Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en omfattande översyn av FN-systemet i stort, men i första hand biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om styrelsearbetet i de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rekryteringsprinciperna i de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om management-/organisationskulturen inom FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rivaliteten mellan de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur civil society, den privata sektorn samt forskningen skall kunna ges ett större formellt inflytande över FN:s arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till en reformering av säkerhetsrådets sammansättning, beslutsregler och vetorätt.
Kristdemokraterna genomsyras av en stark tro på multilateralismen och anser att FN måste stärkas i alla dess grenar. En absolut förutsättning för detta är att FN-systemet reformeras i grunden. Bristerna vad gäller organisation, koordinering och management är allvarliga.
Ineffektivitet, byråkrati och svårigheter att över huvud taget få insyn karaktäriserar viktiga delar av FN:s verksamhet. FN:s allmänna ställning har visserligen förbättrats under senare år. Det är mycket Kofi Annans förtjänst. Han har genomfört reformer som inneburit en viss modernisering i sättet att arbeta. Han har också med sitt kloka sätt, välavvägda uttalanden och sinne för diplomati stärkt FN:s inflytande, inte minst i olika krishärdar.
Vår kritik gäller sålunda inte allt FN gör. Delar av verksamheten fungerar bra, som t.ex. den normativa verksamheten samt de fredsbevarande operationerna. FN har en helt unik roll i det fredsbevarande arbetet. På övriga områden, framför allt inom utvecklingssamarbetet och verksamheten inom FN:s olika specialorgan, har organisationen lång väg kvar innan den kan beskrivas som effektiv, transparent och resultatinriktad.
Bristerna finns på en rad nivåer. Det kan vara svårt för en utomstående att sätta fingret på problemen, men behovet av förändringar är stort. Sverige har, tillsammans med de nordiska länderna, vid flera tillfällen gjort försök att genomlysa organisationen vad avser styrning, management och kontroll. Olika förslag till förbättringar har presenterats och fått visst gehör i samband med de reformprocesser som pågått under slutet av 1990-talet. Men FN:s organisation och management kännetecknas fortfarande av avsevärda brister.
Kristdemokraterna anser att regeringen inom EU-kretsen – eller tillsammans med de nordiska regeringarna – snarast initierar en omfattande översyn av FN-arbetet med fokus på biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan. Översynen bör dock gälla FN-systemet i stort eftersom en stor del av organisationskulturen, personalpolitiken etc. är gemensam. De viktigaste frågorna att ta upp är styrelsearbetet i de olika FN-organen, rekryteringsprinciperna, organisationskulturen i stort, rivaliteten mellan de olika FN-organen, reformering av säkerhetsrådets beslutsregler, samt frågan hur andra viktiga aktörer på internationell nivå – som civil society, den privata sektorn samt forskningen – skall kunna ges ett större formellt inflytande över organisationens arbete.
Styrelserna är rent generellt alldeles för stora. För att vara effektiv och för att skapa en känsla av delaktighet och ansvar bör en styrelse inte överstiga 10–15 ledamöter. Därtill bör ledamöterna vara utsedda i personlig kapacitet. I de flesta FN-organ är situationen den rakt motsatta. Styrelserna består som regel av 30–36 ledamöter och utgörs av olika medlemsländer. Varje medlemsland deltar som regel med 3–5 representanter vid styrelsemötena, vilket ger styrelserna karaktären av stormöten. De frågor som diskuteras är sällan av strategisk karaktär. De personer som representerar sina respektive regeringar i styrelserna saknar som regel reell kompetens och erfarenhet av det sakområde som organisationen i fråga är satt att sköta. Därför fungerar styrelserna högst sällan som ett ”bollplank” för ledningen. UNDP:s styrelse, som exempel, borde bestå av personer med dokumenterad erfarenhet av utvecklingsarbete respektive forskare med utvecklingsekonomi som specialitet. Då skulle styrelsearbetet bli meningsfullt. I stället består styrelsen av diplomater, som endast i undantagsfall har den erfarenhet av utvecklingsfrågor som behövs.
Medlemsländernas regeringar har stort inflytande på valet av alla högre befattningshavare. Det gör att politiska meriter väger tungt. Exemplen är många där klart olämpliga personer utan sakkompetens för den uppgift det gäller, inte sällan före detta ministrar eller yrkesdiplomater, utsetts till chefer eller biträdande chefer i organisationer som WHO, UNDP, FAO etc. Kraven på ledarskap i denna typ av organisationer är omfattande. Arbetsmiljön är komplex, verksamhetsuppgifterna ofta extremt svåra. Därtill kommer en ofta ojämn kamp när det gäller att ordna fram resurser till verksamheten. Som systemet idag fungerar, är det ofta en slump om en hög chef besitter de egenskaper som krävs för arbetsuppgiften. Eftersom respektive organisation därtill är mycket toppstyrd – med formellt sett nästan all makt hos chefen – är valet av högste chef mycket viktigt. Ibland går det bra, som t.ex. i WHO under Gro Harlem Brundtland. Harlem Brundtland har på några få år lyckats vända WHO:s långa nedåtgående trend. Men om den person som väljs till chef ej är lämplig för sin uppgift kan respektive organisation mycket snabbt förfalla. Exemplen på detta är många. Med tanke på den viktiga roll flertalet FN-organ har att spela är det rimligt att rekryteringsprocessen präglas av större professionalism.
Var och en som arbetat nära FN-systemet känner till den höga grad av konkurrens och rivalitet som präglar relationerna mellan de olika FN-organen. Det utpräglade revirtänkandet försvårar samarbete och leder ofta till en suboptimering av verksamheten. En översyn av dagens struktur är absolut nödvändig, dels för att åstadkomma regler och ramverk som tvingar fram ett bättre samarbete, dels för att överväga huruvida alla dagens FN-organ verkligen behövs. Det finns t.ex. starka skäl att överväga en sammanslagning av t. ex. UNDP, UNIDO, FAO och UNEP.
Den starkt hierarkiska organisationsstrukturen har redan nämnts. Befattnings- och lönenivåerna är alltför många. Detta är ett av många problem vad gäller den interna kulturen. Alltför många tänker i termer av nivå istället för kompetens. Ett annat stort problem är den tid det tar sedan ett beslut fattats till dess beslutet effektueras. Beslutsprocesserna är helt enkelt alltför omständliga. I syfte att t.ex. minska risken för att ekonomiska medel missbrukas har en rad olika regler av kontrollkaraktär införts under åren. Det gör att det behövs ett stort antal underskrifter på ett och samma beslut för att verkställighet skall kunna ske. Avsikterna må ha varit goda, men systemet framstår som en parodi på management och ansvar. Beslutsreglerna är som regel så krångliga att snabbhet i beslutsprocessen är omöjlig. Överallt i samhället ökas kraven på flexibilitet och snabbhet i managementkulturen. Men FN står på många sätt och stampar. Inertian i systemet är otroligt seg. Det gör att olika typer av partnerskap för att tackla svåra problem, t.ex. med den privata sektorn, har svårt att ta form. Man tvingas söka konstruktioner för denna typ av samarbete, utanför själva FN-administrationen, om det över huvud taget skall bli resultat.
FN är idag regeringarnas organ. I dagens värld blir det alltmera uppenbart att beslut i olika sakfrågor på internationell nivå, som inte också inkluderar enskilda organisationer av olika slag eller den privata sektorn, knappast får den legitimitet som är önskvärd. Regeringarna representerar en viktig aktör men alls inte den enda. Därtill kommer att många regeringar inte upplevs som representativa för sina befolkningar. Kofi Annan har tagit flera initiativ för att bredda deltagandet i FN-arbetet under senare år. Det är positivt, men behöver följas upp av en mera formell process där hela governance-problematiken blir föremål för översyn.
Ansvaret för den omoderna och ineffektiva organisationen ligger både på FN:s ledning och de regeringar som är FN:s huvudmän. För att de nödvändiga reformerna skall bli av krävs, enligt Kristdemokraterna, att både ledningen och medlemsstaterna utsätts för hårt tryck.
FN är den viktigaste globala säkerhetspolitiska organisationen. Efter det kalla krigets slut var den allmänna förhoppningen att FN äntligen skulle mäkta med de uppgifter för fred och säkerhet som dess upphovsmän skrev in i den alltjämt gällande stadgan.
De permanenta stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) har genom att lägga in veton allt för många gånger låtit maktpolitik försvåra eller till och med omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Sverige bör tillsammans med de nordiska länderna i EU ta initiativ till en process som kan leda fram till att säkerhetsrådets beslutsregler och vetorätt kan reformeras. Därtill bör sammansättningen övervägas. Är det rimligt att folkrika länder som Indien, Nigeria och Brasilien står utanför säkerhetsrådets permanenta krets. Vidare borde ett land som Japan samt Europeiska unionen övervägas som permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.
Vi lever i ett land med stolta humanitära traditioner. FN-idén har starkt stöd. Men detta stöd får inte tas till intäkt för att dölja och skyla över de allvarliga bristerna i FN:s organisation och verksamhet. Som en av de största tillskyndarna av FN-idén och FN:s verksamhet är vårt ansvar för organisationen stort. Det bästa stöd organisationen kan få för närvarande är hjälp med att utveckla organisation och management mot större effektivitet, öppenhet och resultatinriktning. Parallellt måste finanserna stärkas. Många av FN-organen har hållits på svältkur under lång tid. Samtidigt har arbetsuppgifterna utökats. Detta är i längden ohållbart.
|
Stockholm den 28 mars 2003 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ina Järlesjö (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |