Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedläggningen av CSN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om borttagandet av fribeloppsgränsen.
Centrala studiestödsnämnden (CSN) är den första myndighet som många unga människor kommer i kontakt med när de lämnar hemorten för att studera vidare. För en stor del av dem blir den också en rejäl hämsko för egna initiativ och idéer.
Under 1990-och 2000-talet har kritiken mot CSN varit omfattande. Oftast har det handlat om dålig service. Många som har varit i kontakt med myndigheten vet hur nervöst det kan vara att fylla i ett ansökningsformulär. Minsta fel resulterar i uteblivna pengar och en lång härva av kontakter med handläggare. Dessutom är väntan på nya besked oftast mycket lång.
Många av de inkomna telefonsamtalen blir aldrig besvarade. Ännu värre är handläggningstiderna. Många studenter får gå i veckor och vänta på studiemedel som inte kommer in på kontot, trots att kurserna startat och man behöver pengar till mat, boende och studielitteratur. Det är oacceptabelt.
Men den främsta invändningen mot dagens studiemedelssystem handlar inte i första hand om dålig service. Det allvarliga är att enskilda studenter är utlämnade till ett system som sätter staten och politiken i centrum, inte studenterna och deras vilja och motiv att utbilda sig.
Ett problem är att systemet i praktiken styr studenternas val av utbildning. Studenter är berättigade till studiemedel för en del utbildningar, men inte för andra. Offentliga universitets- och högskoleutbildningar främjas framför privata institutioner.
Den som läser ”gamla” och ”beprövade” ämnen har betydligt större chans att få studiemedel än den som söker ny slags kunskap och nya former av utbildningar. Detta är ett stort bekymmer – både för individer och för hela samhället – eftersom många av de mest intressanta utbildningsvägarna inom nya branscher, som t.ex. IT och medier, ofta växer fram utanför de etablerade systemen.
Ett annat problem är att studiemedelssystemet i dag hindrar unga människor från att kunna förbättra sin ekonomiska situation genom egna ansträngningar. Fribeloppet, d v s så mycket man får tjäna utan att studiemedlet reduceras, har 2002 höjts för den som läser 40 veckor på heltid till 94 750 kronor. Men det räcker inte. Gränsen måste bort helt. Marginaleffekterna är mycket stora. Under resten av terminen är det ingen idé att tjäna några pengar alls, för då blir man av med delar av studiemedlen.
Eftersom en stor del av studenterna tycker att det är naturligt att arbeta vid sidan av studierna blir följden att många jobbar svart, ljuger om sina inkomster eller räknar på öret för att ligga under inkomstgränsen.
Den sammantagna signalen från systemet till studenten är således: Ta inga egna initiativ som saknar täckning i regelboken. Sök inga egna studievägar. Försök inte att förbättra din ekonomi för mycket genom att arbeta.
CSN bör läggas ned. I stället kan banker och andra finansiella företag administrera studiestödet. Moroten för dem ligger i möjligheten att knyta framtida kunder till sig. Statens roll skulle begränsas till att bevilja lånen och garantera återbetalningen.
För den enskilde studenten skulle makten över den egna studiesituationen bli rejält mycket större. Servicen skulle öka när olika aktörer tvingas konkurrera om studenterna. Genom att lägga ut administrationen av lånen på flera olika aktörer kommer förutsättningarna för den enskilde studenten att få gehör för sina individuella behov och önskemål att öka avsevärt. Detta skulle dessutom ha den goda effekten att studenter på ett helt annat sätt än i dag – när man antingen tar maximalt med lån eller inga lån alls – skulle uppmuntras att faktiskt tänka igenom sin ekonomiska situation ordentligt.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Lars Lindblad (m) |
Peter Danielsson (m) |