EU förenar i dag 380 miljoner européer och står inför en historisk möjlighet att knyta samman hela Europa. I denna brytpunkt måste Sverige delta fullt ut i ett EU som förenar sammanhållning med mångfald. Det gäller i synnerhet när EU nu står inför en avgörande förnyelse. EU:s framtidsdebatt är en debatt om framtiden också för Sverige.
Utvidgningen av EU är i dag den viktigaste uppgiften för unionen. Sverige måste driva på så att EU följer sin tidtabell som innebär medlemskap år 2004 för de kandidatländer som uppfyller medlemsvillkoren. Sverige skall dessutom verka för att deras EU-medlemskap blir fullständigt, bl.a. vad gäller människornas fria rörlighet.
Genom att Sverige står utanför euro-samarbetet råder valutaoro med en svag krona. Det leder till högre priser och räntor som urholkar välståndet. Regeringen bör redan i höst presentera en tidtabell över processen för beslut om euron.
Den fria rörligheten för medborgare i EU-länder är central. Med öppna gränser och fri rörlighet inom Europa blir det också naturligt med gemensamma regler för invandring och en gemensam flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik skall baseras på humanitet och en gemensam ansvarsfördelning.
Det finns fortfarande alltför många inskränkningar i den inre marknadens funktionssätt. Detta hindrar företag från att skapas och växa, och därmed EU från att utnyttja sin fulla ekonomiska potential. EU måste arbeta för att få bort offentliga monopol, som t.ex. post, medier, energi, person- och varutransporter.
Det är orimligt att inte utvecklingsländer skall kunna exportera rå-, textil- och industrivaror tullfritt till EU:s medlemsländer. EU bör tillsammans med USA ta initiativ till att avveckla alla i-länders tullar samt ta fram en plan för att successivt avveckla jordbrukssubventionerna.
EU skall inte utvecklas till att bli en transfereringsunion med beskattningsrätt. Kostnaderna för jordbrukssubventioner och regionalstöd i de nuvarande medlemsländerna bör minskas. EU:s regionalpolitik måste reformeras.
Sverige bör verka för en ökad harmonisering av miljöreglerna i EU. Det är också viktigt att medlemsländerna kan ta hänsyn till specifikt känsliga förhållanden och besluta om egna strängare miljöregler än de gemensamma minimireglerna.
För att motverka en sämre säkerhet för medborgarna måste det till ett kraftfullt, gränsöverskridande polissamarbete mot den grova, organiserade internationella brottsligheten. Det är viktigt att EU verkligen förmår att bygga upp Europol och Eurojust till effektiva organisationer.
EU grundas på fördrag mellan medlemsländerna. EU bygger på maktbalans och inte på parlamentarism. EU:s institutioner skall vara starka och självständiga och därmed kunna balansera varandra.
Utgångspunkten i EU:s framtidsarbete bör vara principen om den begränsade statsmakten. Det bör inte vara lätt att ge EU ny kompetens. Det är också viktigt att medborgarna tydligt ser var EU:s ansvar ligger och att det finns möjlighet att utkräva det politiska ansvaret från EU:s olika institutioner.
EU bör fokusera på sex huvuduppgifter: den inre marknaden, den gemensamma valutan, den fria rörligheten, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt kampen mot gränsöverskridande brott och miljöföroreningar.
Sverige befinner sig i en helt annorlunda säkerhetspolitisk situation än för ett decennium sedan. När spänningen mellan öst och väst inte längre är den dominerande utmaningen förlorar gamla föreställningar om militär alliansfrihet och neutralitet sin relevans. Svensk säkerhetspolitik måste vara långsiktig och föras aktivt. Framtida hot mot vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap med andra fria och demokratiska länder.
1 Sammanfattning 22
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 25
4 Ett friare och öppnare EU 27
4.1 Inledning 27
5 Utvidgningen är EU:s viktigaste uppgift 27
6 Ja till svenskt euromedlemskap 28
7 Fri rörlighet och en human asyl- och invandringspolitik 28
8 Fördjupa och utvidga den gemensamma marknaden 29
9 Frigör handel och reformera jordbrukspolitiken 29
10 Inga onödiga utgifter 30
11 Bekämpa gränsöverskridande miljöproblem 30
12 Bekämpa narkotika och organiserad brottslighet 31
13 Det framtida EU 31
14 En fri och säker nation 34
15 Nato – den europeiska säkerhetens kärna 35
16 ESDP – ett viktigt komplement till Nato 35
17 Östersjöperspektivet 37
18 En aktiv Rysslandspolitik 37
19 Ukraina och Vitryssland 38
20 Stärk OSSE 38
21 Frihet och välstånd för hela Europa 39
22 Stöd till EU:s kandidatländer 40
23 Medlemskapsperspektiv för västra Balkan 41
24 Knyt det östligaste Europa närmare väst 41
25 Frihandel i hela Medelhavsområdet 42
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall driva på att EU följer sin tidtabell för att vara beredd att välkomna nya medlemmar år 2004.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör presentera en tidtabell över processen för beslut om Sveriges anslutning till euron.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en informationsinsats för att öka kunskapen om euron.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s flyktingpolitik skall baseras på humanitet och gemensam ansvarsfördelning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall verka för att utvidga den inre marknaden och avskaffa monopol.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att söka sjukvård i EU.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s s.k. TV-direktiv bör avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera EU:s regionalpolitik.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till regionalt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall avveckla sina tullar och antidumpningsåtgärder.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall bli en transfereringsunion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU-budgetens tak skall ligga fast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall förbättra möjligheten att beivra fusk och bedrägerier med EU:s medel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en ökad harmonisering av miljöreglerna i EU.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska Sveriges och EU:s utsläpp av växthusgaser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att bygga upp Europol och Eurojust till effektiva organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s framtidsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Natos centrala roll för europeisk säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att Sverige inte hamnar i en situation där Sverige utgör det enda av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför Nato.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige tar sitt ansvar för att kapacitetsmålen inom ESDP möts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s krishanteringsinsats skall ske i enlighet med FN-stadgans principer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall stödja de baltiska staternas önskan om Natomedlemskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ha beredskap att snabbt ställa resurser till förfogande för utökade insatser på Balkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medlemskap för de baltiska staterna i Nordiska rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringens kritik av kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter inte skall vara mildare än den som framförs från Europarådet och OSSE.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att OSSE tar ett utökat ansvar för säkerheten i Östeuropa och Centralasien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges stöd till de baltiska staterna främst skall inriktas på militärt stöd och annan suveränitetsuppbyggnad, miljöförbättrande åtgärder och smittskyddsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svenskt bistånd till Central- och Östeuropa.
1 Yrkandena 2–3, 12 och 13 hänvisade till FiU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SfU.
3 Yrkandena 5, 8 och 10 hänvisade till NU.
4 Yrkande 6 hänvisat till SoU.
EU-projektet handlar i grunden om frihet, fred och ökat välstånd på vår kontinent. Att människor fritt kan resa, arbeta, starta och driva företag, studera, pensionera sig eller bo i hela Europa bidrar till en positiv ekonomisk utveckling och därmed ökat välstånd på den europeiska kontinenten. Länder som är nära sammanflätade både politiskt och ekonomiskt väljer samarbete framför konflikt.
I dag förenar EU 380 miljoner européer och står inför en historisk möjlighet att knyta samman hela Europa. Detta innebär att drömmen om ett enat Europa håller på att bli verklighet. Sverige måste gå i spetsen för denna ökade europeiska samverkan.
Sveriges möjlighet att vara en framträdande aktör försvåras dock av att den svenska regeringen inte vet vad man vill med EU. Dessutom stöder sig regeringen på Vänsterpartiet och Miljöpartiet som vill att Sverige skall lämna det europeiska samarbetet – en direkt utvecklingsfientlig tanke.
EU har en central uppgift i det europeiska integrationsarbetet. Det innebär dock inte att EU skall göra allt. För oss moderater är det självklart att EU inte skall syssla med sådant som görs bättre av medborgarna själva, eller på kommunal eller nationell nivå. Strävan måste vara att ta bort hinder utan att likrikta i syfte att skapa ett friare och öppnare Europa.
Utvidgningen av EU till att omfatta alltfler länder från Central- och Östeuropa är i dag den viktigaste uppgiften för unionen. Det finns nu en historisk möjlighet att ena Europa och läka de sår som järnridån skapade mellan Väst- och Östeuropa. Genom ett allt större EU får de nya demokratierna bättre och stabilare villkor för att växa ikapp de länder som varit förskonade från socialism och planekonomi. Målet måste vara att främja och säkra frihet, fred, säkerhet och välstånd i hela Europa. De privilegierade EU-staterna har ett moraliskt ansvar för att denna chans inte kastas bort.
EU har gjort ett bestämt politiskt åtagande att de länder som är redo att bli medlemmar skall få möjlighet till detta. Många kandidatländer arbetar hårt mot detta mål och gör goda framsteg. Dessa länder och deras medborgare får inte svikas. Sverige måste driva på så att EU följer sin tidtabell som innebär medlemskap år 2004 för de kandidatländer som uppfyller medlemsvillkoren. Sverige skall dessutom verka för att deras EU-medlemskap blir fullständigt, bl.a. vad gäller människornas fria rörlighet.
De nya medlemmarna har en annorlunda historisk bakgrund med en väsentligt lägre levnadsstandard. I gengäld genomgår de en mycket snabbare utveckling. Utvidgningen blir därmed en vinst för kandidatländerna, för det nuvarande EU och för Europa i dess helhet.
Sverige bör vara med i eurosamarbetet. Genom att regeringen valt att ställa Sverige utanför eurosamarbetet råder valutaoro med en svag krona. Det leder till högre priser och räntor som urholkar välståndet. Dessutom minskar Sveriges inflytande i Europasamarbetet. Svenska folkets kunskap om euron kan endast öka om regeringen stimulerar till en öppen debatt i frågan.
En gemensam valuta underlättar för både företag och konsumenter genom minskad valutaosäkerhet, långsiktigt lägre räntor, ökad handel och därmed lägre priser på den inre marknaden. Det blir lättare för privatpersoner och småföretag att agera över gränserna när man skall resa, handla, göra affärer, spara, låna, investera, köpa hus, studera eller pensionera sig. Ett euro-medlemskap skulle öka Sveriges möjligheter att dra till sig direktinvesteringar, vilket är av avgörande betydelse för att svenska företag skall kunna hävda sig på världsmarknaden och för att nya arbetstillfällen skall kunna skapas.
Sverige måste så snabbt som möjligt få ta del av de fördelar som den gemensamma valutan innebär. Därför bör regeringen redan i höst presentera en tidtabell över processen för beslut om euron. Så snart ett beslut om en svensk euro-anslutning är fattat bör Sverige ansluta sig till ERM2. Det behövs också en informationsinsats om euron i syfte att öka kunskapen och intresset hos svenska folket. För att förkorta övergångsperioden måste myndigheter, banker, företag och andra aktörer förbereda sig för en euro-anslutning.
Den fria rörligheten för medborgare i EU-länderna är central. I dag tas rätten att fritt röra sig inom EU för given. Det är möjligt att resa, arbeta, studera, starta företag eller pensionera sig i andra EU-länder. Det är därmed naturligt att avveckla gränskontrollerna och göra rörligheten fullständig.
Med öppna gränser och fri rörlighet inom Europa blir det också naturligt med gemensamma regler för invandring och en gemensam flyktingpolitik. Det är nödvändigt för att de immigranter och flyktingar som kommer till Europa skall kunna åtnjuta samma fria rörlighet som medborgare i andra EU-länder.
Öppenheten måste vara både Sveriges och EU:s ledstjärna. De som genom arbete vill bygga en ny framtid i vår del av världen skall kunna göra det. Med en krympande befolkning i arbetsför ålder får Europa i framtiden ett allt större behov av invandrad arbetskraft för att trygga välståndet. EU:s flyktingpolitik skall baseras på humanitet och en gemensam ansvarsfördelning. Skyddsbehovet är och skall vara flyktingpolitikens fundament, i dag i den nationella politiken och i morgon i en EU-gemensam flyktingpolitik.
Europasamarbetet har frigjort de europeiska ekonomierna. Genom ökad konkurrens och utvecklingstryck uppnås en högre effektivitet, vilket möjliggör en snabbare tillväxt. Tillväxt skapar trygghet och välstånd samt ett rikt utbud av anställningsmöjligheter.
EU:s toppmöte i Lissabon var tänkt som ett viktigt första steg för att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Det blev emellertid ett fiasko eftersom de socialdemokratiska regeringarna i EU:s medlemsländer inte klarar av att fullfölja åtagandet att liberalisera sina ekonomier. Den tidigare snabba avregleringstakten har stannat upp.
Det finns fortfarande alltför många inskränkningar i den inre marknadens funktionssätt, främst beroende på nationella regleringar och monopol. Dessa hindrar företag från att skapas och växa, och därmed EU från att utnyttja sin fulla ekonomiska potential. Därför måste arbetet med att fördjupa, avreglera och utvidga den inre marknaden accelereras.
EU måste arbeta för att få bort offentliga monopol, som t.ex. post, medier, energi, person- och varutransporter. Avregleringar och regelförenklingar måste också skyndas på. Vidare måste den inre marknaden öppnas för skattefinansierade tjänster som utbildning, social service, hälso- och sjukvård. Det faktum att de sociala systemen och betalningsskyldigheten beslutas i varje medlemsland får inte hindra rätten för individen att söka en offentligfinansierad tjänst som är betald från hemlandet även i andra länder. En sådan rätt skulle stärka situationen inte minst för de svårt sjuka som inte får vård i tid och andra som nu har svårt att få sina behov tillgodosedda.
Redan i dag är EU:s industritullar låga. Men det räcker inte. Det är orimligt att inte utvecklingsländer skall kunna exportera tullfritt till EU:s medlemsländer. EU måste ytterligare öppnas mot omvärlden och helt avveckla industritullarna. Antidumpningsåtgärder skall enbart användas för att motverka statsstöd i exportländer.
EU bör dessutom tillsammans med USA ta initiativ till att avveckla alla i-länders tullar. Därmed kan processen i WTO få en ny start, vilket särskilt skulle gynna u-länderna.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik är dyr och snedvrider marknaden. En världsmarknadsanpassning av den europeiska jordbrukssektorn är angelägen både med hänsyn till EU-utvidgningen och till vikten av att skapa en sund världsmarknad för jordbruksprodukter. Världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter är ofta konstlat låga till följd av subventioner och åtföljande dumpning från de skyddade marknaderna. Detta drabbar framför allt de fattigaste bönderna i utvecklingsländerna. EU bör därför ta fram en plan för att successivt avveckla jordbruksskyddet.
EU skall inte utvecklas till att bli en transfereringsunion med beskattningsrätt. Nyttan av EU för var och en ligger inte i att unionen delar ut bidrag på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom har det förekommit fusk och bedrägeri med pengar som kanaliseras via EU:s budget.
EU:s budgettak måste ligga fast. Finansieringen skall som hittills ske via avgifter från medlemsländerna. Kostnaderna för jordbrukssubventioner och regionalstöd i de nuvarande medlemsländerna bör minskas. Bidragsbestämmelserna skall göras klarare och mer entydiga. EU måste kraftfullt förbättra kontrollen och möjligheten att beivra fusk och bedrägerier.
EU:s regionalpolitik måste reformeras. Att betala in pengar till EU för att sedan få tillbaka dem i form av strukturstöd är fel. I stället för att ge riktade bidrag till svaga regioner i medlemsländer bör det i stället ske en avräkning på medlemsavgiften för de regioner som ligger väsentligt under genomsnittet av EU:s medelinkomst.
Däremot bör EU stödja gränsöverskridande regionalt samarbete, och framför allt mellan länder som tidigare har varit i konflikt med varandra eller har spända relationer. Särskilt viktigt är att stödja samarbete över gränsen mellan kandidatländer och länder längre österut, t.ex. mellan Baltikum och Ryssland.
Föroreningar i luften och i haven känner inga gränser. Miljöstörningarna medför att naturen långsiktigt förändras och att många arter hotas av utrotning. En långtgående minskning av den biologiska mångfalden skulle i sin förlängning hota jordens förmåga att försörja oss. Försurningen och miljöföroreningarna i Europa beror till stor del på nedfall som kommer från många länder. Vikten av samarbete över gränserna på miljöområdet kan inte nog understrykas.
EU ger medlemsstaterna en möjlighet, och en viktig roll, att motverka miljöföroreningar över gränserna. Sverige bör därför verka för en ökad harmonisering av miljöreglerna i EU inom den gemensamma miljöpolitiken. Det är också viktigt att medlemsländerna kan ta hänsyn till specifikt känsliga förhållanden och besluta om egna strängare miljöregler än de gemensamma minimireglerna. EU:s miljögaranti innebär att medlemsländerna får införa strängare regler.
Den senaste tidens utveckling visar att det är en ohållbar politik att göra Europa mer beroende av fossila bränslen. Detta sker för närvarande i många länder, inklusive Sverige med stängningen av Barsebäck I som ett generande exempel. Detta står i rak motsats till åtagandena i Kyotoprotokollet. Initiativ måste tas för att minska Sveriges och EU:s utsläpp av växthusgaser. Det är svårt att ha moralisk ledning om man uppträder dubbelmoraliskt.
En stor del av den organiserade brottslighet som de europeiska länderna konfronteras med har internationell bakgrund eller förgreningar. Ofta har den sitt ursprung utanför EU. Det rör sig om människohandel, s.k. trafficking, narkotikahandel, terrorism, korruption, bedrägeri och penningtvätt. Attackerna i New York och Washington bekräftade än en gång den internationella terrorismens hot mot den fria världen.
Den organiserade brottsligheten har blivit grövre, mer gränsöverskridande och mer svårutredd. De enskilda medlemsländerna kan inte var för sig klara den grova, organiserade internationella brottsligheten. För att motverka en sämre säkerhet för medborgarna måste det till ett kraftfullt, gränsöverskridande polissamarbete mot brott. Detta får emellertid inte ske på bekostnad av centrala rättsprinciper och skydd för den enskildes rättigheter. Den svenska riksdagen bör pröva förslag till följdlagstiftning samtidigt som beslut om ramlagar tas.
Det är viktigt att EU verkligen förmår bygga upp Europol till en effektiv organisation. Att polisen kan hävda sig är också av central betydelse för förtroendet för rättsstaten. Med Eurojust får Europa ett permanent åklagarsamarbete. Det är viktigt att regeringen ger resursanslag så att åklagarväsendet ges möjlighet att fullt ut delta i detta samarbete. Sveriges straffnivåer för gränsöverskridande brottslighet bör inte skilja sig från övriga medlemsstaters. Sverige får inte bli ett skydd eller härbärge för terrorister och annan gränsöverskridande brottslighet.
Tre utgångspunkter är särskilt viktiga i arbetet i EU:s framtidskonvent. Den ena är att det inte bör vara lätt att ge EU ny kompetens. Medlemsländerna bör noga betänka sig innan man överlåter till EU att ta ansvaret för nya uppgifter. Den andra är att när EU har fått ett sådant ansvar måste unionen faktiskt ha möjlighet att fullfölja sin uppgift. Beslutsordningarna måste vara så utformade att unionen verkligen kan leverera till medborgarna det som de förväntar sig. Det är, för det tredje, viktigt att medborgarna tydligt ser var EU:s ansvar ligger och att det finns möjlighet att utkräva det politiska ansvaret från EU:s olika institutioner. EU grundas på fördrag mellan medlemsländerna. EU är alltså ingen självständig statsbildning utan makten över EU ligger hos medlemsländerna.
Romfördraget, som utgör grunden för EU, har genomgått tre betydande revideringar: enhetsakten på 1980-talet (inre marknaden), Maastrichtfördraget i början på 1990-talet (ekonomiska och monetära unionen och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken) och Amsterdamfördraget under den senare delen av 1990-talet.
I Nice i december år 2000 förändrades EU:s beslutsregler inför den stora utvidgning med central- och östeuropeiska länder som unionen nu står inför. Samtidigt beslöts om en mer genomgripande fördragsrevision längre fram.
Efter femtio års framgångsrik verksamhet är det angeläget med en ordentlig översyn av EU:s inriktning och institutioner. Det är särskilt viktigt när EU nu står på tröskeln till att också omfatta huvuddelen av Central- och Östeuropa och antalet medlemsländer blir trettio eller fler på lång sikt.
Ambitionen måste vara att skapa ett sammanhållet konstitutionellt fördrag som är överblickbart och som anger EU:s kompetens och grunderna för dess verksamhet. Fördraget måste godkännas av medlemsländerna. Därmed blir mellanstatlighet även i fortsättningen fundamentet också för överstatliga beslut.
Förändringsprocessen är viktig. Den får sin förankring i medlemsländerna genom ett konvent med en majoritet av deltagarna från de nationella parlamenten i både medlemsländer och kandidatländer.
Konventet skall förbereda den regeringskonferens som beslutar om fördragsförändringen. En god förankring i medlems- och kandidatländerna är särskilt viktig då integrationsprocessen lätt uppfattas ha sitt centrum i de överstatliga intressena. Eftersom det handlar om avvägning mellan EU-kompetens och nationell kompetens är det betydelsefullt att förslagen verkligen har stöd i de nationella opinionerna.
När konventet lagt fram sitt förslag bör det, tillsammans med andra idéer som kommer fram under förberedelseprocessen, ge underlag för den formella regeringskonferens som enligt EU-fördragen måste vara den som arbetar fram den slutliga förändringen.
Utgångspunkten i EU:s framtidsarbete bör vara principen om den begränsade statsmakten. EU skall fokusera på de viktiga uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå, men undvika att ta på sig uppgifter som med fördel bäst utförs av det civila samhället, marknaden eller på nationell eller lokal politisk nivå. EU bör heller inte ta över uppgifter som Europarådet och OSSE (demokrati och mänskliga rättigheter) och Nato (försvar och säkerhetsfrågor) har ansvaret för.
Det är framför allt sex huvuduppgifter som EU bör fokusera på: den inre marknaden, den gemensamma valutan, den fria rörligheten, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt kampen mot gränsöverskridande brott och miljöföroreningar.
Lika viktigt som att EU fokuserar på sina huvuduppgifter är det att inte organisationen överlastas. Det finns ingen anledning att sociala transfereringar skall gå via EU. Det finns därför heller inget skäl till varför EU skall ha en egen beskattningsrätt. Finansieringen av EU:s verksamhet bör som hittills ske via medlemsavgifter av i stort sett samma storleksordning (cirka en procent av BNP) som nu.
Genom utvidgningen österut kommer EU att som medlemmar få länder med betydligt lägre levnadsstandard än de nuvarande västliga medlemsländer-na. Det är viktigt att de nya medlemsländerna får möjlighet att växa snabbare och därmed komma ikapp. Det sker bäst genom tillträde till den gemensamma marknaden och övriga av EU:s verksamheter. Det förmedlemskapsstöd som nu utgår och det regionalstöd som nya medlemmar kommer att få hjälper de nya medlemsländerna att få en snabbare utveckling. Likväl är det viktigt att dessa stödformer är av begränsad omfattning. De kan nu högst utgöra fyra procent av mottagarlandets BNP.
De nya medlemsländerna kan komma ikapp dagens EU-länder genom en snabb tillväxt men inte genom att EU blir en transfereringsunion där stora summor skall föras mellan olika länder. Erfarenheterna från såväl u-länder som från östra Tyskland pekar på att det är tillväxten som är det avgörande för att nå en god levnadsstandard. Stora transfereringar löser inte denna uppgift.
Huvudansvaret för att sätta den grundläggande standarden för mänskliga rättigheter och demokrati i Europa bör förbli hos Europarådet som har utvecklat institutioner för detta. EU bör därför ansluta sig till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter på samma sätt som medlemsländerna är anslutna.
EU behöver ha en hög skyddsnivå för mänskliga rättigheter när det gäller medborgarnas förhållande till EU:s institutioner och lagstiftning. Medborgarnas rättigheter bör tydliggöras och instrumenten för att tillgodose att de verkligen gäller bör utvecklas.
I ett EU med omkring trettio medlemmar är det viktigt att unionen kan fatta beslut. Det får inte bli så att medlemsländerna överför viktig kompetens som EU inte sedan förmår förvalta beroende på beslutsförlamning. Beslut i frågor som EU har att hantera skall i princip ske med kvalificerad majoritet. Har EU fått kompetensen måste EU också få beslutsförmågan.
Oavsett hur tydligt fördragen skrivs kommer det att finnas gränsområden där EU kan utvidga sin kompetens genom en extensiv tolkning av bestämmelserna. Detta bör undvikas genom att i fråga om kompetensavgränsning kräva enhällighet. Ett exempel gäller harmonisering av nationella skatter. Det handlar alltså om nationell kompetens men där en viss harmonisering kan vara önskvärd, t.ex. för den inre marknadens funktion. I sådana fall är det rimligt att ha ett enhällighetskrav eftersom det i praktiken kan handla om en kompetensutvidgning.
EU bygger på maktbalans och inte på parlamentarism. EU:s institutioner skall vara starka och självständiga och kunna balansera varandra. Det måste finnas en välfungerande kommission som med hög kvalitet och integritet förmår agera på de områden som EU har ansvar för. Kommissionen behöver effektiviseras och det kan bli nödvändigt att begränsa antalet kommissionärer.
Vår syn, som bygger på maktbalans med starka och självständiga institutioner, strider helt mot den syn statsministern gett uttryck för. Han förespråkar att rådet får en starkare roll och att rådssekretariatets och kommissionens funktioner skall växa samman i ett längre perspektiv. En sådan maktkoncentration skulle leda till en svagare position för små medlemsländer.
Det bör övervägas om ett i verklig mening allmänt ministerråd behöver införas med ansvar för EU:s sammanhållna institutionella utveckling. I dag är allmänna rådet i praktiken mer ett utrikesministerråd än ett i verklig mening allmänt ministerråd.
EU:s toppmöten bör återgå till att bli en samlingspunkt för stats- och regeringschefer för att i bred mening ange utvecklingsriktning. Som det nu är har toppmötena överlastats. Det har dessutom visat sig finnas en risk för att oöverlagda och otillräckligt beredda beslut har kunnat fattas. Så får naturligtvis inte ske. EU:s beslut måste vara tillräckligt beredda av kommissionen.
De nationella parlamentens viktigaste uppgift är att samråda med och kontrollera de nationella företrädarna i ministerrådet. De svenska och nordiska parlamenten har utvecklat en praxis med insyn och kontroll som borde kunna vara förebild i åtskilliga andra medlemsländer.
När detta är sagt kan det också finnas behov för andra organ där de nationella parlamenten kan utbyta synpunkter. Dock bör det understrykas att det är svårt att ha en ordning där nationella parlamentariker faktiskt skall delta i det löpande arbetet inom EU. Detta låter sig inte göras av det enkla skälet att det nationella parlamentariska arbetet tar så mycket tid att det inte går att vara aktiv på båda ställena samtidigt.
Efter ett halvt sekel är det naturligt att EU nu ser över både sin verksamhet och sina institutionella förhållanden. Det är viktigt att de olika medlemsländerna går in i detta arbete med ett öppet sinne och en vilja att verkligen debattera och diskutera med varandra. EU är en angelägenhet för alla medlems- och kandidatländer.
Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken syftar ytterst till att värna om medborgarnas väl i en fri och säker nation. I dag är kraven på många sätt större på denna politik än under det kalla kriget, då spänningen mellan öst och väst var den dominerande säkerhetspolitiska utmaningen. Sverige skall ha en säkerhetspolitik och ett starkt försvar som kan skydda Sveriges säkerhet och frihet. Trots alla de förändrade villkoren krävs en militär styrka också av konventionellt slag.
Även om Europa blivit säkrare och det inte längre finns något överhängande massivt militärt hot står Sverige i dag inför nya typer av säkerhetshot. Det kan handla om olika former av terroristattacker, även med biologiska och kemiska vapen, eller kärnvapenspridning. Mot dessa nya typer av hot utgör ett nära samarbete mellan Europa och USA den bästa fredsgarantin. Nato utgör den hårda kärnan för säkerhet och stabilitet på den europeiska kontinenten.
Sveriges frihet och säkerhet är beroende av säkerhetspolitisk samverkan med andra länder. Gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet har förlorat sin relevans. Även om EU saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser är det självklart att ett medlemsland inte kan stå neutralt om något annat medlemsland, och därmed unionen, utsätts för hot eller angrepp. Sverige kan inte heller stå likgiltigt om ett grannland utsätts för hot eller angrepp.
Det är viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar i en situation där vårt land utgör det enda av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför Nato. En sådan situation skulle leda till en isolerad position för Sverige, vilket skulle stå i direkt strid med svenska intressen. Den svenska linjen måste vara att ha säkerhetspolitisk handlingsfrihet och inte stå oförberedd i en situation när säkerhetsläget i Östersjöregionen förändras.
Nato växer nu fram för att bli hela Europas freds- och säkerhetsordning i militärt avseende. Praktiskt taget alla länder i Central- och Östeuropa önskar medlemskap i organisationen. Nato har tillsammans med nästan alla övriga europeiska länder skapat ett samarbetsforum för militär samverkan – Partnerskap för fred. USA och Ryssland ser varandra alltmer som naturliga och viktiga samarbetspartner.
I dag utgör ett öppet och nära samarbete med Nato en självklar del av svensk politik. Svensk fredsbevarande trupp i Kosovo och Bosnien står under Natobefäl. Det svenska försvaret anpassas till Natos system och svenska officerare samövar med sina Natokolleger.
Ett svenskt medlemskap i Nato skulle utgöra ett naturligt steg på den väg mot ökat engagemang för samarbete i Europa som varit Sveriges alltsedan 1990-talets början. Ett Natomedlemskap skulle också erbjuda nya möjligheter för Sverige att stärka landets säkerhetspolitiska roll och inflytande. Genom att ta steget in i Nato skulle Sverige ta sin del av ansvaret för en solidarisk utrikespolitik i ett nytt Europa. Det säkerhetspolitiska samarbetet handlar i grunden om gemensamt ansvar.
Sverige bör aktivt medverka till att driva på arbetet med den säkerhets- och försvarspolitiska dimensionen i EU. Erfarenheterna från Balkan visar tydligt att EU:s krishanteringsförmåga måste stärkas. EU:s insatser skall ske i enlighet med FN-stadgans principer. Den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) är ett välkommet komplement till Nato. Att Europa tar större del i och en större andel av militära insatser på den egna kontinenten – i nära samverkan med Nato – stärker den transatlantiska säkerhetsgemenskapen.
Fortfarande är det en realitet att en större kris på den europeiska kontinenten kommer att kräva att Nato agerar militärt. EU-ledda militära insatser kommer endast att bli aktuella i situationer där Nato som helhet valt att inte agera. Vid EU-ledda militära insatser är tanken att Nato skall kunna bistå med militär planering och resurser. Ytterst handlar detta arbete om att formalisera relationerna mellan EU och Nato. Det faktum att Sverige står utanför Nato begränsar vårt inflytande över ESDP-processen.
År 2003 skall EU ha beredskap att snabbt sätta in en militär styrka på upp till 60 000 man samt upp till 5 000 civilpoliser i en krissituation, vilket för att uthålligt uppfyllas kräver betydligt större styrka. När EU tar steget mot en stärkt krishanteringsförmåga krävs att retoriken backas upp med resurser. Det vore inte trovärdigt att bygga upp nya militära strukturer inom EU, utan att tillföra ökad militär kapacitet. Men det handlar också om förmåga till snabba insatser. Det måste finnas väl fungerande beslutsmekanismer och politisk vilja att agera om det uppstår en krissituation som kräver en EU-ledd insats.
ESDP vilar på två ben: konfliktförebyggande och krishantering. Huvudpoängen är att skapa strukturer för att inte behöva ta till krishantering. Men det är endast med en trovärdig krishanteringförmåga i ryggen som man kan skapa verkningsfulla konfliktförebyggande strukturer. Och det är EU:s medlemsländer som ansvarar för att kapacitetsmålen uppfylls.
Flera europeiska länder, däribland Sverige, har kraftigt skurit ned sina försvarsbudgetar. Detta inger oro och sänder en felaktig signal till omvärlden. Sverige måste ta sitt ansvar och bidra till att kapacitetsmålen kan mötas. Detta kräver ökade satsningar och stora förändringar inom det svenska försvaret. Sveriges bidrag till ESDP bör förstärkas med ett stridsvagnskompani och en amfibiestridsgrupp.
Den nuvarande situationen i Makedonien kan komma att ställa krav på en fortsatt internationell närvaro med svenskt deltagande. Den senfärdighet som regeringen uppvisade i Kosovo får inte upprepas i Makedonien. Den svenska styrkan i Kosovo skulle ha varit på plats efter en månad men i verkligheten tog det närmare fem månader. Regeringen måste aktivt vidta åtgärder för att skapa en trovärdig snabbinsatsförmåga.
Erfarenheterna från Balkan visar att militära insatser måste kompletteras med insatser för återuppbyggnad och demokratiuppbyggnad för att uppnå varaktig fred i konfliktdrabbade regioner. Sverige bör hålla en högre beredskap när det gäller civila insatser, inte minst vad gäller poliser. Genom en dimensionering av svensk polis som också tar hänsyn till behoven av poliser i internationell tjänst, kan detta uppnås. Det bör även övervägas vilka polisinsatser vårt land skall kunna bidra med. Med en ökad kapacitet skulle Sverige i ökad utsträckning kunna bidra till att fylla det säkerhetsgap som ofta uppstår mellan militära och civila insatser.
FN:s säkerhetsråd har det övergripande ansvaret för internationell fred och säkerhet. Men det är inte alltid säkerhetsrådet förmår fatta beslut eller ta sitt ansvar när det verkligen gäller. I framtiden kan man komma att stå inför nya kriser där det krävs att det internationella samfundet agerar, trots att inte säkerhetsrådet givit klartecken. Ett sådant agerande skall naturligtvis alltid vara förenligt med FN-stadgans principer. EU:s medlemsländer – Sverige inkluderat – har också enats om att europeisk krishantering skall ske i enlighet med FN-stadgans principer.
Den dag samtliga nordiska och baltiska länder delar samma säkerhetsordning kommer möjligheten att bygga gemensamma lösningar och samarbete att underlättas. Det är lösningar som innebär att alla tar ansvar för varandra och att alla står tryggare.
Det är därför av grundläggande betydelse för säkerheten i Östersjöområdet att de baltiska länderna blir medlemmar i både EU och Nato. De baltiska ländernas Natomedlemskap är också viktigt eftersom det fullföljer de bestämda önskemål som Sverige har om vikten av USA:s engagemang i Östersjöområdet.
Estland, Lettland och Litauen vill bli medlemmar i Nato. Deras strävan att bli Natomedlemmar förtjänar Sveriges fulla stöd. Sveriges militära stöd till dessa länder är av stor betydelse. Det krävs också att regeringen gör en tydlig politisk markering om vikten av Natomedlemskap för de baltiska länderna inför Natos toppmöte i Prag i november 2002, då Estland, Lettland och Litauen sannolikt kommer att inbjudas att bli Natomedlemmar.
Om grannländerna inte ständigt behöver känna sig oroade, är det lättare att ha en öppen attityd till det stora landet som man tidigare har blivit hårdhänt behandlad av. Det är också viktigt för Ryssland. Säkra grannar och säkra gränser bidrar till Rysslands trygghet och till att landet kan bygga säkerhet på grundval av samarbete. Det faktum att de tre länderna Polen, Tjeckien och Ungern nu är Natomedlemmar stärker säkerheten och stabiliteten i Europa. Särskilt Polens medlemskap har stor betydelse för säkerheten i Östersjöområdet.
I likhet med EU och Nato kan Nordiska rådet spela en betydelsefull roll för samarbete och stabilitet i Östersjöregionen. Under ett flertal år har de baltiska länderna samarbetat med Nordiska rådet. Sverige bör nu verka för att dessa länder välkomnas in i samarbetet som fullvärdiga medlemmar. För att ytterligare fördjupa samarbetet och kontakterna runt Östersjön bör områdena i nordvästra Ryssland i stigande utsträckning engageras genom Nordiska rådet.
Relationerna till Ryssland utgör en av huvudfrågorna inom europeisk säkerhetspolitik. Det är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger upp ett långsiktigt och nära samarbete med Ryssland. Ryssland får inte avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden. Risken för en sämre ekonomisk och politisk utveckling är då uppenbar, vilket skulle skapa grogrund för social oro, med mänskliga och politiska risker som följd.
Sverige och EU skall föra en aktiv politik vad gäller Ryssland. Det ligger i Sveriges och EU:s intresse att bistå Ryssland att bygga de strukturer som krävs för att utveckla en väl fungerande marknadsekonomi och en stark demokrati där individen har full frihet. Ett sådant Ryssland kommer att kunna forma ett strategiskt partnerskap med EU-länderna.
Viktiga politiska krafter i Ryssland arbetar för att landet skall bli medlem i Nato. Därmed skulle demokrati, marknadsekonomi och landets förankring i väst säkras.
Samtidigt måste de svenska och europeiska politiska kraven på Ryssland vara tydliga. Kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande vanligt förekommande och för detta har den ryska regeringen ett ansvar. Ryssland måste aktivt verka för en politisk lösning av Tjetjenienkonflikten och agera i enlighet med de normer som man själv godkänt i OSSE och som medlem av Europarådet. Den svenska regeringens kritik mot Ryssland skall inte vara mildare än den som förs fram från Europarådet och OSSE.
När EU utvidgas är det viktigt att säkerställa att det inte byggs nya skiljelinjer i Europa. Ukraina är en viktig partner för EU-länderna. Det svenska samarbetet med Ukraina bör syfta till att stärka landets inlemmande i den alleuropeiska säkerhetsgemenskapen.
Den allvarliga politiska situationen i Vitryssland fortsätter. Den vitryska regimen omöjliggjorde hösten 2001 genomförandet av ett fritt och demokratiskt val genom smutskatsningskampanjer mot oppositionen, manipulationer och närmast total kontroll av medierna. De fortsatta bristerna på MR- och demokratiområdet är oacceptabla. Sverige bör snarast möjligt upprätta en svensk utlandsmyndighet i Minsk för att på plats kunna bidra till att stödja en demokratisk utveckling i landet.
Oroligheterna på västra Balkan visar tydligt på behovet av att stärka mekanismerna för dialog och konfliktförebyggande och konfliktlösning. OSSE:s stöd till att främja fred och säkerhet i Europa utgör i detta sammanhang ett viktigt element i det säkerhetspolitiska samarbetet.
OSSE:s raison d’être är konfliktförebyggande och krishantering. Detta har aldrig varit tydligare än i de s.k. frusna konflikterna i Nagorno-Karabach, Sydossetien, Abchasien, och Transnistrien. Organisationens stöd till etablerandet av demokratiska samhällen, baserade på rättsstaten, syftar till att förebygga lokala konflikter, återupprätta stabilitet och att skapa fred i krigshärdar. Genom sina många fältmissioner och operativa aktiviteter hanterar OSSE ett brett spann av säkerhetsrelaterade frågor – inkluderande vapenkontroll, förebyggande diplomati, förtroende- och säkerhetsbyggande åtgärder.
OSSE:s styrka bottnar i ett brett medlemskap – 55 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok – och en djupt etablerad tradition av öppen dialog och skapande av konsensus. Genom sin breda medlemskrets har OSSE en unik förutsättning att verka över ett större område. Sverige bör verka för att OSSE kan utöva ett utökat ansvar för säkerheten i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien.
Socialismen rev ner de flesta länderna i Central- och Östeuropa. De flesta av dessa länder har nu påbörjat en positiv och hoppingivande väg ur misären. Kampen mot totalitarismen har vunnit en avgörande, om än kanske inte slutgiltig, seger i Europa. Mänskliga rättigheter respekteras i betydligt större omfattning nu än tidigare, men brott mot dem förekommer trots allt. Den ekonomiska utvecklingen går på många håll i rätt riktning, men fortfarande är den sociala misär och miljöförstöring som kommunismen och socialismen lämnade efter sig betydande.
Sverige och EU:s medlemsstater har varit privilegierade och lever i dag i trygghet och välstånd. Sverige och EU kan och måste därför ta sitt ansvar för att stödja en positiv ekonomisk och politisk utveckling i de länder, i och kring Europa, som släpar efter. Västeuropa har en moralisk skyldighet att bistå dessa länders strävan efter en demokratisk och ekonomiskt hållbar utveckling.
En fundamental uppgift är nu att säkra demokratin över hela kontinenten och att verka för att mänskliga fri- och rättigheter verkligen efterlevs. Europarådet och OSSE spelar här en viktig roll. Sverige och EU skall i sina förbindelser med andra europeiska länder framhäva de mänskliga fri- och rättigheterna.
Sverige och Västeuropa skall främja frihandel och marknadsekonomiska reformer samt etablerandet av marknadsekonomiska institutioner i Europa. Huvudregeln måste vara att stimulera en snabb fattigdomsutrotning. Tillväxt är också en förutsättning för en hållbar miljö, och har ofta positiva effekter beträffande mänskliga rättigheter och demokrati. Samtidigt krävs satsningar på utbildning och sjukvård samt stödinsatser för att investera bort miljöarvet från socialismen.
Svenskt stöd till EU:s kandidatländer, Östeuropa, Balkan och Medelhavsregionen skall främst kanaliseras via EU och andra multilaterala organ. En koordinerad kraftsamling är mest effektiv. Sverige kan dock göra viktiga bilaterala stödinsatser. Dessa bör koncentreras till vårt närområde, om vilket Sverige har kunskap, och där effekterna av stödet är mest påtagliga.
EU-utvidgningen är den viktigaste åtgärden för att främja en positiv ekonomisk och politisk utveckling i Central- och Östeuropa. För att stödja kandidatländerna i deras ansträngningar att bli godkända som EU-medlemmar har EU ett förmedlemskapsstöd. Phare-programmet är främst inriktat på att stödja demokratins, rättsstatens och marknadsekonomins utveckling i kandidatländerna samt ländernas förmåga att hantera EU:s gemensamma regelverk.
Många av länderna har redan lyckats driva igenom reformer som resulterat i en mycket positiv utveckling de senaste åren både vad gäller demokrati och marknadsekonomi. Länderna kommer förmodligen att på en generation nå västeuropeisk levnadsstandard. Bistånd är därför inte det naturliga tillståndet.
Handel, investeringar, politisk samverkan och utbyten på alla områden är i stället det långsiktigt naturliga, och måste uppmuntras. EU:s återstående handelshinder, särskilt vad gäller jordbruks-, tekoprodukter och stål samt antidumpningsåtgärder bör därför avvecklas. Det är orimligt att EU å ena sidan har ett omfattande program för att stödja ländernas ekonomiska utveckling, samtidigt som EU å andra sidan inte ger dem fullt marknadstillträde och kan tillgripa antidumpningsåtgärder.
Östersjöregionen är en av de regioner som vuxit snabbast i världen de senaste åren. Det svenska stödets fokus bör flyttas österut, från Östersjöns östra strandstater till det nära Ryssland och stöd till de demokratiska krafterna i Vitryssland. Sveriges fortsatta stöd till Estland, Lettland och Litauen bör särskilt inriktas på att stödja de verksamheter där EU är föga eller inte alls aktivt, som militärt stöd och annan suveränitetsuppbyggnad, inklusive byggande av demokratiska försvarsmakter och civil säkerhet, miljöförbättrande åtgärder och smittskyddsåtgärder. I stödet bör kunskapsöverföring ges betydande vikt.
Det finns ytterligare områden där Sverige måste vara aktivt. Inget problem är djupare och mer ödesdigert än situationen för barns uppväxt. Sverige bör i öststödet, i bilaterala kontakter och inom ramen för EU därför verka för att utsatta barn i Östeuropa får del av det välstånd som växer fram samt främja lagstiftning som ger skydd för utsatta barn. I fattigdomens och den bristfälliga sjuk- och hälsovårdens spår växer potentiella epidemier av svåra sjukdomar som tbc och hiv/aids fram. Dessa smittsamma sjukdomar är ett lika dolt som allvarligt problem. Svenskt östbistånd bör därför också ha en tydlig inriktning på att stödja smittskyddsarbete.
Ett särskilt allvarligt och avskyvärt brott är ”trafficking”, som är en form av slaveri. Kriminella människosmugglare lurar kvinnor, som regel med löfte om välavlönade arbeten, att resa till väst. När kvinnorna kommer fram fråntas de sina identitetshandlingar, hålls inlåsta och tvingas att prostituera sig. Hallickarna tar hand om inkomsten. Handel med kvinnor är väl planerad och organiserad. Då efterfrågan på sexuella tjänster är stor blir handeln lukrativ för brottssyndikaten. Den organiserade brottsligheten arbetar över nationsgränserna. Att bekämpa den är därför inte en fråga för ett enskilt land utan det krävs ett samarbete över nationsgränserna. Att sätta stopp för människohandel i ett europeiskt perspektiv är därför en högt prioriterad fråga.
För de fem kris- och konfliktländerna på västra Balkan är perspektivet av medlemskap i EU den viktigaste positiva drivkraften.
Strävan efter försoning och kontakter skall understödjas av den öppenhet som kännetecknar EU och dess politik. Öppnare gränser och fri rörlighet innebär större möjligheter än nationell isolering. Strävan måste vara att ta bort gränshinder, inte bygga nya gränser.
Återuppbyggnadsarbetet, särskilt vad gäller infrastruktur, måste utvecklas och här har EU en viktig uppgift att främja och stödja. EU:s stabiliserings- och associationsavtal spelar en viktig roll för att främja demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Samtidigt måste Sverige verka för att EU öppnar för frihandel med länderna på västra Balkan. Det är inte acceptabelt att deras ekonomier hämmas av importrestriktioner i EU. EU:s erbjudande skall vara medlemskap när länderna är mogna för detta.
I samband med utvidgningsprocessen flyttas EU:s yttre gränser österut. Det är viktigt att dessa gränser inte leder till att nya hinder byggs och till en ny delning av Europa. EU kan inte vända grannstaters problem ryggen. För att Eur-opa skall vara stabilt krävs det att grannarna också är stabila.
EU:s Tacis-program är avsett för Ryssland, Ukraina, Moldavien, Kaukasus, Centralasien och Mongoliet. Det syftar till att stödja ländernas omvandling till demokratiska marknadsekonomier. En central uppgift är att understödja framväxten av en livskraftig privat sektor. I programmet ingår inget löfte om ett framtida EU-medlemskap. Dock ställer EU krav på mottagarländerna. Hjälpen stoppas om demokratiska och mänskliga rättigheter sätts ur spel.
När EU utvidgas måste det yttre gränsskyddet utformas med hänsyn tagen till människors traditionella kontakter. Handel och rörlighet får inte inskränkas på ett orimligt sätt. Människor på olika sidor om EU:s yttre gräns måste också efter en utvidgning kunna besöka varandra över gränsen, turista i varandras länder, bedriva småskalig handel och behålla alla de kontakter som funnits fram till utvidgningen. Sverige bör verka för att detta blir fallet.
Den hittillsvarande utvecklingen i södra och östra Medelhavsområdet har visat att respekten för mänskliga rättigheter och utvecklingen mot demokrati inte har kommit så långt som det är rimligt att kräva. Sker inte en demokratisk utveckling och ökar inte respekten kraftigt för mänskliga rättigheter, kommer södra och östra delen av Medelhavsområdet även fortsättningsvis att vara en instabil region.
I syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati, liksom ekonomisk utveckling och miljösamarbete, har EU en medelhavsstrategi. Den innebär att alla länder vid Medelhavets södra och östra kust erbjuds associationsavtal med EU. Målet är att dessa Medelhavsländer och EU skall utgöra ett frihandelsområde år 2010.
Arbetet i denna s.k. Barcelonaprocess går dock trögt och måste aktiveras. Sverige bör verka för att EU driver på förhandlingarna, undertecknar och ratificerar associationsavtalen samt avtalen om handel med jordbruksprodukter. Det är viktigt att Sverige verkar för att frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas starkare.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Anders Björck (m) |
|
Gunilla Carlsson (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Chris Heister (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |