Motion till riksdagen
2002/03:Ub298
av Bo Lundgren m.fl. (m)

Kunskap som mänsklig hävstång


Sammanfattning

Kunskap, utbildning och forskning är nyckelfaktorer såväl för den enskilde individens utveckling som för Sveriges konkurrenskraft.

Vi vill inleda ett långsiktigt arbete för att stärka utbildningen i vårt land. Det gäller alla nivåer i skolan, den högre utbildningen, yrkesutbildningen och forskningen.

Utbildningspolitiken måste bygga på insikt om värdet av många olika kunskaper. En vid kunskapssyn handlar inte bara om att kunna, utan också om att förstå.

För att få elever och studenter att tillägna sig kunskap, att vilja lära sig mer och anta nya utmaningar måste deras önskemål och vilja ges större utrymme. Alla barn är olika, det måste utbildningsväsendet ta hänsyn till.

Skolan skall anpassas till eleverna, inte eleverna till skolan. Det innebär att det måste finnas olika alternativ för att varje elev skall kunna finna en väg till kunskap som passar. Olika pedagogiker, hastigheter och kombinationer måste finnas tillgängliga som byggklotsar för att var och en skall finna sin egen väg.

De fristående alternativ som vuxit fram inom barnomsorg och barnskola, inom skolväsendet, folkhögskolan, komvux och högre utbildningen har vitaliserat och stärkt kunskapsbyggandet.

För att varje elev skall kunna få en utbildning anpassad efter honom eller henne krävs att valfriheten utökas. Alla skolor måste bli fria skolor. Alla skolor skall få samma förmånliga arbetsutrymme som friskolor, och besluten skall läggas hos skolans professionella – lärare och skolledare. Genom en gemensamt finansierad nationell skolpeng, där de ekonomiska villkoren är lika för kommunala och fristående skolor, står alla skolor öppna för alla elevers val – oavsett bakgrund, gatuadress eller privatekonomi.

På samma sätt måste studentens val bli vägledande högre upp i åldrarna. För att motivera och stimulera byggandet av en framtid baserad på kunskap måste utbildningen vara attraktiv för studenten och löna sig.

Den högre utbildningen och forskningen måste rustas upp efter flera linjer. Underfinansieringen måste brytas för att höja kvaliteten. Det kräver uthålliga resurstillskott under många år.

Universiteten och högskolorna måste också frigöras från politisk styrning. Universitet och högskolor skall kunna utvecklas i olika riktningar. Ledande forskningsuniversitet skall finnas liksom utbildningsinstitutioner av högsta klass. Kravet på likhet måste alltså underordnas intresset av variation.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Kunskapssamhället 6

4.1 Kunskapsbyggandet skall börja i skolan 7

5 Utbildning anpassad till eleven – inte eleven efter utbildningen 8

5.1 Varje elev en viktig del av framtidens kunskapsnation 10

6 Statens och kommunernas ansvar 11

6.1 Internationaliseringen 12

6.2 Högre utbildning värd ansträngningen 13

6.3 Forskningskapacitet värdig ett framtidsland 13

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra alla skolor till fria självständiga skolor.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till individuell studieplan.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av betyg tidigare och i fler steg.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krafttag mot mobbning.

  5. Riksdagen beslutar att införa en nationell skolpeng i enlighet med vad som anförs i motionen.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frigöra universitet och högskolor från politisk styrning.

  7. Riksdagen beslutar att inrätta två nya fristående stiftelsehögskolor i enlighet med vad som anförs i motionen.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett nationellt institut för hälsa och medicin.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en upprustning av den högre utbildningen och forskningen.

Kunskapssamhället

Den bästa investeringen en människa kan göra är en god utbildning. Ingen tillgång är viktigare än viljan att lära och lära nytt.

Kunskap, utbildning och forskning är nyckelfaktorer för såväl den enskilde individens utveckling som för Sveriges konkurrenskraft. Det mo­derna samhället, med en dynamisk ekonomi och ett hälsosamt arbetsliv, ett samhälle som möter människors krav på goda livsbetingelser i allt som rör kultur, miljö och fritid, bärs upp av människans kunskap om sig själv och sin omgivning.

Därför är hela samhällets förmåga att förmedla kunskap till nya genera­tioner och forskningens sökande efter ny kunskap avgörande för medborgarnas framtida välstånd och möjligheter till kvalitet i livet.

Vi vill inleda ett långsiktigt arbete för att stärka utbildningen i vårt land. Det gäller alla nivåer i skolan, den högre utbildningen, yrkesutbildningen och forskningen. Utbildning är nyckeln till morgondagen. Men utbildning handlar inte bara om ekonomiska kalkyler och kortsiktiga investeringar utan även om mänsklig växt och bildning.

Utbildningspolitiken måste bygga på insikt om värdet av många olika kunskaper. En vid kunskapssyn handlar inte bara om att kunna, utan också om att förstå.

Kunskap är något som aldrig kan tas ifrån individen. Kunskap är också något som bara blir större ju mer den delas. Med god utbildning är det lättare att påverka sitt eget liv. Vi har länge fört fram frågorna om segregation och ohälsa som några av de viktigaste utmaningarna. För att lösa dessa symtom på ett dåligt fungerande samhälle krävs en omläggning av den hittills förda politiken. Vi är övertygande om att en bra skola som förmedlar kunskap och en bredare arbetsmarknad är det bästa sättet att ge de nya svenskarna en bra start i sitt nya hemland.

Alltför många människor i Sverige i dag upplever vanmakt och har svårt att finna arbete eller byta arbetsplats. I värsta fall leder detta till sjukdomstillstånd och långvarigt utanförskap från arbete. En god kunskapsgrund är en förutsättning för enskilda människor att kunna gå vidare, att bygga på med ny kunskap och vidareutbilda sig. Mycket tyder på att decennier av missriktad utbildningspolitik och en stel arbetsmarknad inneburit att många människor inte har den kunskapsgrund och det självförtroende som krävs för ett lärande arbetsliv och pågående kunskapspåfyllning.

Vi vill återupprätta kunskapens ställning i Sverige. Vår målsättning är att Sverige skall vara bland de mest välutbildade nationerna i världen. Denna strävan kan motiveras från flera olika utgångspunkter. Allra viktigast är att bara de högsta ambitionerna är goda nog för att möta människors förväntningar om ett rikt och utvecklande liv.

De höga ambitionerna är emellertid nödvändiga också i ljuset av de förändringar som hela världen genomgår till följd av framför allt stora tekniska och vetenskapliga genombrott och den snabba globaliseringen. Människor, idéer och företag känner inte längre några gränser. Det ställer helt nya krav och det förutsätter en modern utbildningspolitik i alla dess delar.

4.1 Kunskapsbyggandet skall börja i skolan

Kunskapen byggs underifrån. Skolans sätt att möta elevernas nyfikenhet och upptäckarglädje har en avgörande betydelse för kunskapsklimatet i hela samhället.

Regeringens utbildningspolitik har svikit dem som inte passar in i normalmallen. De som är lite långsammare, lite snabbare, som har en specifik begåvning, eller de som trivs bättre med alternativ pedagogik sviks av den socialdemokratiska tron på att alla är likadana och skall utvecklas i samma takt.

Skolan i Sverige befinner sig i kris. Allt färre elever klarar grundskolans krav. Det leder i sin tur till att färre och färre elever börjar och fullföljer gymnasiets nationella program. Detta spiller över på universitet och hög­skolor och påverkar deras förutsättningar att ge fördjupade kunskaper och lägga grunden till kvalificerad forskning.

Det är självklart att föräldrar och elever ska kunna ställa krav på en lugn arbetsmiljö, utan mobbning eller kränkande tillmälen. I motion 2002/03:
Ub413 Mobbning redogör vi för vilka insatser som behöver göras för att komma tillrätta med mobbningen i skolorna. Vi har också i motion 2002/03:Ub410 Utbildning, respekt och arbetsro mer utförligt berört elevens vardag och skolmiljö. Det är grundläggande att lärarna kan sitt jobb och ser kunskapsförmedling som sitt viktigaste uppdrag. Det är givet att läroböcker och skolbibliotek måste vara hela, rena och uppdaterade. Vi vill komma till rätta med de problem som den svenska skolan präglas av.

Skoldebatten har dock under senare tid har haft fokus på symtom och detaljer. I stället för att fokusera på systemfelen i dagens utbildningsväsende har rikspolitiken bildligt talat reducerats till att handla om keps av, eller keps på. Det är viktiga frågor, men de ska knappast avgöras i riksdagen. Däri ligger en stor del av de problem skolan brottas med i dag. Politikens uppdrag är inte, och får inte bli, att diktera enskildheter. Politikens uppdrag är att ange målen, ange finansieringen och säkerställa kvalitetsgranskning.

När politiker blir för klåfingriga och lägger sig i detaljer och arbetsledning får det negativa efterverkningar på ledarskapet. Rektorer och skolledare tillåts inte fatta de beslut som behövs för att klara sitt ansvar att skapa en miljö för kunskap och mänsklig växt. Många duktiga lärare och skolledare lämnar skolans värld för arbetsplatser där arbetsfördelningen speglar ansvarsfördelningen.

Det finns många bra skolor med hängivna lärare och skickliga skolledare som utgör undantag från den dystra bilden av skolan. Men på alltför många skolor pekar tecknen nedåt, och sammantaget är situationen allvarlig. Lärarna känner en växande vantrivsel med sina arbetsuppgifter. Alltför många elever sviks, och den sammantagna kunskapsnivån sjunker när den skulle behöva stiga.

Skolan klarar inte av att stimulera eleverna till tillräckligt goda insatser. Alltför många elever når inte ens godkända resultat. Avhoppen från gymnasieskolan ger en signal från unga människor att utbildningen inte fungerar. Enskilda elever sorteras ut i en tid i livet då grundläggande kunskaper och förståelse relativt lätt kan inhämtas. Försummelser i utbildning i ungdomsåren visar sig vara svårare att ta igen senare i livet. Grunden för det livslånga lärandet läggs i skolan.

Utbildning anpassad till eleven – inte eleven efter utbildningen

Mycket talar för att skolans monopolistiska organisation, som främst tar sitt uttryck i bristande valfrihet, en tilltagande kravlöshet och stark politisk styrning, är grunden till flera av problemen.

Vi vill utveckla skolan till en skola för individen där varje elevs förutsättningar, anlag och intressen tas till vara. Alla skolor skall vara fria självständiga skolor där skattepengarna går från staten direkt till den skola eleverna väljer. Varje elev skall ha rätt till en individuell studieplan som anger en personlig väg till kunskapen. Den individuella studieplanen och skoltidens längd skall vägledas av varje elevs behov av tid för att nå den kunskap man behöver. Det kan innebära såväl att en elev kan hoppa över någon årskurs och gå snabbare fram som att eleven skall kunna ge sig tid att reparera sådant som brustit. Ingen elev skall lämnas åt sitt öde.

Ingen elev skall behöva lämna den obligatoriska skolan utan tillräckliga kunskaper. Betyg skall användas som ett aktivt instrument för att följa varje elevs studieplan och för att stödja pedagogiken. Det krävs ett betygssystem som har fler steg än i dag och som förmår fånga fler nyanser i lärandet. Betyg skall kunna ges redan i årskurs ett och skall vara en rättighet senast i årskurs sex. Elever som hamnar efter skall ges extra stöd. Nära kontakter mellan skolan och föräldrarna skall erbjudas.

En skola utan värderingar lägger grunden för ett samhälle där ansvaret för de egna handlingarna, den nära omgivningen, de civila gemenskaperna och ytterst demokratin undergrävs. En skola som ser till varje individs unika värde bidrar till ett samhälle präglat av både frihet och ansvarstagande. Mobbning kan aldrig accepteras.

Reaktionerna mot mobbning och andra övergrepp i skolan måste vara tidiga och tydliga. Problem får inte gömmas undan. Principen måste vara att våldsbrott som begås i skolan skall anmälas av skolan. Mobbning bör behandlas utförligt redan i lärarutbildningen och ingå i lärarfortbildningen. Skolverket bör ges i uppgift att forskningsmässigt låta utvärdera och kvalitetscertifiera arbetsmetoder för att förebygga och hindra mobbning. Det bör vara upp till varje skola att avgöra vilken metod och vilken form av kvalitetssäkrat åtgärdsprogram man vill använda, men inriktningen måste vara att den metod och det program som väljes ger dokumenterad effekt. Kunskap om kvalitetscertifierade åtgärdsprogram skall via utbildningssatsningar spridas till Sveriges alla skolor. Att kvalitetscertifierade åtgärdsprogram används i arbetet mot mobbning är ett av de kvalitetskrav som föräldrar borde kunna ställa på skolan.

Skolans inre arbetsklimat utgör en viktig framgångsfaktor för lärande. Dålig ordning, sena ankomster, ovårdat språk, mobbning och brist på respekt i vid mening försvårar påtagligt ett gott resultat i skolan. Inte minst elever med inlärningsproblem far illa av en sådan skolmiljö. Fokus på lärandet måste stärkas, och lärarens roll som ledare i skolan likaså. Med aktivt skolval som utgångspunkt kan ett umgängeskontrakt mellan elev, skola och förälder utgöra en viktig komponent.

Skolan måste kunna möta alla typer av elever och elevförväntningar. Det innebär att framför allt gymnasieskolan måste kunna erbjuda stimulerande utmaningar också för de elever med praktisk snarare än teoretisk läggning. Kärnämnenas omfattning måste anpassas till detta. Gymnasieutbildningen skall inte behöva genomföras omedelbart efter grundskolan om eleverna har större nytta av ett studieuppehåll för att senare återkomma och fullfölja gymnasiestudierna. Det behövs en större variation i fråga om lärosäten för gymnasie- och yrkesutbildning.

Taktikvalen måste förebyggas. De undergräver elevernas vilja och förmåga att göra sitt allra bästa under studietiden. Dagens centrala antagning, där alla gymnasieämnen värderas lika, gör att studieförberedande ämnen på gymnasiet betygsmässigt kan nedvärderas vid ansökan till högre utbildning. Så får det inte vara i ett land som gör anspråk på att vara en kunskapsnation. Det måste löna sig att välja mer krävande studieförberedande ämnen eller ämnen inriktade mot en viss vidareutbildning vid antagningen. Dagens centrala antagningssystem skall ersättas med en rätt för högskolorna och universiteten att själva utforma sina antagningskrav.

5.1 Varje elev en viktig del av framtidens kunskapsnation

För att få elever och studenter att tillägna sig kunskap, att vilja lära sig mer och anta nya utmaningar måste deras önskemål och vilja ges större utrymme. Alla barn är olika. Det är dags att vi kräver att skolväsendet tar hänsyn till det.

För att föräldrar skall kunna känna sig trygga i att lämna ifrån sig sina barn och för att staten skall kunna försvara en skolplikt som faktiskt tvingar föräldrarna till detta, måste föräldrarnas önskemål och vilja ges större utrymme.

Skolan skall anpassas till eleverna, inte eleverna till skolan. Det innebär att det måste finnas olika alternativ för att varje elev skall kunna finna en väg till kunskap som passar. Olika pedagogiker, hastigheter och kombinationer måste finnas tillgängliga som byggklotsar för att var och en som vill skall finna sin egen väg.

Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga regeringen 1992 har öppnat för en mångfald av friskolor. Den förändring den socialdemokratiska regeringen genomförde efter valet 1994 har inte minskat kraften och entreprenörsandan hos friskolornas ledningar.

Systemets enkelhet är grunden till dess framgång. En godkänd friskola får samma offentliga stöd som den allmänna skolan. Varje skola får därefter själv hushålla med sina resurser.

De fristående och de allmänna skolorna skall alltså ha samma ekonomiska villkor. Det är rätt och det är rättvist. I fråga om arbetsvillkoren släpar den allmänna skolan efter. Det är inte rimligt, eftersom fortfarande mer än 95 procent av eleverna därigenom inte får del av alla de utvecklingsmöjligheter som ligger inom räckhåll.

Det är dags att ta nästa steg och göra även de kommunala skolorna mer självständiga.

Kommunala skolor saknar i regel den frihet som fristående skolor har till följd av ett friare resursutnyttjande. Detta hämmar de kommunala skolornas självständighet och utveckling, och därmed deras förmåga att utveckla positiva läromiljöer, intressanta arbetsplatser och leder ibland till en mindre attraktiv skola. Det motsäger inte det faktum att många kommunala skolor är bra, med engagerade lärare och en bra inlärningsmiljö. Det förklarar dock varför inte alla kommunala skolor upplevs lika positivt. Kommuner bör sålunda ta till vara de möjligheter som finns att ge sina skolor friare resursutnyttjande.

Från elevernas perspektiv är den kommunala skolan ofta något man blir tilldelad snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man normalt också studera. Den sammanhållna skolan, som den kommunala skolverksam­heten ofta benämns, blir därmed också segregerande. Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning.

Så kan inte den viktiga utbildningen få skötas. Vi föreslår att en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska kommunala skolan genomförs. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor.

Statens och kommunernas ansvar

Det allmänna har ett ansvar för att alla unga erbjuds möjlighet att tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta statens åtagande är lika för alla elever. Särskilt viktigt är det att grundskolan förmår lägga en gedigen grund för fortsatta studier.

Det är den enskilde själv som genom ofta hårt arbete måste utveckla de kunskaper han eller hon behöver respektive har särskild fallenhet för att tillägna sig.

Ju mer individualiserad utbildningen är, desto större är också förutsätt­ningarna för att den skall bli framgångsrik. Den traditionella sammanhållna och likriktande undervisningsmetod genom vilken kunskaper hittills förmedlats måste få ge vika för en undervisning som är mer riktad till varje enskild elev.

Med ett sådant perspektiv på skolans uppgift blir det tvärtom naturligt att eftersträva en organisation med så stor variation som möjligt inom den yttre ram som läroplanen anger. Alla skolor måste vara fria att uppfylla sina elevers förväntningar.

En sådan skola blir mer hänsynsfull gentemot sina elevers läggning och intressen men också mer stimulerande för sina medarbetare.

Den vitalitet som varje skola på detta sätt ges möjlighet att utveckla kommer direkt eleverna tillgodo. Skolorna kommer också att berika varandra. Sammantaget kommer vi att få ett mycket mer dynamiskt skolsystem än det Sveriges elever befinner sig i idag.

Vi vill ge skolorna och dess medarbetare ett större uppdrag, staten och kommunerna ett mera begränsat men tydligt. Det staten och kommunerna skall göra måste göras bättre än i dag. Läroplanerna skall staten svara för. De skall vara entydiga i fråga om kunskapsmålen men öppna vad gäller vägarna dit. Staten skall också svara för en fullgod finansiering av skolan och kontrollera att målen nås. Skolor som inte förmår klara kvalitetsmålen ersätts av andra. Ett fristående kvalitetsinstitut skall säkerställa att kvaliteten inte sviktar. På dessa tre områden skall statens ansvar vara entydigt. Arbetet i skolorna är emellertid en uppgift uteslutande för lärare och skolledare. Praktiskt kan detta ske genom att finansieringsansvaret för skolan flyttas från kommunerna till staten. En nationell skolpeng införs. Vi inleder frigörelsen med grundskolan.

Skolpengen tilldelas skolorna – friskolor och kommunala skolor – efter hur många elever de förmår attrahera. Särskilda tillskott ges för elever med handikapp.

Att skolpengen tilldelas skolorna direkt innebär en radikal minskning av risken för politisk styrning och en lika radikal förstärkning av de professionella lärarnas och skolledarnas ansvar och inflytande. Den i dag dominerande relationen skola–kommunledning ersätts med relationen skola – elev – föräldrar.

Den nationella skolpengen ger skolledningen möjlighet att använda skolans pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan t.ex. bytas mot bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna. Skolpengen undanröjer de hinder som de kommunala skolorna i dag har att tillgodose just sina elevers intressen. Pengarna går direkt till klassrummen.

Det hävdas ibland att friskolornas utveckling gjort att kommunala skolor fått stänga. Även om sådana farhågor sällan besannats borde olyckan av att en oattraktiv skola inte klarar elevernas och föräldrarnas krav ses i ett mer konstruktivt perspektiv.

När makten flyttas från politiker till eleverna och föräldrarna finns det inte skäl att förfasa sig om valen går i en annan riktning än vad de kommunala politikerna tänkt sig. En nedlagd skola motsvaras ju av att eleverna någon annanstans funnit ett bättre val; allt naturligtvis under förutsättning att konkurrensvillkoren är lika. Att det blir så garanteras av att skolpengen görs nationell.

Det stora problemet i dag är att många elever saknar möjlighet att ta sig ifrån en skola som inte motsvarar kraven. Skulle en skola med den valfrihet vi vill introducera läggas ned förorsakar detta möjligen problem för den kommunala skoladministrationen, men inte för de elever som funnit och valt en bättre väg till kunskapen.

6.1 Internationaliseringen

Högre utbildning och forskning verkar i en gränsöverskridande miljö med internationella utbyten och kontakter. Svenska forskare och vetenskapsinstitutioners möjligheter att vara del i toppskiktet är beroende av den svenska forskningens egna meriter. Men resultatet är en angelägenhet för alla i vårt land eftersom vi får del av andras kunskap och insikter. Så kan svensk forskning och industri vara med och utveckla nya genombrott och produkter som kommer befolkningen till del.

Genom internationellt studentutbyte ökar kontakterna mellan människor och förståelsen för andra ökar. Det berikar den svenska högskole- och universitetsutbildning som akademiskt utbyte genom tiderna alltid gjort. Svenska studenters möjligheter att studera utomlands bör uppmuntras.

Med Sveriges medlemskap i den europeiska unionen vanns friheten att fritt kunna studera och arbeta i ett annat medlemsland. Sverige blev också del i EU:s forskningsprogram. Sverige bör verka för att EU:s forskning reformeras. Regeringen bör ta initativ för en ordentlig genomlysning av nyttan av de senaste ramprogrammen. Målsättningen måste vara ett mindre inslag av politisk styrning och inflytande av särintressen. Även på europeisk nivå ska forskningen präglas av frihet och mångfald, som utgör grunden för bästa utbyte. Annars riskerar samarbetet att missa de toppbegåvningar som forskningen inom EU behöver.

6.2 Högre utbildning värd ansträngningen

Regeringen har misskött både skolan och den högre utbildningen. Under de senaste åtta åren har anslaget till grundutbildningen vid våra universitet och högskolor minskat med 26 procent per student. Fler utbildningsplatser har tillkommit, men kvaliteten har blivit lidande. Regeringen talar ständigt om att satsa på att få in studenter från studieovana miljöer. Resultatet har uteblivit, och andelen unga som väljer att läsa vidare har sjunkit och är mycket lägre än jämförbara länder som USA och England.

Regeringspolitiken drabbar studenterna och i synnerhet de från mindre studievana miljöer. Regeringen för en bostadspolitik som gör att många studenter undviker större universitetsstäder som Lund, Uppsala och Stockholm därför att det inte finns någonstans för dem att bo. I motion 2002/03:Ub487 Studenters vardagsproblem utvecklar vi vår syn på detta.

Den högre utbildningen måste rustas upp efter flera linjer. Underfinan­sieringen måste brytas för att höja utbildningens kvalitet. Det kräver uthålliga resurstillskott under många år till grundutbildningen. Högre utbildning måste vare ett utvecklande möte mellan studenter och meriterade lärare och får inte enbart reduceras till opersonliga stormöten. Sker detta förslösas både den personliga bildningen och det bidrag som den högre utbildningen skall ge till vårt lands framtida välstånd.

Universiteten och högskolorna måste också frigöras från politisk styrning. Universitet och högskolor skall kunna utvecklas i olika riktningar. Ledande forskningsuniversitet skall finnas liksom utbildningsinstitutioner av högsta klass. Kravet på likhet måste alltså underordnas intresset av variation. Två universitet och högskolor erbjuds att, liksom tidigare Chalmers och Handelshögskolan i Jönköping, övergå i stiftelseform. Andra vägar för en större självständighet för lärosätena prövas parallellt. Universiteten ges styrelser där professionell kunskap utifrån kombineras med erfarenhet inifrån.

Sverige har särskilt stora problem med längre akademiska utbildningar. Här krävs väsentliga förstärkningar om vårt lands högre utbildning skall kunna hålla jämna steg med omvärlden.

Alla akademiska utbildningar måste hålla hög kvalitet. Vi föreslår att en kvalitetsuppbyggnad nu inleds och anslår för detta successivt ökade resurser redan från nästa år. För år 2005 uppgår dessa till drygt 1,2 miljarder kronor.

Universiteten har också en huvuduppgift som centrum för forskningen. Den måste skötas med omsorg och förutseende.

6.3 Forskningskapacitet värdig ett framtidsland

Forskningen måste byggas ut under en följd av år, och antalet forkningsfinansiärer måste öka. Detta bör inledas med en förbättring av universitetens resurser och av Vetenskapsrådets. I ett kommande steg samlas i första hand den medicinska och biovetenskapliga forskningen i en svensk motsvarighet till USA:s National Institutes of Health med syftet att göra Sverige till en absolut världsledande nation inom biovetenskaperna.

Det vore orätt att hävda att den svenska forskningen befinner sig i en kris jämförbar med den som förföljer skolan. Likväl är forskningen utsatt. Gamla framgångar riskerar att snabbt raderas ut. Viktiga förutsättningar för att Sverige skall klara en hårdnande internationell kunskapskonkurrens kan redan vara på väg att tillintetgöras.

Vi är övertygade om att en – om möjligt – samstämd förnyelse av den grundläggande skolbildningen och den mest avancerade forskningen skulle innebära en stimulans av det svenska kunskapssamhället med betydelse långt utanför skolans värld och forskningen.

Situationen för Sveriges forskare har försämrats, dels genom lägre anslag, dels genom den ökade politiseringen, inte minst av universitetens styrelser och forskningsstiftelser. Den akademiska friheten och det nödvändiga oberoendet har ersatts av en statlig styrning av akademin och av vilken forskning som skall prioriteras.

Den svenska statliga forskningen ligger, trots den omfattande försvarsforsk­ningen som ingår i statistiken, under OECD-genomsnittet när det gäller den andel av forskningsresurserna som är statliga. Andelen som är statlig sjunker dessutom. År 1995 var den 29 procent, och år 1999 hade den krympt till 25 procent.

De samlade forskningsinsatserna är dock internationellt sett betydande, eller 3,85 procent av bruttonationalprodukten.

Denna framskjutna position beror emellertid inte på att staten kan sägas bedriva en särskilt vidsynt forskningspolitik, utan på att vissa svenska företag är forsknings- och utvecklingsintensiva. Hela 75 procent av de svenska forsknings- och utvecklingsinsatserna kan hänföras till företagen. Det lämnar en knapp procent av BNP som det statliga bidraget.

Figur 1. FoU-utgifter som andel av BNP i vissa OECD-länder 1999

Sverige

3,85

Finland

3,11

Japan

3,06*

USA

2,84

Schweiz

2,73**

Korea

2,52*

Tyskland

2,29**

Frankrike

2,18*

Nederländerna

2,04***

Danmark

2,00

Storbritannien

1,83*

Norge

1,75

Kanada

1,61

*1998, **1996, ***1997

(Källa Main Science and Technology Indicators, OECD 2000)

Denna forskningsstruktur medför problem och risker på flera plan. Det är naturligtvis bra att stora företag i Sverige satsar mycket på forskning. Dessa företag är emellertid globala till sin struktur. Det som satsas i Sverige i dag kan komma att satsas i andra länder i morgon.

Precis som vi i början av 1990-talet tog initiativet till den mest betydande utbyggnaden av svensk forskning i modern tid vill vi nu både reparera vad Socialdemokraterna raserat och ta ett nytt steg för att kunna erbjuda forskningen de bästa av möjligheter som står att få.

Med början nästa år föreslår vi en successiv utbyggnad av den svenska forskningskapaciteten med till slut sammanlagt 1,5 miljarder kronor per år. Utbyggnaden skall vara genomförd år 2005.

Huvuddelen av de förstärkningar vi föreslår skall gå till de tre ämnesområ­dena under vetenskapsråden och till en förstärkning av universitetens och de forskande högskolornas möjligheter att själva, eller tillsammans med andra, finansiera värdefull forskning (de tidigare s.k. fakultetsanslagen). En översyn bör samtidigt göras av alla de politiskt motiverade öronmärkningar som finns i dag i syfte att reducera dessa till förmån för forskningens egna prioriteringar.

Våra förslag innebär en målmedveten satsning på den grundläggande forskningen. Vi vet att inte bara grundforskning är av betydelse. Det behövs också mer tillämpade inriktningar i ett forskningssystem som är balanserat och som kan komma hela samhället till del.

Att vi i dag föreslår att just grundforskningen skall ges företräde beror på att den blivit så illa åtgången under senare tid. Avancerad grundforskning har också blivit allt dyrare. Den tillämpade forskningen kan inte heller utvecklas om den inte också kan hämta näring ur annan forskning.

Den satsning vi föreslår gör det också lättare för svensk forskning att upprätthålla en styrka som har internationell attraktionskraft. Om denna saknas kommer vårt land successivt att förlora viktiga partners i den globala forskarvärlden. I motion 2002/03:Ub486 Högre utbildning och forskning utvecklar vi vår syn på den högre utbildningen och forskningen.

Stockholm den 21 oktober 2002

Bo Lundgren (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Beatrice Ask (m)

Per Westerberg (m)

Anders Björck (m)

Gunilla Carlsson (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Chris Heister (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Gunnar Hökmark (m)

Göran Lennmarker (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Sten Tolgfors (m)