Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att särskolan finns kvar som skolform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integration i den kommunala skolan skall ses som en rättighet, inte som en skyldighet, för berörda barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konsekvensen av skolministerns försvar av särskolan blir att avvecklingen av landets specialskolor måste upphävas.
Särskolan är en skolform för barn som inte bedöms kunna nå grundskolans kunskapsmål p.g.a. att de är utvecklingsstörda. Andra orsaker till särskoleplacering kan vara att barnet har fått en hjärnskada som orsakat funktionshinder eller att barnet är autistiskt.
Handikappombudsmannen menar att ”Särskolan som egen skolform bygger på ett förlegat institutionstänkande”. Han vill därför avveckla särskolan. Barnen skall gå inom ramen för ”en skola för alla”.
Argumentationen känns igen från när regeringen i strid med barn och föräldrar avvecklade specialskolorna för bl.a. blinda och multihandikappade barn. Integration ses inte som en rättighet, utan som en skyldighet, för berörda barn.
En kille i särskolan kommenterade Handikappombudsmannens integrationstanke i den kommunala grundskolan så här: ”Nej, inte tusan ville jag gå där. Det funkade inte, jag klarade inte av det. Det är skönt med en mindre skola. Jag behöver inte sträva efter att försöka vara någon jag inte är.” Citatet visar att integration skall vara en rättighet för barnet, inte en skyldighet att uppfylla. En särskoleplacering kan se ut på många olika sätt i dag. En del barn går i särskolor som är alldeles egna skolor, andra går i särskoleklasser som ligger i en grundskola, andra ytterligare är mer individuellt integrerade i grundskolan.
Det skulle inte lösa några problem att avveckla en för många väl fungerande skolform. Det behövs fler alternativ, inte färre, för barn med särskilda behov och funktionshinder.
”Det finns inga som helst planer på att avskaffa särskolan. Däremot skall den utvecklas, kvalitén skall stärkas”, sa Thomas Östros till TT, 13/8. TT skrev vidare: ”Trots Östros markering har ändå utredningen fått i uppdrag att arbeta med alternativet att särskolan upphör som egen skolform. Det är en parlamentarisk utredning och därför har den fått väldigt öppna direktiv, men det är viktigt att utredningen känner till regeringens uppfattning att särskolan skall värnas, säger Östros som inte vill se särskolan som en politisk stridsfråga.”
Av detta kan man dra två slutsatser: För det första att regeringen tillsätter utredningar med direktiv man egentligen inte fullt ut står bakom. Men kanske är Östros reträtt mer ett tecken på att han av realpolitiska skäl tvingats tänka om. Man vill inte ha en debatt om särskolan liknande den om specialskolornas nedläggning.
För det andra att konsekvensen av Östros försvar av särskolans existens blir att avvecklingen av landets specialskolor för barn med andra former av funktionshinder än utvecklingsstörning måste upphävas.
Det är förvisso bra att Thomas Östros tvingats inse att den tidigare socialdemokratiska betongretoriken om ”en skola för alla” inte håller. Denna princip var den enda grund på vilken beslutet att avveckla landets specialskolor fattades.
Varför skall enbart barn med utvecklingsstörning och barn med hörselskador ha rätt till egna skolformer, när barn med språkstörningar och blinda barn med multifunktionshinder förlorar sina skolformer?
Socialdemokraterna har varit mer intresserade av politiska principer, än av barnens bästa. Östros reträtt från principen att med eller mot barns vilja integrera dem i den kommunala grundskolan kan inte stanna vid särskolan. Specialskolorna, som Ekeskolan, behövs de också, vilket utvecklas i annan motion.
Lika rätt som särskolan är för de barn som behöver den – lika fel är en placering i särskolan för andra barn, som egentligen bara behöver extra stöd i grundskolan.
Särskolan ger för de barn den är tänkt för utmärkta möjligheter till en bättre skolgång. Men för andra barn än den egentliga målgruppen kan en placering i särskolan vara förödande. En felaktig placering i särskolan innebär ett ökat utanförskap och en icke ändamålsenlig undervisning, något som påverkar såväl prestationer som självbild.
Alla barn har rätt till bästa möjliga skolgång givet sina egna förutsättningar. Särskolan får aldrig anvisas därför att det är den bästa lösningen för kommunen i situationer när kommunerna inte klarar att ge alla barn den undervisning de behöver och har rätt till enligt skollagen.
Under en rad år ägde en orimlig ökning av antalet elever i särskolan rum. Statistik från Skolverket visade att alltfler elever placerades i särskola. På åtta år fram till 2000 ökade antalet elever i särskolan med 52 procent.
Den kraftiga ökningen av antalet särskoleelever kan betyda att även andra barn placerats i särskolan. Det finns en risk att barn som anses ”besvärliga” eller av andra skäl inte fungerar i skolan placerats där. Att den till synes omotiverade elevökningen ses över är väl motiverat.
Särskolan utreds nu av en kommitté (dir. 2001:100) för översyn av utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. ”Från regeringens sida är det dock angeläget att kommittén ges stor frihet i sitt arbete, så länge som elevens bästa sätts i fokus. Kommittén skall ha möjlighet att fullt ut kunna beakta synpunkter från bl.a. elever, föräldrar och personal samt ta hänsyn till nationell och internationell forskning och utvärdering.
Den parlamentariska kommitté som nu ser över utbildningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning ska slutredovisa sitt uppdrag den 1 oktober 2004. Mitt främsta mål de närmaste åren är att värna om särskolan samt att förbättra och utveckla undervisningen för eleverna samtidigt som utredningen fortsätter sitt arbete.”
Samtidigt föregriper ministern alltså kommitténs arbete och bristen på konsekvens i regeringens skolpolitik är total.
|
Stockholm den 8 oktober 2002 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |