Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Cancerfonden skall utgöra ett fortsatt undantag från höjda lokalkostnader och att den indirekta kostnaden därför skall förbli 12 %.
Cancerfonden är huvudfinansiär av cancerforskningen i Sverige. År 2000 anslogs 285 miljoner kronor till 423 forskningsprojekt och till finansiering av ett 50-tal forskartjänster och som stöd till cirka 150 forskarstuderande. Dessutom stöds ett 20-tal planeringsgrupper för att samordna forskningen. Cancerfonden stöder drygt 75 procent av de forskningsprojekt om cancer som forskare initierar och söker anslag till i nationell konkurrens. Kraven på den vetenskapliga nivån i projekten är mycket höga.
Cancerfonden är en ideell organisation med ett brett folkligt stöd som kommer till uttryck genom fondens 38 huvudmannaorganisationer och genom de gåvor från svenska folket som är hela grunden för verksamheten. Tack vare denna folkliga förankring och storleken på det stöd som den lett till har Cancerfonden funnit det naturligt att ta huvudansvaret för landets cancerforskning på ett sätt som är unikt.
I praktiken har Cancerfonden kommit att fungera som ett forskningsråd för cancer och tagit ansvar för den långsiktiga uppbyggnaden av cancerforskningen genom ett brett stöd till hela cancerområdet. Förutom projektstöd finansierar Cancerfonden tjänster på alla nivåer och ett internationellt utbyte. En särskilt viktig uppgift som Cancerfonden har är att samordna svensk cancerforskning. Staten har på så sätt kommit att avlastas ansvaret för forskningen kring vår näst största folksjukdom, som årligen drabbar drygt 40 000 personer. Det statliga projektstödet till cancerforskningen som betalas ut genom Ämnesrådet för medicin är blygsamt och uppgår till ett tiotal miljoner kronor.
Cancerforskningen är ett av de få områden inom den medicinska forskningen där Sverige de två senaste decennierna stärkt sin ställning vid internationella jämförelser. Sveriges andel av världens cancerforskning har ökat från cirka två procent i början av 1980-talet till mellan tre och fyra procent.
Genom en rad initiativ under årens lopp har Cancerfonden bidragit till att svensk cancerforskning på flera områden blivit världsledande. Staten har fram till beslutet om höjning av overheadkostnaderna i december 2000 givit ett indirekt stöd till Cancerfondens projekt genom att dessa var befriade från hyreskostnad. Hyresbefrielsen var exklusiv därför att Cancerfonden tog ett ansvar för forskningsområdet cancer, som var likvärdigt med det ansvar som de statliga forskningsråden tar för övriga forskningsområden.
När universiteten för något år sedan införde ett påslag på tolv procent på anslagen accepterades detta av Cancerfonden som en rimlig ersättning för de merkostnader som universiteten har och som möjliggör att fondens forskningsprojekt kan genomföras. Det ytterligare påslaget med sex procentenheter innebar emellertid en ökad kostnad på 18 miljoner kronor utan att den forskning som får stöd ökar i vare sig omfattning eller kvalitet. Dessutom tillkommer den nya hyreskostnaden på 33 miljoner kronor, d.v.s. den totala avgiftsökningen uppgår till 51 miljoner kronor. Denna summa motsvarar drygt kostnaden för cirka 60 cancerforskningsprojekt.
Det totala avdraget på en cancerfondsdonation till landets universitet blir enligt Mundeboutredningens förslag från och med den 1 januari 2003 nästan 43 procent inklusive den drygt åttaprocentiga högskolemomsen. Påslaget för en tjänst, där förutom overheadkostnaden, LKP och semesterersättning tillkommer, är omkring 110 procent, vilket t.ex. innebär att kostnaden för en doktorand uppgår till omkring 40 000 kronor per månad.
Detta kan leda till att Cancerfonden tvingas kräva specificerade redovisningar av kostnaderna och ersättning för den undervisning av studenter och doktorander som de av fonden avlönade forskarna i dag utför gratis. Cancerfonden kan inte heller fortsätta sitt självpåtagna ansvar för rekrytering av unga forskare och finansiering av doktorander. Det är inte i cancerforskningens intresse att en sådan förändring sker i relationerna mellan Cancerfonden och universiteten.
En annan konsekvens av höga administrativa kostnader hos ideella organisationer är att de negativt påverkar givarnas vilja att skänka pengar. Cancerfondens egna administrativa kostnader är endast sex procent. De täcks dessutom av avkastningen från det kapital som Cancerfonden har byggt upp, varför Cancerfonden med rätta kunnat hävda att alla gåvor i dag går direkt till forskningen.
Med hänsyn till Cancerfondens unika ställning som forskningsfinansiär är det ytterst angeläget att fortsatt undantag från lokalkostnaden får gälla. Möjlighet till fortsatta insatser för forskarstöd och forskarrekrytering som lett till så stora framgångar för svensk forskning i kampen mot cancersjukdomarna är ett starkt motiv för att påslaget stannar vid de tolv procenten.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Anita Sidén (m) |
Inger René (m) |