Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Linköpings universitet lika stora fakultetsanslag som andra universitet i motsvarande storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grunderna för beräkningar av fakultetsanslag redovisas.
Inget universitet i landet med jämförbar storlek har så lite fakultetsmedel som Linköpings universitet. Skulle samma principer för anslag gälla för Linköpings universitet som t.ex. för Stockholms universitet skulle Linköpings universitet få ytterligare 720 miljoner kronor. Detta enligt universitetets egna beräkningar. Regeringens beräkningar av hur mycket fakultetsanslag respektive lärosäte ska erhålla är inte kända. Detta är oanständigt. Universiteten måste kunna beräkna hur mycket anslag som ska erhållas och utifrån vilka beräkningsgrunder fakultetsanslagen ges. Riksdagen bör ge regeringen uppdrag att redovisa beräkningsgrunderna för fakultetsanslag.
Linköpings universitet är positivt till att sälja utbildning till studenter från icke EU-anslutna länder men inte heller den inkomstkällan är möjlig eftersom regeringen har sagt nej. Ett bra förslag som för övrigt finns i en statlig utredning, Advantaged Sweden, och som nyttjas i många andra länder. Detta tillsammans med att både anslagen till grundutbildningen och forskningen inom högskolan har urholkats de senaste åren gör situationen svår.
Linköping har tack vare mycket framgångsrik forskning lyckats dra till sig externa medel och kan därmed uppehålla god kvalitet. Men detta är ingen långsiktig lösning. Linköpings universitet ska självklart ha lika stora statliga anslag som övriga universitet i landet. Våra professorer ska inte behöva använda stora delar av sin tid för att söka efter pengar, de ska forska.
De allt tuffare villkoren för universiteten ligger sannolikt bakom universitetens ökade uttag för s.k. overheadkostnader. Universiteten ska i princip ta ut full kostnadstäckning när en extern finansiär placerar ett forskningsprojekt på universitetet. Regeringen har beslutat att minst 18 % av externa anslag ska vara påslag för overheadkostnader, men har inte talat om vad forskningsfinansiärerna därmed ska anses ha betalat för. Denna grundläggande oklarhet har medfört en röra utan like. Utöver det föreskrivna påslaget tar universiteten och högskolorna ut ytterligare påslag för lokaler, administration, bibliotek etc. Detta varierar så det totala påslaget blir allt från 30 % upp till 50 %. En stor del av dessa kostnader t.ex. för biblioteket är sådana som universitetet rimligen ändå måste ha eftersom de är en förutsättning för god grundutbildning. Med det nuvarande systemet vältrar således staten över sina kostnader inte enbart på de statliga forskningsråden utan också på privata finansiärer som t.ex. Cancerfonden. Staten bör ansvara för tillräckliga fakultetsanslag för att grundutbildningarna ska kunna vara forskningsförankrade.
Såväl Cancerfonden som andra stiftelser har redan tidigare inom sina områden tagit ett stort ansvar för vad som egentligen staten borde svarat för. Riksbankens Jubileumsfond har länge varit den stora finansiären för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning och ger idag mer pengar till denna forskning än vad staten gör. Cancerfonden har sedan 60-talet haft ett huvudansvar för cancerforskningen och därigenom gjort det möjligt för det tidigare Medicinska forskningsrådet och nu Vetenskapsrådet att slippa finansiera stora kostnader.
Den nuvarande utvecklingen innebär att såväl Riksbankens Jubileumsfond som Cancerfonden som alla andra externa forskningsfinansiärer också får ta på sig baskostnader för grundutbildningen. Det drabbar alla men det är särskilt stötande när, som i t.ex. fallet Cancerfonden, många människor har gett bidrag av sina beskattade pengar till forskningsändamål i samband med anhörigs bortgång. Det innebär att dessa pengar används för att täcka över statens bristande ansvarstagande för universitetens ekonomi. Det är dags med ordning och reda i fråga om vem som har ansvar för vad och vem som ska betala. De medel som samlas in av Cancerfonden och liknande måste få gå till de ändamål som gåvorna och donationerna avser. Ytterst måste utbildnings- och forskningsminister Östros se till att staten tar sitt ansvar och ger adekvat finansiering för grundutbildning, grundforskning och forskarutbildning.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |
Anna Lindgren (m) |