Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Skolverket i samarbete med Svenska Kommunförbundet arbetar för att lokala handlingsplaner skall upprättas vid varje skolenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla lärarutbildningar skall erbjuda bra undervisning om dyslexi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att interner på fångvårdsanstalter skall erbjudas utbildning för att motverka eventuella läs- och skrivsvårigheter.1
1 Yrkande 3 hänvisat till JuU.
År 1990 klassades läs- och skrivsvårigheter som ett handikapp i Sverige. Sedan dess har kunskapen om dyslexi tagit fart. Formuleringen läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har blivit allt vanligare. Anledningen är att det bakom läs- och skrivsvårigheter ofta ligger specifika funktionella svårigheter – dyslexi men att alla som har läs- och skrivsvårigheter av något slag behöver stöd och lämplig anpassning efter en individuell studieplan.
Upprepade misslyckanden tidigt under skolgången bryter ner självförtroendet och försämrar förutsättningarna för ett gott resultat. Det är därför av största vikt att åtgärder sätts in tidigt.
Även om alla lärare känner till förekomsten av läs- och skrivsvårigheter är det inte säkert att de upptäcker problemen. Därför behövs klassdiagnoser, som kan fånga upp de ”osynliga” eleverna.
En lokal handlingsplan är ett verktyg som gör det lättare för den enskilda skolan att så tidigt som möjligt upptäcka och hjälpa barn i behov av särskilt stöd. Målsättningen är att den ska utgå från elevens behov samt skolans mål och förutsättningar. Det är därför viktigt att den omfattar hela skolans arbetssätt och att all personal är delaktig då den antas. För att den lokala handlingsplanen ska bli ett kraftfullt verktyg bör den även förankras i kommunens utbildningsnämnd och i största möjliga mån överensstämma med den handlingsplan kommunen har skyldighet att upprätta för elever i behov av särskilt stöd.
En genomtänkt handlingsplan, ett gemensamt synsätt, kombinerat med en ambition att hellre hitta lösningar än att se problem är inte bara pedagogiskt förnuftigt, det är också ett sätt att hushålla med resurserna. Regeringen bör tillsammans med Kommunförbundet ta initiativ till att handlingsplaner för läs- och skrivsvårigheter/dyslexi upprättas i samtliga kommuner och vid samtliga skolenheter.
Elever med dyslexi upplever ständiga misslyckanden i skolan, vilket leder till försämrat självförtroende. Det är 8–10 procent av alla elever som har läs- och skrivsvårigheter. Med rätta insatser i tidig ålder kan man ge även dessa elever lust att lära. Lärare som inte undervisar i svenska måste få mer kunskap om hur man hjälper elever med läs- och skrivsvårigheter.
För att göra detta möjligt måste givetvis alla lärare erbjudas bra fortbildning om dyslexi. Fortbildningen behöver ständig uppgradering eftersom nya kunskaper om dyslexi ständigt kommer.
Det är mycket viktigt att lärarutbildningen vid alla lärarutbildningar ger kunskaper om läs- och skrivprocessen. Detta bör regeringen se över i samarbete med Skolverket.
Bland internerna på fängelserna i landet finns det ca 60 procent som är dyslektiker, varav 40 procent har uttalat stora problem. För att hjälpa dem till ett bättre liv så bör det i deras rehabilitering ingå möjligheter att få kvalificerad utbildning i läsning och skrivning. Det är förenat med mycket ångest att inte kunna läsa och skriva, vilket gör att det kan vara lätt att fortsätta inom brottets bana när man känner att det inte finns möjlighet att skaffa ett arbete där man måste kunna läsa och skriva. Det fordras en stor portion av självförtroende för att våga erkänna att man är dyslektiker. Regeringen bör därför arbeta för att interner med läs- och skrivsvårigheter får den utbildning som de är berättigade att få.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Birgitta Carlsson (c) |