Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om människohandel.
Inför det svenska ordförandeskapet i EU markerades frågan om människohandel som den viktigaste inom det rättsliga området. Bakgrunden är att ett ökat antal kvinnor och barn under senare år har blivit handelsvaror på den internationella marknaden. De transporteras och säljs av människohandlare för att exploateras i prostitution, pornografi och tvångsarbete. Denna människohandel är inget annat än en modern form av slavhandel. De flesta offren är kvinnor och barn från fattiga länder. De har lämnat sina hem med falska löften om au pair-arbeten, servitrisjobb m.m. Offren hålls gömda, ibland inlåsta, de misshandlas och lever helt utanför samhället.
Kommersiell exploatering av människor är ingen ny sak. Tvärtom har den funnits länge och ökar nu i omfattning. Jämfört med tidigare är människohandlarna idag bättre organiserade och mer spridda över världen. Enligt FN-källor lever idag 9 miljoner människor, i huvudsak kvinnor och barn, under förhållanden som påminner väldigt mycket om slaveri. Ungefär en halv miljon människor säljs i Europa varje år. De kommer från östra Europa såväl som från Afrika, Latinamerika och Sydostasien och säljs i EU-länderna. Men för att någon ska kunna säljas krävs också en köpare. Internationella flyktingorganisationer uppskattar att 30 % av kunderna i Bosnien-Hercegovina kommer från den internationella kolonin.
Handeln med kvinnor och barn är starkt sammanknippad med andra former av internationell organiserad kriminalitet. ”Handlingsvägarna” är ofta desamma, vilket också ett antitraffickingprojekt i Kosovo, drivet av Sida, visar. Det är samma kriminella nätvärk som tidigare under kriget smugglade vapen som nu organiserar handeln med kvinnor till och från Kosovo. Liknande nätverk finns i hela världen.
För att komma åt denna handel krävs det internationellt samarbete. År 2000 antogs en FN-resolution angående människohandeln. Sedan 1996 har frågan funnits på EU:s dagordning. Sverige har drivit frågan hårt under ordförandeskapet och flera viktiga framsteg har gjorts. Sverige är ett av de få länder i världen som har kriminaliserat köpet av sexuella tjänster. Men arbetet måste fortsätta. Det behövs en förbättrad myndighetssamverkan, en ny förbättrad EU-gemensam straffrättslig lagstiftning, samarbete med de länder som inte är medlemmar i EU – särskilt kandidatländerna –, förebyggande åtgärder och ökat skydd för offren. Men det handlar också om att bekämpa fattigdom, stärka jämlikheten och öka respekten för de mänskliga rättigheterna.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Marie Granlund (s) |