Motion till riksdagen
2002/03:Ub326
av Yvonne Andersson (kd)

Diskriminering av utvecklingsstörda


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att utvecklingsstörda inte diskrimineras.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vikten av att alla människor oavsett begåvning och handikapp skall erbjudas att utvecklas utifrån sina förutsättningar i utbildningssystemet.

Motivering

Lagstiftningen som skyddar mot diskriminering är splittrad. Olika grupper har olika skydd. En cp-skadad man som på grund av sitt handikapp inte släpps in på krogen kan inte anmäla detta till polisen. Men en kvinna från Irak som stoppas av krogvakten på grund av sin hudfärg kan anmäla detta till polisen.

Regeringen har tillsatt en kommitté som ska föreslå hur lagstiftningen kan bli mer enhetlig. Målet är att den nya lagstiftningen mot diskriminering ska bli mer enhetlig och omfatta alla grupper och samhällsområden.

I samband med Kunskapslyftskommitténs arbete 1995 kunde vi konstatera att människor med utvecklingsstörning inte hade samma rättigheter som andra till utbildning. Skolformerna skiljer sig och möjligheterna som vuxen skiljer sig.

Särvux ska anordna utbildning för vuxna utvecklingsstörda. Den ska med utgångspunkt i elevernas tidigare utbildning och erfarenhet fördjupa och utveckla elevernas kunskaper för deltagande i samhällsliv och yrkesliv. Utgångspunkten är att varje människa kan utvecklas utifrån de förutsättningar var och en har om tillräckligt stöd ges. Syftet med särvux skiljer sig inte från syftet för vuxenutbildning i stort men tillgängligheten till utbildningen och utbildningens innehåll skiljer sig i flera viktiga avseenden.

  1. För alla vuxna är det en lagstadgad rättighet att få grundläggande vuxenutbildning. Kommunerna har skyldighet att aktivt verka för att nå dem som har rätt till utbildning och för att motivera dem att delta. Den rättigheten gäller inte för särvux. Många vet överhuvudtaget inte om att utbildningsmöjligheter finns och kommuner har ofta kö till de få platser som erbjuds.

  1. Studerande som avslutar studier på särvux får inget slutbetyg. Utbildning är en utveckling av kunskaper. Alla utvecklas i någon grad. Slutbetyget upplevs ofta som en återkoppling på den ansträngning som gjorts för att lära och torde inte vara mindre viktigt för en utvecklingsstörd än någon annan. Jag har inte kännedom om någon annan utbildning på motsvarande nivå där inte någon form av slutbetyg ges.

  2. Utvecklingsstörda får inte undervisning i idrott och hälsa. På den utbildning som motsvarar gymnasiesärskolan ges undervisning i alla ämnen som får finnas på ett nationellt program med undantag av idrott och hälsa.

  3. I särvux ges inte utbildning i naturkunskap.

  4. Estetiska ämnen finns inte i särvux på grundsärskolenivå. Musik, bild och liknande ämnen innehåller möjligheter för just dessa människor att utvecklas och ger verktyg att delta i olika samhällsmiljöer.

  5. Hemspråk finns inte i särvux på grundsärskolenivå. Att utvecklingsstörda förhindras kunskaper i sitt hemspråk är diskriminerande.

De utvecklingsstörda är utsatta. En generationsväxling som är naturlig för oss friska får ofta svåra konsekvenser för den utvecklingsstörde. Föräldrarna blir gamla och orkar inte engagera sig och driva deras frågor.

Kommunerna i landet är relativt bra på att tillgodose omsorgen för de utvecklingsstörda; bostäder, assistenter och andra stödåtgärder finns. När det gäller utbildning, att höja den utvecklingsstördes kompetens, är det däremot svagt. Den utvecklingsstörde lär ofta senare i livet men måste avbryta sin skolgång vid 21 års ålder, så länge räcker kommunens skyldighet. Därefter finns ingen rättighet för den vuxne till skolgång, vilket gör att ökad delaktighet i samhället försvåras. Detta ska jämföras med den enorma satsning som har gjorts genom kunskapslyftet med uppsökande verksamhet och individuella studieplaner för att öka delaktigheten i samhället.

Nu har regeringen tillsatt en kommitté som ska se över utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Kommitténs uppdrag är att föreslå hur den framtida utbildningen bör utformas i fråga om mål, innehåll, organisation och personalens kompetens.

Bakgrunden är den att antalet elever i den obligatoriska särskolan har ökat de sista tio åren med 77 %. Detta ska jämföras med ökningen av antalet elever i grundskolan på 15 %. Under samma tid ökade antalet elever i gymnasiesärskolan med 39 % och i särvux med 62 %. Det är knappast rimligt att tro att så stor ökning beror på att så många fler människor föds med utvecklingsstörning. Den rimliga tolkningen är att fler än de som är utvecklingsstörda placeras i särskola. Och detta utan att veta att deras samhälleliga rättigheter därefter är begränsade. Ett barn som föräldrarna i ren omtanke placerat i särskola får således inte senare i livet samma möjligheter till vuxenutbildning. Inte heller finns det någon möjlighet att läsa på universitet eller högskola.

Tyvärr finns det inte något i direktiven till utredningen som tyder på att man ska pröva allas likhet inför lagen och därmed föreslå lagändring. Detta är beklagligt alldenstund vi vet redan nu att diagnosen för att en gång ha placerats i särskola är ytterst klen och vansklig. Följden kan bli att barn i onödan fråntas sina livsmöjligheter redan tidigt i livet. Detta måste förhindras.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 21 oktober 2002

Yvonne Andersson (kd)