Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrott och hälsa i lärarutbildningen.
”Sitt still.” Fröken i klassen ropar för femte gången till Pelle att han skall sätta sig i stolen och räkna klart matten. Men Pelle har redan givit upp, han vill ut på rast. Luften i klassrummet är redan varm och kvalmig.
Den svenska skolan har gått från timstyrning till målstyrning. Detta är bra. De timplaner som tidigare har angivit hur många timmar och minuter varje ämne skall ha i skolan är på väg att försvinna helt. Detta skapar nya möjligheter för skolan att gemensamt med kompetent personal, elever och föräldrar påverka skolans innehåll och arbetssätt för att nå uppsatta mål.
Detta kan samtidigt skapa utrymme för stora glapp mellan skolor, inte minst gäller det ämnet idrott och hälsa. Det är inte alltid som fler timmar på schemat uppmuntrar elever till mer rörelse.
Vi vet att många barn i dag rör sig alltför lite. Olika undersökningar och forskning har visat sen lång tid att alla mår bra av motion och frisk luft. Ett sätt att naturligt få in detta bland elever och personal är att kombinera olika ämnen och arbete mer gränsöverskridande. Matematik kan hållas i skogen. Historia kan göras som frågesport längs promenadstigen. Skolgårdar kan uppmuntra till lek och spel. Men detta kan bara fungera väl om lärare är utbildade i grunden för just idrott och hälsa, och har insikt och förståelse för dess betydelse för barnen och i undervisningen.
Dagens lärarutbildning har inte med någonting alls om detta förhållande, barn och rörelse. Lärarstuderande erhåller inte någon undervisning alls i ämnet idrott och hälsa. För att nyexaminerade lärare på ett bra och pedagogiskt sätt skall få med rörelse i hela sin undervisning och för att skolan i framtiden skall kunna arbeta målinriktat, utan timplan, är detta en förutsättning.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |