kring somatisk kärnöverföring. Denna typ av forskning kan vara en ytterst viktig nyckel till kunskap som innebär att vi kan komma tillrätta med allvarliga, och i en del fall livshotande sjukdomar, som t.ex. leverskador, Parkinsons sjukdom, diabetes och olika typer av cancer.
Nu måste även riksdag och regering avhandla frågan, för i slutändan är det trots allt riksdagen som stiftar lagar, inte Vetenskapsrådet. För att den svenska forskningen inom detta område skall kunna utvecklas optimalt måste denna fråga därför ges högsta prioritet och behandlas snarast.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ewa Björling (m) |