Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en skola för verklig jämlikhet.
”Verklig jämlikhet innebär att ge den undervisning som hjälper alla elever att nå så långt de förmår”, skriver Storbritanniens premiärminister Tony Blair i idéskriften ”Min dröm”, (Hjalmarsson & Högberg). Han har rätt. Det borde vara ledord också för svensk skolpolitik. En skola som ger alla elever goda kunskaper innebär främst att unga människor får lättare att förverkliga sina egna idéer om hur livet skall gestaltas. Det är svårt att tänka sig någon bättre socialpolitik än en skola där alla elever rustas med gedigna kunskaper. Men tyvärr sviker skolsystemet i dag alltför många. Våren 2001 gick drygt 26 000 elever ut nian utan fullständiga betyg. I klartext innebär det att var fjärde elev lämnar grundskolan med otillräckliga kunskaper. Det hoppfulla är att det finns många skolor som gör ett bra jobb. Moderaternas partipolitiskt oberoende skolkommission visade i en rapport som presenterades våren 2002 på ett par angelägna gemensamma nämnare för de allra flesta väl fungerande skolor. Det är gemensamma nämnare som framträder oberoende vilken inriktning eller pedagogik skolorna arbetar med. Framgångsrika skolor jobbar med ett tydligt självbestämmande. Skolledningen har ett klart mandat att bedriva verksamheten på det sätt den finner lämpligast. Lärarna har stora möjligheter att forma undervisningen på det sätt de anser vara bäst för eleverna. På framgångsrika skolor finns ett uttalat individtänkande. Där förenas fokus på varje elevs resultat med en insikt om att skolan bara kan kallas bra om den klarar att anpassa undervisningen efter elevernas olika talanger och behov. Det är elevens kunskaper som är i centrum snarare än den exakta organisationen eller undervisningens former. Det är lärdomar som tydligare borde sätta avtryck i den svenska skolpolitiken. Det finns inte en lösning som kan genomdrivas i skala 1:1 efter beslut i riksdagen. Tvärtom borde den goda skolan växa fram underifrån. Det finns ett par rimliga principer som skolpolitiken borde utgå ifrån:
1. Ge lärare och skolledning full frihet att forma skolans vardag inom de ramar som riksdagen slagit fast. Det förutsätter att skolans pengar fullt ut disponeras av varje skola. Låt också skolledningen ta det fulla ansvaret både för med- och motgångar. Det är lärare och skolledare som är experter på att undervisa. Politiker i alla läger gör klokast i att ställa krav, men sedan hålla tassarna borta och låta skolledning och lärare göra sitt jobb.
2. Alla skolor måste åter sätta kunskaperna i fokus för verksamheten. Alltför länge har kunskaperna – skolans traditionella hårdvara – tvingats förenas med så mycket annat att de i praktiken hamnat i bakvattnet. Elever och föräldrar har rätt att ställa krav på att lärare och ledning lyckas med att förmedla och ge eleverna verktygen att söka kunskap. Skolan i sin tur måste våga ställa krav på eleverna. Det upplevs inte alltid som enkelt eller roligt. Men det är ännu mindre roligt att lämna skolan utan tillräckliga kunskaper för att få jobb eller att läsa. Att sänka kraven är att svika och lura unga människor.
3. När kunskapsmål blir det avgörande måste skolan också lära elever att visa respekt för varandra. Att det under valrörelsen 2002 ens förekommer en diskussion om ifall mobiltelefoner ska tillåtas vara påslagna under lektionstid är faktiskt sanslöst. En skola utan ordning och ömsesidig respekt för lärare och elever blir en skola som slår tufft mot de elever som inte har studietraditioner med sig hemifrån. De kommer mest i kläm och riskerar att bli de största förlorarna. En skola utan ordning och respekt blir en miljö där mobbning och förakt för olikheter växer. Det är faktiskt inte acceptabelt. Det hoppfulla är att vi kan förbättra de skolor som inte fungerar tillräckligt bra. Det går att lära av de goda exemplen.
Politiker och föräldrar skall ställa krav. Skolledningar och engagerade lärare skall ha stor frihet att leva upp till dem. På så vis kan vi åter göra skolan till en språngbräda för alla till en bättre framtid.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Henrik von Sydow (m) |