Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökning av anslagen till Vetenskapsrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattebefrielse för forskningsdonationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattebefrielse för anslag från externa finansiärer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad samverkan mellan universitet, forskare och forskningsföretag i näringslivet.
I dag är vi ganska nära en total kollaps av universitetens infrastruktur. Universitetens frihet och möjligheterna till styrning av den egna utvecklingen minskar. De forskningsmiljöer som finns på våra universitet har blivit starkt försämrade genom en urholkning av basanslagen under en lång tidsperiod. Vidare har en konsekvens blivit att de som är mest forskningsaktiva idag finansierar sin forskning med externa anslag till största delen.
Externa finansiärer väljer i flera fall att låta anslagen gå utanför universiteten på grund av extremt höga overheadkostnader. Donationer till forskning beskattas dessutom. Detta gör att universiteten och deras forskare får en mycket svår situation.
De medel som kommer från statligt håll räcker inte till på långa vägar, och finansiering av olika stiftelser och näringslivet blir alltmer betydelsefull för att grundforskningen skall kunna överleva. Genom detta blir också forskningen mer känslig och konjunkturberoende. Många forskare med hög kompetens väljer i dag att flytta från Sverige till andra länder. Där finns det ofta en bättre, större och mer stabil finansiering som möjliggör spetsforskning på ett mer långsiktigt sätt.
I Sverige har vi statliga universitet. Ett minimikrav är väl då att staten svarar för lärarlöner, så att en långsiktig och förutsättningslös forskning kan bedrivas av nyfikna och fria forskare?
I Socialdemokraternas Sverige finns det snart inte ens tillräckliga medel till vare sig fri forskning eller till några lektors- eller professorslöner. Samtidigt skall målet med att 50 procent ska studera vid högskola/universitet uppfyllas. Man frågar sig hur detta skall vara möjligt.
Med dagens kraftigt nedskurna resurser har Vetenskapsrådet tvingats att prioritera sina satsningar på grundvetenskaplig forskning. Rådet måste avslå ett mycket stort antal ansökningar. Allra tuffast är situationen för kliniker som forskar. Dessa utgör i dag en ytterst liten skara som lyckas att få medel från Vetenskapsrådet. Det resulterar i slutänden i en negativ spiral, där den kliniska forskaren i ännu mindre grad lyckas med att få externa anslag. Tillsammans med lönsamhets- och patientkrav ger klinikern upp och slutar med forskning. Detta är tragiskt, inte bara för forskaren själv utan för vetenskapssamhället som sakta men säkert urholkas, då denne kliniker förutom egen forskning också skulle ha bidragit med att vara handledare åt nya doktorander.
För att inte universiteten skall drabbas av vidare intellektuell svält krävs det en helt annan syn. Vi behöver därför snarast göra en kraftig ökning av den statliga tilldelningen till Vetenskapsrådet och stärka svensk forskning.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ewa Björling (m) |