Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Högskoleverket bör få i uppdrag att förändra skyddsingenjörsutbildningen till en civilingenjörsutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillsätta en utredning om hur all högre teknisk utbildning bör ge kompetens avseende förhållandet människa–teknik.
Ett väl fungerande arbetsliv är en förutsättning för långsiktig hållbarhet när det gäller hälsa och ekonomisk utveckling. Idag stiger ohälsotalen drastiskt i samhället. Samhällskostnaderna för sjukskrivningar, rehabilitering och förtidspensioneringar är höga.
Den negativa utvecklingen hotar folkhälsan. Den hotar också en ändamålsenlig offentlig verksamhet och företagens konkurrenskraft. Det behövs kunniga, friska och motiverade människor för ett effektivt arbetsliv. Det faktum att vi har en allt större andel äldre arbetskraft gör inte problemen lättare att hantera.
Det finns flera orsaker till den ökade ohälsan och det krävs olika slags insatser och åtgärder. Något som har försummats och kraftigt underskattats är de högre tekniska utbildningarnas betydelse för arbetsmiljön och för sambandet i arbetslivet mellan människan, tekniken och organisationen. Arbeten, teknik och tekniska system måste utformas efter människans förutsättningar. För att kunna göra detta krävs kunskap och kompetens. Teknisk utveckling och förändringar av tekniska system har betydelse för den fysiska miljön och för arbetslivets stresspåverkan – direkt genom tekniska produkter och system och indirekt genom att tekniken har betydelse för hur arbetet organiseras idag och de möjligheter till förändringar som finns. Olika tekniska yrkeskategorier är nyckelgrupper i detta sammanhang.
Samtidigt som ohälsotalen har stigit har det skett en nedrustning av arbetsmiljöarbete, arbetsmiljöforskning och utbildning inom det tekniska området. Vi har idag en relativt välutvecklad lagstiftning, en förordningsflora för att hantera risker, miljö och kvalitet i arbetslivet. Men det räcker inte med administrativa system för att uppnå ett hållbart arbetsliv. Det krävs också kompetenta välutbildade människor. Våra utbildnings- och forskningsinstitutioner har härvid stor betydelse.
I motionen tas två aspekter på ohälsan och tekniska utbildningar upp:
Förslag till förändring av den traditionella skyddsingenjörsutbildningen (arbetsmiljöingenjörsutbildningen).
Människan och tekniken/arbetsvetenskapen i civilingenjörs- och ingenjörsprogrammen.
Vi har sedan länge haft skyddsingenjörsutbildningar (arbetsmiljöingenjörsutbildning) i landet. Antalet yrkesverksamma skyddsingenjörer har minskat och deras medelålder har ökat. En uppskattning från Föreningen Teknisk Företagshälsovård (FTF Arbetsmiljö) visar att dagens skyddsingenjörs medelålder är 57 år. Medan kravet på kompetens har ökat inom många yrkesutbildningar har detta ej skett för skyddsingenjörsutbildningen. Förändringar i arbetslivet och hos tekniska system kräver en ökad kompetens och en breddning av kunskaperna hos den ingenjörsgrupp som ska vara teknikspecialister på sådant som har som avsikt att förebygga ohälsa.
Det är rimligt att en ny typ av skyddsingenjörsutbildning utvecklas och att den kopplas till befintliga eller nya civilingenjörsprogram som tangerar området vid en eller flera tekniska högskolor.
Det räcker inte för denna yrkesgrupp att enbart ha ”beställarkompetens”. Det krävs människor som har förmågan att utföra kvalificerat ingenjörsarbete och som har kompetens för att delta i ledningen av tekniska utvecklingsprojekt för att människa–teknik-aspekter skall kunna ingå i olika verksamheters ledningsstrategi.
Vid de tekniska högskolorna examineras 4 000 nya civilingenjörer per år. De kommer att arbeta med utvecklingen av framtidens teknik och många av dem får relativt snabbt ledande befattningar i arbetslivet. De kommer direkt och indirekt att påverka framtidens arbetsliv. De flesta nya civilingenjörer har bristfälliga eller obefintliga kunskaper om hur tekniken påverkar människan i arbetsliv och samhälle.
Samhället har formulerat målsättningen att civilingenjörerna ska ha färdigheter att utforma produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov. För en majoritet av de examinerade är den målsättningen inte uppfylld.
Under den senaste tio åren har andelen studenter som haft obligatoriska arbetsvetenskapliga kurser i sina utbildningsprogram minskat. En orsak till detta är att utbildningsresurserna per student har minskat och de tekniska högskolorna ser sig tvungna att fokusera på det som traditionellt har varit kärnverksamhet. Och hit hör inte arbetslivets problem och möjligheter. En annan orsak är att valfriheten för studenterna ökar.
Kompetensen inom det här området är inte enbart av betydelse för arbetslivet som sådant. Att kunna utforma produkter och tjänster på ett sådant sätt att de är anpassade till användarnas behov och önskemål och att de kan användas på ett effektivt och säkert sätt är betydelsefullt för att våra svenska företag ska kunna göra sig gällande på den internationella marknaden. En stor andel äldre människor ökar också kraven på att vi har teknik som anpassas till människans förutsättningar.
En förändring av hur den tekniska utbildningen är upplagd har också stor betydelse för möjligheten att bredda rekryteringen med avseende på kön och etnicitet.
Det är nödvändigt att det utvecklas en strategi från samhället som leder fram till att blivande civilingenjörer får goda kunskaper om människans förmåga och begränsningar. Kunskaper om hur man skapar människa–teknik-system och organisationer som tar hänsyn till detta är på sikt mycket viktigare än enbart punktinsatser som lappar och lagar och rehabiliteringsåtgärder för det ökande antal människor som drabbats av dålig arbetsmiljö. I denna strategi bör ingå att forskningssatsningarna görs så att den goda kopplingen mellan högre utbildning och forskning som finns inom andra teknikområden uppnås.
Ett av problemen med att utveckla en strategi från samhällets sida är att arbetslivets problem och utbildningar traditionellt har legat skilt från andra utbildningsfrågor och forskningsfrågor ända upp på regeringsnivå.
Traditionellt har arbetsmiljö och arbetslivets problem, utbildnings- och forskningsmässigt, hanterats av Arbetsmarknadsdepartementet och riksdagens arbetsmarknadsutskott medan utbildnings- och forskningsfrågor hanteras av Utbildningsdepartement och utbildningsutskott.
Ny teknik kommer att vara bestämmande för hur arbetslivet organiseras. För en aktiv påverkan är det inte rimligt att arbetsmiljöns specialistkompetens kommer in i processen när problem redan har uppstått. Tidigare insatser med koppling till övrig teknisk utveckling och forskning är nödvändiga.
I dagens arbetsliv finns både traditionellt dåliga miljöer (buller, kemiska risker, fysisk belastning) och nya miljöer som påverkas av nya kemiska produkter, ny byggnadsteknik, ny informationsteknik m.m. En strategi för att förbättra arbetslivet, och därmed folkhälsa och effektivitet, bör innehålla koordinerade insatser och åtgärder, för såväl traditionella arbetsmiljöer som nya och kommande miljöer, när det gäller högre teknisk utbildning och forskning.
Regeringen bör ge Högskoleverket i uppdrag att förändra skyddsingenjörsutbildningen (arbetsmiljöutbildningen) till en civilingenjörsutbildning (t.ex. som avslutning inom befintliga civilingenjörsprogram) med koppling till annan högre teknisk utbildning och till forskning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Regeringen bör vidare tillsätta en utredning med uppdrag att utarbeta en strategi för hur kompetens avseende människa–teknik kan bli en viktig komponent i all högre teknisk utbildning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
|
|
Lennart Gustavsson (v) |
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
Anders Wiklund (v) |