Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att företag, organisationer och myndigheter skall ta fram uppförandekoder för utlandsarbetande personal.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att uppförandekoder när det gäller problemet med köp av sexuella tjänster skall innehålla på följder om dessa bryts.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige inom EU och FN verkar för att liknande uppförandekoder tas fram för utlandsarbetande personal.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till AU.
Det ökande problemet med människohandel har på senare tid uppmärksammats alltmer och omvärlden har börjat agera, bland annat genom att skärpa lagstiftningen. I Sverige antogs i juli 2002 en lag som kriminaliserar människohandel för sexuella ändamål. FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, öppnades för undertecknande i december 2000. Inom EU håller ett rambeslut på att antas gällande människohandel som syftar till sexuell exploatering och arbetskraftsexploatering. Rambeslutet, vars bestämmelser sedan ska genomföras av medlemsstaterna, behandlar bland annat definitioner av människohandel och strafflängd. Varje år hämtas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden och tvingas att arbeta inom framförallt prostitution. Enligt FN faller mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandeln varje år. IOM (International Organisation for Migration) uppskattar att 120 000 kvinnor och barn förs in till EU varje år, de flesta via Balkan. De som drabbas är fattiga, de är maktlösa och deras mänskliga rättigheter kränks. Vinsterna från handeln med människor är så stora att verksamheten kan jämföras med den internationella drog- och vapensmugglingen. FN uppskattar att de kriminella grupperna tjänar cirka 7 miljarder dollar varje år på handeln med kvinnor och barn. Frågan om varför denna människohandel för sexuella ändamål uppstår har många svar. Just fattigdom, kvinnors och barns underordning i samhället och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna är några av de mest grundläggande anledningarna till den utbredda handeln.
Efterfrågan på sexuella tjänster spelar naturligtvis också en avgörande roll i problemets utbredning. Det är idag tydligt i t.ex. krigsdrabbade länder att problemet växer i och med ökad internationell närvaro. Utländsk personal ute på internationella uppdrag köper sex och utnyttjar kvinnor och flickor som ofta har fallit offer för människohandlare.
I den allmänna debatten om hur vi ska kunna arbeta mot människohandel för sexuellt utnyttjande är det viktigt att lyfta fram det ansvar som svenska organisationer, företag, myndigheter och institutioner har för den personal som skickas ut på uppdrag i annat land. Vi i Sverige behöver en gemensam uppförandekod så att inte svenskar bidrar till att kvinnor och barn tas som slavar och berövas alla sina mänskliga rättigheter.
Det är en nationell angelägenhet att inte svenskar genom sina sexköp bidrar till att pumpa in pengar i den organiserade brottsligheten som människohandeln i många fall är en del av. Den som arbetar utomlands, antingen på tillfällig resa eller som anställd på plats, representerar sin arbetsgivare. De anställdas beteende, även utanför arbetstid, ger en återspegling på hela organisationens, myndighetens, institutionens eller företagets anseende. Sverige har ofta spelat en viktig roll i världen för att driva frågor om kvinnors och barns rättigheter. Det är viktigt att vi fortsätter detta arbete genom att även påverka internationella organisationer och institutioner att förbättra regler för och uppföljning av hur deras anställda beter sig på utlandsuppdrag. Genom att vi har en svensk uppförandekod blir detta arbete mer konkret och lättare att bedriva.
Idag har flera svenska organisationer uppförandekoder. Det är dock inte många som tar upp frågan om hur man ska agera om en anställd utnyttjar prostituerade. Än färre visar på kopplingen mellan sexköp och stöd till människohandel och organiserad brottslighet. Det är också oklart om det finns någon uppföljning av huruvida koderna följs, eller vilken påföljd ett brott mot uppförandekoden får.
Påföljderna för den som bryter mot uppförandekoden ska vara tydliga och kännbara. Den anställda ska informeras om dessa påföljder innan uppdraget påbörjas. Om en av organisationens anställda noterar att en kollega bryter mot uppförandekoden ska tydliga regler finnas för hur den anställde ska agera och vart han/hon ska vända sig. Organisationen ska uppmuntra att de anställda agerar för att hindra kollegor från att bryta mot uppförandekoden.
Sverige är idag med i en gemensam nordisk-baltisk kampanj för att förhindra människohandel och prostitution. I arbetet med denna kampanj skall man ta fram gemensamma riktlinjer rörande människohandel för svenska statsanställda. Jag menar att i den mån svenska företag, organisationer och myndigheter saknar det, krävs något så tydligt som en uppförandekod med tydliga påföljder vid brott för att på ett verkningsfullt sätt motverka att svenska anställda bidrar till fortsatt människohandel. Ambitionsnivån för en sådan uppförandekod måste omfatta alla anställda i Sverige som sänds ut i arbete utanför Sveriges gränser, inte bara statsanställda.
Att nå en minskad handel med människor för sexuella ändamål och köp av sexuella tjänster som sådana i världen är viktigt för Sverige. Det ligger i linje med svensk utrikespolitik att verka i denna riktning. Uppförandekoder vad avser köp av sexuella tjänster för svenskar i utlandstjänst ligger också helt i linje med Sveriges jämställdhetspolitik och kan ses som en förlängning av de jämställdhetsplaner företag, organisationer och myndigheter idag är skyldiga att upprätta.
Människohandel för sexuella ändamål är inte främst en fråga om nationell säkerhet, inte bara en kamp mot organiserad brottslighet och illegal migration. Framför allt är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Ur ”Trafficking in Human Beings in Southeastern Europe”, rapport av Unicef/UNHCHR/OSCE-ODHIR, år 2002.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Ångström (mp) |