Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av ett lärlingsprogram inom gymnasieskolans ram.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av en lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Behovet av ett fungerande lärlingssystem är stort. Gymnasieskolan har blivit alltmer anpassad till elever med teoretiska färdigheter vilket har lett till att alltför många ungdomar inte trivs. Skoltrötthet och avhopp är ett uttryck för detta. Skola och samhälle visar inte heller den uppmärksamhet som är rimlig för de praktiska färdigheterna.
Ett annat bevis på att ett fungerande lärlingssystem är nödvändigt är det faktum att ungdomsarbetslösheten i Sverige är betydligt högre än den genomsnittliga arbetslösheten. Kraftiga insatser måste vidtas för att minska ungdomars trösklar in i arbetslivet.
Till bilden hör också att många hantverkaryrken håller på att dö ut i och med att många av de idag verksamma hantverkarna har uppnått pensionsåldern och återväxten i dessa yrken är liten eller obefintlig. Hantverkaryrken är dessutom en viktig del av vårt kulturarv. Även här kan lärlingsutbildningen bidra till en lösning.
Det finns behov av kompetenta yrkesarbetare på områden som det reguljära utbildningssystemet har svårt att tillgodose. Bristen på yrkeserfarenhet hos ungdomar upplevs som ett stort problem bland arbetsgivare när det gäller rekrytering av ung arbetskraft. De elever som har gått i den skolförlagda yrkesutbildningen saknar i många fall de erfarenheter och färdigheter som arbetsgivarna efterfrågar.
När det gäller lärlingsutbildning inom gymnasieskolan är detta enlig vår uppfattning en fråga av särskild vikt för Gymnasiekommitté 2000 som regeringen tillsatte för drygt två år sedan. Kommitténs uppdrag är bland annat att föreslå hur samverkan mellan skola och arbetsliv kan utvecklas samt hur ett ökat inslag av lärande i arbetslivet i gymnasieskolan bör utformas.
Utskottet har tidigare år avslagit motionen med hänvisning till Gymnasiekommittén och tidigare försöksverksamhet. När det gäller lärlingutbildning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken är det inte en fråga för Gymnasiekommittén. Vårt krav om ett lärlingssystem inom ramen för arbetsmarknadspolitiken grundar sig på att det i dag är svårt att utbyta idéer och erfarenheter utifrån försöksverksamhet och lokala satsningar.
För att kunna få en tillväxt i de traditionella hantverksyrkena och för att svara upp mot företagens olika behov av yrkeskompetens behövs en mängd olika utbildningsvägar. Därför är det viktigt att det finns ett lärlingssystem inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
När gymnasieskolan i mitten av 1990-talet var föremål för reformering såg man samtidigt över relationen mellan de yrkesförberedande och studieförberedande utbildningarna. Det konstaterades att någon verklig integrering aldrig kommit till stånd och att de flesta yrkesförberedande utbildningarna var kortare än de studieförberedande och inte uppfattades som jämbördiga. Socialdemokraternas ambition att skapa teoretiskt likvärdiga utbildningar fanns dock fortfarande kvar och förstärktes från arbetsmarknadens sida. Den gamla uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän var på väg att upphöra. Det stod klart att framtidens arbetsmarknad krävde personer med kombinationer av praktiskt yrkeskunnande, baskunskaper, kommunikativa färdigheter och kunskaper i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen. Så blev gymnasieskolan föremål för den största förändringen av den frivilliga skolan som någonsin gjorts i Sverige.
Ett resultat av ansträngningarna blev att alla program gjordes treåriga. De yrkesförberedande programmen utökades och det som kom att kallas kärnämnen blev gemensamma kurser på alla program, oavsett inriktning. På detta sätt skulle alla få grundläggande behörighet till högskolan och statusen på de yrkesförberedande utbildningarna skulle öka. Gymnasieskolan skulle överbrygga gränserna mellan samhällsgrupper och yrkesområden.
Men i den nya gymnasiereformen gjordes en felbedömning när det gäller ambitionen att ge alla teoretiska behörigheter till högskolan. Gymnasieskolan i sin nuvarande form stimulerar inte i tillräcklig grad de elever som är praktiskt lagda. Dessa elever tappar alltför ofta motivationen och ser inte den praktiska nyttan av att läsa på ett gymnasium som är utformat för att man ska läsa vidare på högskola och universitet. Ungdomar med praktiska färdigheter missgynnas i dagens skolsystem.
Parallellt med övriga program inom gymnasieskolan finns det så kallade Individuella programmet (IV). Inom detta program finns visst utrymme för en form av lärlingsutbildning. Detta var en av tankarna bakom det individuella programmet, medan verkligheten blev en annan. Individuella programmet har för många blivit symbolen för den nya gymnasieskolans problem.
En ny studie av skolans utveckling under 1990-talet, författad av bl.a. professorerna Donald Broady och Jan-Eric Gustafsson, visar att bara en tredjedel av eleverna på det individuella programmet lyckats uppnå målet att söka sig in på något av gymnasieskolans ordinarie program. ”IV-eleverna känner inte att de går på någon riktig skola. Många av dem borde hellre gå på någon lärlingsutbildning”, säger Jan-Eric Gustafsson till Svenska Dagbladet den 2 oktober 2000.
Elevantalet på det individuella programmet ökar dramatiskt. Hösten 1992 var 10 500 elever registrerade på programmet, att jämföra med läsåret 2001/02 då programmet omfattade 18 385 elever. Det innebär att det numer är gymnasieskolans näst största program. Statistik visar också att över 50 procent av de elever som 1994 började i årskurs ett på det individuella programmet lämnat gymnasieskolan redan efter ett eller två år. Bara en fjärdedel av eleverna som började på det individuella programmet hade efter fem år fått ett slutbetyg. Det individuella programmet är ett av tecknen på att den nya gymnasieskolan inte var till för alla.
Frågan måste ställas om dagens gymnasieskola tillgodoser de enskilda elevernas önskemål eller om gymnasieskolan utformats utifrån orealistiska politiska föresatser. Uppfyller gymnasieskolan sina åtaganden vad gäller ungdomar som efterfrågar en praktisk utbildning? Tillåts överhuvudtaget ungdomar att välja ett praktiskt utformat program, där teorin är anpassad efter yrkets krav och inte utifrån det politiska målet att jämlikhet mellan människor handlar om alla människors behörighet att söka högskola? Det är dags att på allvar sätta den enskildes önskemål i centrum och använda den politiska makten till att skapa reella alternativ för ungdomar som snabbare vill ut i arbetslivet.
För drygt tre år sedan utlovade dåvarande skolministern att det skulle införas ett lärlingssystem. Förslaget baserades på gymnasieskolans behov av en närmare kontakt med näringslivet. Vad som hänt sedan dess är att en försöksverksamhet med lärlingsutbildning genomförts. De två första åren av lärlingsutbildningen genomfördes i gymnasieskolan. Därefter följde 1–2 år då utbildningen var förlagd till ett företag. Lärlingsutbildningen gav en fullständig gymnasieutbildning. Lärlingen behöll sin status som elev även på arbetsplatsen. Det innebar att det var skolan som hade det övergripande ansvaret för utbildningen. Någon ersättning till de företag som tog emot lärlingar utgick inte.
Våren 2000 pågick verksamhet vid 18 skolor och berörde endast cirka 300 elever/lärlingar. Försöksperioden upphörde 2001 och gick upp i LIA-projektet, Lärande i arbetslivet. Hur samarbetet långsiktigt mellan skola och arbetsliv ska se ut utreds för närvarande.
Parallellt med turerna kring lärlingsutbildningen har försöksverksamhet pågått med kvalificerad yrkesutbildning (KY). Efter försöksverksamhet och utredande tog riksdagen under förra riksmötet beslut om att permanenta denna utbildning. Målgruppen för den kvalificerade yrkesutbildningen är elever som avslutat sina gymnasiestudier med godkända betyg, d.v.s. är högskolebehöriga. Den kvalificerade yrkesutbildningen kommer på detta sätt att fylla stora behov. Men samtidigt utesluter den många med önskemål om en yrkesutbildning eftersom den bygger på tanken att alla utbildningar på gymnasienivå ska leda till teoretisk högskolebehörighet. Problemet är således inte utbildningen i sig, utan vad som faller utanför dess ramar.
Som ett komplement till den traditionella högskolan har vi kristdemokrater länge arbetat för utvecklandet av yrkeshögskoleutbildningar. De ska tillgodose den efterfrågan som finns inom många branscher efter utbildad personal till mer kvalificerade yrken som inte hör hemma inom den akademiska högskolans ram. Yrkeshögskoleutbildningar blir en helt ny eftergymnasial utbildningsform och ger den mer praktiskt lagde studenten ett fullvärdigt alternativ till den akademiska högskolan.
År 1996 startades KY, en eftergymnasial utbildning i samarbete med arbetslivet. KY har likheter med det kristdemokratiska förslaget om yrkeshögskoleutbildningar.
Den svenska yrkesutbildningen bedrivs i olika former och på olika nivåer. Den helt övervägande delen av den gymnasiala yrkesutbildningen sker på de nationella programmen med yrkesämnen. En liten del sker dock på industrigymnasier och i vad som kallas den gymnasiala lärlingsutbildningen. Dessa utbildningar är i den nuvarande gymnasieskolan högskoleförberedande, vilket har lett till att de fått ett stort inslag av teori. Därigenom har också en stor del av idén med en praktiskt orienterad lärlingsutbildning försvunnit.
När det gäller lärlingsutbildningen förekommer i dag ett flertal olika begrepp. Dels den traditionella lärlingsutbildningen som drivs helt i företagets regi, där en viss del av utbildningen kan ske på branschinstitut. Där ställs inga krav på grundutbildning, annat än grundskolekompetens. Dels den gymnasiala lärlingsutbildningen, där lärlingen samtidigt är elev i gymnasieskolan och läser allmänna ämnen. Yrkesutbildningen sker då i ett företag.
Utöver detta talar man, som tidigare nämnts, om kvalificerad yrkesutbildning (KY) efter avslutade gymnasiestudier. Inom ramen för denna sker en del av utbildningstiden som ”lärande i arbete” på en arbetsplats.
Den svenska arbetsmarknaden har under 1990-talet genomgått kraftiga förändringar. Arbetslösheten var under perioden exceptionellt hög och nya former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har introducerats. Trots en ljusare situation i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet jämfört med i början av 1990-talet är problemen fortsatt stora, inte minst för ungdomar.
Kommunerna har kommit att spela en alltmer aktiv roll inom arbetsmarknadspolitiken, särskilt vad gäller åtgärder som riktas till ungdomar. I anslutning till regeringens proposition 1994/95:218 ”En effektivare arbetsmarknadspolitik” förordades ett vidgat kommunalt ansvar för arbetslösa ungdomar under 20 år. Detta utökade ansvar innebar att kommunerna i lag gavs möjlighet att, efter avtal med respektive länsarbetsnämnd, från och med den 1 oktober 1995 anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ungdomar till och med den 30 juni det år den unge fyller 20 år.
Enligt AMS statistik vecka 37 år 2001 var drygt 40 000 ungdomar mellan 18 och 24 år öppet arbetslösa eller i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även om arbetslösheten också i denna åldersgrupp nu sjunker, så är nivåerna i ett historiskt perspektiv mycket höga. Det är viktigt att ha i åtanke att till skillnad från i andra länder så räknas inte studerande som står till arbetsmarknadens förfogande till arbetskraften i den svenska officiella arbetslöshetsstatistiken. Detta innebär att Sverige redovisar en lägre arbetslöshet än om vi skulle tillämpa samma redovisningsprinciper som andra EU-länder.
Individuella handlings- och utvecklingsplaner för den enskilde individen är viktiga för att åstadkomma bättre matchning mellan individens önskemål och vad som efterfrågas på arbetsmarknaden. Stöd för detta synsätt finns i en omfattande utvärdering som genomförts av AMS. De mest framgångsrika åtgärderna är de som har utformats med hänsyn tagen till ungdomarnas individuella förmåga, behov och vilja i samspel med det lokala näringslivets behov. Den stora fördelen med 1998 års reform, utvecklingsgarantin, är att den syftar till att finna lämpliga individuella lösningar.
Sverige följer i många andra länders fotspår mot ökad rörlighet på arbetsmarknaden. De nya arbetsorganisationerna, och inte minst investeringarna i ny teknik, ställer nya och större krav på arbetskraften vad gäller yrkesutbildning, yrkeskunnande samt ökad flexibilitet. Vidare ställs krav på ökad förmåga till omställning samt bredare befattningsområden. På motsvarande sätt ökar kraven på arbetsgivaren att ta till vara och utveckla de anställdas kompetens, engagemang och kreativitet. Det går att skönja en trend både på den inhemska och utländska arbetsmarknaden att alltmer personal anställs på viss tid eller hyrs in för att klara toppar i arbetsbelastningen. Företagen strävar, mer än tidigare, efter att vara så flexibla som möjligt vad gäller kapacitet och kostnader.
Idag är arbetsmarknaden mer komplicerad och ställer andra kompetenskrav, vilka ofta inte kan tillgodoses inom ramen för den traditionella utbildningen. Många arbetsgivare anser att inskolningen av den unga arbetskraften är alldeles för kostsam. Inskolningen på arbetsplatsen tar oftast lång tid och innebär omfattande kostnader, ansträngningar och åtaganden för arbetsgivare, vilket gör dem mindre benägna att anställa ungdomar.
Det är viktigt att undvika centrala generella lösningar för arbetslösa ungdomar. I större utsträckning bör individuella lösningar användas för att möta den moderna arbetsmarknaden. Lärlingsutbildning är en sådan lösning.
Ungdomsarbetslösheten är inte bara konjunkturberoende, utan har också strukturella orsaker. Arbetslösheten minskade inte i samma utsträckning bland ungdomar som i de andra åldersgrupperna vid de senaste konjunktursvängningarna. Detta beror främst på att många ungdomar saknar relevant utbildning, har liten yrkeserfarenhet och saknar kontakter inom arbetslivet. Att finna vägar för att ge ungdomar yrkeskunskap, erfarenhet och kontakter i arbetslivet är därför en viktig uppgift. Lärlingsutbildningen kan bidra till att minska ungdomars strukturella problem på arbetsmarknaden.
Det existerar inte någon centralt sammanställd information hos Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) över lärlingsutbildningar som bedrivs i projektform runt om i landet. Informationen hos AMS om och var i landet lärlingsutbildning bedrivs, hur den är utformad och vilken omfattning den idag har är bristfällig. En kartläggning av landets lärlingsutbildningar, vilka inryms inom det arbetsmarknadspolitiska området, kräver att kontakt tas med varje länsarbetsnämnd. Det är oroväckande att det inte existerar en bättre samordning mellan central, regional och kommunal nivå. Det behövs också en bättre samordning mellan kommuner och mellan länen för att kunna utbyta idéer och erfarenheter.
För att kunna få en tillväxt i de traditionella hantverksyrkena och för att svara mot företagens olika behov av yrkeskompetens behövs en mängd olika utbildningsvägar. Därför är det viktigt att det finns ett lärlingssystem inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
I Skaraborg, Västra Götalands län, genomförds ett projekt med lärlingsutbildning som en form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Satsningen gjordes som ett samarbetsprojekt mellan företagarna i Skaraborg och länsarbetsnämnden i samråd med LO-facken i Västsverige. Medel till projektet erhölls från Europeiska socialfonden. Projektet var framgångsrikt och fick fina vitsord från många håll, till exempel EU:s socialfond. Det kunde dock inte fortsätta efter projekttiden då medel inte avsatts till en fortsättning.
I bland annat Vaggerydsmodellen använder sig arbetsförmedlingen av en företagsförlagd arbetsmarknadsutbildning som slagit mycket väl ut. Där förläggs utbildningen till 5–6 olika företag som har ansvar för den praktiska utbildningen. En teoridag per vecka ingår och för de elever som behöver det också en dag svenskundervisning per vecka. Denna utbildning har inslag av lärlingsutbildning.
Vid en undersökning som SCB genomförde 1997 med tusen ungdomar framkom bland annat önskemål om en smidigare övergång mellan skola och arbetsliv. En gymnasieutbildning ska inte enbart förbereda individen till fortsatta eftergymnasiala studier.
I en undersökning, gjord på uppdrag av SAF i september 1997 med ett tusental ungdomar mellan 16 och 25 år, ansåg 36 procent av de tillfrågade att de inte får en gymnasieutbildning som gör dem väl förberedda för framtiden.
Skälen som angavs var bland annat fel val av linje, att utbildningen inte svarade mot näringslivets krav, att den var för allmän och inte tillräckligt yrkesförberedande. Majoriteten, 83 procent, ville ha en del av utbildningen förlagd till en riktig arbetsplats. Hälften av de tillfrågade ville att utbildningen skulle vara förlagd till företagen under hela gymnasietiden.
Lärlingsutbildning är en väl förankrad utbildningsväg i andra europeiska länder och har fungerat som en effektiv inträdesbiljett för ungdomar på arbetsmarknaden. Lärlingsutbildning är ofta en del av yrkesutbildningen. Därmed fungerar den som ett alternativ till vidareutbildning, efter genomförd obligatorisk grundutbildning. Vissa länder har framgångsrikt kunnat anpassa utbildningen till det egna landets nationella förutsättningar och i dessa länder, har lärlingsutbildningen blivit ett bra komplement till den befintliga skolan. Utbildningen har även fungerat som en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att minska ungdomsarbetslösheten. Regelrätta lärlingssystem finns exempelvis i Tyskland, Danmark, Norge och Österrike och kan användas som goda exempel på hur effektiva lärlingsutbildningsprogram kan utformas.
Den nya gymnasieskolan med dess betoning på teoretisk kunskap tillsammans med vissa branschers problem att nyrekrytera, har aktualiserat behovet av ett nytt modernt lärlingssystem. 1987/88 fanns 3 000 lärlingselever i gymnasieskolan. Idag finns cirka 300. Skolan tillgodoser varken elevernas behov av en relevant yrkesutbildning eller företagens behov av kvalificerade yrkesarbetare.
Skolan saknar på många håll ett tätt samarbete med näringslivet. Företagen med sin moderna utrustning och sitt uppdaterade kunnande är en nödvändig länk i arbetet att skapa en modern lärlingsutbildning. Dessa två faktorer låter sig knappast tillskapas inom skolans väggar eller ram. Vi menar att en samordning av resurserna mellan skola och näringsliv är en förutsättning för att Sverige ska kunna tillgodose såväl elever som näringsliv med en yrkesutbildning värd namnet.
Lärlingsutbildningen bildar ett eget program inom gymnasieskolans ram. Även kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program genom att köpa den teoretiska delen hos en grannkommun.
Lärlingsutbildningen syftar till att ge arbetslivskompetens i form av en gedigen yrkesutbildning. Utbildningen måste inte med nödvändighet ge högskolebehörighet. Fullföljd lärlingsutbildning ger alltid behörighet till yrkeshögskola.
Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Skolan planerar i nära samarbete med det lokala näringslivet för ”lärlingsplatserna”. Att ungdomar i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionala konsekvenser.
Praktik varvas med teori redan från första terminen. Eleven betraktas dock som elev under hela utbildningstiden. Skolan är alltså huvudman för hela utbildningen oavsett förläggningsplats. De teoretiska delarna ska knytas till praktiken i möjligaste mån. Teorin ska ge goda generella baskunskaper. Fördelningen bör vara 2–3 dagar av teori respektive praktik per vecka. För att inte splittra praktiktiden ute i företagen är det viktigt att de teoretiska ämnena läses koncentrerat några dagar i veckan, eller på annat lämpligt sätt.
Skolan svarar för handledning till kontaktpersonerna på företagen. För detta måste skolan avsätta erforderliga personella resurser. Samarbete byggs upp och utformas flexibelt efter lokala förutsättningar och strategier. Genom att praktiken börjar så tidigt ges stora möjligheter för eleven att bedöma om det valda yrket är det rätta.
Företagen bör få ersättning från skolan för utbildning/handledning. Företagen bör även få ersättning för de kostnader de åsamkas för nyttjande av maskiner, produktionsbortfall, material och så vidare. Detta är mycket viktigt för att också små företag ska kunna ta emot lärlingar. En ersättning på 3 000–4 000 kr/månad torde vara rimlig. Företagen ska sträva efter att ge så ”bred” yrkeskompetens som möjligt till eleven. Företaget ska inte tvingas anställa eleven/lärlingen vid avslutad utbildning.
Eleven/lärlingen får en viss ersättning från företaget enligt ”lärlingsavtal” i relation till den insats som görs i produktionen, förslagsvis från och med andra året.
Utbildningen avslutas med ett yrkesprov och leder till en yrkesexamen. Alla elever med avslutad utbildning ska ha behörighet till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Förslag om yrkeshögskola presenteras i en särskild motion.
Det behövs en mängd olika utbildningsvägar för att svara mot företagens olika behov av yrkeskompetens.
Med en väl fungerande lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram kommer på sikt behovet av lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd att minska. I dagsläget finns det dock behov av lärlingsutbildning som en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska ge en gedigen yrkeskompetens som leder till arbete, antingen genom anställning eller genom att ett eget företag startas.
Lärlingen får göra anlagstest och motivationsprövning innan utbildningen påbörjas.
Lärlingsutbildningen ska ske i nära samarbete med det lokala näringslivet. Ett visst mått av flexibilitet måste även byggas in i läroplanerna. Det bör ges utrymme för utbildningsalternativ som uppfyller regionala och lokala önskemål eller behov. Utbildningen är mestadels förlagd till ett företag. Skriftlig överenskommelse träffas mellan skolan och företagen.
Avtal beträffande lärlingslön, försäkringsfrågor med mera träffas i samarbete mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berört fackförbund.
Kontinuerlig uppföljning görs. Efter viss tid bör en avstämning ske för varje elev där det bedöms om utbildningen ska fortsätta.
Utbildningen ska utformas mycket individinriktat och kan följaktligen ta olika lång tid. Ett tak bör dock sättas för utbildningstiden på förslagsvis 3 år. Undantag kan dock göras när utbildning utformas för att kvalificera till fortsatta studier.
Företagen bör under det första året få ersättning från arbetsförmedlingen för utbildning/handledning samt för de kostnader de åsamkas för nyttjande av maskiner, produktionsbortfall, material osv. Detta är väsentligt för att också små företag ska kunna ta emot lärlingar. Ersättningens nivå bör ligga på 3 000–4 000 kr/månad.
Vi anser att utbildningen ska kvalitetsäkras, gärna med yrkesexamen efter branschens önskemål. Utbildningen avslutas med ett gesällprov/yrkesprov. Yrkesbevis ska utfördas. Alla elever med avslutad lärlingsutbildning har behörighet till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |