Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av folkrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska försvaret bör delta i internationella insatser i bl.a. FN-regi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utlovade svenska bidrag till FN:s organisationer verkligen betalas ut i tid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör intensifiera sitt arbete med att förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om fri abort bör drivas av Sverige i internationella forum som FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges roll som pådrivare i ytterligare ratifikationer av tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till att frågan om en FN-konvention mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet lyfts fram i internationella forum som FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Libyen utsetts till ordförandeland i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den internationella brottmålsdomstolens befogenheter inte bör inskränkas och att Romstadgan bör upprätthållas i full utsträckning.
Sveriges aktiva medlemskap i Förenta nationerna (FN) är vid sidan av EU-medlemskapet ett av fundamenten för svensk utrikespolitik. Det är bl a genom arbetet i FN som vi är med och upprätthåller och bygger en global rättsordning. Därigenom ökar förutsättningar för vår egen nations säkerhet.
Sverige har under flera decennier drivit en aktiv biståndspolitik, gick i spetsen för kampen mot apartheid i Sydafrika, gav stöd under kriget i Vietnam, och svenska ideella insatser har gjorts genom enskilda organisationer. Sverige har också försökt vara en fristad för förföljda människor.
De nedskärningar och åtstramningar som präglat den svenska flykting- och biståndspolitiken under senare år har dock gjort att Sveriges anseende successivt försämrats och Sveriges tidigare profil suddats ut. Folkpartiet liberalerna accepterar inte denna utveckling.
Det är ett bekymmer att folkrätten allt oftare åberopas av odemokratiska makthavare som argument för att de skall få fortsätta att ostört förfölja och mörda sina egna medborgare. Därför bör Sverige gå i spetsen för en fortsatt förnyelse av folkrätten och bedriva en aktiv människorättspolitik. Tillsammans med andra, särskilt EU-länder, kan vi åstadkomma förändring.
Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och sedvänjor som hela tiden utvecklas. Arresteringen av Chiles före detta diktator Pinochet, ingripandet i Kosovo, Milosevics gripande och tribunalerna i Haag och Arusha, som dömer de ansvariga för etnisk förföljelse i det forna Jugoslavien respektive i Rwanda, har inneburit viktiga framsteg i utvecklingen av en ny praxis i folkrätten. En utveckling av folkrätten, där den handlar om människors och inte bara staters intressen, kan skönjas.
Ett intressant exempel på hur vissa länder kan påverka interna förhållanden i andra länder med fredliga metoder är de krav som EU ställt på kandidatländer om respekt för minoriteters rättigheter och förbud mot dödsstraff.
Trots uppenbara problem gäller fortfarande att FN är den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar. Därför behöver världen FN. Men FN-systemets brister måste erkännas och hanteras. FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan, varken vid folkmordet i Rwanda eller i samband med den etniska rensningen i Kosovo. Principen om icke-intervention är naturligtvis viktig. Varje land måste ha en vidsträckt rätt att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip kan dock inte gälla när ”hantering av egna problem” övergår till folkmord.
Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den blir ett betydligt kraftigare stöd än idag för enskilda individers grundläggande rättigheter. Omsorgen om den enskilda människans, minoriteters och folkslags grundläggande rättigheter skall kunna sättas före staters suveränitet.
Principen bör vara att brott mot de mänskliga rättigheterna skall beivras, oavsett förövarens rang eller ställning. För massmord, etnisk rensning och andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna måste ansvar alltid utkrävas. För förövarna får det aldrig finnas en fristad. Dessvärre har arbetet med att reformera FN:s arbetssätt och rättsliga former gått för långsamt.
Den 8 september år 2000 antog 147 stats- och regeringschefer vid FN:s generalförsamling den så kallade millenniedeklarationen. Millenniemålet, att fattigdomen i världen ska vara halverad år 2015, ser dock avlägset ut. 1,2 miljarder människor lever i extrem fattigdom och 800 miljoner människor bedöms svälta. I alltför många länder i tredje världen är regimerna för svaga, korrupta eller ointresserade av nödvändiga interna reformer som skulle kunna höja det egna folkens välfärd. EU, USA och Japan bromsar i frihandelsfrågorna. Biståndet från de utvecklade länderna till utvecklingsländerna ligger på en allt för låg nivå. Viljan att lösa de fattigaste ländernas skuldproblem saknas. Med nuvarande takt i fattigdomsbekämpningen kommer fattigdomsmålet att kunna uppnås tidigast år 2050.
Den generella utvecklingen går mot allt färre väpnade konflikter mellan nationer till ett ökande antal inomstatliga konflikter. Under det senaste decenniet har över 5 miljoner människor fått sätta livet till på grund av inbördeskrig och andra konflikter inom länder. Många fler har av dessa anledningar tvingats fly inom eller från sina hemländer. Detta ställer nya krav på FN och skapar förändrade förutsättningar för insatserna. På flera håll bl a i forna Jugoslavien, Kosovo och Sierra Leone har FN misslyckats med den mycket angelägna uppgiften att göra en insats när det gäller inomstatliga konflikter.
Ursäkten för omvärldens passiva hållning inför sådana konflikter har länge varit att FN inte skulle ha rätt att lägga sig i ett lands inre angelägenheter. En förskjutning i synsätt är dock på gång sedan 1990-talet. Folkrätten rör inte längre bara staters rätt visavi varandra, utan även i växande utsträckning människors rätt till mänskliga fri- och rättigheter när dessa står i konflikt med en statslednings önskan att fördriva, mörda eller begå andra grymheter mot människor. När grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet är det inte längre möjligt för omvärlden att förhålla sig passiv. Det som hindrar fortsatt passivitet är, intressant nog, knappast upprördhet hos andra statsledningar, utan upprördhet och vämjelse hos de miljarder TV-tittare som på nära håll kunnat följa övergrepp och fördrivningar. CNN-effekten är en viktig folklig drivkraft och förklaring till folkrättens tyngdpunktsförskjutning.
Det är en utmaning att hitta former av internationell rätt som ger säkerhetsrådet vissa möjligheter att agera även vid grova kränkningar av mänskliga rättigheter i massomfattning i samband med inomstatliga konflikter.
Mot bakgrund av den senaste tidens händelser som lett fram till det militära angreppet på Irak, är det av betydelse att FN:s roll i hanterandet av kriser av detta slag belyses. I ljuset av detta bör också resonemang föras kring vilken roll FN skall spela i framtiden. Detta för att initiera en diskussion om reformering av FN-systemet.
Sverige har en lång tradition av deltagande i fredsbevarande militära insatser i FN:s regi. Det har givit viktigt skydd och ökad säkerhet där de satts in. Dessutom har det svenska försvaret gjort värdefulla erfarenheter, t ex genom de fredsbevarande och fredsskapande insatserna i Kroatien, Makedonien, Bosnien och senast i Kosovo. Dessa insatser i europeiska konflikthärdar är ett sätt att skapa ökade förutsättningar för vår egen säkerhet. De illustrerar att Sveriges fred och säkerhet främjas genom ett aktivt deltagande i internationella insatser särskilt i Europa och dess närområde. Internationella insatser är numera en integrerad del av det svenska försvarets huvuduppgifter.
Under Unproforinsatsen och den därefter Natoledda IFOR-insatsen i Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Vi anser att fortsatta satsningar och omriktning bör göras för att förbättra förutsättningarna för det svenska försvaret att delta i internationella insatser i bl a FN-regi. Denna ståndpunkt redovisas mer ingående i vår försvarspolitiska motion 2002/03:Fö240.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och undanröja orsaker till flykt och påtvingad ny bosättning bör vara ett viktigt inslag i Sveriges multilaterala agerande. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Vi har därför föreslagit en ökning av UNHCR:s anslag från Sveriges sida med 50 miljoner.
Situationen för de ca 3 miljoner Palestinaflyktingarna inom och runt Palestina är mycket allvarlig. UNWRA, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, brottas idag med svåra ekonomiska problem. Folkpartiet anslår därför ytterligare 10 miljoner kronor till UNWRA.
I FN-stadgan slås fast att kvinnor och män har lika rättigheter. Därför är det av största betydelse att det i det arbete Sverige driver för ökad jämställdhet också ingår krav på kvinnors ökade deltagande på högre positioner i internationella organisationer som FN och andra organ i FN-systemet. Sverige skulle särskilt välkomna och arbeta för att nästa generalsekreterare i FN skall bli en kvinna.
FN:s säkerhetsrådsresolution 1325/2000 belyser bland annat kvinnors viktiga roll vid förebyggandet av konflikter och i arbetet för fred. Den pekar även på vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och engageras fullt ut i alla insatser för försvar och bevarande av fred och säkerhet samt behovet av att öka kvinnors roll vid beslutsfattande inom konfliktförebyggande verksamhet samt att ett genderperspektiv skall lyftas fram i alla fredsbevarande operationer. Det är av stor betydelse att denna FN:s säkerhetsråds resolution implementeras och att dess mål uppfylls.
Under 1990-talet och början på 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 procent när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet tar kraftfullt avstånd från denna nedskärning.
Biståndet har varit ett av de områden som använts som buffert när regeringen genom misskötsel stått i akuta problem med att klara statens utgiftstak. Det har i första hand drabbat det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet, särskilt insatser inom området demokrati och mänskliga rättigheter. Enskilda organisationer har plötsligt tvingats avbryta planerade och påbörjade biståndsprojekt. Den ryckiga budgetsituationen har även haft negativa konsekvenser på det multilaterala utvecklingssamarbetet. Sverige har ett gott anseende i FN, och det är viktigt att utlovade svenska bidrag verkligen betalas ut i tid. Det är särskilt angeläget med tanke på att många FN-organisationer redan har problem med att få länder att betala utlovade bidrag. Om inte Sverige uppfyller sina åtaganden riskerar förtroendet för svenskt utvecklingssamarbete att urholkas ytterligare.
På flertalet FN-konferenser genom åren har frågan om fri abort diskuterats flitigt. På FN:s befolkningskonferens i Kairo (ICPD) 1994 beslutade världens alla länder att 4 procent av det nationella biståndet skall avsättas till sexuell och reproduktiv hälsa. Utifrån det dokument som undertecknades vid Kairokonferensen utgår också FN:s befolkningsorgan UNFPA:s verksamhet. UNFPA spelar en central roll inom FN:s arbete med sexuell reproduktion och hälsa, med betoning på individens rättigheter.
Frågan, som är mycket känslig i vissa länder, har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på liberala länder som Sverige, att vara generösa med denna typ av stöd. USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA. Detta är grymt och hjärtlöst mot enskilda människor, och därmed oacceptabelt. Vi menar att Sverige av detta skäl bör kompensera och låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa. Därför anslår Folkpartiet ytterligare 50 miljoner kronor till UNFPA utöver regeringens förslag.
Då antalet drabbade av hiv/aids ökar lavinartat i vissa delar av världen, behövs kraftfulla insatser för att motverka och förebygga spridning av hiv/aids. Mot bakgrund av detta har Folkpartiet, förutom ökade anslag till UNFPA, anslagit ytterligare 50 miljoner kronor till UNAIDS utöver regeringens förslag.
Varje människa har rätt att leva i fred och frihet. De värderingar som gäller mänskliga rättigheter är universella. Den bästa garanten för att tillförsäkra människor dessa grundläggande rättigheter är demokrati. Till de mest angelägna av rättigheter hör rätten till skydd mot övergrepp och diskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna uppgifter. För Sveriges del skall kampen för att stärka de mänskliga rättigheterna utgöra en mycket viktig del i vårt internationella engagemang. Trots att många – och ett växande antal – av världens stater respekterar de mänskliga rättigheterna, och ser det som en världsomspännande angelägenhet, nås vi ständigt av rapporter om hur grova kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna sker. Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör göras genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU och Världsbanken. Det bör också ske genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.
Vi har under de senaste åren chockerats av och tvingats ta del av hur kvinnors rättigheter i en rad länder totalt negligeras och kränks. Ett exempel är de så kallade hedersmord på kvinnor som begås i ett antal länder såsom Pakistan och Afghanistan. Då den dömande makten i t ex Pakistan agerar i motsatt riktning mot de internationella människorättsliga konventioner som landet genom avtal förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet i stort möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord.
Kvinnorörelsen världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och till fri abort, det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Frågor om abort på kvinnans egna villkor bör därför drivas tydligt av Sverige i internationella forum, som FN. Det är positivt att tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW) har trätt i kraft. Sverige bör vara pådrivande för att fler länder skriver under och implementerar konventionen.
I skrivelsen anges att Sverige varit drivande i arbetet med att inkorporera skrivningar gällande termen ”sexuell läggning” i två FN-resolutioner, de enda FN-resolutioner där begreppet förekommer. Emellertid måste kraftigare åtgärder vidtas för att undanröja diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. En internationell konvention, baserad på samma grunder som de konventioner som exempelvis förbjuder diskriminering mot kvinnor, bör utarbetas. Konventionen bör utgå ifrån FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och sålunda ingå i FN:s konventionssystem. Sverige bör ta initiativ för att frågan lyfts fram i internationella forum som exempelvis FN.
Arbetet med att förbättra situationen för utsatta barn och främja barns rättigheter bör prioriteras.
Barnkonventionen trädde i kraft i september 1990 i och med att 20 stater ratificerat konventionstexten. Det är av betydelse att arbetet intensifieras för att alla länder som inte har anslutit sig till FN:s barnkonvention, det vill säga USA och Somalia, gör det. Folkpartiet föreslår att FN:s barnfond, Unicef, tilldelas ytterligare 10 miljoner kronor för sitt arbete med att implementera och förverkliga barnkonventionen.
På Kuba har massarresteringar av oppositionella som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter nyligen skett i ett försök att tysta den redan hårt ansatta demokratirörelsen. Även om denna specifika händelse inte faller inom tidsramen för regeringens skrivelse, är regimens kränkningar av medborgarnas politiska och civila rättigheter ingen nyhet. Sverige måste därför ge öppet och konkret stöd till kampen för demokrati på Kuba och utveckla en strategi för att stärka demokratirörelsen, så att kubanerna själva kan arbeta för en demokratisk utveckling. Det är därför angeläget att Sverige agerar tydligt och markerar avstånd till de länder som så kraftigt bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till dessa länder hör Kuba, men också länder som exempelvis Zimbabwe.
Regeringen lämnar en redogörelse för FN-frågor under tiden 2000–2002. Men när det gäller FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har det en kort tid efter årsskiftet inträffat något som förändrat situationen i mycket negativ riktning. Att Libyen utsetts till ordförandeland i detta FN-organ, som har särskilt ansvar för arbetet med mänskliga rättigheter, är till stor skada för trovärdigheten i FN-arbetet för mänskliga rättigheter. Det går ännu inte att bedöma hur omfattande och långvariga skadeverkningarna kommer att bli, men de kan tänkas beröra en rad av de delfrågor som regeringen räknar upp i avsnitt 10 i skrivelsen.
Förspelet till detta beslut tycks till stor del ha ägt rum under 2002. Det är en brist i skrivelsen att regeringen inte redogör för de svenska positionerna och agerandet i processen som lett fram till detta olyckliga resultat, vilka lärdomar för framtiden som regeringen drar och hur konsekvenserna skall bevakas och hanteras.
Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Vi vill här lyfta fram ett angeläget exempel.
Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder ett avtal om att inrätta en oberoende internationell brottmålsdomstol (ICC). Beslutet att inrätta domstolen är ett av de senaste årens framsteg på området för mänskliga rättigheter.
Domstolen är permanent och den genomför utredningar och ställer personer inför rätta som begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolen har befogenhet att åtala enskilda personer. Det är glädjande att stadgan för ICC inkluderar att sexuella brott mot kvinnor i krig skall anses som en krigsförbrytelse.
Efter det att 60 länder ratificerat Romstadgan kan arbetet i domstolen inledas. Den trädde i kraft den 1 juli 2002. Under hösten 2002 föreslog USA att samtliga EU-länder och anslutningsländer skulle ingå bilaterala avtal med syftet att inte överlämna varandras medborgare till domstolen. Detta är oacceptabelt. USA har under det senaste året också legat lågt i frågan. Inget lands medborgare, som begår allvarliga brott mot mänskligheten, skall undantas från att åtalas och ställas till svars inför domstolen.
Det är angeläget att den permanenta internationella brottmålsdomstolen bereds vida möjligheter att agera och inte hindras av krav på allmänt undantag. Sverige bör fortsätta att arbeta för att domstolens befogenheter inte inskränks och att Romstadgan upprätthålls i full utsträckning.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 28 mars 2003 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Louise Edlind-Friberg (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |