Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvalitetsgranskningsnämnden skall avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Skolverket bör revidera de allmänna råden rörande kommunernas egentillsyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förordningen om kvalitetsredovisning bör samordnas med kraven på redovisning i kommunallagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av den skriftliga dokumentationen i skolväsendet.
Riksdagens revisorer har granskat statens styrning av skolan i rapporten Statens styrning av skolan – från målstyrning till uppsökande bidragsförmedling (2001/02:13). Den har nu lämnats som förslag till riksdagen (2002/03:RR3). Granskningen har gjorts utifrån skollagen 1 kapitel 2 §, som innebär att alla barn i Sverige har rätt till likvärdig utbildning.
I början av 1990-talet förändrades den svenska skolan från att vara en regelstyrd verksamhet till att vara målstyrd. I den målstyrda skolan är kommuner och fristående utbildningsanordnare utförare, de bedriver skolverksamheten och är ansvariga för den. Staten skall stå för lagar och regler samt uppföljning, utvärdering och tillsyn. Det fanns ett antal faktorer som var tänkta att garantera en likvärdig utbildning över landet när skolväsendet decentraliserades och fick ett stort antal utförare: tydliga läroplaner, likvärdig lärarutbildning, fortbildning av lärare utifrån varje lärares behov, ett väl fungerande uppföljnings- och utvärderingssystem och centrala behörighetsregler och meritvärdering och så vidare. Problemet är att den nya organisationen inte lett till bättre resultat. Trenden är den motsatta. Andelen elever som lämnar grundskolan med underkänt i ett eller flera ämnen ökar. Sedan det nuvarande betygssystemet infördes läsåret 1997/98 har siffrorna pekat åt fel håll. Varje procenttal i nedanstående tabeller motsvarar ungefär 1 000 elever. Det innebär att ungefär 10 000 elever, eller en av tio elever i nionde klass, lämnar grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet.
|
Läsår |
1997/98 |
1998/99 |
1999/2000 |
2000/01 |
|||
|
Andel elever ej behöriga till gymnasiet. |
8,6 % |
9,7 % |
10,6 % |
10,8 % |
|||
|
(Källa: Skolverket rapport 212 tabell 1.1 A.) |
|||||||
För att vara behörig krävs att man är godkänd i matematik, svenska och engelska. Oerhört grundläggande kunskaper. Professor Hans Albin Larsson konstaterar att: ”... det [är] i nuläget var tionde elev som inte når gymnasiebehörighet. Ändå ligger kraven uppenbart lägre än före 1980.” (Skola eller kommunal ungdomsomsorg (2002) sidan 88.)
|
Läsår |
1997/98 |
1998/99 |
1999/2000 |
2000/01 |
|||
|
Andel elever med ej godkänt i något ämne i årskurs nio. |
20,4 % |
22,7 % |
24,3 % |
25,7 % |
|||
|
(Källa: Skolverket rapport 212 tabell 1.1 A.) |
|||||||
Om man istället studerar andelen elever som har underkänt i något ämne när de lämnar grundskolan är resultaten ännu sämre. Från läsåret 1997/98 till 2001/02 har andelen ökat från drygt 20 till drygt 25 procent. Det innebär att var fjärde elev eller ungefär 25 000 16-åringar lämnar grundskolan med ej godkänd i något ämne. Detta trots att Sverige är det land i OECD som satsar störst andel av sin bruttonationalprodukt på grundskoleutbildning. Det är alltså befogat att granska hur styrningen av skolan sker som ett led i arbetet för att förbättra utbildningsresultatet.
Skolverket har sedan starten 1991 omvandlats från en liten kunskapsorganisation som ”stannade vid kommungränsen” till ett av regeringens viktigaste organ för bidragsförmedling till kommunerna. Antalet anställda har fördubblats på tio år. Skolverket hade fyra huvudsakliga uppgifter: uppföljning, utvärdering, utveckling och tillsyn. Men under de senaste åren har bidragsförmedling tagit en allt större del av verkets tid i anspråk. År 2001 förmedlade Skolverket 6,7 miljarder kronor till kommunerna. Utvecklingsarbetet har allt mer kommit att handla om att fördela projektpengar till kommunerna. Revisorerna är kritiska till hur tillsynen går till. Det är inte första gången Skolverket blivit granskat och tillsynen kritiserats. I fjol kom rapporten Skolverkets tillsyn (RRV2001:24) från Riksrevisionsverket och två år tidigare genomförde riksdagens revisorer granskningen Skolverket och skolans utveckling (1998/99:RR8), för att nämna två exempel. Kritiken av Skolverket bekräftar bilden av en regering som är oförmögen att styra skolan.
Den kritik som har funnits mot Skolverkets verksamhet har resulterat i att regeringen beslutat att skapa ytterligare en myndighet, en skolutvecklingsmyndighet. I och med det lyfts den tredje uppgiften från Skolverket. Detta är ett förslag som Kristdemokraterna avvisar. Vi anser inte att staten ska ägna sig åt skolutveckling, den bör bedrivas på lokal nivå. I den målstyrda skolan är det kommunerna och de fristående skolorna som är utförare, inte staten. På lokal nivå är förutsättningarna för att lyckas med utvecklingsarbete bäst. Även Riksdagens revisorer avvisar förslaget om en skolutvecklingsmyndighet. Istället förordar de att universitet och lärarhögskolor ska ha ett nationellt ansvar för utvecklingsfrågor i skolväsendet. Den föreslagna myndigheten är ytterligare ett exempel på att regeringen inte lyckas hålla sig till rollfördelningen i den målstyrda skolan, till skada för kvaliteten i skolan.
Kristdemokraterna förordar istället ett nationellt kvalitetsinstitut, vilket vi tidigare motionerat om. En organisation vars enda uppgift skall vara att granska kvaliteten i det svenska skolväsendet. Det skall ha en mer fristående ställning gentemot regeringen än vad Skolverket har idag.
Trots att Riksdagens revisorer, regeringen, Riksrevisionsverket, utbildningsutskottet och flera andra har krävt en bättre tillsyn har denna inte förbättrats. Tillsynen av fristående skolor har halverats sedan 1997, trots att antalet fristående skolor ökat. Men framförallt har tillsynen av de offentliga skolorna varit i det närmaste obefintlig. Detta anser Kristdemokraterna vara mycket allvarligt. Utredningen konstaterar även att det idag finns oklara gränser mellan tillsynen och Skolverkets främjande arbete, det vill säga att det är svårt för Skolverket att ha tillsynsansvar för en verksamhet som det samtidigt är med och utvecklar. Skolverket har på det sättet blivit delansvarigt för verksamheten och därmed ofritt i sin tillsynsroll. En stark och oberoende tillsyn är en garant för en likvärdig skola i ett decentraliserat och målstyrt skolsystem med många huvudmän. Något måste göras. Revisorerna konstaterar att om en tredjedel av verkets personal, 150 personer, avsattes för tillsyn skulle de kunna besöka varje grundskola, gymnasieskola och särskola under en arbetsvecka varje år. Exemplet visar att det går att förbättra tillsynen genom prioriteringar inom verket.
Som en konsekvens av Kristdemokraternas förslag om ett nationellt kvalitetsinstitut förelår vi att den politiskt styrda kvalitetsgranskningsnämnden inom Skolverket ska avvecklas.
Revisorerna konstaterar att det även finns oklarheter på det lokala planet om ansvarsfördelningen. Bland annat beror det på att Skolverket i sina allmänna råd talar om ”kommunernas egentillsyn”. Det är missvisande, eftersom det snarare handlar om egenkontroll eller intern kontroll. Uttrycket skapar osäkerhet om det är kommunen eller Skolverket som har tillsynsansvar. Därför bör de allmänna råden omgående revideras, så att rollfördelningen i den målstyrda skolan blir tydligare. Kommunerna är utförare. Staten ska stå för tillsynen.
Riksdagens revisorer konstaterar att landets kommuner satsar olika mycket pengar på utbildning. Givetvis måste det finnas en rimlig miniminivå för att garantera undervisning av god kvalitet. Men pengar är ett trubbigt instrument för att mäta utbildningens kvalitet. Lokala förutsättningar gör att två kommuner som satsar lika många kronor per elev kan ha skolor med mycket olika kvalitet. Storstadskommunerna har till exempel mycket högre kostnader för lokaler, löner och material än kommuner i andra delar av landet. Glesbygdskommuner har å sin sida mycket höga skolskjutskostnader. Det vill säga: pengarna säger inte allt. Det är till och med så att det måste vara olika ekonomiska nivåer i olika kommuner om skolan ska kunna vara likvärdig. Men det måste även vara så att en kommun som har en välskött ekonomi ska kunna satsa extra pengar på skolan, även om politikerna i någon grannkommun måste prioritera äldreomsorg eller vägprojekt under en period.
Vad som är mycket allvarligt i revisorernas kritik är att statens specialdestinerade statsbidrag försvårar kommunernas planering. Bidragssökandet tar stora resurser i anspråk samtidigt som bidragen bakbinder kommunerna. Statsbidragen för personalförstärkningar är ett sådant exempel. De skall oavkortat gå till nyanställningar. Men ingen kompensation ges för löneökningar. De merkostnaderna måste kommunerna stå själva för. Kommuner med ett vikande elevunderlag blir inte hjälpta av att de kan få statsbidrag för att anställa fler lärare när det egentligen finns större behov av nya läromedel eller nya skollokaler. Detta är återigen ett exempel på att regeringen inte förstått sin roll i den målstyrda skolan och att miljardsatsningar faktiskt till och med kan försämra kvaliteten i skolan genom att de försvårar för kommunerna att bedriva en långsiktig verksamhet. Kristdemokraterna instämmer i revisorernas förslag att kommunernas möjligheter att bedriva sin verksamhet analyseras.
Revisorerna uppmärksammar också att Skolverkets uppföljning har brister och behöver effektiviseras och förbättras. Det saknas inlämnade betyg, många elever genomgår inte nationella prov etc. Kristdemokraterna stöder revisorernas ursprungliga förslag om att kvalitetsredovisningen ska samordnas med kommunernas årsredovisningar. Farhågorna om att de deskriptiva delarna skulle bli lidande genom det förfarandet går att åtgärda genom tydliga skrivningar om hur kvalitetsredovisningarna ska uttolkas. Vi ser kvalitetsredovisningen som en viktig del av den målstyrda skolan. Den blir ett kvitto på hur väl en huvudman har lyckas med sin uppgift.
Det finns idag en stor mängd styrdokument i skolan: lokala arbetsplaner, skolplaner och så vidare. Det finns risk för att dokumentationerna överlappar varandra och inte blir en del av verksamheten utan bara rena pappersprodukter. Givetvis måste det finnas ett rimligt förhållande mellan den tid som går åt till det faktiska undervisningsarbetet och den tid som går åt till skriftlig dokumentation av olika slag. Framförallt måste den skriftliga dokumentationen kännas meningsfull och vara ändamålsenlig. Därför föreslår Kristdemokraterna en översyn av dokumentationen inom skolväsendet.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 30 oktober 2002 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |