Riksdagen beslutar att upphäva beslutet om att stänga Ekeskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erforderliga medel måste tillföras den kvarvarande resurscenterverksamheten på Resurscenter Syn Örebro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas kompetens att undervisa barn med funktionshinder.
”Debatten om denna proposition har tyvärr blivit helt fokuserad på 31 elever på Ekeskolan. Jag säger tyvärr.”
Skolminister Ingegärd Wärnersson om förslaget att stänga Ekeskolan. Hon beklagade alltså att situationen för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder belystes.
För två år sedan beslutade Socialdemokraterna i strid med barn och föräldrar att Ekeskolans fasta skoldel – landets enda specialskola för blinda och synskadade barn med multifunktionshinder – skulle stängas. Fortsättningsvis skulle barn med multifunktionshinder hänvisas till sina hemkommuners skolor och varierande förmåga att hjälpa barn i just deras situation.
Ett kvarvarande resurscenter skulle hjälpa kommunerna att öka sin kompetens, utlovade regeringen. Ekeskolan döptes om till Resurscenter Syn Örebro. Barn skulle enbart få komma dit på träningsbesök och ”visstidsvistelser”. Socialdemokraterna litade alltså inte på skolans, experternas och föräldrarnas bedömning av barns behov att gå hela sin skoltid på Ekeskolan.
Riksdagsbeslutet innebar att ingen längre skulle få gå hela sin skoltid, läsårsvis och i trygghet, på specialskolan Ekeskolan. Fram till den 1/7 2001 skulle dock alla barn som behövde det få skrivas in på specialskolan. Dessa barn lovades att få gå klart hela sin skoltid på Ekeskolan. Efter halvårsskiftet 2001 skulle intagningsstopp införas och Ekeskolan därigenom avvecklas.
Märk väl att förslaget från början innebar att Ekeskolan skulle stängas inom en treårsperiod, utan att ens de inskrivna barnen fick gå klart. I propositionen fanns också skrivningar om att Ekeskolans resurscenter skulle flyttas till Stockholm. Men debatten tvingade fram förändringar.
Vi moderater avvisade nedläggningen av Ekeskolan – precis som berörda barn och föräldrar, liksom skolans experter. Efter en intensiv debatt klubbade en smal majoritet i riksdagen igenom stängningsbeslutet. I Socialdemokraterna ven partipiskan, Vänstern och Miljöpartiet var splittrade och samtliga borgerliga partier – med Moderaterna i spetsen – röstade emot stängningen av Ekeskolan.
Det står nu klart att de löften regeringen lämnade till barnen i samband med beslutet att stänga Ekeskolan har svikits.
Både regeringens proposition och riksdagens beslut säger uttryckligen att Ekeskolans fasta skoldel nu ”avvecklas”.
Ekeskolan är inte längre en skola, utan är avförd från det offentliga skolsystemet som grundskola. Det är nu ett resurscenter.
Ekeskolan finns inte längre ens till namnet, utan heter Resurscenter Syn Örebro.
Intagningen av elever till specialskolan Ekeskolan stoppades förra sommaren, då blott 10 av de 20 som sökte fick komma in.
På Ekeskolan går några av landets mest behövande och samtidigt mest utvecklingsbara barn. Att vara multifunktionshindrad ger speciella förutsättningar i livet. Är man blind, hörselskadad, autistisk, rörelsehindrad och utvecklingsstörd så ställs lika höga som särskilda krav på den skolmiljö man vistas i. Summan av fem olika funktionshinder blir inte fem, utan kanske 35. Socialdemokraterna förstår inte innebörden av multifunktionshinder – t.ex. vad det innebär för förmågan att kommunicera.
Regeringen anser att döva har ett eget språk och att de därför har rätt till en egen språkmiljö och därmed till specialskolor. Däremot inser inte regeringen att också blinda multihandikappade barn kan ha ett eget språk, eget i bemärkelsen helt individuellt i många fall. Dessa barn kan använda ett teckenspråk, i form av beröring, som är personligt för det enskilda barnet och dem som jobbar med det barnet. Detta är också en egen språkmiljö. Dessutom är det en språkmiljö som är oerhört svår att klara i hemkommunernas skolor. Varför skall multifunktionshindrade barn med eget språk och behov av egen språkmiljö nekas specialskolor?
Ekeskolan är ett mänskligt växthus. När svårt synskadade, rörelsehindrade och autistiska barn öppnar sig för omvärlden, blir delaktiga och utvecklas – då är det underverk som Ekeskolan utför. Ekeskolan är både många multifunktionshindrade barns sista chans – och kanske också första möjlighet – i livet. Regeringen hindrar nu den möjligheten.
I barnkonventionens portalartikel, artikel 3, står det:
”1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”
Barnkonventionens artikel 23 behandlar situationen för barn med funktionshinder och lyder i kortad version:
1. Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.
2. Konventionsstaterna erkänner det handikappade barnets rätt till särskild omvårdnad och skall ... säkerställa att barnet får ansökt bistånd som är lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd ...
3. ... det bistånd som lämnas ... skall syfta till att säkerställa att det handikappade barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.
Hur skall då barnets bästa uttolkas? Den svenska barnkommittén menade att ”en önskvärd metod för bedömning av vad som är barnets bästa är att kombinera vetenskap och beprövad erfarenhet med att låta barnen själva komma till tals.” Stängningen av Ekeskolan är med denna tolkning ett uppenbart brott mot intentionerna i FN:s barnkonvention.
Thomas Östros har inte besökt Ekeskolan. Han har inte träffat barnen som går där, eller deras föräldrar. Detta trots att han flera gånger ombetts följa med till skolan och pröva sina argument på barnen.
Den tidigare skolministern, Ingegerd Wärnersson, vågade inte besöka Ekeskolan för att diskutera sitt stängningsförslag innan beslutet klubbades i riksdagen. Eftersom många av barnen är gravt funktionshindrade kunde de inte resa till Stockholm för att protestera. Däremot gjorde de sin mening klar för alla som besökte skolan och för alla som ville lyssna till deras berättelser. Varken regeringen eller de av riksdagens ledamöter som stödde nedläggningsförslaget kan påstå att de inte kände till invändningarna mot stängningen av Ekeskolan. Styrelsen och föräldraföreningen uppvaktade t ex både utbildningsdepartementet och riksdagens utbildningsutskott innan beslutet.
Två principer har för regeringen vägt tyngre än barnens bästa och föräldrarnas åsikter.
Den första är att barnen mot eller med sin vilja skall gå integrerat i den kommunala skolan. Målet har sagts vara ”en skola för alla”, d.v.s. en integrerad skola för alla barn. Detta anser dock berörda barn och föräldrar vara en myt. Men går andra barn integrerat så skall också barn med multifunktionshinder göra det, resonerar regeringen. Regeringen anser således att integrerad skolgång inte bara är en rättighet, utan fast mer en skyldighet för barnen att uppfylla. Barnen själva vill gå på Ekeskolan.
Målet om ”en skola för alla” har inte satts upp för att göra berörda föräldrar och barn till viljes. Tvärtom, många vill inte ha det på det sättet. De inser att ett barn inte är integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra barn om det inte accepteras och inte kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter.
Ekeskolans barn har tidigare gått formellt integrerade i den kommunala skolan, vilket ofta inneburit att de suttit ensamma med en assistent i en skrubb helt vid sidan av de andra barnens liv. Barnen är närvarande, men de är inte inkluderade. Tvärtom blir det integrationen som sätter fokus på och understryker utanförskapet. På specialskolan Ekeskolan får barnen kamrater i samma situation. De kan delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga, de får vänner. Just genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa ihop med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan. Det säger barnen själva. Segregation kan faktiskt vara något positivt – under förutsättning att den är självvald. Varför skall inte blinda barn med multifunktionshinder ha rätt att som alla vi andra gå i skolan med klasskamrater, läsårsvis, med möjlighet att planera sin utbildning? Varför skall de mot sin vilja bussas mellan hemkommunen och visstidsvistelser på ett resurscenter i stället för att få fullgöra sin utbildning i trygg miljö på en specialskola som Ekeskolan? Tanken är alltså fel, även om regeringen inte ens lever upp till löftet att stärka resurscentret.
Ekeskolans barn har prövat samtliga sina hemkommuners skollösningar – och misslyckats. Först när alternativen varit uttömda på hemmaplan har barnen kommit till stängningen av Ekeskolan. När Ekeskolan stängs tas både deras sista chans – och kanske också första möjlighet – i skollivet bort.
Den andra principen bakom regeringens stängning av Ekeskolan är skolans kommunalisering. Eftersom de flesta andra skolor är kommunala, så ses det tydligen som ett problem om staten driver en specialskola.
Men behoven barnen på Ekeskolan har är så speciella och kräver en så speciell kompetens att möta, att det inte borde vara problematiskt för någon att acceptera deras statliga specialskola.
Huvudman och driftsform för skolan är dock ointressant. I en situation där barn med funktionshinder ges rätt att välja skola kan mycket väl andra former tänkas för att utveckla verksamheten, så länge staten garanterar att barnens behov tillgodoses.
Men hur kan ett vackert enhetligt kommunalt skolsystem vara viktigare än barns och föräldrars egen vilja?
Att en del barn har mycket speciella behov som inte kan klaras i varje kommun och att samtliga kommuner heller inte kan nå den nivå på specialpedagogik som en nationell specialskola har går inte att bortse från. Det är orimligt att tro att alla landets 289 kommuner skall kunna nå samma kunskapsnivå som en specialskola. Kommunerna har inte och kan knappast förväntas att mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kunnande som krävs för de mycket speciella och ovanliga behov som de berörda barnen har. En speciallärare kanske möter en elev med sådana behov som det här är frågan om en enda gång under hela sin lärarbana.
Vårt intryck är att den kommunala kompetensen för att hjälpa och undervisa barn med svåra funktionshinder inte är tillräckligt god. Eftersom de flesta berörda barn går i kommunala skolor är det av största vikt att den kommunala kompetensen vad gäller detta dramatiskt förbättras. Därför är vi för att det specialpedagogiska stödet till kommunerna utökas – men inte på bekostnad av specialskolan Ekeskolan.
Socialdemokraterna menar att det enda sättet att stärka den kommunala kompetensen för barn med funktionshinder är att stänga Ekeskolans specialskola, för att via resurscenterverksamhet sprida kunnande till landets kommuner. Löftet om resurscentrets verksamhet har regeringen redan svikit, men alldeles oavsett detta är det fel att stänga specialskolan Ekeskolan.
Varför det skulle vara nödvändigt att stänga specialskolan för att stärka resurscentret har aldrig förklarats. Tvärtom förhåller det sig så att verksamheten på resurscentret förutsätter samverkan med och den kunskap som utvecklas i specialskolan Ekeskolan.
Vi menade att det var – och är – fel att ställa barnen på specialskolan Ekeskolan emot barnen som går i sina hemkommuner. Resurscentret borde stärkas ändå. Det finns inga acceptabla motiv att försämra skolsituationen för några av landets mest behövande barn.
Tvärtom borde det i ett anständigt samhälle vara så att vi börjar med att tillgodose de mest behövande barnens behov och anpassar de avsatta resurserna efter detta.
I debatten pressades regeringen att ställa ut en rad löften om Ekeskolans framtid. Dessa löften om stödet till barn med multifunktionshinder kan nu synas. Samtliga löften som Socialdemokraterna gav till barnen på Ekeskolan har svikits.
Regeringens löfte: Regeringen lovade att alla barn som behövde skulle få skrivas in på Ekeskolans fasta skola innan intagningen stängdes sommaren 2001.
Barnens verklighet: Bara 10 av de 20 barn som sökte släpptes in. Hälften av de behövande barnen nekades alltså plats.
Ingegärd Wärnersson: ”Det har påståtts att det är kö till Ekeskolan. Det är inte sant att det är kö till Ekeskolan.” ”Allt färre elever söker sig till Ekeskolan för att tillbringa hela sin skoltid där, medan de äldre eleverna ökat i antal.” I nedläggningsdebatten hävdade alltså skolministern att söktrycket till Ekeskolan var lågt. Därför behövdes den inte, enligt henne. Hon gick t.o.m. så långt att hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De fanns inte när skolministern beskrev skolans elevantal, eftersom de enligt henne hade fel ålder. Skolministern hävdade upprepade gånger att Ekeskolan hade 21 elever, trots att bevisligen 31 var inskrivna vid skolan. Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd och till att många fler elever sökt sig till Ekeskolan, när den kommunala skolan inte kunnat ge det stöd och den undervisning som eleverna behöver. Förra våren stod ca 20 elever i kö till skolan, men bara hälften fick plats, eftersom skolan inte fått pengar så att det räckte till alla som behövde gå där. Ekeskolan fick inte resurser ens för de tio nya eleverna, varför den gick med miljonunderskott förra året.
Löftet att alla barn som behövde det skulle få skrivas in fram till halvårsskiftet 2001 sveks alltså grovt av regeringen. Det ökade söktrycket visar att skolan behövs i sin tidigare form. Söktrycket borde i sig vara ett argument för att ompröva stängningsbeslutet.
Regeringens löfte: De barn som redan gick på Ekeskolan skulle få gå färdigt.
Barnens verklighet: Inga garantier för skolans långsiktiga ekonomi har getts, varför framtiden är osäker.
Ingegärd Wärnersson: ”Alla elever som nu går på Ekeskolan kommer att få slutföra sin skolgång där.”
Det intressanta var att skolministern enbart talade om redan inskrivna elever. Vad gäller för de 10 barn som skrevs in våren 2001, innan intagningen stängdes? Det måste redas ut hur Ekeskolan skall klara ekonomin när intagningen av elever till specialskolan stoppats men verksamheten skall drivas vidare för kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga löften har getts. Skolan gjorde miljonunderskott redan 2001 och kan få problem att behålla kompetensen. I takt med att elever går ut blir eleverna på specialskolan färre, men verksamheten skall fortgå så länge som något redan intaget barn finns kvar på skolan. Risken är därför betydande att specialskolan Ekeskolan tvingas stänga i förtid av ekonomiska skäl. Problemet är det som Thomas Östros omedvetet illustrerar: ”När Specialpedagogiska institutet inrättades överfördes medel från Statens institut för handikappfrågor i skolan, Ekeskolans, Hällsboskolans, Tomtebodaskolans samt Åsbackaskolans resurscenter till institutet.” Det innebär att konkurrensen om medel ökar och att inga garantier finns för att barnen på Ekeskolan verkligen skall få gå klart sin utbildning där.
Regeringens löfte: De barn som behövde skulle få komma till resurscentret på ”visstidsbesök”.
Barnens verklighet: Ekeskolan kommer inte att klara ”visstidsbesök” över huvud taget.
Ingegärd Wärnersson: ”Ekeskolans resurscentrum utökas, och fler elever kommer att erbjudas pedagogiskt stöd i sin utveckling.” ”Elever från hela landet kommer att tas emot på Ekeskolan för en visstidsplacering.”
Ingegärd Wärnersson : ”I kombination med möjligheten till visstidsplaceringar menar jag att den framtida resurscenterverksamheten har mycket goda förutsättningar att svara mot målgruppens behov. ”
Regeringen framhärdar i sina påståenden, men vet uppenbarligen inte hur situationen ser ut på Ekeskolan. ”Här kommer visstidsplaceringarna in som en viktig förutsättning för att elever i hemkommunens skola ska få sina behov tillgodosedda. En sådan placering kan vara en kortare eller en längre period, alltefter elevernas behov. Visstidsplaceringarna ska ses som en möjlighet för eleverna att även i fortsättningen få möjlighet till skolgång vid resurscentret.” Thomas Östros.
Ekeskolans rektor hävdade den 5 februari 2002 den direkta motsatsen: ”Tvärtom minskar möjligheterna att ta emot träningsbesök och något utrymme för visstidsvistelser finns inte alls.”
När den fasta skoldelen stängs utlovades alltså barn med multifunktionshinder i riksdagsbeslutet att få komma till resurscentrumet för besök på, som det hette, ”visstid”. Vad detta ”visstid” innebär finns det dock inget besked om. ”Visstidsbesök” innebär också i sig en osäkerhet för barnen.
Barnen måste få veta, känna och kunna lita på att de får vara kvar. Barnen har nämligen inte rätt ens till visstidsvistelse, utan det beror på hemkommunens välvilja. Vi befarar att den kommunala ekonomin i många fall kommer att lägga hinder i vägen. Den långsiktiga utformningen av hemkommunernas avgifter är ännu oklar. ”Visstidsbesök” kan heller inte ske utan komplikationer. Ekeskolans föräldraförening säger att återkommande byten av klasskamrater, som kommer och går efter kortare eller längre besök, är en källa till förvirring och att detta i många fall blir störande för elevernas behov av trygghet.
Regeringens löfte: Begreppet ”visstid” var oklart, men regeringen lovade ändå att elevers visstidsvistelser skulle kunna vara i flera år.
Barnens verklighet: Östros sa i riksdagen – två år efter beslutet! – att han skulle låta utreda vad ”visstid” innebär. Ingen vet alltså. Inte för att det spelar så stor roll – skolan har ändå inte fått resurser att ta emot ”visstidsbesök” över huvud taget.
Ingegärd Wärnersson: ”’Viss tid’ kan betyda allt från några dagar till veckor och kanske år.” ”Det blir en tydlig reglering när det gäller de barn som i framtiden kommer att gå på Ekeskolan. Regleringen kommer att vara att visstidsplacering ska följa skolplikten. Det är ingen som kan hamna i ett resurscenter och inte veta hur länge eller på vilka villkor. Regleringen kommer att vara tydlig. ”
Min reaktion är: Jaså? Den nuvarande skolministern har tvingats erkänna att ingen vet vad ”visstid” innebär. Jag har i flera år påtalat detta problem.
Thomas Östros: ”Det är dock viktigt att hemkommunens ansvar här betonas och att resurscentret parallellt med att ge eleven undervisning också arbetar med elevens hemkommun för att stärka kompetensen och beredskapen att ta emot eleven. En kombination av insatser i form av visstidsplacering vid resurscentret samt kompetensutveckling i hemkommunen möjliggör att en helhetssyn kring eleven skapas och att elevens behov bättre kan tillvaratas. Det viktiga är att elevernas behov och intressen blir till fullo tillgodosedda och att de erbjuds den bästa möjliga undervisningen. Jag avser därför att ta initiativ till att utreda hur visstidsplaceringarna bäst bör utformas.”
Den grundläggande frågan är varför barn med multifunktionshinder skall nekas den rätt som andra barn har att gå i skolan läsårsvis, med klasskamrater, i en stabil skolmiljö, och i stället hänvisas till ”visstidsvistelser”. För en del barn kommer denna lösning kanske att fungera, för många andra blir det betydande problem. ”Dessa barn har ett starkt behov av att känna trygghet och tillit i hela sin situation och är ofta direkt beroende av en harmonisk och förutsägbar vardag. Detta får de inte med det upplägg som riksdagen förelagt Ekeskolan att genomföra”, menar föräldrarna. Till detta kan läggas att många av de barn som den här frågan berör är autistiska. Hur kan någon tro att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? Förslaget är alltså olyckligt både för kvarvarande elever och för de elever som förväntas besöka skolan på ”visstid”.
Regeringens löfte: Det efter specialskolans stängning kvarvarande resurscentret på Ekeskolan skulle ges ökade resurser för att stödja kommunerna.
Barnens verklighet: Stödet till kommunerna riskerar tvärtom att försämras, t.o.m. jämfört med idag. Skolan aviserade i vårvintras att det saknades pengar t.o.m. till resor och traktamenten och att den måste minska sin utåtriktade verksamhet.
Ekeskolans rektor skrev den 5 februari 2002 följande: ” Köerna till utredning, träningsbesök och utbildningsverksamhet kommer att öka ytterligare.” ”Den utåtriktade verksamheten kommer inte att i nuvarande omfattning kunna ge stöd ute i kommunerna eftersom medlen för resor och traktamenten måste skäras ner.”
Verkligheten står igen i kontrast till skolministerns löften. Ingegärd Wärnersson: ”Det är det största statliga stöd i fråga om kompetensutveckling som någonsin har skett.”
Ingegärd Wärnersson: ”Men dessutom vill vi att resurscentret ska kunna gå ut och möta och ge stöd till de ca 300 barn – vi har inga fakta på hur många det är – som finns ute i landet och som väldigt mycket liknar de barn som i dag finns inne på Ekeskolan.”
Ingegärd Wärnersson: ” Vi menar nu att denna spetskompetens ska kunna komma fler elever till godo.” ” Och den personal som finns där i dag ska också kunna åka ut och verka ute.”
Thomas Östros: ”Verksamheten vid Ekeskolan är en viktig del av institutet. Genom det omställningsarbete som nu pågår vid Ekeskolan utökas möjligheten att på ett kraftfullt sätt stödja kommunerna i deras uppgift att erbjuda även barn med synskada och ytterligare funktionshinder en skolsituation som möter de krav som ställs.”
Återigen framhärdar regeringen i något som uppenbart inte stämmer.
Regeringens löfte: Kompetensen för barn med multifunktionshinder skulle stärkas i hemkommunerna.
Barnens verklighet: Ingenting har gjorts för att stärka den kommunala kompetensen. Specialskolan Ekeskolan stängs ändå.
Thomas Östros: ”För mig är den viktiga utgångspunkten barnens bästa, och jag ser gärna över hur vi kan förstärka resurscentrens ställning när det gäller att utveckla skolgången för alla våra barn som har den här typen av behov. ”Jo jo, det är så dags nu.
Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslutet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på att erbjuda undervisning för barn med svåra multifunktionshinder och att behovet av specialskolor därmed skulle ha bortfallit. Ingenting reellt har heller gjorts för att så skall bli fallet.
Ingen har undersökt om kommunerna har beredskap att fortsättningsvis undervisa alla barn, också de med de svåraste multifunktionshindren.
Ingegärd Wärnersson: ”Det är inte så att 21 barn kräver att samtliga kommuner ska öka sin kompetens. Den kompetensen har inte funnits och kommer kanske aldrig att finnas när det gäller flerfunktionshindrade elever.”
31 barn – inte 21 – var då detta sades inskrivna på skolan. Skolministern talade dessutom mot sin egen argumentation. Enligt hennes egen uppgift fanns ju ytterligare ca 300 barn med liknande behov i landets kommuner. Kommunerna kommer rimligen att få stora problem med att bära kostnadsansvaret för barn med multifunktionshinder vars behov kan kosta miljontals kronor. Risken är då att barnen blir betraktade som problem, särskilt i tider av hårt ansträngda kommunala skolbudgetar. Häpnadsväckande nog gjordes ingen ekonomisk analys – vare sig i FUNKIS-utredningen, i propositionen eller av riksdagens utbildningsutskott – av kommunernas möjligheter att ge blinda eller synskadade barn med multifunktionshinder en fullgod utbildning innan beslutet att stänga Ekeskolan fattades. Det är hög tid att detta sker nu, när beslutet ännu kan rivas upp, om det visar sig att uppdraget – vilket mycket tyder på – kommer att överstiga kommunernas möjligheter.
Det regeringen sade i nedläggningsdebatten har visat sig vara fel. Det är häpnadsväckande att en specialskola kan stängas av ideologiska skäl innan det har utretts hur alternativen ser ut. Många exempel från verkligheten talar för att kommunernas förmåga att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid milt sagt är starkt varierande. Mycket talar också för att ju svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar kommunen att möta barnets behov. Ekeskolans föräldraförening har hela tiden varit glasklar i att undervisningen i den kommunala skolan ofta inte fungerar.
Skulle kommunernas förmåga förbättras så försvinner behovet av Ekeskolan och andra specialskolor av sig självt, och det kommer att visa sig genom ett minskat söktryck. Men Socialdemokraterna vågar inte låta barnen välja.
I själva verket håller verksamheten på specialskolan Ekeskolan på att avvecklas.
|
Stockholm den 7 oktober 2002 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |