Överge utbildningsfabriken som ideal för högskolan – upprätta den fria akademin. Ge mer makt direkt till studenter, forskare och lärosäten.
Nej till sänkta förkunskapskrav.
Inför en studentpeng så att studenterna avgör hur utbildningsplatserna ska fördelas.
Bonus för studenter som tar examen, genom nedskrivna studieskulder.
Kvaliteten i högskolan måste förstärkas. Folkpartiet vill öka resurserna till högskolornas undervisning med 200 miljoner kronor per år.
Nytt finansieringssystem som motverkar sänkta krav i grundutbildningen.
Ökad satsning på forskning med 600 miljoner kr per år. För att värna den fria forskningen höjs fakultetsanslagen med 900 miljoner per år.
Avskaffa kårobligatoriet.
Studentkontrakt ska upprättas, där lärares och studenters rättigheter och skyldigheter anges.
Riv upp doktorandreformen.
Stoppa könsdiskrimineringen.
Inrätta ett kvalitetsinstitut som är fristående från Högskoleverket.
1 Sammanfattning 8
2 Förslag till riksdagsbeslut 10
3 Den fria akademins tre grundsatser 13
4 Vi måste bort från utbildning(s)fabriken 14
5 Makt åt studenten 15
5.1 Inför en studentpeng 15
5.2 Satsa på kvaliteten – minska utbyggnadstakten 16
5.3 Inför ett nytt finansieringssystem 17
5.4 Inför en examensbonus 17
5.5 Decentralisera antagningen 18
5.6 Inför svenska fackhögskolor (”colleges”) 18
5.7 Inför en collegetermin 19
5.8 Renodla Högskoleverkets roll 19
5.9 Dags för ett oberoende kvalitetsinstitut 20
5.10 Skriv ett studentkontrakt 20
5.11 Avskaffa kårobligatoriet 21
5.12 Reformera studiemedelssystemet 22
5.13 Bygg fler studentbostäder 22
5.14 Bejaka internationaliseringen 22
5.15 Inrätta en ny internationellt jämförbar masterexamen 23
6 Makt åt forskaren 23
6.1 Satsa på den fria grundforskningen 24
6.2 Öka anslagen direkt till universiteten 25
6.3 Avskaffa den politiska styrningen av forskningsstiftelserna 26
6.4 Tillsätt vetenskapsmän på vetenskapliga meriter 26
6.5 Koncentrera forskningsresurserna 27
6.6 Riv upp doktorandreformen 27
6.7 Stoppa könsdiskrimineringen 28
7 Autonomi för högskolan 30
7.1 Återupprätta det akademiska självstyret 30
7.2 Uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet 31
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en studentpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överföra 300 miljoner kronor från anslag 25:72 Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m. till resursförstärkningar till lärosäten med högt sökandetryck.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska utbyggnadstakten av högskolan med drygt 6 000 platser, jämfört med regeringens förslag, för att finansiera ytterligare kvalitetssatsningar på 200 miljoner kronor årligen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett nytt finansieringssystem för grundutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en examensbonus för studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återställa förkunskapskraven till de utbildningar som fått sänkta förkunskapskrav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att decentralisera antagningen till högskolorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa svenska fackhögskolor (”colleges”).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en collegetermin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett renodlande av Högskoleverkets roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett oberoende kvalitetsinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett studentkontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat internationellt utbyte vid universitet och högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en ny internationellt jämförbar masterexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett extra tillskott till forskning och forskarutbildning på 600 miljoner kronor årligen – knappt 2 miljarder kronor över tre år – utöver regeringens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ingen av Vetenskapsrådets ledamöter skall tillsättas politiskt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det tidigare beslutet att slå samman de naturvetenskapliga och tekniska forskningsråden till ett ämnesråd skall utvärderas och eventuellt omprövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besparingar på anslagsposterna 4–6 i Vetenskapsrådets budget för att skapa ökade fria forskningsresurser till ämnesråden på sammanlagt 540 miljoner kronor årligen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den politiska styrningen av forskningsstiftelserna skall avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vetenskapsmän skall tillsättas på vetenskapliga meriter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en koncentration av forskningsresurserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den s.k. doktorandreformen skall rivas upp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stoppa könsdiskrimineringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett återupprättande av det akademiska självstyret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet.
Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 2003 anslagen avseende grundutbildning respektive forskning och forskarutbildning vid landets universitet och högskolor under utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning:
|
Anslag |
Fp jämfört med budgetpropositionen för 2003 |
Kommentar |
|
25:1 Statens skolverk |
–200 000 |
|
|
25:2 Skolutvecklings-myndighet |
–76 000 |
|
|
NYTT ANSLAG Nationell skolinspektion |
226 000 |
|
|
25:3 Skolverkets utvecklingsanslag |
–160 000 |
Utvecklingsarbetet ska i större utsträckning göras på lokal nivå. |
|
25:13 Nationellt centrum för flexibelt lärande |
–30 000 |
|
|
25:15 Bidrag till vissa organisationer |
–40 000 |
|
|
25:16 Statligt stöd för utbildning av vuxna |
–700 000 |
|
|
NYTT ANSLAG Ytterligare kvalitetshöjning i högskolan |
200 000 |
|
|
NYTT ANSLAG Extra fördelning till grundutbildningarna utifrån sökandetryck |
200 000 |
|
|
Lägre utbyggnadstakt av högskoleplatser |
–200 000 |
|
|
25:72 Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m. |
–300 000 |
Preparandkurser för akademiker med utländsk bakgrund tilldelas 30 mnkr utöver regeringens förslag. |
|
11-procentig ökning av anslagen till forskning och forskarutbildning (f.d. fakultetsanslagen) |
900 000 |
|
|
26:1 Vetenskapsrådet |
–300 000 |
|
|
SUMMA |
–480 000 |
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att universiteten får en resursökning beroende på sökandetryck enligt följande fördelning:
|
Högskola |
Folkpartiets ökning av anslagen jämfört med regeringens budgetproposition |
|
Chalmers tekniska högskola |
10 000 000 kr |
|
Göteborgs universitet |
26 600 000 kr |
|
Högskolan i Borås |
5 500 000 kr |
|
Högskolan i Jönköping |
7 000 000 kr |
|
Handelshögskolan i Stockholm |
4 800 000 kr |
|
Högskolan i Kalmar |
8 200 000 kr |
|
Idrottshögskolan |
3 000 000 kr |
|
Karolinska Institutet |
7 000 000 kr |
|
Linköpings universitet |
17 200 000 kr |
|
Lunds universitet |
23 200 000 kr |
|
Malmö högskola |
15 000 000 kr |
|
Stockholms universitet |
30 000 000 kr |
|
Södertörns högskola |
7 800 000 kr |
|
Umeå universitet |
17 900 000 kr |
|
Uppsala universitet |
16 800 000 kr |
|
Totalt |
200 000 000 kr |
Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 2003 anslagsposterna under anslag 26:1 Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation enligt följande uppställning:
Anslagspost Regeringens Anslags-
26:1 Vetenskapsrådet förslag förändringar
Humanistisk och samhälls-
vetenskaplig forskning 254 954 000 + 180 000 000
Medicinvetenskaplig
forskning 392 297 000 + 180 000 000
Natur- och teknikvetenskaplig
forskning 1 113 493 000 + 180 000 000
Utbildningsvetenskaplig
forskning 124 528 000 – 125 000 000
Dyrbar vetenskaplig
utrustning 131 518 000 – 66 000 000
Övrig forskningsfinansiering m.m. 417 032 000 – 349 000 000
Summa för anslaget 2 433 822 000 – 300 000 000
Varför finns universitet och högskolor? Vilka är de till för? Högskolan är till för ”samhället”. Den ska tjäna staten eller den ska tillgodose näringslivets behov, är några av de varierande och motstridiga svar som kan utläsas ur den utbildningspolitiska debatten i Sverige. Men det finns ett enkelt, liberalt, besked: Universitet och högskolor är till för dem som ägnar sig åt högskolans huvuduppgift – att söka kunskap. När framtidens utbildningsväsende formas måste studenter och forskare sättas i centrum.
Det här är en motion som tar strid för idén om den fria akademin och som innehåller en tydlig agenda med reformer för hur den kan förverkligas. Den fria akademin är en vision sprungen ur tanken om kunskapen som redskap för personlig utveckling, ur det klassiska bildningsidealet och ur idén om det fria, kritiska kunskapssökandet. Det är en vision med djup förankring i den liberala idétraditionen – en radikal kraft för förnyelse och förändring av den högre utbildningen och forskningen i Sverige.
Den fria akademin bygger på tre grundsatser:
Kunskap som egenvärde. Det måste bli ett slut på uppdelningen i ”nyttig” och ”onyttig” kunskap. Förmedlandet och utvecklandet av kunskap kan inte mätas i kortsiktiga nyttotermer. Studenter som lär sig klassiska språk eller forskare som ägnar sig åt naturvetenskaplig grundforskning kan sällan peka på hur deras verksamhet omedelbart kan omsättas i högre BNP-tillväxt. Men de nya insikter som kunskapssökandet genererar berikar de enskilda människorna och bidrar till att stärka det gemensamma intellektuella kapitalet. Ett samhälle som inte tar till vara och uppmuntrar människors strävan efter kunskap förtvinar.
Liberaler tar strid för kunskap som egenvärde och mot en nyttofixerad kunskapssyn.
Frihet. Den fria akademin är samhällets självkritiska spegel. Det måste bli ett slut på centralstyrning och politiska pekpinnar gentemot universitet och högskolor – gentemot lärare, studenter och forskare. Studenternas val måste få större genomslag när det gäller tilldelning av platser både mellan olika högskolor och mellan skilda ämnesdiscipliner. Forskarnas rätt att själva bestämma vilka vetenskapliga frågor som ska undersökas måste vara självklar; den ska inte inskränkas av politiska modenycker eller kortsiktigt marknadstänkande. Högskolornas möjligheter att bestämma över det egna lärosätet måste stärkas; lärare, studenter och forskare ska ha ett avgörande inflytande i universitetsstyrelserna.
Liberaler tar strid för den akademiska friheten och mot politisk centralstyrning.
Kvalitet. Det måste bli ett slut på en ordning som ensidigt premierar uppfyllandet av kvantitativa planmål, i form av exempelvis hur många studenter som utexamineras eller hur många personer som årligen disputerar. Högskolan är ingen utbildningsfabrik. I stället måste den vetenskapliga kvaliteten sättas i främsta rummet. Kvaliteten i undervisning och forskning ska utvärderas genom såväl inre som yttre, oberoende, granskning. Utbyggnaden av högskolan ska ske i en sådan takt att det är möjligt att erbjuda studenterna en akademisk utbildning till innehållet, inte enbart till namnet; det kräver kvalificerade, disputerade lärare och tillräckligt med tid för undervisning.
Liberaler tar strid för den vetenskapliga kvaliteten och mot ensidigt kvantitetstänkande.
I denna motion presenteras Folkpartiets syn på högskolepolitiken. Folkpartiets förslag till anslagsförändringar i sin helhet under utgiftsområdena 15 och 16 redovisas i Folkpartiets ekonomisk-politiska motion.
Tre fjärdedelar av landets universitet och högskolor klarar inte att utbilda så många studenter som de har fått i uppdrag att göra. Lärartätheten minskar kraftigt, antalet studenter ökar mer än dubbelt så mycket som antalet lärare har vuxit. Endast hälften av dem som börjar högskolan avlägger examen. Studiestödssystemet är i kris. Antalet antagna till forskarutbildningen har sjunkit och är lägre än för fyra år sedan. Landets forskare blir alltmer beroende av externa projektbidrag för sin verksamhet.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den socialdemokratiska regeringen har förvandlat den högre utbildningen till en utbildningsfabrik. Studenter får inte läsa den utbildning på den ort de vill för att Utbildningsdepartementet planerat att de ska läsa något annat, någon annanstans. Högskolelärare får allt fler studenter att undervisa och räcker inte till. Forskare tvingas ägna större delen av sin tid till att skriva bidragsansökningar i stället för att forska.
Folkpartiet anser att det viktiga är att studenter har med sig den kunskap som krävs när de lämnar högskolan, inte att så många som möjligt går in i högskolan och att tempot i produktionen kan hållas högt. I utbildningsfabriken är endast det värdefullt som kan mätas. I den fria akademi som Folkpartiet vill skapa reduceras inte kunskapen till något som är enkelt att kvantifiera. Utbildning handlar främst om innehåll, kunskap om kvalitet.
Studenten är utgångspunkten för den liberala politiken för högre utbildning. Grundutbildningen vid landets universitet och högskolor måste byggas upp med studentens perspektiv i förgrunden.
Antalet platser på olika utbildningar matchar idag inte alls studenternas intresse. Till många högskolor och universitet är sökandetrycket mycket högt. Samtidigt står åtskilliga föreläsningssalar och seminarierum tomma. Det beror på att staten i hög utsträckning styr resurser till ämnen och kurser som den anser att studenterna bör ägna sig åt – utbildningar som staten anser vara ”nyttiga”. Men kunskap har ett värde i sig. Människors strävanden efter nya lärdomar ska alltid uppmuntras, inte klandras.
Det är den enskilde studenten som bäst vet vad han eller hon är lämpad att läsa. Folkpartiet vill därför införa en studentpeng. Med en studentpeng är det studenternas val som avgör fördelningen av platser både mellan skilda ämnesdiscipliner och mellan olika lärosäten. Högskolorna måste ha större rätt att anpassa kursutbudet efter studenternas val och inte vara bundna av att antal platser på olika utbildningar har fastställts av riksdagen för varje enskild högskola. Staten måste visserligen fastställa en totalram för kostnaderna för grundutbildning men inom denna ram ska pengar kunna föras över mellan olika utbildningar med hänsyn taget till vilka kurser studenterna väljer. Denna valfrihet måste även gälla de studerande som väljer en mera yrkesinriktad högre utbildning.
Valfriheten ska gälla också i fråga om studieort. Resursfördelningssystemet måste utformas så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs mer resurser, om de har möjlighet och är intresserade av att utöka för att möta ett sökandetryck.
Den socialdemokratiska regeringen har tvingats till en halvhjärtad reträtt från sin planhushållning av utbildningsplatserna. Lärosätena kan nu omfördela platser från utbildningsområdena naturvetenskap och teknik till samhällsvetenskap, juridik och teologi om platserna på de förra utbildningarna inte kan fyllas. Reträtten var naturligtvis nödvändig men visar samtidigt på det nuvarande systemets uppenbara brister. Med en fullt genomförd studentpeng kan studenternas efterfrågan och utbudet av utbildning bättre matchas – både geografiskt och inom olika utbildningsområden.
Som ett första steg i utvecklandet av en renodlad studentpeng anser Folkpartiet att fördelningen av resurser mellan olika universitet och högskolor tydligare ska anpassas till hur sökandetrycket vid respektive lärosäte ser ut. Folkpartiet föreslår att högskolor med uppenbart högt sökandetryck ett ekonomiskt tillskott på sammanlagt 200 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Listan på sidan fem visar vad denna resursförstärkning skulle kunna betyda för några universitet och högskolor med långa köer. Satsningen möjliggörs genom en motsvarande besparing i anslaget 25:72 Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m.
Högskolan har expanderat kraftigt under senare år. 1997–2003 byggs den högre utbildningen ut med 100 000 nya utbildningsplatser. Att en utbyggnad sker är både naturligt och nödvändigt. Om Sverige ska kunna utvecklas till en framgångsrik kunskapsnation behöver fler personer genomgå högskoleutbildning. Men utbyggnaden måste ske i en takt och i en omfattning som gör att kvaliteten kan upprätthållas. Landets studenter har rätt att kräva en utbildning som är akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet.
Mycket tyder på att den nuvarande utbyggnadstakten medför risker för standarden i svensk högskoleutbildning. I en utredning som presenterades i september förra året, SOU 2000:82 Högskolans styrning, kunde utredaren Ingemar Lind konstatera allvarliga kvalitetsbrister inom grundutbildningen. Lärartätheten var låg på många håll och vid vissa institutioner, främst inom humaniora och samhällsvetenskap, hade antalet undervisningstimmar sjunkit till 3–4 timmar i veckan. Annan tillgänglig statistik visar också att andelen disputerade lärare vid landets lärosäten vid åtskilliga högskolor understiger 50 procent. Inte heller framstår expansionspolitiken i regeringens tappning motiverad utifrån studenternas efterfrågan på utbildning. Två tredjedelar av landets högskolor lyckas inte utbilda så många studenter som de har fått i uppdrag av riksdagen att göra, rapporterade Högskoleverket så sent som i mars i år.
Folkpartiet föreslår därför att man bör planera för 6 000 färre nya platser jämfört med regeringens förslag. Regeringen ger oss nu delvis rätt i vår uppfattning genom att de i årets budgetproposition anger att utbyggnaden inte ska bli så omfattande som de tidigare planerat.
Folkpartiets förslag innebär att utbyggnaden av högskolan fortsätter men sker i en takt som gör det möjligt att satsa resurser på att förstärka kvaliteten. De finansiella medel som en, i förhållande till regeringen, något lägre utbildningsvolym frigör bör, enligt Folkpartiets mening, användas till att höja den så kallade prislappen – ersättningen per student. Vi föreslår en fördubblad ökning av kvalitetssatsningarna i studenternas grundutbildning, dvs. 200 miljoner kronor mer än regeringen 2003. Därmed kan ersättningen per student ökas rejält.
En annan viktig faktor för att upprätthålla kvaliteten i högskolans utbildningar är att studenterna har tillräckliga förkunskaper när de påbörjar utbildningen. Högskolan kan inte ägna sig åt att repetera gymnasiekunskaper, det förlorar såväl studenter som samhälle på. Folkpartiet har länge drivit en konsekvent politik för att få fler att gå ut gymnasiet med godkända kunskaper. Regeringen väljer att gå motsatt väg: Högskoleverket har nu på uppdrag av regeringen kraftigt sänkt förkunskapskraven till rader av akademiska utbildningar i Sverige. Kraven på kunskaper i fysik och matematik ska antingen sänkas eller slopas till utbildningar till lärare, läkare och civilingenjör. Folkpartiet motsätter sig detta beslut.
En faktor, som skapar stora svårigheter för våra högskolor, är hur studieplatser finansieras. På nittiotalet infördes ett system där högskolorna dels får ersättning utifrån hur många studenter som börjar, dels utifrån hur många som uppnår poäng och examina. Detta system har sedan accepterats av alla partier, men vi menar nu att det är dags att tänka om. För högskolornas del har systemet kommit att innebära en stor osäkerhet, eftersom endast hälften av studenterna avlägger examina. Högskolan vet aldrig i förväg hur många lärare man har råd att anställa. Dessutom finns en inbyggd risk att högskolorna i längden frestas att sänka kvalitetskraven för att få full ersättning. Det blir viktigare att så många studenter som möjligt kommer ut än vilka kunskaper de har med sig.
Allt mer talar för att vi måste ifrågasätta det nuvarande systemet för finansiering, eftersom nackdelarna har visat sig vara så stora. Därför föreslår vi att en studentpeng utbetalas per studieplats och att staten i stället genom skarp utvärdering garanterar att den vetenskapliga kvaliteten på utbildningarna upprätthålls. Det blir studenternas val som avgör hur pengarna fördelas. Grundprincipen ska vara att högskolorna får resurser utifrån hur många studenter de ska utbilda. En jämförelse med gymnasieskolan kan ligga nära till hands. Vem skulle komma på idén att med automatik minska pengarna till gymnasieskolor, där många elever inte blir godkända? En utredning om ett nytt finansieringssystem bör snarast tillsättas.
Det är mycket viktigt för samhället, och inte minst för den studerande själv, att inledda högskolestudier avslutas med en examen. Studenter borde få en extra stimulans att vara flitiga och fullfölja sina studier. En möjlighet är att införa en examensbonus i form av viss nedskrivning av studieskulder. Motsvarande system kan införas också för doktorander som disputerar. Det skulle främja effektivitet i utbildningen utan att högskolorna tvingas tumma på kvalitetskraven. Folkpartiet föreslår att möjligheterna att införa ett sådant system snarast utreds.
För studenten är det viktigt att det finns flera sätt att kunna bli antagen till högskolan. En till högskolorna decentraliserad beslutanderätt skapar utrymme för mångfald när det gäller antagningsformer; studenten får chansen att söka sig till den högskola som bäst motsvarar hans eller hennes intresse. Högskolorna har en god uppfattning om vilka förkunskapskrav som behövs för olika kurser. De måste tillåtas att i större utsträckning själva använda sig av antagningstester och intervjuer för att avgöra om studenten har förutsättningar för en viss utbildning. Grundbehörigheten för högskolestudier ska vara studentexamen från gymnasiets studieförberedande program eller motsvarande utländsk utbildning.
Frihet för lärosätena att på egen hand utforma regler för hur antagningen ska gå till och den möjlighet till variation över landet som det medför skapar förutsättningar att exempelvis pröva olika lösningar i kampen mot den sociala snedrekryteringen – trenden att ungdomar från mindre studievana familjer drar sig för att fortsätta till högskolan. Med ett friare antagningssystem kan högskolorna ta till vara kunskaper och färdigheter som inte ryms inom ett stelbent, nationellt enhetligt regelverk.
Under den borgerliga regeringen genomfördes en ökad frihet för olika högskolor att utforma lokala antagningsprinciper. Efter det att Socialdemokraterna tillträdde regeringsmakten har makten över antagningen centraliserats. Det är dags att åter flytta ner besluten om antagningen, bort från centrala politiker och administratörer till högskolorna – inte minst för studenternas skull.
Utbildningen inom dagens högskola har vitt skilda uppgifter. All grundutbildning syftar i verkligheten inte till att förbereda forskning på högre nivå. Det finns tvärtom ett allt större behov av eftergymnasial utbildning som inte hör hemma i den gamla akademiska traditionen. Den kvalificerade yrkesutbildningen måste därför öka. Inom skilda områden som teknik, social omvårdnad och informationsteknik finns ett stort behov av kvalificerad, välutbildad arbetskraft. Sverige måste överge dagens verklighetsfrämmande modell enligt vilken alla nya högskolor ska betraktas som blivande universitet. Utbildningssystemet måste bli mer differentierat där varje lärosäte genom sin specifika inriktning (bred grundforskning, spjutspetsforskning inom en viss nisch, akademiska grundkurser, kvalificerad yrkesutbildning) bidrar till en mångfald i utbildningsutbudet. Fördjupad specialisering ger ökad valfrihet och kvalitet för studenten.
Det finns ingen anledning att fixera sig vid begreppet ”akademisk” och påstå att alla utbildningar har samma vetenskapliga innehåll. Tvärtom måste statusen på kvalificerad yrkesutbildning höjas. Riksdagen beslöt i våras att permanenta den försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning (KY) som tidigare hade ägt rum. Beslutet var ett steg i rätt riktning men måste utan tvivel betraktas som en halvmesyr. Folkpartiet vill att riktiga, reguljära fackhögskolor – en svensk variant av de amerikanska ”colleges” – ska införas. Fackhögskolorna ska erbjuda kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedelse för högre utbildning. Efter genomgången kvalificerad yrkesutbildning ska studenten sedan ha möjlighet att vid ett universitet tillgodoräkna sig en del av poängen i kurser inom ett ämnesområde.
Det finns redan folkhögskolor som har en liknande inriktning på sin utbildning. Journalistutbildningen på Skurup är ett exempel på utbildning som ger högre utbildning än gymnasienivå men ändå inte är strikt akademiskt inriktad. Vård, social omsorg och jordbruk är andra exempel på utbildningar som skulle passa för en kvalificerad eftergymnasial utbildning. Lärarna på ett svenskt ”college” ska uppmuntras att både bedriva forskning och delta i aktuell vetenskaplig debatt samt ha regelbunden kontakt med forskarmiljöer.
Det kan vara svårt att som ny student redan första året veta vad studierna ska leda till. Många påbörjar en ämnes- eller yrkesinriktad högskoleutbildning som efter några terminer upplevs som felvald. För många studenter skulle en så kallad ”collegetermin” med eftergymnasial utbildning inom skilda ämnen vara ett intressant alternativ. I stället för att påbörja högskoleutbildning inom ett ämne och sedan byta inriktning efter några terminer skulle många studenter ha mera glädje av att läsa till exempel flera olika humanistiska och naturvetenskapliga ämnen under en eller två terminer.
Högskoleverkets ställning som ämbetsverk under regeringen kan i längden innebära försvagade möjligheter att bedriva en självständig granskning av kvaliteten vid landets universitet och högskolor, även om Högskoleverket de senaste åren visat prov på stor självständighet i sina initiativ till kvalitetsgranskningar. Det är också viktigt att skilja mellan de utvecklande och de uppföljande rollerna. Den viktigaste utvärderingen av de svenska läroanstalternas insatser, deras förmåga att bedriva en för studenterna högkvalitativ utbildning, måste därför utövas av en eller flera institutioner, vars arbete inte riskerar att politiseras.
Högskoleverkets roll ska renodlas till att svara för ren myndighetsutövning; det innebär att verket bland annat har som sitt ansvar att kontrollera att bestämmelser uppfylls. Högskoleverket ska till exempel, liksom nu, även i framtiden kunna dra in examensrättigheter för utbildningar som inte upprätthåller kvalitetskraven.
Studenten har rätt att ställa höga krav på sin utbildning. Arbetet med att säkra utbildningens kvalitet, som i andra länder ofta tar sig uttryck i ranking och jämförelse av olika utbildningar, måste intensifieras. Ett från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut bör utvecklas. En idé som seriöst bör övervägas är att ur Högskoleverket bryta ut kvalitetsgranskningen och placera den i en självständig institution utom räckhåll för politisk och ekonomisk styrning från regeringen. Inspiration till hur institutets fria ställning ska garanteras kan hämtas från de organisatoriska modellerna för den oberoende riksbanken och den nya självständiga riksrevisionen. Institutet bör bestå av representanter för ämnesområden, discipliner och vetenskapliga tidskrifter.
Rankinglistor, av den typ som presenteras varje år i USA, har ett värde genom att de håller diskussionen om högskolornas kvalitet vid liv. Förvisso innebär sådan ranking ibland förenklingar, men genom att resultaten diskuteras offentligt, tvingas enskilda lärosäten ifrågasätta, försvara och förändra sin verksamhet. Samtidigt utvecklas rankingprinciperna genom en dialog där alla inblandade är aktiva. Ett klimat måste skapas, där det är självklart att offentligt diskutera och jämföra uppgifter mellan högskolorna om lärarnas kvalitet, om examensarbetenas nivå, om studieresultat och om internationell uppmärksamhet av forskning, för att ta några exempel.
Oberoende utvärderingar, exempelvis i form av rankinglistor, är ett viktigt instrument i de liberala strävandena att sätta studenten i centrum. Det skärper konkurrensen mellan högskolor och universitet när det gäller att främja kvaliteten. Tillsammans med tanken att det är de studerandes val som ska avgöra utbyggnad och platstilldelning lägger den makten över utbildningen i den enskilde studentens händer.
Studenten är en utsatt individ inom högskolan. Idag gäller inte den reguljära arbetsskyddslagsstiftningen för studenter. Självfallet ska studenter ha samma skydd på sin arbetsplats – högskolan – som andra arbetstagare har på sina respektive arbetsplatser. Sexuella trakasserier gentemot studenter måste kraftfullt stävjas. Studenter ska ha rätt att anmäla lärare som de anser har utsatt dem för kränkande behandling och de ska ha rätt att få sin anmälan seriöst prövad. Studenter har också, naturligtvis, rätt till en dräglig arbetsmiljö; arbetsmiljölagstiftningen ska gälla vid högskolor och universitet.
Varje akademisk institution eller utbildningsprogram på fackhögskola ska upprätta ett så kallat studentkontrakt. Studentkontraktet ska innehålla principer för hur bland annat rättning och betygssättning ska gå till. Studenten ska ha rätt att överklaga sitt betyg eller få sin uppsats bedömd av någon annan, i slutändan en av institutionens professorer. Den student som har professorn som sin handledare eller examinator ska ha möjlighet att få sin skrivning eller uppsats bedömd av en från institutionen utomstående granskare. Kontrakten ska självfallet inte bara betona studenternas rättigheter utan också deras skyldigheter, inte minst att ägna tid och kraft åt studierna. Ett bra kontrakt måste innebära rättigheter och skyldigheter för båda parter – studenterna och lärarna.
Studentkontrakten kan till sitt precisa innehåll variera mellan olika högskolor och universitet. Det gör att studenten innan hon eller han väljer högskola kan jämföra institutioner. På detta sätt konkurrerar institutioner och högskolor med varandra på ett mycket tydligt sätt, vilket gynnar kvaliteten. Institutionerna ska ha samma form av kontrakt också för sina doktorander. I dessa kontrakt ska anges exempelvis hur mycket handledning som den enskilde forskarstuderande har rätt att kräva.
Det existerande tvånget för studenter att tillhöra en studentkår – det så kallade kårobligatoriet – utgör en kränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten. Det är absurt att studenter ska tvingas tillhöra en förening enbart för att ha möjlighet att skriva en tentamen. Det kan jämföras med om en löntagare skulle behöva vara med i facket enbart för att vara berättigad att få ut sin lön.
Inte heller argumentet att ett kårobligatorium är nödvändigt för att studentinflytandet ska säkras håller måttet. Då frivilligheten försvinner, försvinner även engagemanget. Det syns mycket tydligt i valdeltagandet i kårvalen runt om i Sverige; deltagandet har inte varit över 20 procent på någon högskola de senaste åren.
Studentkårer och andra föreningar som verkar på högskolor och universitet kan, om de bygger på frivilligt medlemskap, fylla en viktig funktion, bland annat som bevakare av och opinionsbildare i frågor som är centrala för studenterna. Men studentinflytande kan utövas också på annat sätt än genom studentkårer. Principen att studenternas preferenser vad beträffar studieort avgör resursfördelningen till de enskilda högskolorna är ett uttryck för studentinflytande.
Det är också viktigt att studenterna ges förutsättningar att ta del i beslutsfattandet på arenor som ligger ännu närmare den enskilde studentens verklighet. Det kan handla om planeringen av studierna och uppföljning av kvaliteten i undervisningen. Genom kursutvärderingar, gemensam planering av kursernas uppläggning och stor frihet att välja får den enskilde studenten ofta ett större inflytande över sin studievardag än genom att rösta på representanter till olika styrelser.
Liten tillgänglighet, långa handläggningstider och sena utbetalningar. Studenters vittnesbörd om problemen i studiestödssystemet kommer allt tätare. Våren 2000 riktade också Riksdagens revisorer skarp kritik mot Centrala studiestödsnämnden, CSN, för bristande effektivitet och service hos myndigheten. Det är ingen överdrift att påstå att det nuvarande studiemedelssystemet lider av en legitimitetskris.
Studiemedelssystemet måste på både kort och lång sikt genomgå radikala förändringar. Folkpartiet föreslår följande: bryt CSN:s de facto-monopol på att bevilja studielån, tvinga CSN att betala straffavgifter till studenterna för studiemedel som inte kommer i tid, höj totalbeloppet, etablera ”peng per poäng”-principen, inrätta ett treterminerssystem, avskaffa fribeloppsgränsen och inför generösare dispensregler. Dessa och andra förslag utvecklar vi närmare i en separat kommittémotion.
Bostadssektorn är en planekonomisk frizon i den svenska marknadsekonomin. Och den har planekonomins klassiska kännetecken: långa köer, krångel, svarta affärer, en produktion som inte är anpassad efter efterfrågan, ineffektivitet, höga samhällsekonomiska kostnader och inte minst – missnöjda konsumenter. Situationen är värst i landets tillväxtområden, som ofta är populära studieorter. Studenter är en av de mest utsatta grupperna på bostadsmarknaden, eftersom de sällan har ekonomiska möjligheter att köpa bostadsrätter. På flera högskoleorter råder det en akut brist på lägenheter för studenter.
Folkpartiet presenterar i sin särskilda bostadspolitiska motion en rad förslag som, om de genomfördes, skulle innebära förbättringar också för studenter. Mindre rigida regler med avseende på hur bostäder ska byggas, exempelvis när det gäller utformning och standard i övrigt, skulle – för att bara ta ett av förslagen – leda till att fler lägenheter som studenter efterfrågar kunde bli tillgängliga. Många studenter kan tänka sig en lägre boendestandard om hyran samtidigt kan hållas låg.
Den otillräckliga konkurrensen inom byggsektorn och den höga beskattningen på fastigheter leder också till att det byggs alldeles för lite billiga bostäder. Folkpartiet vill sänka beskattningen på boendet och verka för att konkurrensen ökar, bl.a. genom att fler utländska byggare släpps in i Sverige. Kommunerna måste också bli mer aktiva när det gäller att upplåta mark för byggandet av till exempel studentbostäder. Samarbetet mellan kommun, högskola och studentkår kan på flera håll förbättras.
För liberaler är världen gränslös. Internationaliseringen – den ökande rörligheten för varor, tjänster, kapital, idéer och människor – skapar nya möjligheter också inom den högre utbildningen. Studier utomlands berikar den enskilde studenten och gör att samhället i stort får tillgång till personer med en bred, vittomfattande kompetens. Målet bör vara att samtliga studenter som läser i syfte att ta en magisterexamen ska befinna sig en del av utbildningen vid ett lärosäte i ett annat land. För att det ska vara ett realistiskt mål är det exempelvis viktigt att studiemedelssystemet inte utformas så att studier utomlands missgynnas.
Men ett utbildningsväsende som bejakar globaliseringen handlar inte enbart om att fler svenska studenter ska läsa utomlands; det är också angeläget med fler utländska studenter vid de svenska högskolorna. Ett betydelsefullt led i en sådan satsning är att fler utbildningar, där huvudspråket inte är svenska, byggs upp. En viss del av varje universitets kurser bör ges på exempelvis engelska.
Rekryteringen av lärare från andra länder måste förbättras. Fler professorer, adjunkter, doktorander och docenter från utlandet ger nya impulser till den högre utbildningen i Sverige. Det ställer krav på universitet och högskolor att skapa attraktiva villkor för utländska akademiker som kan tänka sig att arbeta vid svenska lärosäten. En utbyggnad av högskolan, som inte är maniskt inriktad på att enbart tillfredsställa kvantitativa planmål för ett visst antal utbildningsplatser utan främst tar hänsyn till utbildningens kvalitet, gör det möjligt att avsätta mer resurser för att förbättra lärarrekryteringen.
Den ökade rörligheten bland studenter och den tilltagande internationaliseringen av arbetsmarknaden ställer nya krav på att det ska vara lätt att jämföra olika slags examina. Det svenska systemet med kandidat- och magisterexamina är inte enkelt att översätta till andra länders regler. De bachelor- och mastertitlar som används i de anglosaxiska länderna är exempelvis inte överförbara.
Det viktigaste är inte att utbildningarna exakt motsvarar varandra utan att det finns utarbetade, allmänt erkända, metoder att jämföra olika examinas innehåll. Högskoleverket och de enskilda universiteten ska vara skyldiga att vid studenters examination kunna ge en fullkomlig beskrivning om utbildningens innehåll. Därutöver bör en ny internationellt jämförbar masterexamen inrättas i Sverige. Det gör det möjligt även för studenter att kunna konkurrera på lika villkor inom exempelvis den allt mer integrerade europeiska ekonomin.
Den enskilde forskarens frihet, hans och hennes makt att själv välja ämne och metod för vetenskapliga studier, är grundbulten i den liberala forskningspolitiken. I början av augusti fylldes medierna ett par dagar i rad av rubriker med innebörden att forskningens integritet och oberoende var hotad. Leif Lewin, professor i statskunskap, varnade för en tilltagande politisering av högskolornas verksamhet. Någon dag senare ”avslöjade” Dagens Nyheter att åtskilliga professorer vid landets lärosäten får sin lön helt eller delvis betald av det privata näringslivet, ibland med förbehåll om form för publicering och t.o.m. om innehållet i forskningsresultaten.
För den som har följt forskningspolitikens utveckling under en längre tid kom de två larmen inte som någon nyhet. Forskningens frihet har successivt inskränkts under en följd av år och hoten kommer framför allt från två håll. Såväl politiska pekpinnar som marknadstänkande naggar forskarens makt allvarligt i kanten.
En gemensam nämnare i hoten är att kräva att forskningen som bedrivs ska vara ”nyttig” och relevant. Liberaler har en annan syn på forskning. Forskningens uppgift är att söka ny kunskap; den ska utmana och spränga gränser. Den ska få utvecklas fritt och inte styras utifrån vad som för tillfället anses politiskt opportunt eller vad centrala beslutsfattare definierar vara näringslivets kortsiktiga behov.
Inte heller är det möjligt att på förhand avgöra om forskning inom ett visst område kommer att medföra stor samhällsnytta eller inte. Det som i dag framstår som irrelevant kan i morgon äga största relevans. Historien om vetenskapens viktigaste landvinningar är ett bevis för detta.
Ett tredje hot mot den fria forskningen är den nya forskningspolitik som Europeiska unionen, EU, håller på att bygga upp. Folkpartiet har varit starkt kritiskt mot utvecklingen – av två skäl. För det första innebär den en tydlig maktförskjutning från medlemsstaterna till unionen. EU:s forskningsbudget kommer under de närmaste fem åren att omfatta nästan 160 miljarder kr. Det gör EU-kommissionen till en mycket viktig forskningspolitisk maktfaktor. För det andra lämnar den nya europeiska forskningspolitiken forskarna själva ytterst lite utrymme att själva göra prioriteringar om vilken forskning som är viktig och har förutsättningar att bli framgångsrik.
Staten måste ta ett stort ansvar för att garantera den fria grundforskningen – den forskning, vars resultat inte omedelbart kan omsättas i praktisk nytta. Tendensen att staten allt mer frånhänder sig detta ansvar är djupt oroande. Sedan början av 1980-talet har den andel av forskningen som finansieras av statliga anslag minskat från 70 procent till 50 procent. Nu krävs ett rejält trendbrott. Folkpartiet vill därför ge ett årligt extraanslag på 600 miljoner kronor till forskning och forskarutbildning – en satsning på den fria grundforskningen på nästan två miljarder kronor över en treårsperiod.
De offentliga resurserna till forskning fördelas primärt via två kanaler – anslag till vetenskapsområden (de gamla fakultetsanslagen), som går direkt till universiteten, och det nyinrättade Vetenskapsrådet, vars pengar fördelas utifrån gjorda bedömningar av inkomna ansökningar från forskare. De tidigare forskningsråden avskaffades 2001 genom ett riksdagsbeslut som Folkpartiet motsatte sig. De forskningsråd som nu avskaffas utgjorde ett viktigt komplement till den via vetenskapsområdesanslagen finansierade forskningen. Genom forskningsråden gavs forskare en ny chans att erhålla finansiering; dessutom hade nationellt övergripande forskningsråd den fördelen att de kunde uppmuntra till samarbete över institutions- och högskolegränser.
Det nya Vetenskapsrådet enligt regeringens modell är inte skyddat från politisk detaljstyrning. Därför måste snarast Vetenskapsrådets självständiga ställning säkras. Inga ledamöter i Vetenskapsrådet ska tillsättas politiskt. Vetenskapsrådet och dess ämnesråd ska styras av forskare, utsedda av vetenskapssamhället, och bedömningarna av vilka ansökningar som tilldelas anslag göras enbart utifrån en strikt akademisk bedömning. I samband med att Vetenskapsrådet inrättades slogs de tekniska och naturvetenskapliga forskningsråden samman till ett ämnesråd trots invändningar från flera viktiga remissinstanser. Det är ett beslut som särskilt bör utvärderas och eventuellt omprövas.
Riksdagens uppgift ska vara att fördela pengar till ämnesråden genom breda ämnesområdesanslag, inte ge detaljerade anvisningar om hur pengarna ska användas eller öronmärka resurser till specifika forskningsinriktningar. Regeringen har vid flera tillfällen, nu senast i årets budgetproposition, förbrutit sig mot den principen. Ivern att styra och ställa är påfallande. Folkpartiet föreslår därför att resurser förs över från anslagsposterna 4 (Utbildningsvetenskaplig forskning) och 5 (Dyrbar vetenskaplig utrustning) till anslagsposterna 1–3 (Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, Medicinvetenskaplig forskning respektive Natur- och teknikvetenskaplig forskning). Också från anslagsposten 6 Övrig forskningsfinansiering med mera kan en del resurser överföras till ämnesråden.
Med Folkpartiets förslag kommer ämnesråden att få disponera drygt 180 miljoner kronor var för kommande budgetår utöver vad regeringen har förslagit. Det är ett inte oväsentligt led i den offensiva satsning på grundforskning som Folkpartiet nu föreslår.
Politiken att låta en allt större del av de statliga forskningsresurserna utdelas genom ett ansökningsförfarande måste motarbetas. Huvudinriktningen ska vara att öka den andel av forskningsanslagen som går direkt till universiteten. Anslagen direkt till högskolornas vetenskapsområden, fakultetsanslagen, skapar utrymme för flera dynamiska forskningsmiljöer, i kreativ konkurrens med varandra, och lägger makten över vilken forskning som ska bedrivas inom skilda discipliner i de verksamma forskarnas händer. Folkpartiet föreslår därför att fakultetsanslagen, höjs med 900 miljoner kronor år 2003. Det blir en ökning på elva procent jämfört med dagens anslag. Resurserna frigörs genom en omprioritering från det anslag som Vetenskapsrådet erhåller. Jämfört med anslagsnivån för 2002 får rådet också med Folkpartiets förslag utökade ekonomiska medel – med drygt 114 miljoner kronor – för 2003. I ett längre perspektiv behöver både Vetenskapsrådet och universiteten större resurser men just nu är extra tillskott till lärosätena särskilt angelägna. Vid många institutioner finns det en skriande brist på karriärmöjligheter för nydisputerade lovande forskare – så kallade postdoktorala tjänster. De höjda fakultetsanslagen kan bidra till att något lindra de problemen.
Anslagen till universiteten ska inte vara villkorade med olika förbehåll om att en viss typ av forskning – ämnesmässigt, vetenskapsfilosofiskt eller metodologiskt – ska bedrivas. Anslagen ska ges i klump till olika discipliner eller vetenskapsområden. En viss frihet att fördela också mellan vetenskapsområden måste finnas för att möjliggöra nysatsningar på de enskilda lärosätena. Politikerna styr genom att prioritera och göra avvägningar om hur mycket pengar i stort skilda discipliner ska få, inte genom att detaljstyra medlens användning.
Vid sidan av grundforskning bedrivs en omfattande tillämpad forskning. I begreppet tillämpad, eller behovsstyrd, forskning ligger innebörden att forskningen mer omgående kan omsättas i praktisk nytta, inte sällan direkt mätbar för den som har beställt forskningen. Gränsdragningen mellan grundforskning och tillämpad forskning är inte alltid lätt att göra. I de fall då beställaren kommer utifrån är det viktigt att företag, organisationer, stiftelser, myndigheter med mera tar det huvudsakliga finansieringsansvaret; beställd extern forskning ska inte tränga undan annan viktig forskning.
Det ligger ett värde i att politiskt obundna forskningsmedel existerar vid sidan av de politiskt beslutade anslagen till enskilda högskolor. De forskningsstiftelser som inrättades av den borgerliga regeringen med hjälp av de gamla löntagarfondspengarna utgör därför ett viktigt inslag i finansieringen av svensk forskning. Dessa stiftelser var från början tänkta att fungera som fristående stiftelser. Socialdemokraterna införde senare en ny lag enligt vilken regeringen kan utse de ledamöter den önskar i stiftelserna. Denna direkta politiska styrning av stiftelserna hotar den vetenskapliga kvaliteten. Lagen bör ändras så att stiftelsernas styrelser utses inom och av forskarvärlden.
I Sverige har under många år forskare och professorer utsetts genom ett system där ämnessakkunniga är med och röstar vid en tillsättning. Detta har nu ändrats så att de ämnessakkunniga inte längre har rösträtt. Idag kan sålunda en professor tillsättas mot ämnessakkunnigas vilja om styrelsen så önskar. Risken är uppenbar att politiska eller andra ovidkommande värderingar får ligga till grund för ett beslut som ska värdera vetenskaplig kompetens. Forskare och professorer ska tillsättas av nämnder i vilka ämnessakkunniga har inflytande och formell rösträtt.
Resurserna till forskning ska inte bara fördelas mellan olika ämnesområden och discipliner utan måste också fördelas geografiskt, mellan olika lärosäten. Nydanande grundforskning kräver, visar internationell erfarenhet, att det existerar forskningsmiljöer där det är möjligt att etablera en kritisk massa av forskare. I klartext innebär det, exempelvis, att det är möjligt att anordna fungerande seminarier för att utbyta idéer och utöva vetenskaplig kvalitetskontroll över den forskning som bedrivs, att det finns andra forskare i samma miljö som ägnar sig åt ungefär samma ämnesområde och att det finns handledare ämnesmässigt och metodologiskt kompetenta att guida en doktorand genom avhandlingsarbetet.
De tillgängliga forskningsresurserna måste därför koncentreras till ett mindre antal läroanstalter och ett mindre antal institutioner i landet. Det är det bästa sättet att få en god kvalitetsmässig utväxling av de statliga pengar som satsas på forskning. Sverige är ett litet land som måste förstå att koncentrera resurserna för forskning. En stat av Sveriges storlek kan inte sprida resurserna för kvalificerad forskning efter en matematisk rättvisefördelning över alla högskolor och universitet. Med Folkpartiets forskningspolitik kommer spetsforskning på enskilda universitet och högskolor att prioriteras medan andra högskolor kommer att bli bra lärosäten för grundutbildning.
Vilka högskolor/universitet som i praktiken tilldelas forskningsresurser ska avgöras utifrån en vetenskaplig bedömning i efterhand av deras forskningsresultat. Bedömningen ska ta sin primära utgångspunkt i kvalitetsaspekter, inte i hur olika institutioner uppfyller olika kvantitativa planmål, såsom exempelvis antalet utexaminerade doktorer. Beslut om tilldelning av forskningsmedel ska inte bygga på tradition, och därför ska inga lärosäten, nya eller gamla, automatiskt få samma tilldelning år från år. Vissa resurser måste också sättas av för fördelning till högskolor där intressanta förslag till nysatsningar presenteras.
I december 1997 beslutade riksdagen på dåvarande utbildningsminister Carl Thams initiativ om nya regler för forskarutbildningen. Möjligheterna att bedriva doktorandstudier med hjälp av studiemedel beskars kraftigt; i princip skulle ingen kunna antas till forskarutbildningen som inte hade sin försörjning, annan än studiemedel, tryggad för hela sin studietid (normalt fyra år). ”Reformen” drevs igenom trots mycket hårt både akademiskt och politiskt motstånd, bland annat från Folkpartiet.
Den liberala kritiken rymde flera argument. För det första byggde regelförändringarna på en kunskapssyn som är främmande för en liberal. Om människor, drivna av sin lust att utveckla ny kunskap, är beredda att forska trots att de inte kan garanteras en doktorandtjänst under hela sin studietid; varför ska staten då ge signalen att deras engagemang inte är någonting värt, att de helst borde syssla med någonting annat?
För det andra tog ”reformen” sin utgångspunkt i tanken att alla forskningsprojekt på doktorandnivå ska ta fyra år. Det vittnar om en fundamental okunskap om forskningsprocessens natur. Forskning är till sin natur prövande och oförutsägbar. Naturligtvis måste doktorsavhandlingar kunna ta olika lång tid – snabbare eller långsammare än fyra år. För det tredje slog de nya bestämmelserna särskilt hårt mot humaniora och samhällsvetenskap där de statliga resurserna är knappa och möjligheterna att få extern finansiering är begränsade. På många humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner har, efter det att ”reformen” genomfördes, antagningen av nya doktorander sjunkit drastiskt.
Hösten 2001 tvingades regeringen till ändringar i sin reform. Det blev då möjligt att doktorera på halvtid och sökande som enbart avser att avlägga licentiatexamen ska kunna antas till forskarstudier. Det är bra att det nu går att doktorera på halvtid men åtgärden är otillräcklig och åtgärdar inte huvudproblemet. Doktorandreformen måste rivas upp helt och hållet. Möjligheten att doktorera utan att ha hela sin forskarutbildning finansierad ska återinföras. Det måste dessutom på nytt bli möjligt att doktorera på gammalt sätt, på deltid. Sverige har inte råd att förlora den vetenskapliga kompetens som finns bland människor, som är beredda att vid sidan av sitt arbete ägna sig åt forskning. De enskilda högskolorna ska ha rätt att själva bestämma hur mycket handledarhjälp de kan erbjuda men några institutionella hinder för deltidsforskning ska inte finnas.
Vid sidan av upprivandet av doktorandreformen är det viktigt att de forskarstuderandes ekonomiska villkor förbättras. Dessa åtgärder står inte alls i någon motsatsställning till varandra. Det är både fullt möjligt och fullt rimligt att åter göra forskarutbildningen mer flexibel – bland annat genom att på nytt införa möjligheten att genomföra doktorandstudier med hjälp av studiemedel – samtidigt som fler doktorandtjänster inrättas. Antalet doktorandtjänster måste utökas genom ökade statliga medel. För bland annat det ändamålet tillskjuter Folkpartiet i budgeten för 2003 600 miljoner kronor extra, utöver regeringens förslag, till forskningen. Vid beslut om expansionen av högskolorna i Sverige måste det vägas in hur storleken på forskningsresurserna påverkas.
Män och kvinnor ska ha samma inte bara formella utan självfallet också samma reella möjligheter att göra sig gällande i den akademiska världen. All form av diskriminering ska bekämpas. Nästan 60 procent av studenterna på grundnivån är kvinnor. För varje steg på karriärstegen blir det allt färre kvinnor. I toppen – på professorsnivån – är runt tio procent kvinnor. Till viss del kan den mycket ojämna könsfördelningen på de högre nivåerna förmodligen förklaras av ojämställda förhållanden i det förflutna. Genom det strikta hierarkiska meriteringssystem som råder inom högskolan lever historiska försyndelser kvar och påverkar statistiken.
Men det finns tecken också idag på att det pågår diskriminering av kvinnor i samband med tjänstetillsättningar. I en mycket uppmärksammad studie 1996 kunde Göteborgsforskarna Agnes Wold och Christine Wennerås visa att kvinnor systematiskt hade förfördelats när Medicinska forskningsrådet skulle tillsätta forskarassistenttjänster. En kvinna behövde ha producerat i genomsnitt två gånger mer än en manlig sökande för att anses vara lika kompetent som en man. Personliga kontakter med dem som bedömde ansökningarna påverkade också utfallet, visade undersökningen.
I syfte att öka den kvinnliga andelen professorer beslöt riksdagen 1995 att ett 30-tal nya professurer, vilka i praktiken skulle vikas för kvinnor, skulle inrättas. Den liberala kritiken mot kvoteringen i ”Thamprofessurerna” riktar sig både mot principerna och mot konsekvenserna för enskilda forskare. Diskriminering inom högskolevärlden, precis som på andra håll, drabbar individer, inte kollektiv. En situation där en kvinna förbigås för en mindre kompetent man kan inte kompenseras genom att en annan man i en annan situation diskrimineras, därtill med stöd av lagen, till förmån för en annan kvinna. Den liberala jämställdhetspolitiken syftar till att stoppa diskriminering av individer, inte till att skapa statistisk balans mellan könskollektiv. I juli 2000 konstaterade EG-domstolen också i en principiellt viktig dom att det var fel att ge en professorstjänst vid Göteborgs universitet till en kvinna trots att en man som också sökte tjänsten hade bättre meriter; det innebar i praktiken dödsstöten för ”Thamprofessurerna”.
Med utgångspunkt i grundtanken att diskriminering av individer ska bekämpas finns det en rad liberala jämställdhetsbefrämjande åtgärder som bör genomföras. För det första: Wold-Wennerås undersökning visade att bristen på öppenhet och insyn bidrog till de missförhållanden som de avslöjade. Medicinska forskningsrådet vägrade länge att offentligt lämna ut de bedömningar på vilka de grundade sina ställningstaganden. Ökad öppenhet och klarhet när det gäller urval och antagningar skapar förutsättningar att bryta upp interna brödraskap och stävja svågerpolitik. För det andra: De kriterier utifrån vilka tjänster tillsätts ska vara tydliga och formellt reglerade. Det försvårar avsevärt för informella manliga nätverk att, på oklara grunder, gå förbi kompetenta kvinnliga sökande. För det tredje: De nämnder som svarar för tillsättningar inom högskolan ska i görligaste mån ha en jämställd representation av kvinnor och män. När kvinnor är med i konkurrensen om en viktig tjänst ska det vara huvudregel.
För det fjärde: Den reform som nyligen genomförts enligt vilken det är möjligt att befordras till professor utan att det finns en särskild tjänst tillgänglig måste säkras fullt ut. Reformen innebär en anpassning till internationella förhållanden, exempelvis i USA, där professorstiteln utdelas utifrån en strikt meritprövning. Men den borde även ge positiva följdverkningar från jämställdhetssynpunkt. Åtminstone tidigare har det varit så att kvinnor ofta har missgynnats i urvalsförfaranden där flera personer konkurrerar om en enda plats. Det är angeläget att de nya befordrade professorerna inte ses som en andra rangens professorer i relation till innehavarna av de traditionella fasta professurerna. Det är således viktigt att alla löne- och anställningsvillkor i fortsättningen bygger på kompetens och attraktivitet på arbetsmarknaden och inte på om en person har blivit professor genom befordran eller efter att ha sökt och fått en utlyst anställning.
För det femte: En stor del av det praktiska jämställdhetsarbetet måste bedrivas på varje separat arbetsplats inom högskolan – den enskilda institutionen. Det är där grunden läggs för jämlika villkor för kvinnor och män i forskningens vardag. För större institutioner ska det vara självklart att ha en formellt utarbetad jämställdhetsplan. I jämställdhetsplanen kan exempelvis tas upp hur reglerna för antagningen av doktorander ska gå till så att kvinnor inte missgynnas och hur förläggningen av viktiga seminarier och sammanträden kan påverka föräldrars förutsättningar att delta i det vetenskapliga arbetet.
Det finns ett uppenbart samband i den högre utbildningens och forskningens historia mellan å ena sidan graden av självstyre och å andra sidan vetenskapligt nytänkande. Professor Toby Huff beskriver detta i sin bok The Rise of Early Modern Science. Han visar hur den vetenskapliga utvecklingen har varit överlägsen i kulturer där universiteten har stått fria från politisk och religiös styrning. Den västeuropeiska traditionen har genom århundraden utvecklat universitet, som är fria att inför alla ämnen och frågor vara kritiskt ifrågasättande. Detta har lett till en överlägsen kulturell, ekonomisk och teknisk utveckling, jämfört med samhällen där universiteten har varit hårt styrda.
Från liberal utgångspunkt är den ifrågasättande tradition som funnits vid europeiska universitet en viktig förutsättning för samhällsutvecklingen. Det kritiska förhållningssättet utvecklades under medeltiden och renässansen och fick ytterligare näring med ökad politisk frihet under upplysningstiden. I Sverige har på senare tid den socialdemokratiska utbildningspolitiken successivt skärpt den politiska styrningen av högre utbildning och forskning.
Men hotet från den socialistiska utbildningstraditionen är inte det enda hotet mot kvaliteten i svensk forskning. Det finns också en förenklad marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga önskemål från näringslivet. Det gemensamma i dessa båda högskoleideologier är tron på att vetenskapssamhällets huvuduppgift är att ta emot beställningar. Mot dessa ideologier blåser den liberala kunskapssynen till strid.
Riksdagen beslutar genom statsbudgeten hur medel ska fördelas mellan olika lärosäten. Besluten måste i högre grad än idag bygga på uppföljning och jämförande beskrivningar av den vetenskapliga kvaliteten på olika universitet och högskolor. Redan genom statsbudgeten har politikerna stor möjlighet att prioritera om de har tillgång till ett bra faktaunderlag. Det finns ingen anledning att som idag låta den politiska styrningen gå längre ned i systemet och även tillåta att politiker fattar beslut om enskilda vetenskapliga prioriteringar.
Studenter, lärare och forskare ska utse rektorn för högskolan. Idag är det regeringen som tillsätter rektorn. Det är en makt som regeringen kan utnyttja för politiska syften. Tidigare var det regel att det val som studenter, lärare och forskare hade gjort, respekterades. Det är en princip som bör återinföras. En majoritet av en högskolas styrelses ledamöter är numera också politiskt utsedda. Denna politisering av högskolan måste brytas och det akademiska självstyret återupprättas.
Det politiska inflytandet över styrelsens tillsättning bör helt tas bort. De enskilda lärosätenas styrelser kan utses på olika sätt. Huvudprincipen för de statliga högskolorna ska vara att studenter, forskare, lärare och personal utser sin högskolas styrelse. Därutöver kan vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån med kunskap om högskola och forskning. Ett väl fungerande och kvalitativt högtstående lärosäte vet att värdera de impulser som företrädare för det omgivande samhället kan bidra med. I stiftelsedrivna högskolor kan styrelserna se olika ut beroende på stiftelsernas inriktning.
Erfarenheter från USA visar att styrelser kan se ut på olika sätt och ändå fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Risken för kortsiktiga, dåligt genomtänkta beslut är störst om politiker eller företrädare för en viss sektor av näringslivet har det avgörande inflytandet över en högskolestyrelse. I den liberala visionen om fria universitet och högskolor har styrelsen ett större ansvar än i dagens planstyrda högskolevärld. Därför måste former att utkräva ett större ansvar av högskolestyrelserna utvecklas. Det gäller internt på högskolan i förhållande till de medarbetare vid lärosätet som har valt styrelseledamöterna. Men det är också viktigt att det förekommer en tydlig revision och uppföljning från statens sida.
Den högre utbildningen är nästan uteslutande offentligt finansierad. Staten måste även i framtiden ta ett stort ansvar för universitet och högskolor. Detta garanterar en social bredd i rekryteringen till grundutbildningen och, under förutsättning att undervisningen ytterst vilar på den fria forskningens resultat och inte på politiska pekpinnar, innebär det en saklig och relevant kunskapsförmedling. All högskoleutbildning som helt eller delvis är subventionerad av staten ska vara avgiftsfri för studenten. Möjligheterna till utbildning ska vara lika för alla.
Det är emellertid önskvärt att det vid sidan av de statligt finansierade och drivna högskolorna också växer fram andra alternativ. Chalmers tekniska högskola och Jönköpings högskola är exempel på väl fungerade högskolor som drivs som stiftelser. Fler universitet och högskolor bör uppmuntras till att övergå i stiftelseform. Dessa högskolor kan utse styrelsen på olika sätt beroende på hur stiftelsens stadgar ser ut.
Det är också eftersträvansvärt att det i konkurrens med de offentliga högskolorna växer fram privata universitet. Genom att ha en annan huvudman än staten och kanske utnyttja andra finansieringsvägar kan privata högskolor bidra till ökad mångfald till gagn både för den enskilde studentens valfrihet och kvaliteten i högskolesektorn i sin helhet. Med tydligt uppsatta statliga krav på kvalitet beträffande grundutbildning och examina blir mångfald i den högre utbildningen inte ett hot utan en möjlighet.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |