Sedan några år tillbaka har våra universitet och högskolor tillåtits ägna sig åt uppdragsutbildning, dvs. att sälja poänggivande akademiska kurser mot betalning, förutsatt att köparen är ett företag. Möjligheten att köpa akademisk utbildning föreligger däremot inte om köparen är en privatperson. Jag menar att denna ordning är orättvis genom att den diskriminerar mellan köparna. Därtill förlänger och fördyrar den också – helt i onödan – utbildningen för våra ungdomar. Rätten att köpa poänggivande akademisk utbildning bör därför utsträckas till att gälla också privatpersoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att vad i motionen anförs om att organisationer i samarbete med universitet och högskolor skall tillåtas sälja akademisk utbildning till privatpersoner.
Kunskap och utbildning har på senare tid hamnat i fokus för den politiska debatten och dess betydelse för tillväxt och ekonomisk välfärd har betonats. Länder med tillväxtambitioner satsar därför betydande belopp på utbildning och forskning. Så även i Sverige. Under de senaste tio åren har totalt sett mera pengar tillförts våra universitet och högskolor. Men då antalet studenter under samma period ökat från 180.000 till knappt 260.000 har faktiskt anslagen till den högre utbildningen, räknat per utbildningsplats, i stället minskat.
Den snabba expansionen och de urvattnade utbildningsanslagen har skapat en rad problem. Riksdagens revisorer riktar allvarlig kritik mot våra universitet och högskolor för att studenterna på grundnivå får alldeles för lite lärartid. Antagningssystemet har i en tidigare ESO-rapport kritiserats för att permanenta den sociala snedrekryteringen, konkurrensen mellan forskarna betraktas av utbildningsministern som alltför svag för att uppnå de bästa forskningsresultaten. Kritikerna har också pekat på att den minskade satsningen per studieplats har sänkt kvaliteten på den högre utbildningen och forskningen och försvårat möjligheterna för de svenska lärosätena att konkurrera med de i vår omvärld. Också oförmågan hos det svenska forskarsamhället att omsätta vetenskapliga rön till kommersiellt framgångsrika produkter har uppmärksammats.
En mer allvarlig kritik mot den rådande ordningen är att alla som vill inte kan erbjudas utbildning. Andra tvingas vänta, komplettera tidigare utbildning och/eller läsa upp gamla betyg alternativt följa sådana utbildningar som staten men inte studenterna prioriterar. Den skeva resurstilldelningen har också resulterat i att lärare har måst avskedas och uppmuntrats att ägna sig åt annan verksamhet eller samma verksamhet på orter dit varken de själva eller studenterna vill fara.
Grundbulten för den svenska utbildningsmodellen är att utbildning skall vara statligt (kollektivt) finansierad. Denna princip, hädanefter kallad gratisprincipen, målas upp som grundläggande, men är i själva verket inte gammal. Fram till början av 1990-talet fanns rika möjligheter för studenter att köpa poänggivande kurser. Systemet fungerade bra. Stiftelser och organisationer, som Folkuniversitetet, erbjöd i samarbete med universitet och högskolor akademiska kurser. De som kommit efter med sina studier under terminen kunde läsa kursen under sommaren. Samma sak gällde för dem som ville skynda på sina studier. De som inte lyckats så bra i sina gymnasiestudier kunde köpa en kurs för att komma igenom det nålsöga som de inledande kurserna ofta innebär, i stället för att läsa upp betyg på komvux. Akademiska lärare kunde utöka sina inkomster genom att undervisa extra. Dessa kurser fungerade, åtminstone vad avser de populära utbildningarna, som ett slags smörjmedel som ökade effektiviteten. Av oklara skäl stoppades denna möjlighet för drygt ett tiotal år sedan.
”Gratisprincipen” gäller inte heller rakt av. Sedan några år tillbaka kan våra universitet och högskolor sälja akademisk utbildning till företag som vill öka kunskapsnivån hos sin personal. Faktum är att denna uppdragsutbildning till och med uppmuntras som led i att stärka det enskilda lärosätets finanser. Någon diskussion om denna kommersialisering av utbildning har knappast förekommit och med ett företag som köpare har man kunnat kringgå gratisprincipen. Företaget har visserligen kostnader för utbildningen men inte den anställde som genomgår utbildningen.
Även i andra avseenden finns det skäl att ifrågasätta gratisprincipens relevans. För det första är utbildning inte ”gratis” för studenten, inte ens i det fall själva undervisningen är kostnadsfri, utan tvärtom en ganska dyr företeelse. Kostnaden består av de inkomster som studenten går miste om under studietiden och som måste ersättas med studielån. För det andra tas i dag utbildningsavgifter ut på en rad utbildningar som saknar formell akademisk karaktär, exempelvis utbildning inom reklam och marknadsföring, pilotutbildning etc. Det går också bra att köpa sig förbi köerna om köpet sker utomlands.
Den nuvarande ordningen är både orättvis och ineffektiv. Den privata kostnaden för studenten att läsa upp betyg eller vänta på den önskade utbildningsplatsen är också hög. Varje åtgärd som leder till att studierna påskyndas eller slutförs, i de fall de annars inte skulle slutföras, minskar därför de totala kostnaderna. För att öka effektiviteten i den högre utbildningen bör därför rätten att köpa poänggivande akademiska kurser utsträckas till att gälla privatpersoner. Detta skulle öka utbudet av högre utbildning, framför allt på de områden som studenterna är mest intresserade av och minska studentens kostnad för högre utbildning.
Försvararna av gratisprincipen menar dock att införandet av rätten att köpa utbildning ökar den sociala snedrekryteringen till densamma och att en sådan ordning är orättvis. De som är utrustade med en tjock plånbok skall inte kunna köpa sig före i kön eller ta upp en studieplats från någon annan (med tunnare plånbok men bättre gymnasiebetyg).
Men rätt att köpa utbildning enligt ovan skisserade modell innebär ju inte att något av det som i dag erbjuds studenter tas bort utan blott att nya möjligheter tillförs. Det är vidare svårt att se det orättvisa i att den som vill betala för en utbildning inte får göra det. Snarare är det mycket mera orättvist att en person som inte nådde upp till sin förmåga under gymnasietiden skall tvingas läsa upp sina betyg på komvux, vilket är mycket dyrare. Ett extra år vid komvux för att läsa upp betyg kostar i form av extra studiemedel – ca 60.000 kronor – dvs. mycket mera än vad en enstaka kurs skulle ha kostat.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Anne-Marie Pålsson (m) |