Centerpartiets vision om ett enat Europa handlar om ett smalare men effektivare EU som värnar mänskliga rättigheter, främjar rörlighet och utbyte men som också slår vakt om mångfalden och olikheterna i vår världsdel. Det är ett mångfaldens Europa, präglat av olika språk, kulturer, nationella, regionala och lokala identiteter, som alla samsas och berikar varandra.
Den europeiska kommissionen har meddelat att tio av kandidatländerna är redo för medlemskap inom några få år. Detta om något bevisar att EU:s grundtanke som ett fredens projekt fortfarande är giltigt. Unionens strukturer och program skapades utifrån andra förutsättningar och utmaningar än dem som dagens EU står inför. För att unionen ska fungera effektivt efter en utvidgning bör institutionella reformer genomföras. Att förändra de institutionella arrangemangen är ett långsiktigt arbete.
1 Sammanfattning 4
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 6
4 Inledning 8
5 Utvidgningen 9
6 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken 10
7 Asyl- och flyktingpolitik 10
8 EU:s gemensamma miljöpolitik, CEP 12
9 EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP 13
10 Sysselsättningspolitik 13
11 Smalare och effektivare EU 14
11.1 Den offentliga makten 14
11.2 Överstatlighet, mellanstatlighet eller federalism? 15
12 Konstitutionella frågor 16
12.1 Konsolidera och förenkla fördragen 16
12.2 Förskjut tyngdpunkten mot de valda institutionerna 17
12.3 EU:s kompetens 17
12.4 En tvådelad konstitution 18
12.5 Beslutsprocedurerna 18
12.6 De kontrollerande organens uppgifter 19
13 Det civila samhället 20
14 Konventet 20
15 Inför nästa regeringskonferens 21
16 EMU 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är av yttersta vikt att de nya EU-länderna har fullt tillträde till EU:s inre marknad från första dagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad information till och medverkan av EU:s nuvarande befolkning om utvidgningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik skall stärkas och utvecklas för att möta nya hot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s samarbete med Ryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU endast kan spela en betydande roll på den internationella arenan om unionen är samlad och talar med en stämma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en klar och entydig definition på flykting, immigrant, asylsökande och tvångsflyttade bidrar till en rättvis och koherent politik.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av Genèvekonventionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt att Europa förblir en säker fristad för offer för förföljelse och att Europa erbjuder skydd för människor som har fått sina mänskliga rättigheter kränkta.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en starkare miljöpolitik kräver att majoritetsbeslut används om miljöskatter i EU.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkt ambitionsnivå i EU:s inre miljöarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall vara en pådrivande kraft i internationella miljöfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den avgörande betydelsen av att gå vidare med Lissabonprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s inriktning mot ett smalare och effektivare EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga den offentliga makten ur ett underifrånperspektiv.
Riksdagen begär att regeringen initierar en bred debatt om EU:s beslutsstruktur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk konstitution som underlättar relationen mellan medborgarna och institutionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en tydligare beslutsstruktur där beslut måste passera båda institutionerna skulle underlätta insyn och offentlig debatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapandet av en kompetenskatalog.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppdelning av EU:s konstitution i två delar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beslutsprocedurens förändring och förtydligande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av allmänhetens rätt till avgiftsfri tillgång till handlingar på sitt eget språk hos EU-institutionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införlivandet av stadgan för de mänskliga rättigheterna i en framtida konstitution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör bli mer aktiv i debatten om EU:s framtidsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tidig förankringsprocess av EU-frågor i riksdagsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU-folkomröstning och praktiska arrangemang kring denna.3
1Yrkandena 6–8 hänvisade till SfU.
2Yrkande 9 hänvisat till SkU.
3Yrkande 25 hänvisat till FiU.
Grunden till EU lades för 50 år sedan. Strävan efter att säkra freden och bygga upp ett ekonomiskt välstånd efter de båda världskrigen födde tankar om ett nära och fast samarbete mellan de krigströtta länderna. Den europeiska kol- och stålgemenskapen föddes.
Nästa steg blev att skapa ett ekonomiskt samarbete. Kol- och stålgemenskapens medlemsländer gick vidare mot en gemensam europeisk marknad för alla produkter. Resultatet blev fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC som också kallades Romfördraget, där den gemensamma jordbrukspolitiken ingick.
För att kunna nå målet att genomföra den inre marknaden antog EG år 1985 Europeiska enhetsakten. Enhetsakten var den första stora omarbetningen av EG:s tre fördrag och skapade en sorts gemensam överbyggnad.
EG blev EU efter ett beslut av medlemsländerna i den nederländska staden Maastricht i december 1991. EU-fördraget (eller Maastrichtfördraget) innebar att samarbetet mellan EG-länderna förändrades och utökades med nya områden. En av EU:s första reaktioner blev att sluta handels- och samarbetsavtal med de tidigare kommunistländerna och ge stöd till uppbyggnad av nya, demokratiska samhällen. De gamla kommunistländerna ville bli riktiga medlemmar. De fick börja med associationsavtal för att sedan gå över till att bli kandidatländer. Tio länder bedöms vara klara för medlemskap inom några år.
Att unionen tar emot nya medlemsländer inom några år, länder som varit under kommunistiskt styre, är ytterligare ett bevis på att EU är ett fredsprojekt. Detta är något som ofta glöms bort, speciellt som debatten tenderar att fokusera på detaljer.
Den europeiska unionen är ett projekt i rörelse, ett projekt som saknar slutmål. Att EU:s allmänna inriktning bör vägledas av en pragmatisk grundhållning är bra men bara i kombination med en tydlig viljeriktning. Vi bör ha visioner för vad vi vill med den europeiska unionen.
Vår vision om EU är ett smalare men effektivare EU, där makten byggs underifrån och delegeras uppåt. Vi vill utveckla EU för att möta Europas framtidsfrågor. Unionen står idag inför andra utmaningar än den gjorde 1950. Unionens institutioner och beslutsformer, liksom en del stödåtgärder, skapades för ett färre antal länder i en tid som präglades av närheten till de två världskrigen. Det är dags att anpassa unionen till dagens rådande situation.
Utmaningarna EU står inför idag är, förutom reformeringen av institutionerna, genomförandet av utvidgningen, och miljöproblemen både inom EU och på det internationella planet, den bristande folkliga förankringen, förstärkningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den ökande högerpopulismen samt skapandet av en gemensam asylpolitik.
Den europeiska kommissionen rekommenderade i början av oktober 2002 tio av unionens tretton kandidatländer som nya EU-medlemmar 2004. De tio är Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Cypern, Malta, Polen och Ungern. Samtliga spås kunna lovas EU-medlemskap 2004 när EU:s stats- och regeringschefer möts i Köpenhamn i december 2002. Rumänien och Bulgarien, som halkat efter i förhandlingarna, anses inte ha några chanser att komma ifatt de andra länderna på den korta tid som återstår. Turkiet, som ännu inte fått börja förhandla, hålls på is ytterligare en tid.
Det s.k. Nicefördraget ska anpassa EU:s institutioner för en kommande utvidgning. Fördraget måste godkännas av alla medlemsländers nationella parlament innan det träder i kraft. Irland är det enda land som har haft en folkomröstning om detta. Nicefördraget underkändes i en folkomröstning sommaren 2001. I oktober 2002 hölls en andra folkomröstning, vilken godkände fördraget. EU kan således gå vidare med utvidgningen som planerat.
Vägen till EU-medlemskap är lång. Kommissionens årliga översyn av kandidatländerna listade återstående frågor som måste lösas före årets slut. Hit räknas områden som korruption, organiserad brottslighet, människosmuggling, jordbruk, regionalpolitik och EU-avgifter. Kommissionens utvidgningsrapport är överlag mycket positiv till de tio ländernas utveckling. De är i dag stabila demokratier med respekt för mänskliga rättigheter och minoriteter. De bedöms ha fungerande marknadsekonomier som tål den ökade konkurrens som ett medlemskap i EU innebär.
Utvidgningen av EU är en historisk utmaning. Ytterst handlar det om att konsolidera grunden för fred, frihet, demokrati och välstånd i Europa. Att den europeiska unionen utvidgas med tio länder från och med 2004 bidrar till en ökad fred och stabilitet i området. Centerpartiet välkomnar EU-medlemskapet för de tio kandidatländerna. För att inte få en uppdelning i ”gamla” och ”nya” medlemsländer är det av yttersta vikt att de nya EU-länderna har fullt tillträde till EU:s inre marknad från första dagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Förberedelser och information till allmänheten i de nuvarande medlemsstaterna om utvidgningen är minst lika viktiga som förberedelserna i kandidatländerna. Människors oro för utvidgningen blir allt större, eftersom de inte har tillräcklig information om vad utvidgningen kommer att betyda för dem. Brist på information och debatt underblåser farhågorna för det okända och främlingsfientligheten. En utvidgning som sker i ett klimat av rädsla och misstro är dömd att misslyckas. Därför föreslår vi utökad information till och medverkan av EU:s nuvarande befolkning. Vad som ovan sagts om utökad information till och medverkan av EU:s nuvarande befolkning om utvidgningen bör ges regeringen till känna.
EU:s utrikespolitik består numera av tre delar: utrikeshandel, utrikes- och säkerhetspolitik samt bistånd. Detta är relativt nytt. Från början var handeln den enda utrikespolitiska gemenskap som EU-länderna hade.
Berlinmurens fall 1989 gjorde att behovet av sammanhållning kändes mer akut än tidigare. När Maastrichtfördraget förhandlades fram valde medlemsländerna att lägga grunderna till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
EU:s fördrag slår fast vilka grunder som den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken ska vila på:
att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oavhängighet
att stärka unionens och medlemsländernas säkerhet
att bevara freden och stärka den internationella säkerheten
att främja internationellt samarbete, utveckla och befästa demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Stabilitet och säkerhet är utan tvivel en fråga som för tillfället står högt på alla dagordningar. Därför är detta en fråga som bör prioriteras. EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska arbete ska stärkas och utvecklas för att möta de nya hot som vi såg exempel på i USA 2001. Det finns skäl att ha en mer samordnad EU-policy inom det konfliktförebyggande området. Samtliga de instrument för konfliktförebyggande samt civil och militär krishantering som EU och dess medlemsstater förfogar över skall utnyttjas så effektivt som möjligt. Vad som ovan anförts om att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik ska stärkas och utvecklas för att möta nya hot bör ges regeringen till känna.
Det är positivt om EU har ett ekonomiskt, politiskt och framför allt säkerhetspolitiskt samarbete med Ryssland. Ryssland måste förenas med oss i vårt arbete mot terrorism. Dock måste vårt missnöje med Rysslands insatser i Tjetjenien tydligt markeras. Vad som ovan anförts om EU:s samarbete med Ryssland bör ges regeringen till känna.
Den europeiska unionen ska ha en aktiv utrikespolitik där respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati, god samhällsstyrning, frihandel och respekten för internationella konventioner och avtal är fundamentala delar. Fördubblingen som existerar mellan den höge representanten för utrikespolitik och kommissionären för externa relationer måste avlägsnas. EU kan endast spela en betydande roll på den internationella arenan om unionen är samlad och talar med en stämma. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är oundvikligt att Europa i framtiden kommer att attrahera fler invandrare och asylsökande. Det är av central betydelse att den europeiska responsen på denna utmaning är baserad på respekten för mänskliga rättigheter och friheter. De behov som kommer att uppstå som en följd av en åldrande befolkning bör tas i beaktande. Responsen måste skräddarsys utgående från individuella behov, behov i olika länder, etniska grupper och segment av samhället som är involverade i detta. Vi välkomnar ett större åtagande från EU, även om det rådande ansvaret bör finnas kvar på nationell, regional och lokal nivå.
Det är viktigt att poängtera att integration innebär både rättigheter och skyldigheter, både från enskilda individer och från samhället. Integration ska inte likställas med att ge upp sin historia och sin identitet. Det betyder en ömsesidig respekt och att vara en del av ett samhälle.
EU är på väg att sätta gemensamma minimistandarder för asyl- och flyktingpolitik. Gemensamma standarder lämnar utrymme för tävlan mellan olika medlemsländers förhandlingssätt, vilket leder till orättvist behandlande av asylsökande. En gemensam asyl- och flyktingpolitik kan förhindra detta. Gemensamma minimistandarder får inte betyda att vissa länder inte kan vara föregångarland. Innan unionen kan gå vidare och fastställa en gemensam asylpolitik måste man vara överens om definitioner. En klar och entydig definition av flykting, immigrant, asylsökande och tvångsflyttade bidrar till en rättvis och koherent politik. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns starka åsikter som talar för att en gemensam asyl- och flyktingpolitik bör genomföras före utvidgningen 2004. Centerpartiet anser att de kommande tio nya medlemsländerna bör vara med i utformningen av denna.
FN:s flyktingkonvention, den s.k. Genèvekonventionen, som 143 länder anslutit sig till utgör den juridiska grunden för flyktingskydd. Alla EU:s femton medlemsstater har ratificerat denna. Konventionen anger fem tunga skäl för att flyktingar ska beviljas asyl i ett land: politiska åsikter, religion, ras, nationalitet och medlemskap i en särskild social grupp.
I takt med att den globala migrationsströmmen har ändrats och att antalet människor på flykt har ökat dramatiskt de senaste åren har tillämpligheten av konventionen, som tillkom i början av 1950-talet, ifrågasatts. Konventionen har allvarliga brister. Kvinnor som förföljs p.g.a. sin könstillhörighet – löper risk för hedersmord, könsstympning eller sexuellt våld – skyddas inte av Genèvekonventionen. Flyktorsaker som krig och inbördeskrig, odemokratiska regimer, förtryck av minoriteter, natur- och hungerkatastrofer och förtryck på grund av kön eller sexuell läggning innebär att de tidigare definitionerna av begreppen flykt och asyl måste utvidgas. Det är av yttersta vikt för mänsklighetens skull att Genèvekonventionen ses över och utvidgas enligt det ovanstående för att kunna möta dagens behov. Vad som ovan anförts om en översyn av Genèvekonventionen bör ges regeringen till känna.
En Genèvekonvention som möter de verkliga behoven och utmaningarna bör stå som grund för den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken i Europa. Det är viktigt att Europa förblir en säker fristad för offer för förföljelse och att Europa erbjuder skydd för människor vilka har fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Detta bör ges regeringen till känna.
Europa behöver en internationell miljödiplomati och ett helhjärtat engagemang för skärpt europeisk miljöpolitik. Centerpartiet vill att EU ska hantera miljöfrågorna resolut genom en gemensam europeisk miljöpolitik, GEM. Fortsättningsvis används begreppet CEP, Common Environmental Policy, med tanke på att vi avser att förslaget ska diskuteras i ett internationellt och vidare perspektiv. Centerpartiet kommer att vidareutveckla arbetet med CEP samt återkomma med en diskussion kring denna politik.
Miljöfrågorna har under de senaste decennierna fått en mer framskjuten position i EU:s beslutsfattande och det har i allmänhet blivit enklare att fatta beslut. Miljöregler som har bäring på den inre marknaden – t.ex. varuregler – fattas nu med medbestämmandeproceduren, vilket innebär att det i miljöfrågor relativt radikala parlamentet har stora möjligheter att påverka.
Men EU saknar fortfarande tänder på viktiga delar av miljöområdet. Möjligheten att fatta beslut om gemensamma miljöskatter finns men kräver enhälligt beslut i ministerrådet, vilket hittills visat sig vara ett oöverstigligt hinder. Den för en ekologisk omställning centrala jordbrukspolitiken kan inte heller ändras annat än med enhällighet. En starkare miljöpolitik kräver att majoritetsbeslut används om miljöskatter i EU. Detta bör ges regeringen till känna.
EU kan om EU vill! EU beslutar med oinskränkt makt inom den gemensamma jordbrukspolitiken om hur många hektar en bonde i Dalsland eller Provence ska träda, eller om bidrag på köttjurar över och under viss ålder. Men EU kan inte besluta om lika miljöåtgärder eller samma utsläppsbegränsning i hela unionen.
En gemensam fast miljöpolitik bör vara EU:s nästa stora projekt. Målet för CEP bör vara tvådelat:
För det första måste ambitionsnivån i EU:s inre miljöarbete stärkas. EU bör bli ett skyddande drivhus för en gradvis omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Långtgående miljöskatter och lagstiftning blir möjlig genom att alla länder går tillsammans och alltså inte kan locka till sig företag och jobb med lägre miljökrav – s.k. miljödumpning. Genom en fortgående utvidgning med fler länder och genom ett massivt miljö- och utvecklingsbistånd till övriga länder i närområdet kan miljösituationen i Europa radikalt förbättras. Vad som ovan anförts om stärkt ambitionsnivå i EU:s inre miljöarbete bör ges regeringen till känna.
För det andra måste EU ta på sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WTO, IMF och Världsbanken ska EU vara starkt pådrivande för att skärpa och utvidga internationella miljökonventioner och bidra till att anpassa regelverk för handeln i en riktning som försvårar miljödumpning. I kraft av en ökad politisk samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett viktigt fundament. Vad om ovan anförts om att EU ska vara en pådrivande kraft i internationella miljöfrågor bör ges regeringen till känna.
EU:s femte miljöhandlingsprogram löpte ut 2000. Eftersom det sjätte miljöhandlingsprogrammet blev föremål för en förlikningsprocess mellan rådet och parlamentet dröjde det två år från att det föregående avslutades till att det följande kunde påbörjas. Detta om något visar att EU måste höja ambitionsnivån på sitt miljöarbete.
Under 1900-talets första hälft rådde regelbundet livsmedelsbrist och hungersnöd i Europa. De båda världskrigen och mellankrigstidens depression visade hur sårbart ett samhälle var som inte var självförsörjande. Detta tillsammans med att många människor var sysselsatta inom jordbruket gjorde jordbruksnäringen till en mycket viktig ekonomisk sektor. Det blev därför viktigt för de europeiska länderna att vidta olika åtgärder till stöd och skydd för det nationella jordbruket.
Varken Europa eller EU är längre i samma situation som när den gemensamma jordbrukspolitiken inrättades 1962. Vi har inte längre livsmedelsbrist och hungersnöd i Europa. Vi anser att det därför är dags att ersätta den gemensamma jordbrukspolitiken med en politik som är mer anpassad till dagens verklighet.
EU:s nuvarande jordbruksprogram löper ut 2006. Vi anser att den gemensamma jordbrukspolitiken då bör ersättas av en mat- och landsbygdspolitik – FRP (Food and Rural Policy) – för att bättre garantera säker och hälsosam mat, livskraftig landsbygd och höga miljökrav. Det är vår starka åsikt att kandidatländerna måste få vara med i utformningen av den nya politiken, eftersom de kommer att påverkas av den som fullvärdiga medlemmar i den europeiska unionen.
Resonemanget utvecklas i kommittémotionen om jordbruk (2002/03:
MJ487).
Genomförandet av Lissabonstrategin måste påskyndas avsevärt för att en hållbar ekonomi för alla skall kunna uppnås. Med nuvarande takt i genomförandet kommer de mål som satts upp för 2010 inte att uppnås. Ett av de viktigaste hindren för genomförandet är att det råder viss motvilja mot att påbörja komplicerade reformer och att förmågan till förändring är otillräcklig. Med tanke på dels den rådande lågkonjunkturen, dels de nya medlemsstaternas anslutning är det av avgörande betydelse att gå vidare med Lissabonprocessen. Detta bör ges regeringen till känna.
För att uppnå en hållbar ekonomi för alla måste omsorgen om miljö och samhälle ses som ett grundinslag i ekonomin och inte bara som en kostnadsfaktor eller en separat politisk fråga. Socialpolitiken och miljöpolitiken kan i själva verket bidra till produktivitetstillväxt och ökad konkurrenskraft. Arbetskraftens kvalitet och sammansättning, förvärvsfrekvens på arbetsmarknaden, produktionskostnader och energiförsörjning är endast några av de områden som berörs. De lokala och regionala myndigheterna är i många fall huvudaktörer och bör därför vara direkt delaktiga i utformningen av EU:s politik.
Vi vill leva i ett Europa som står redo att möta framtiden. Ett Europa som är humant, tolerant, generöst, framåtsträvande och miljömedvetet. För att vårt Europa ska kunna bli det vi vill att det ska vara bör verktyget, den europeiska unionen, förändras.
Vår vision om ett smalare men effektivare Europa bygger på att makten skall byggas underifrån. För att uppnå detta bör institutionernas roll och utveckling ses över. Att förändra institutionerna, som byggts upp sedan mitten av förra seklet, är ett långsiktigt arbete. Det är varken möjligt eller önskvärt att genomföra en snabb totalrevidering av alla fördragen. Men en revidering bör göras. Vad som anförs om EU:s inriktning mot ett smalare och effektivare EU bör ges regeringen till känna.
Grunden för hur den offentliga makten bör utformas är att ett samhälle ska byggas underifrån. Makten ska ligga på den lokala nivån för att delegeras uppåt, till nästa nivå.
Var besluten ska fattas måste avgöras av närheten till dem som berörs, men också av om det går att fatta beslutet på just den nivån. Vi behöver klara och tydliga argument för vilka beslut som skall fattas var. Vi vill använda EU till vad unionen är bra för. Unionens huvudsakliga ämnesområden ska vara frågor som inte kan hanteras lokalt, regionalt eller nationellt, frågor som sköts bättre på unionsnivå. Till dessa hör, förutom de redan nämnda fred och rättssäkerhet, miljö och hållbar utveckling, främjandet av ekonomisk utveckling och välståndsutveckling (särskilt i de fattigaste delarna av Europa och tredje världen). På de här områdena ska EU vara ett offensivt arbetsforum.
Det finns frågor som löses bättre på nationell eller regional nivå. Till dessa hör bl.a form och val av utbildning, kultur och socialpolitik. Att medlemsländerna samarbetar kring dessa frågor ser vi inte som något hinder; däremot anser vi inte att dessa frågor ska vara föremål för beslutsfattande. Vad som ovan sagts om att bygga den offentliga makten ur ett underifrånperspektiv bör ges regeringen till känna.
Ofta uttrycks tanken om en författning byggd underifrån i termer av federalism. Ordet har emellertid kommit att betyda olika saker för olika människor och i den svenska debatten framför allt kommit att bli ett skällsord för centralister och anhängare av en europeisk statsbildning.
Frågan om federalism handlar ytterst om huruvida samarbetet i huvudsak ska vara mellanstatligt eller överstatligt. I debatten i Sverige har det alltför ofta kommit att bli frågan om antingen mellanstatlighet eller överstatlighet, samtidigt som EU redan i dag uppvisar en speciell natur där de båda formerna för beslut blandas.
På ett ytligt plan kan naturligtvis mellanstatlighet uppfattas som den mer demokratiska samarbetsformen, där varje deltagande part har vetorätt och kan tvinga fram kompromisser. Emellertid visar det sig snart att den oinskränkta vetorätten tvingar fram förhandlingar som förs i slutna rum för att överhuvudtaget kunna komma till beslut. Om förhandlingarna förs öppet uppstår dels opinionsströmmar som påverkar förhandlingarna, dels prestige som orsakar låsningar i förhandlingarna. Internationell diplomati har alltid handlat om mellanstatlighet och kan knappast sägas kännetecknas av öppenhet och folkligt deltagande. Snarare har diplomati ofta resulterat i den starkes rätt, där inflytande och makt, snarare än argument och diskussion, har fått fälla avgörandet. Det är fel att beskriva diplomati som ”förhandlingsdemokrati”, inte minst därför att det saknas tydliga mekanismer för insyn i processen och ansvarsutkrävande.
Mycket talar därför för att inslag av överstatlighet bidrar till ökad öppenhet och underlättar delaktighet. Givetvis är det avgörande under vilka former samarbetet sker, om det är genom omröstningar i en liten krets, som EU:s ministerråd, eller genom debatt och votering i ett stort forum, som Europaparlamentet. Överstatligheten innebär också att ett antal institutioner som kan balansera de politiska institutionerna tillkommer, som domstol och revision.
I den normala meningen av federalism, d.v.s. idén att en stat bör organiseras som ett förbund av delstater (Nationalencyklopedin), säger federalism inget om vilka beslut som bör hanteras på respektive nivå. I praktiken har emellertid federala stater (t.ex. USA, Schweiz och Tyskland) kommit att vara starkt decentraliserade. I diskussionen om EU:s framtid har dock federalism i stället använts för att kräva ytterligare centralisering av beslutsfunktioner, samtidigt som man eftersträvar en mer federativ modell för beslutsfattande.
Enligt vår uppfattning är det en olycklig sammanblandning av begrepp när såväl federalister som anti-federalister sammanblandar diskussionen om vilka kompetenser unionen ska ha med hur unionen ska vara uppbyggd. Det riskerar att leda antingen till en ineffektiv union, där beslut knappast kommer att kunna fattas eftersom alla beslut kräver enhällighet, eller till en union som utvecklas mer mot en europeisk enhetsstat snarare än en federation av självständiga stater. För att öka kunskapen och därmed förståelsen i dessa frågor bör regeringen initiera en bred debatt om EU:s beslutsstruktur när det gäller relationen mellan överstatlighet, mellanstatlighet och federalism. Här kan folkbildningen kan vara ett viktigt instrument. Vad som ovan anförts om att regeringen bör initiera en bred debatt om EU:s beslutsstruktur bör ges regeringen till känna.
Europeisk konstitution – själva termen är kontroversiell i Sverige och får många att tänka på USA:s konstitution och ett förenta Europas stater. Fattar man termen konstitution i ett vidare perspektiv har EU redan något som påminner om konstitution. EG-domstolen har redan länge tillämpat Romfördraget som en konstitution.
En konstitution skriven för en nybildad europeisk union skulle förmodligen se annorlunda ut. Samtidigt förefaller det inte realistiskt att, som främst ett antal europeiska federalister gjort, föreslå så genomgripande förändringar. En förändring måste snarare ta sin grund i unionens historiska rötter och utveckling och långsiktigt sträva mot en union som bättre motsvarar våra krav.
De fördrag som bygger upp den europeiska unionen återspeglar i många avseenden våra utgångspunkter. Samtidigt återstår mycket att göra för att trygga människors delaktighet och möjlighet att utkräva ansvar av de europeiska institutionerna och deras makthavare. En förändring måste ta sin grund i unionens historiska rötter och utveckling och långsiktigt sträva mot en union som bättre motsvarar våra krav. Det är värt att framhålla att institutionell reformering är en utdragen process och måste få vara det.
Det behövs delvis en ny balans. Tanken om ett medborgarnas Europa måste innebära att fler av unionens medborgare har möjlighet att läsa, förstå och ge synpunkter på unionens grundläggande dokument. Det måste innebära att beslutsfattare är möjliga att identifiera och utkräva ansvar av. Vad som ovan sagts om en europeisk konstitution som underlättar relationen mellan medborgarna och institutionerna bör ges regeringen till känna.
Idag består fördragen av en så gott som obegriplig samling artiklar, protokoll och förklaringar för de flesta medborgare.
Det råder bred enighet om att konsolidera och förenkla fördragen, något som också fastställts i Amsterdamfördraget. Även om det är svårt, därför att många av paragraferna tillkommit genom kompromisser och öppnats för olika tolkningar, är det ett angeläget arbete. Svårigheterna visar också på behovet av att förena arbetet med att förenkla fördragen med en diskussion om vad EU egentligen syftar till. Enligt vår uppfattning måste diskussionerna om form och innehåll föras parallellt.
En utgångspunkt är att man bör bygga vidare på EU:s unika karaktär av mellanstatlighet och överstatlighet. Detta bör synas i makten över fördragen. Där är det varken önskvärt eller möjligt att gå vidare och öppna för fördragsändringar genom majoritetsbeslut. Makten över fördragen ska ligga i medlemsstaternas händer.
Det är viktigt att EU har en folklig förankring. Det är viktigt att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare. En viktig fråga när det gäller stärkandet av demokratin och öppenheten är frågan om kommissionens ställning. Kommissionen i dag är en enorm organisation, med egna intressen, spelregler och konflikter. Tjänstemännen har ensamrätt när det gäller att komma med förslag och har möjlighet att vägra släppa igenom frågor där både regeringarna i ministerrådet och de folkvalda i parlamentet är överens. Kommissionen har ingen skyldighet att följa önskemål från parlamentet eller rådet.
Kommissionen är EU:s verkställande kraft och en tjänstemannaorganisation. Det är dags att utveckla denna funktion genom att renodla uppgifterna och underställa kommissionen de beslut som fattas i de politiska institutionerna. En av kommissionens viktigaste uppgifter är att övervaka fördragen och deras tillämpning i medlemsstaterna.
Såväl ministerråd som parlament bör ha initiativrätt. De förändringar som görs i de båda institutionerna bör kunna passera utan att på nytt godkännas av kommissionen. En tydligare beslutsstruktur, där beslut måste passera båda institutionerna, skulle underlätta insyn och offentlig debatt. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet avvisar förslagen om en direktvald president och om en statsminister för EU, vilka båda har förekommit i den allmänna debatten. En sådan utveckling skulle sannolikt verka i en centraliserande riktning.
Den europeiska unionens kompetenser är förhållandevis väl definierade. Problemet är att de är spridda i fördragstexter och har kompletterats med ett frikostigt antal undantag och paragrafer som gör det möjligt att lyfta upp nya frågor på dagordningen utan någon nämnvärd debatt.
Det europeiska konventets arbetsgrupp för kompetensfördelning har diskuterat artiklarna 94 och 95 (inre marknaden) samt artikel 308. Flera av ledamöterna var kritiska till hur dessa artiklar använts. Även om flera av ledamöterna har gått så långt som att kräva att dessa artiklar borde upphävas har slutsatsen blivit att artiklarna bör finnas kvar, dels för att inte äventyra genomförandet av den inre markanden, dels för att behålla en viss flexibilitet i fördraget. En trolig slutsats i en framtida rapport från gruppen lär kunna bli att artiklarna 94 och 95 möjligen bör preciseras samt att det, för att minska utrymmet för artikel 308, bör skapas särskilda rättsliga grunder för de områden som artikel 308 idag frekvent används för kombinerat med en snävare formulering av artikeln.
Samtidigt som fördragen blir oöverskådliga och det är svårt att avgöra vad EU beslutar om och inte beslutar om, innebär det även att unionen blir svagare inom de områden där det finns ett behov av kraftfullt agerande. Vi efterlyser en tydlighet genom att unionens kompetenser samlas i en kompetenskatalog. Denna kan vara uppdelad enligt (1) exklusiva kompetenser, (2) kompetenser delade mellan unionen och medlemsstaterna samt (3) frågor där unionen används som mellanstatligt samarbetsforum.
Ambitionen är inte att nu försöka göra en indelning i vilka kompetenser som bör definieras under respektive rubrik, utan snarast att inleda en diskussion om hur man ska tydliggöra dels unionens kompetenser, dels vilka frågor som ska vara föremål för gemensamt agerande. Vad som ovan sagt om skapandet av en kompetenskatalog bör ges regeringen till känna.
Det är troligt att det kommer att finnas en hård kärna i unionen med en mycket bred uppslutning och som knappast kommer att ändras särskilt snabbt. Hit hör t.ex. frågor om institutionella arrangemang och rösträttsregler. I strävan efter att ha en författning som kan förändras över tiden krävs emellertid också ett arrangemang som gör att t.ex. kompetenskatalogen kan förhandlas om på ett smidigare sätt än att lyfta upp hela fördraget till omförhandling. På samma sätt har man resonerat även inom gemensamma områden, som t.ex. utrikes- och säkerhetspolitiken, där man kräver enhällighet om gemensamma insatser, men tillåter beslut om praktiska åtgärder att fattas med kvalificerad majoritet.
Vi menar därför att man bör fullfölja en sådan tanke genom att dela upp konstitutionen i två delar: en fast kärna som bör vara mycket svår att förändra och ett avsnitt som behandlar unionens politiska innehåll, däribland kompetenskatalogen. Den senare bör man finna former för att fatta beslut om under enklare former, även om kravet på enhällighet bör kvarstå. Vad som ovan sagts om uppdelning av EU:s konstitution i två delar bör ges regeringen till känna.
I dag präglas EU ännu av ett stort antal procedurer för beslutsfattande. I stor utsträckning sammanfaller dessa med varandra. Rimligen bör det vara tillräckligt med tre eller fyra beslutsprocedurer för att täcka de situationer som uppstår genom den ovannämnda kompetenskatalogen. Inom områden där unionen har exklusiv kompetens bör beslut fattas genom majoritetsbeslut i de båda beslutande organen. Inom områden där det förekommer endast ett mellanstatligt samarbete bör beslut självfallet fattas med enhällighet inom ministerrådet och parlamentet ha ett begränsat inflytande.
En något mer komplicerad fråga är hur delade kompetenser bör hanteras, t.ex. genom majoritet i parlamentet och enhällighet i ministerrådet, eller genom att de båda institutionerna hanterar olika delar av frågorna. Sådana konstruktioner är inte främmande t.ex. i USA, där senaten ensamt godkänner ingångna traktat utan representanthusets godkännande.
En ytterligare fråga är vilken typ av majoritet som ska krävas. Vi är öppna för att beslut i parlamentet bör ske genom enkla majoriteter. Frågan är snarast på vilket sätt beslut bör fattas i ministerrådet i framtiden. En attraktiv lösning är att tillämpa ett slags kvalificerad dubbel majoritet, där en kvalificerad mängd röster, representerande en kvalificerad majoritet av befolkningen i medlemsstaterna, tillåts fälla avgörandet. Det skulle garantera ökade möjligheter att blockera beslut såväl för flera små medlemsstater tillsammans som för ett fåtal stora medlemsstater. Därigenom kan också balansen mellan små och stora staters intressen bevaras. Vad som ovan sagts om beslutsprocedurens förändring och förtydligande bör ges regeringen till känna.
Tillkomsten av en europeisk ombudsman var ett viktigt steg för att stärka medborgarnas möjligheter att hävda sin rätt också gentemot EU:s institutioner. Denna form av kontrollerande makt bör stärkas ytterligare genom en rätt att också ställa krav på förändring i institutionerna och omprövning av fattade beslut. I det arbetet är också en ytterligare förstärkt insyn, genom utveckling av allmänhetens rätt till avgiftsfri tillgång till handlingar på sitt eget språk hos EU-institutionerna, angelägen. Detta bör ges regeringen till känna.
Den stadga om mänskliga rättigheter som tagits fram innebär ett viktigt steg mot en tydlig rättsordning som värnar individers rättigheter gentemot institutioner. Stadgan om de mänskliga rättigheterna bör införlivas i EU-fördragen (eller en framtida konstitution). Europaparlamentet och Europarådets parlamentariska församling har flera gånger sagt att det bästa sättet att säkerställa förenlighet mellan Europakonventionen och EU:s lagstiftning om de mänskliga rättigheterna är att EU ansluter sig till Europakonventionen. Vad som ovan anförts om införlivandet av stadgan för de mänskliga rättigheterna i en framtida konstitution bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att undanröja missförhållandet att EU, som tilldelats befogenheter av sina medlemsstater, inte är avtalspart till Europakonventionen tillsammans med sina medlemsstater. Om EU undertecknade Europakonventionen skulle EU omfattas av samma externa kontroll av de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna. Medborgare i hela EU-området skulle därmed åtnjuta samma nivå av skydd, oavsett om det är i förhållande till nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning, med den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som sista instans.
De politiska institutionerna kan i sig inte utveckla det civila samhället. Ändå är det en angelägen gemensam uppgift att ge förutsättningarna för en utveckling av en gränsöverskridande politisk diskussion och ett gemensamt agerande. Det är viktigt att EU:s medlemsstater och institutioner tar sig an utmaningen att möta det spirande samarbete som finns också i de öppet EU-kritiska nätverken. Samtidigt bör de nationella politiska partierna och respektive parlamentariker ta det på sitt ansvar att bidra till en mer utvecklad debatt där fler görs delaktiga. Ett sådant inslag är naturligtvis att utveckla dialogen med de valda Europaparlamentarikerna och att utveckla formerna för ökade och återkommande kontakter och utbyten mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
På många håll i Europa finns väl fungerande civila samhällen, regionalt och nationellt. I processen måste andra länder lära av dessa exempel och samtidigt eftersträva förutsättningar för nationella och regionala civilsamhällen att bli transnationella och transregionala.
Den europeiska unionens konvent har en historisk möjlighet: att lägga grunderna för en genuint demokratisk europeisk union som är i stånd att möta dagens utmaningar och morgondagens möjligheter. I dagens värld, där ekonomiernas globalisering och den internationella oron över miljö, fattigdom och brott ökar utmaningen att skapa globala demokratiska strukturer, kan endast ett förenat och utvidgat Europa möta medborgarnas behov samt bidraga till fred och säkerhet.
Dessa mål kan endast nås på basen av en ambitiös reform av institutionerna och procedurerna. EU behöver ett demokratiskt, öppet och transparent beslutsfattande som medborgarna förstår för att sammanbinda människorna i Europa med beslut som fattas i deras namn.
Det kommande Europa bör ha medborgarnas bästa för ögonen innefattande verkliga rättigheter och skyldigheter samt vara baserat på våra gemensamma europeiska värderingar. För att unionen ska kunna attrahera lojaliteten och stödet av medborgarna måste unionen vara trovärdig i sin politik, effektiv i sina handlingar och framgångsrik i sina resultat. Detta är utmaningarna för den europeiska unionens konvent.
Regeringen skriver i budgetpropositionen 2002/03:1: ”Information om EU till den svenska allmänheten har fortsatt hög prioritet och bedrivs med hög ambitionsnivå. Till de sakområden som prioriteras hör EU:s utveckling och framtid samt utvidgningen.” Detta om något förpliktigar regeringen att initiera, presentera sina åsikter och aktivt delta i den allmänpolitiska debatten. Till dags dato har regeringen ytterst sporadiskt deltagit i debatten om EU:s framtid. Vi anser att regeringen bör lägga fram sin syn på hur EU:s framtid ska formas. När det gäller regeringens representanter i konventet bör även de bli mer aktiva i debatten om EU:s framtidsfrågor. Vad som ovan anförts om att regeringen bör bli mer aktiv i debatten om EU:s framtidsfrågor bör ges regeringen till känna.
En regeringskonferens planeras till år 2004. Den kommer eventuellt att avslutas under det nederländska ordförandeskapet i EU. I kontrast till tidigare regeringskonferenser kommer fördragsändringarna år 2004 att ha utarbetats av europeiska konventet. Regeringskonferensen ska i så hög grad som möjligt följa konventets rekommendationer. Ytterligare diskussioner och aktiviteter kommer dock att krävas i samband med regeringskonferensen. I detta skede är det inte klart om Nicefördraget kommer att ha ratificerats 2004. Ett antal problem som inte har fått en tillfredsställande lösning i Nicefördraget måste tas upp igen.
Enligt RO 10 kap. 2 § ska regeringen fortlöpande informera riksdagen om sin syn på förslag från kommissionen. Regeringen ska fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. Regeringens arbetssätt i EU-frågor har under den senaste mandatperioden präglats av bristande återkoppling till riksdagen. Under den senaste mandatperioden skedde flera tillfällen när regeringen, mer eller mindre, ställde riksdagen inför fullbordat faktum. De inträffade händelserna visar på regeringens bristande ambitioner och glömska vad avser att utforma Sveriges politik i EU i samråd med riksdagen. Regeringen utnyttjar sitt informationsövertag i EU-frågor på ett sätt som minskar medborgarnas insyn och de folkvaldas kontrollmakt. Inför nästa regeringskonferens är det av yttersta vikt att medborgarna är en del av den politiska processen. Riksdagen måste få ta del av frågor i ett tidigare skede än vad som skett hittills. Regeringen bör därför i fortsättningen lägga ökad vikt vid den tidiga förankringsprocessen, inklusive diskussioner med fackutskott om vitböcker, samråd med riksdagen om regeringstjänstemäns arbete i gemensamma arbetsgrupper m.m. Vad som ovan sagts om tidig förankringsprocess i EU-frågor i riksdagsarbetet bör ges regeringen till känna.
Den svenska konjunkturen mattades av under 2001. Inte minst syns detta när det gäller antalet redovisade varsel på arbetsmarknaden som fördubblades jämfört med året innan. Likaså framgår denna utveckling i flera andra mått, såsom industrins orderingång och småföretagens framtidsförväntningar för att endast nämna några. Den internationella konjunkturen är fortsatt svag. Krigshotet mot Irak och det fortsatt raset på världens börser hämmar framtidstron.
Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg och införande av euron som valuta är i första hand en praktisk ekonomisk-politisk fråga. Till fördelarna med en svensk anslutning hör en ökad transparens ifråga om priser på varor och tjänster länder emellan, lägre växlingskostnader och minskade valutarisker för företag samt minskade valutarisker för enskilda länder. Konvergenskriterierna ställer också upp ett antal krav på grundläggande mål finanspolitiken i medlemsländerna måste uppnå.
Många av de argument som förts fram i den svenska debatten bygger på den svenska ekonomins oförmåga till konkurrenskraft och långsiktig tillväxt. Den nu förda politiken med reformer för lånade pengar och grundlösa antaganden om den ekonomiska utvecklingen riskerar att uppfylla dessa farhågor.
Ännu har inte den gemensamma penningpolitiken övertygat. Eftersom ECB än så länge undvikit att klart och tydligt formulera ett mål för inflationen och ett intervall kring detta, blir dess penningpolitik mindre förutsägbar, svårare att uttolka och svårare att utvärdera för euroområdets medborgare, folkvalda och marknadsaktörer. Ett annat problem är bristen på transparens och öppenhet i den penningpolitiska processen. ECB måste ta ytterligare steg mot större öppenhet och tydligare kommunikation.
För att euron ska kunna bli en stark valuta måste också de deltagande ekonomierna vara starka. Detta är också tanken bakom konvergenskriterierna. Så som de är utformade i dag innebär de knappast kraftfulla krav på de deltagande ekonomierna. De är närmast ett bevis på att de politiska övervägandena och önskemålen om att inkludera så många länder som möjligt fått stå framför de ekonomiska kraven på valutan.
Med en gemensam penningpolitik kommer inte längre penningpolitiken och ränteläget att anpassas efter svensk konjunktur, utan efter hela euroområdet. Om Sverige hamnar ur fas med övriga euroområdet innebär detta att variationen i inflationstakten i Sverige kommer att bli större.
Ännu är det för tidigt att säga såväl hur euron utvecklar sig som hur man hanterar de prövningar som väntar. Så här långt har inte ECB:s agerande varit särskilt övertygande. Under sådana förutsättningar har en stark och självständig svensk ekonomisk politik med höga krav på budgetbalans, amorteringar på statsskulden och minskat utgifts- och skattetryck stora möjligheter att klara sig bättre utanför euron.
En tydligare finanspolitik i förening med en fortsatt stringent penningpolitik skulle underlätta såväl en knytning till euron som en fortsatt självständig valuta.
Mot denna bakgrund ser Centerpartiet ingen anledning att påskynda en knytning till euron. Snarare så överväger i dag Sveriges bristande beredskap för en gemensam penningpolitik och osäkerheten kring den europeiska penningpolitikens utveckling de fördelar som finns med ett medlemskap. Givetvis kan detta ändras, och Centerpartiet kommer därför noggrant att följa ECB:s utveckling de kommande åren. Sveriges långsiktiga förhållande till euron ska avgöras utifrån vunna erfarenheter.
Under en nedgång som denna märks betydelsen av flytande växelkurs. En lägre värdering av kronan har under konjunkturavmattningen gjort att konkurrenskraften för svenska företag ändå varit god. Långsiktigt måste inriktningen vara att stärka den svenska kronan genom stabila offentliga finanser och låg inflation.
En folkomröstning bör hållas tidigast hösten 2003. Detta baserat på det faktum att Sverige bör nyttja den kommande tiden till att dra erfarenheter av EMU-projektet under en konjunkturcykel. Svaret på frågan som ställs i en folkomröstning ska vara ett tydligt ja eller nej till svenskt medlemskap. Det är väsentligt att det ges tillräckligt med tidsutrymme från det att tidpunkt för folkomröstningen fastställts till dess att den faktiskt genomförs. Ett minimum för detta måste vara sex månader. Det är viktigt att de kampanjer som drivs inför folkomröstningen av staten garanteras ett likvärdigt offentligt stöd. Vad som ovan sagts om EMU-folkomröstningen och de praktiska arrangemangen bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |