1 Sammanfattning 18
2 Innehållsförteckning 18
3 Förslag till riksdagsbeslut 19
4 Situationen i dag 21
4.1 Livsmedelssäkerhet 22
4.2 Jordbruksutveckling 23
4.3 Kvinnors roll 23
5 Miljö 24
6 Hinder på vägen 25
6.1 Hiv/aids 26
6.2 Andra sjukdomar 27
6.3 Konflikter 27
6.4 Naturkatastrofer 27
7 Förutsättningar för utveckling 28
7.1 Handel 28
7.2 Skuldavskrivningar 28
7.3 Demokrati 29
7.4 Mänskliga rättigheter 30
7.4.1 Dödsstraff 30
7.5 Förvaltningskunnande 31
7.6 Uppbyggnad av politiska partier 31
7.7 Det civila samhället 31
8 Aktörerna 32
8.1 Sverige 32
8.2 EU 33
8.3 FN 33
Vi måste skapa en rättvisare värld utan fattigdom och ekologisk utarmning. Motiven härför är både solidariteten med fattiga och utsatta och vår gemensamma säkerhet. Målet måste vara att ge alla lika villkor att växa och utvecklas som människa.
Världens resurser måste mobiliseras för att utrota fattigdom, förtryck av mänskliga rättigheter och för att skapa demokrati och en långsiktigt hållbar utveckling. Både mänskliga rättigheter och demokrati är och skall förbli universella rättigheter.
Utvecklings- och biståndspolitiken måste ges en sådan inriktning att människor i mottagarländerna ges långsiktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproblemen. De fattiga länderna måste själva ta ansvar för att forma sin framtid, men måste också ges möjlighet där hela världen har ett gemensamt men differentierat ansvar. Bistånd och andra utvecklingsinsatser får därför inte omgärdas av detaljstyrning, men ska ha tydliga ramar och uppföljningsmekanismer.
Det svenska biståndet var föremål för en utredning under 2002. Utredningen har värderat erfarenheterna av de gällande biståndsmålen och konstaterat att det övergripande målet för svenskt bistånd, att minska fattigdomen, ibland kommit vid sidan av delmålet. Fattigdomsmålet behöver förstärkas och förtydligas.
Det svenska biståndet ska främja demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter, god samhällsstyrning (good governance), hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt. För att garantera öppenhet, mångfald och kontroll av maktutövningen krävs starka civila samhällen och oberoende medier. Biståndspolitiken måste genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ett sydperspektiv, dvs. att den enskilda människan ska stå i fokus och arbetet måste utgå från de fattiga ländernas perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om biståndspolitikens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om politiska prioriteringar i förhållande till livsmedelssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer om fattigdomsmålet skall kunna uppnås.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om jordbrukstillväxtens betydelse för att minska fattigdomen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige måste verka för att våld mot kvinnor blir en straffbar handling i hela världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för att ekonomiska reformprogram, program för jordbruksutveckling och utbildning inte missgynnar kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att aktivt involvera fattiga kvinnor i arbetet med åtgärder för att bekämpa fattigdom och hunger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att vid toppmöten lyfta frågan om kvinnors och barns situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige i sin biståndspolitik skall prioritera frågor som har med hållbar utveckling att göra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör utöva påtryckningar för att USA snarast skall ratificera Kyotoprotokollet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör ge sitt fulla stöd till den av UNAIDS initierade kampanjen mot stigmatisering och diskriminering av hiv/aidssjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att världens ledare måste tala om mäns sexuella uppträdande som en största orsak till spridning av hiv/aids och om kondomanvändning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att frågan om hiv/aids måste tas upp som en politisk prioritering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av nya, billiga och tillgängliga mediciner för smittsamma sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förbättra kvinnors hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förebyggande av konflikter, krishantering samt uppföljning efter konflikter måste ges större vikt i biståndspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av en beredskap att omprioritera insatser mot konflikt- och krishantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utvecklandet av bättre ”early warning system” för förebyggande av katastrofer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stödja utvecklingsländerna vid WTO-förhandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den svenska biståndspolitiken bör bidra till utvecklandet av interna reformer inom utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskrivning av Sveriges del av tredje världens skulder bör villkoras med demokratiska och ekonomiska reformer samt kamp mot korruption.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att biståndet måste inriktas på att få ett större deltagande av kvinnor i samhällstuvecklingen samt att utveckla god samhällsstyrelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige på lämpligt sätt bör arbeta för att FN:s förklaring om mänskliga rättigheter kompletteras med diskriminering på grund av sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör starkt uppmana USA att ratificera FN:s barnkonvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om dödsstraffets avskaffande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett fungerande institutionellt ramverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om stöd till uppbyggnaden av politiska partier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att enprocentsmålet skall uppnås senast 2005.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör vara en pådrivande kraft i effektiviseringen av EU:s biståndsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om FN:s roll som koordinator för olika biståndsgivare.
Fortfarande lever 2,8 miljarder människor på mindre än två dollar (20 kronor) om dagen. Omkring 800 miljoner människor lider av kronisk undernäring. Varje år tjänar en procent av världens rikaste lika mycket som 57 procent av de fattigaste. Kvinnor och barn är mest utsatta för fattigdom.
Det internationella samfundet samlades till World Food Summit i Rom 1996 för att gemensamt komma fram till hur världssvälten ska lösas. Resultatet var att 187 närvarande stater kom överens om den s k Romdeklarationen samt det konkreta målet att halvera världshungern före år 2015. Målet, som sedan inkluderades i de s k millennieutvecklingsmålen, kommer med nuvarande insatser inte att nås. Med anledning av detta möttes nationella ledare och delegater ännu en gång i Rom 2002. Vid Världstoppmötet fem år senare diskuterades hur politisk vilja och tillräckliga resurser skulle mobiliseras. Livsmedelssäkerhet stod i centrum vid båda Romkonferenserna.
Bistånd är en viktig, men inte den enda, faktor för att minska fattigdomen i världen. För att minska fattigdomen i världen behövs målmedvetet arbete, satsningar och en öppenhet för att finna nya lösningar. Resurser finns, frågan är endast hur dessa fördelas.
Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP skulle det kosta 80 miljarder dollar att ge alla människor en grundläggande social trygghet. Världens 100 största företag omsatte drygt 5 000 miljarder dollar år 2000.
För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Biståndspolitiken ska ges en inriktning som ger människorna i mottagarländerna ökade förutsättningar att långsiktigt kunna lösa fattigdomsproblemen. Det kan bara förverkligas inom en stabil ram för utveckling bestående av fred och säkerhet, god samhällsstyrelse, starka institutioner, jämställdhet, respekt för mänskliga rättigheter och kontinuerlig utveckling av mänsklig kapacitet. Vad som ovan anförts om biståndspolitikens inriktning bör ges regeringen till känna.
I Romdeklarationen definieras livsmedelssäkerhet som att ”alla människor vid alla tidpunkter har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräckligt med näringsriktig och säker föda”. Begreppet livsmedelssäkerhet har flera olika aspekter: dels att produktionen måste vara tillräcklig och hållbar, dels att människor måste få tillgång till maten genom att producera eller genom att köpa den.
Idag finns det tillräckliga mängder mat för att föda jordens befolkning. På global nivå finns det inga uppenbara problem med livsmedelsförsörjningen, trots rapporter om svält i olika delar av världen. Mätt i kalorier per invånare och dag har världens livsmedelsproduktion aldrig varit större än vad den är i dag.
Den främsta förutsättningen för livsmedelssäkerhet på nationell nivå är ett positivt politiskt och ekonomiskt klimat. Brister i samhällsstyrningen, främst i form av en jordbrukspolitik som missgynnar småbrukare, kan försämra livsmedelssäkerheten. Politiska prioriteringar är direkt avgörande för livsmedelssäkerheten, oberoende av mängden livsmedel som producerats nationellt. Ett exempel på ett land där den politiska prioriteringen har lett till akut svält är Zimbabwe. Landet producerade tidigare mer än tillräckligt med livsmedel. Den nuvarande situationen kunde ha undvikits om en annan politik hade bedrivits av landets regering. Vad som ovan sagts om politiska prioriteringar i förhållande till livsmedelssäkerhet bör ges regeringen till känna.
Sju av tio av världens fattiga bor fortfarande på landsbygden. Jordbrukssektorns tillväxt spelar en nyckelroll för att öka fattiga människors inkomster, genom arbetstillfällen inom jordbruket och genom att bidra till arbetstillfällen inom andra sektorer. Utveckling av jordbruket och livsmedelsproduktionen är avgörande för all utveckling. Det finns inget land som haft en bred och snabb utveckling utan att först ha utvecklat den egna jordbrukssektorn. Det går inte att bygga välstånd och framsteg på tom mage. Landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer om fattigdomsmålet ska kunna uppnås. Detta bör ges regeringen till känna.
Över hälften av arbetskraften i utvecklingsländerna har jordbruk som huvudsaklig sysselsättning. Indirekt spelar jordbruket en ännu viktigare roll, eftersom jordbruket utgör basen för hela landsbygdens näringsliv: handel, transporter samt småindustri. Det finns belägg för att investeringar i förbättrade villkor för jordbruksbefolkningen har långt större effekter i form av ökad sysselsättning och minskad fattigdom än motsvarande satsningar i städerna. Vad som ovan sagts om jordbrukstillväxtens betydelse för att minska fattigdomen bör ges regeringen till känna.
Den nödvändiga utvecklingen av de fattiga ländernas jordbruk måste i första hand syfta till att tillgodose det egna landets behov av livsmedel, samtidigt som det är en viktig grund för ekonomisk och social utveckling på landsbygden. Detta kräver stora förändringar i u-ländernas egna regelverk för livsmedelsproduktion.
Brister i nationell jordbrukspolitik är dålig kontroll av jordbruksrådgivning och svårigheter för odlare att få tillgång till utsäde och konstgödsel. I de fall det finns tillgång till jordbruksrådgivning vänder den sig ofta till män. Utsäde och konstgödsel liksom andra produktionsresurser är främst anpassade till stora jordbruk.
En annan fråga för utvecklingsländerna är behovet av att se över jordägofrågorna. I många utvecklingsländer är ägandet av jorden koncentrerat till ett fåtal rika. Jordägoförhållanden för de fattiga är ofta osäkra eller inadekvata.
FN:s generalförsamling antog 1994 en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Den fördömer fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld mot kvinnor vare sig det inträffar inom familjen, i samhället eller om det utförs av eller accepteras av statsmakten. Medlemsstater uppmanas att fördöma våld mot kvinnor och varken hänvisa till sedvänja, tradition eller religiösa överväganden för att undvika sitt ansvar att avskaffa det. Sverige måste verka för att våld mot kvinnor blir en straffbar handling i hela världen. Detta bör ges regeringen till känna.
Den kvinnosyn som kommer till uttryck i våldet mot kvinnor låter sig inte förenas med samhällets jämställdhetsmål. I ett jämställt samhälle utsätts inte kvinnor för tvång, utnyttjande, våld och sexuella övergrepp. I ett jämställt samhälle finns inga förövare som måste uttrycka makt med våld och sexuella övergrepp. Mäns våld mot kvinnor är både en folkhälsofråga och en fråga om mänskliga rättigheter
Vid Världstoppmötet fem år senare framfördes ett tydligt budskap till enskilda länder och aktörer om vikten av att förbättra fattiga kvinnors villkor för att effektivare bekämpa fattigdom och hunger och uppnå internationella åtaganden på detta område.
I många av världens länder är merparten av livsmedelsproducenterna kvinnor. Endast en begränsad del av jordens tillgångar i form av mark, finansiella resurser, teknologi m m ägs eller kontrolleras av kvinnor. Kvinnor, bland annat i Afrika och Indien, tillåts inte ärva sina män. Änkor tvingas lämna tillbaka sina hem när den jord de brukat i decennier tillfaller makens bröder eller andra manliga släktingar.
”Könsblinda” ekonomiska reformprogram, jordbruksutveckling, utbildning mm tenderar enligt bland annat Världsbanken att missa kvinnor, eller direkt missgynna dem. Denna snedfördelning återfinns på alla nivåer i samhället: i familjen, på bynivå, i företag och i offentliga förvaltningar och politiska organ. Sverige bör verka för att ekonomiska reformprogram, program för jordbruksutveckling och utbildning inte missgynnar kvinnor. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnor utesluts ofta från beslutsfattande församlingar på alla nivåer i frågor som rör fördelning av gemensamma ekonomiska resurser. Kvinnors rättigheter måste stärkas. Ett sätt är att hitta sätt för att aktivt involvera fattiga kvinnor i arbetet med åtgärder för att bekämpa fattigdom och hunger. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi kan aldrig nå en hållbar utveckling om inte alla människor ges lika villkor till en dräglig tillvaro. Kvinnors rättigheter kränks dagligen på de mest brutala sätt. Detta måste stoppas. Därför är det viktigt att frågan lyfts upp i alla tänkbara sammanhang, inte minst vid toppmöten. Vad som ovan sagts om vikten av att vid toppmöten lyfta fram frågan om kvinnors och barns situation bör ges regeringen till känna.
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning byggt på förbrukning av ändliga naturresurser och kortsiktig planering. Denna strävan har också inneburit en rovdrift på resurser i andra delar av världen, något som förstärks då dessa länder själva eftersträvar välstånd och utveckling enligt samma linjer som västvärldens välstånd byggts. Det har också inneburit och innebär fortfarande exploatering av mänskliga resurser i utvecklingsländerna. Det industrialiserade jordbruket har lett till utarmning av den biologiska mångfalden samt en minskning av den genetiska variationen hos grödor.
Nya utsäden, utökad konstbevattning och ny jordbruksteknologi har möjliggjort en snabb ökning av livsmedelsproduktionen i stora delar av världen. Dagens jordbruk har också negativa effekter på miljön. Användningen av bekämpningsmedel förgiftar årligen hundratusentals människor, slår ut naturliga fiender till skadeinsekter och leder till att resistenta skadeinsekter utvecklas. Olämpliga brukningsmetoder och överbetning leder till erosion och förlust av värdefull matjord. Avverkning av skogar kan förändra mikroklimatet och öka förekomsten av såväl översvämningar som torka.
Det industrialiserade jordbruket och den gröna revolutionen har lett till utarmning av den biologiska mångfalden, framför allt en dramatisk minskning av den genetiska variationen hos grödor och husdjur.
Det allt överskuggande hotet i dag är klimatförändringarna. FN:s klimatpanel ICC (2001) har förutspått att klimatförändringarna kommer att påverka det globala jordbruket på flera dramatiska sätt. Havsnivån kommer att stiga, vilket hotar lågt liggande odlingsområden. Förekomsten av extremt väder som torka, stormar och översvämningar kommer att öka. Vattenbristen kommer att förstärkas och jordbruksproduktionen spås minska.
Många miljöproblem är gränsöverskridande vare sig de uppstår på lokal, regional eller nationell nivå. Människans påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för både nu levande och kommande generationer och därmed människors möjlighet att påverka sin vardag och uppnå en god livskvalitet. Förändringar i klimatet kommer att drabba främst de fattiga länderna.
Dålig politik och svaga regeringar har lett till miljökatastrofer, ojämlikheter i inkomster och sociala omvälvningar, vilka ofta resulterat i extrem fattigdom, upplopp och flyktingkriser efter hungersnöden och inbördeskrig, konstaterar Världsbanken i sin rapport World Development Report 2002.
FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 definierade för första gången hållbar utveckling som grunden för den globala utvecklingen. Det sätter fokus på fattigdomsbekämpning, förbättrad hälsa och miljöansvar. Det är angeläget att Sverige i sin biståndspolitik prioriterar frågor som har med en hållbar utveckling att göra. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar beskedet om att Kyotoprotokollet kommer att träda i kraft trots USA:s motstånd. Sverige bör utöva påtryckningar för att USA snarast ratificerar Kyotoprotokollet. Detta bör ges regeringen till känna.
Samtidigt som det finns möjligheter och förutsättningar till att förbättra situationen för världens fattiga finns även ett stort antal hinder. Bland dessa finns de nedan nämnda, som endast några av problemen.
USAs president George W Bush stoppade USA:s bidrag till UNFPA på 34 miljoner dollar eftersom abortmotståndarna från den kristna högern i USA har anklagat FN:s befolkningsfond (UNFPA) för att bidra till tvångssteriliseringar och aborter i Kina.
Men FN:s befolkningsfond hävdar att man inte arbetar i länder som förbjuder familjer att ha fler än ett barn. Inte heller används de amerikanska pengarna för projekt i Kina.
FN:s befolkningsfond har drabbats hårt av de frysta bidragen. Program har inte kunnat slutföras och personal har avskedats. I slutändan drabbar USA:s beslut hundratusentals kvinnor i tredje världen som inte har tillgång till hälsovård.
Hiv/aids slår hårt mot hela samhället på alla nivåer. Det är människor i sin mest produktiva ålder, från 15 till 50 år, som är drabbade. Hiv/aids slår sönder en rad verksamheter: människor får mindre tid till det gemensamma, informella institutioner, seder och bruk påverkas, traditionella nätverk urholkas och omvårdnaden av barn och äldre åsidosätts. Det är en global epidemi med centrum i de allra fattigaste regionerna i världen.
Hiv/aids slår hårt mot jordbruket på familjenivå, lokalnivå och nationell nivå och påverkar näringssituationen och tillgången på mat för familjerna på landsbygden. Hiv/aids medför att sociala nätverk och traditionell kunskap bryts ned. När hushåll och familjer i de mest berörda länderna insjuknar i aids startar en nedåtgående spiral. När flera vuxna i familjen blir sjuka minskar inkomsterna och matproduktionen direkt och dramatiskt. Den eller de som är sjuka behöver allt mer omvårdnad och det tar mycket av den tid som annars skulle ha använts till att odla jorden. När arbetskraften blir sjuk och dör hotas även den biologiska mångfalden och odlingen blir mer ensidig.
Hiv/aids omges fortfarande av en stor tystnad och stigmatiseringen är långt ifrån bruten. Den som dör av aids sägs ofta ha dött av något annat. UNAIDS har lanserat en världsomfattande tvåårig kampanj (2002–2003) mot hiv/aids-relaterad stigmatisering och diskriminering. Kampanjen uppmanar alla stater att anta, förstärka eller verkställa lagstiftning mot diskriminering av personer som lever med hiv/aids. Sverige bör ge sitt fulla stöd till den av UNAIDS initierade kampanjen. Vad som ovan sagts om diskriminering av personer som lever med hiv/aids bör ges regeringen till känna.
FN-konferenser och en fond för hiv/aids-bekämpning är bra, men räcker inte. Trots hiv/aids-risken används fortfarande inte kondomer i Sydafrika i särskilt stor utsträckning. Världens ledare måste börja tala klartext om hur de har tänkt få denna i många länder okontrollerade spridning av hiv/aids under kontroll. De måste tala om männens sexuella uppträdande som den största orsaken till smittspridningen.
För att få hiv/aids-utvecklingen att avstanna måste frågan bli politiskt prioriterad och tas upp på möten och konferenser som rör ekonomi, hälsa, utbildning, demokrati, utveckling och säkerhet. Vi kan konstatera att hiv/aids inte är en fråga för sjukvård och NGO:er utan en fråga med högsta politiska prioritet även för de länder som i antal drabbats mindre än andra. Vad som ovan sagts om att ta upp frågan som en politisk prioritering bör ges regeringen till känna.
Sjukdomar drabbar främst människor i fattiga länder som inte har råd med mediciner eller som inte utgör tillräckligt stora marknader för läkemedelsföretagen. Flera av sjukdomarna, som malaria och tuberkulos, har utvecklat en hög grad av resistens mot de billigaste och vanligaste läkemedlen. Därför är behovet av nya, billiga samt tillgängliga mediciner mot smittsamma sjukdomar stort. Vad som ovan sagts om behovet av nya, billiga och tillgängliga mediciner bör ges regeringen till känna.
Enligt FAO kan de största framstegen göras genom åtgärder för att förbättra kvinnors hälsa, eftersom detta inte bara gynnar familjer och samhällen idag, utan också kommer att få ett avgörande inflytande på hälsa och produktivitet för kommande generationer. Vad som ovan sagts om att förbättra kvinnors hälsa bör ges regeringen till känna.
De flesta konflikter i dag äger rum i regioner som till stor del är beroende av jordbruk och i länder som i hög grad präglas av låg livsmedelssäkerhet. Under den tidsperiod som följer direkt efter en väpnad konflikt är det av yttersta vikt att humanitär hjälp sätts in. Denna hjälp bör så snart det är möjligt övergå till ”vanligt” bistånd. Det finns en risk för att det uppstår ett institutionellt gap mellan humanitära insatser och tidpunkten då ”utvecklingsinriktade” aktörer tar vid. En situation där de humanitära aktörerna blir kvar under en lång tid riskerar att institutionalisera den humanitära hjälpen. Den humanitära hjälpen kan bli en del av den pågående konflikten genom att en eller flera av parterna försöker skaffa sig kontroll över hjälpen, eller utnyttjar den för egna syften.
Arbetet för att förebygga konflikter, krishantering och uppföljning efter konflikter måste ges än större vikt i allt internationellt arbete och även i biståndspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.
Det internationella biståndet måste göras långsiktigt, med stort aktivt deltagande från många länder och ges en bred inriktning. En förutsättning för att detta ska bli framgångsrikt är dock att omfattande humanitära insatser sätts in snabbt efter en konflikt. För Sveriges del måste det finnas en beredskap att om nödvändigt omprioritera insatser de kommande åren. Vad som ovan sagts om nödvändigheten av en beredskap att omprioritera insatser mot konflikt- och krishantering bör ges regeringen till känna.
Fattiga människor i tätt befolkade områden i utvecklingsländer är de mest utsatta för naturkatastrofer. Detta eftersom de är de som tvingas bo på de mest riskfyllda platserna.
Inför den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Monterrey i Mexico argumenterade IFAD (International Fund for Agricultural Development), WFP (World Food Program) och FAO (Food and Agriculture Organization of the United Nations) gemensamt för mer omfattande insatser inom områdena livsmedels-, jordbruks- och landsbygdsutveckling under tiden direkt efter en konflikt eller naturkatastrof. Man menade att denna typ av investering lönar sig i längden eftersom preventiva åtgärder på lång sikt är mer kostnadseffektiva än reaktiva sådana. Det är också viktigt att utveckla bättre ”early warning system” för att bättre kunna förebygga katastrofer. Detta bör ges regeringen till känna.
Handel är ett sätt att minska fattigdomen. Det gäller att stödja utvecklingsländerna med kunskap och kompetens vid WTO-förhandlingarna och att skapa förståelse för utvecklingsländernas berättigade krav samt att strategiskt arbeta för en förändrad attityd inom EU. Vad som ovan anförts om att stödja utvecklingsländerna vid WTO-förhandlingarna bör ges regeringen till känna.
Fattiga länder omges ofta av andra fattiga länder som stänger sina gränser för varandra och dessutom lägger exportskatter och andra pålagor på livsmedel så att det i praktiken blir omöjligt för bönderna att sälja sina produkter.
Även de inhemska regelverken för handel med t ex jordbruksprodukter motverkar ofta jordbruksproduktionen. Resultatet blir att motiven för att utveckla lantbruket begränsas. Situationen är så allvarlig att jordbruket i många länder producerar allt mindre för försäljning och alltmer enbart för familjernas självhushåll.
Interna reformer behövs också inom u-länderna om frihandel skall medverka till fattigdomsminskning. Exempel på sådana reformer är: mindre motstånd mot jordbruksåtgärder inom den nationella politiken; öppnare gränser för långsiktiga utländska investeringar; åtgärdsprogram för att förbättra kvalitet och säkerhet; investeringar i vägar, bevattning, utsäde och utbildning; förbättrad kvalitetskontroll samt skyddsnät för de fattiga gentemot höjda matpriser. Den svenska biståndspolitiken bör bidra till utvecklandet av interna reformer inom utvecklingsländerna. Detta bör ges regeringen till känna.
De fattiga länderna tyngs av skuldbördor till både länder och organisationer. Deras skuldbördor är ett hinder för deras möjlighet till hållbar utveckling. Skuldavskrivningar spelar en central roll i frigörandet av resurser i u-länderna, vilka ska riktas mot att uppnå en hållbar utveckling. Det s k HIPC-initiativet (Heavily indepted poor countries) som syftar till att skriva av lån och därmed minska de fattigaste och mest skuldtyngda ländernas räntebörda är en möjlighet att stärka de ekonomiska processerna och att reducera fattigdomen i mottagarländerna.
1999 beslutade IMF och Världsbanken att utöka HIPC-initiativet. Det s.k. HIPC II skulle ge bredare, djupare och snabbare skuldlättnader. I det nya initiativet ingick också en plan för att stärka kopplingen mellan skuldavskrivningar och fattigdomsbekämpning. Förutom att länderna skulle uppvisa makroekonomisk stabilitet skulle de också producera något som kallas Poverty Reduction Strategies, PRS, för att nå slutpunkten för skuldavskrivningar. Tanken var att strategierna skulle tas fram i ett brett samarbete mellan det civila samhället, den privata sektorn och staten i HIPC-länderna, för att på detta sätt skapa ett så kallat ”nationellt ägandeskap” av ländernas framtida utvecklingspolitik.
Skuldavskrivningarna är ett första viktigt steg i arbetet för att nå det gemensamma målet om att halvera fattigdomen till 2015. Skuldavskrivningar ska kombineras med demokratiska och ekonomiska reformer och kamp mot korruptionen. Centerpartiet välkomnar Sveriges beslut om ett ytterligare bidrag på 200 miljoner kronor till HIPC-initiativets skuldlättnadsfond. Detta bidrag är utöver de 700 miljoner kronor som redan har betalats in. Fortfarande har Sverige utstående skulder till tredje världen. Sverige bör snarast avskriva sin del av tredje världens skulder. Vad som ovan sagts om att villkora avskrivningen av Sveriges del av tredje världens skulder med demokratiska och ekonomiska reformer samt kamp mot korruption bör ges regeringen till känna.
Världen är idag mer demokratisk än tidigare. Under 1980- och 1990-talen gjorde världen framsteg när politiska system öppnades upp och politiska friheter utökades. 81 länder gjorde betydande framsteg mot demokrati under den här perioden. Viktiga medborgerliga och politiska friheter begränsas dock fortfarande i 106 länder, enligt UNDP.
Demokratiseringen i utvecklingsländerna inleddes i en tid av massfattigdom samt omfattande sociala och ekonomiska spänningar. Flera länder som började demokratiseras efter 1980 har därefter återgått till mer auktoritärt styre.
Hungersnöd har ofta lika mycket med politiska och sociala faktorer att göra som med matbrist, enligt Amartya Sen. Han har argumenterat att demokrati gör skillnad, eftersom det är svårt att vinna ett val efter en svältkatastrof. Det är heller inte lätt för en politiker att klara av kritiken från medier och opposition. Stora svältkatastrofer förekommer sällan i demokratiska länder.
För att säkra demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i samhället. Riktade insatser mot kvinnor bör göras för att få ett större deltagande av kvinnor i politiken och samhällsutvecklingen. För att mottagarländerna ska kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs att biståndet används för att bygga upp administrativa och politiska system centralt och lokalt. Biståndet måste inriktas på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrelse så att de själva mer effektivt kan följa upp sina egna förslag till lösningar. Samtidigt måste biståndet starkt förenas med krav på mottagarländernas beteende. Vad som ovan sagts om att biståndet måste inriktas på att få ett större deltagande av kvinnor i samhällsutvecklingen samt att utveckla god samhällsstyrelse bör ges regeringen till känna.
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, som enhälligt antogs 1948 och som har översatts till över 300 nationella och lokala språk, är det mest kända och mest citerade dokumentet för mänskliga rättigheter i världen. Det finns ett internationellt erkännande och en internationell respekt för mänskliga rättigheter. Trots detta sker kränkningar av mänskliga rättigheter dagligen.
Konventionerna om mänskliga rättigheter har med åren blivit många och därmed tillsammans ganska heltäckande. Även vissa gruppers rättigheter har lyfts fram under årens lopp. Konventioner och förklaringar har därför uppmärksammat exempelvis barns, kvinnors, funktionshindrades, minoriteters och ursprungsfolks utsatta situation i skilda avseenden och slagit fast rättigheter. I FN:s förklaring om mänskliga rättigheter stipuleras att ingen får diskrimineras på grund av ”ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”. Däremot finns ingenting om diskriminering av människor på grund av sexuell läggning. Detta är en brist i MR-hänseende som snarast behöver åtgärdas. Sverige bör på lämpliga sätt arbeta för att FN:s förklaring om mänskliga rättigheter kompletteras med diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta bör ges regeringen till känna.
Ingen konvention om mänskliga rättigheter har ratificerats så snabbt av så många länder som den om barnets rättigheter. Verkligheten visar dock att den politiska viljan måste stärkas för att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. FN:s konvention om barnets rättigheter har ratificerats av alla länder utom USA och Somalia. USA har valt att inte ratificera FN:s barnkonvention med hänvisning till att den inkräktar på föräldrarnas rättigheter. Sverige bör starkt uppmana USA att ratificera FN:s barnkonvention. Detta bör ges regeringen till känna.
Även om dödsstraffet tillämpas i färre länder nu än för tio år sedan har antalet avrättningar inte minskat. Antalet brott som kan bestraffas med döden har tyvärr också, i flera länders författningar, utvidgats. Det förekommer även dessvärre att länder som avskaffat dödsstraffet återinför det, och att avrättningar återupptas efter långa uppehåll. Faktum kvarstår: dödsstraffet är barbariskt, inhumant, godtyckligt och diskriminerande. Därför måste det avskaffas.
Om USA slutgiltigt skulle avskaffa detta barbariska straff, skulle det vara en kraftig signal till andra länder om att straffet saknar all legitimitet. FN och andra människorättsorganisationer skulle få större tyngd i sitt arbete med att avskaffa dödsstraffet i fler länder, där man i dag med politiska och religiösa argument försvarar statens rätt att döda. Vad som ovan sagts om dödsstraffets avskaffande bör ges regeringen till känna.
Miljarder människor livnär sig på småjordbruk och gatuförsäljning. Bristfälliga institutioner hindrar dem från att öka sina inkomster på en större marknad. Dagligen stoppas deras verksamhet av trassliga regelverk, korrupta domstolar och bristfälliga kreditsystem. Utvecklingen i fattiga länder gynnas om regelsystem görs enklare och mer effektiva. Vad som ovan sagts om ett fungerande institutionellt ramverk bör ges regeringen till känna.
Det blir inget verkligt demokratiskt genombrott i Afrika utan stöd till de politiska partierna. De är den svagaste länken i den demokratiska utvecklingen i Afrika. De nya partierna har ingen organisation, inga finansieringskällor, inga egna medier att luta sig mot. De har svårt att locka till sig välutbildade och karriärsugna personer med tanke på de ovissa utsikterna. Det är ett vanligt missförstånd att bara oppositionspartierna behöver stöd. I själva verket är det lika viktigt – kanske t o m ännu viktigare – att ge regeringspartierna en hjälpande hand i deras förnyelse. De behöver utbildning i organisation, kommunikation, hur man finansierar verksamheten, vilka lagar och regler som gäller för partier osv. Afrikanska partier och politiker behöver komma bort från personfixeringen, ledarkulten, stamlojaliteter och religiösa band och istället organisera verksamheten utifrån demokratiska band.
I uppbyggnadsprocessen har de svenska partierna en stor roll att fylla. De kan bidra med stöd och kunskap på lokal, regional och nationell nivå. Uppbyggandet av partiväsendet i u-länderna behöver ges ökad tyngd i biståndspolitiken. Vad som i motionen anförts om stöd till uppbyggnaden av politiska partier bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att det är viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet av det civila samhället. Utan ett starkt civilt samhälle kan aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling uppstå. För att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i samhället. Folkrörelserna och de enskilda organisationerna, inte minst trossamfunden, spelar enligt vår uppfattning en oerhört viktig roll i det sammanhanget. Vad som sagts om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället bör ges regeringen till känna.
Att biståndet utvecklas i mer multilateral riktning är viktigt. Det multilaterala biståndet är viktigt som ett sätt att kraftsamla inför ett gemensamt ansvar. När flera aktörer kan samordna sina insatser stärks förutsättningarna för ett effektivt och framgångsrikt bistånd. Mer än 7 miljarder dollar (70 miljarder kronor) slussas i bistånd genom internationella enskilda organisationer. Förutom att plädera för eller delta i utvecklingsprojekt, sysslar enskilda organisationer även mer direkt med lokalt beslutsfattande och övervakning.
Svenskt bistånd till den fattiga delen av vår värld är omfattande och har gamla anor. Behoven av stöd i världen är stora och inte lätta att helt tillgodose. Det krävs en god vilja och engagemang från såväl givaren och mottagaren för att få utvecklingen att gå framåt. Det svenska biståndet har under åren varierat i styrka och storlek.
Under 60-talet var engagemanget och optimismen stora. Mål sattes upp och många engagerade sig. Centerpartiet hade kontakter i framförallt Afrika med flera framgångsrika projekt. I Sverige uppnåddes enprocentsmålet, Centerpartiet var en av tillskyndarna till den ökning som då skedde av det svenska biståndet. På 90-talet när det blev svårare med den svenska ekonomin sänktes målsättningen så att vi nu har ett bistånd på 0,7 procent av BNI. De pengar som dessa 0,7 procent innebär har dessutom fått en kraftigt minskad köpkraft, därför att den svenska kronan fallit i värde. Centerpartiet anser att Sverige senast 2005 ska ha uppnått enprocentmålet. Detta bör ges regeringen till känna.
I tabellen nedan framgår Centerpartiets satsning på höjningen av biståndsramen. Att inga siffror anges för år 2005 beror på att det enligt Finansdepartementet inte finns tillgängliga prognoser för BNI för året 2005.
|
2003 |
2004 |
2005 |
|
|
Regeringens förslag |
18 946 |
21 356 |
|
|
– % av BNI |
0,81 |
0,868 |
|
|
Centerpartiets tillskott |
853 |
1 030 |
|
|
varav miljöbistånd |
353 |
353 |
|
|
– % av BNI |
0,82 |
0,91 |
1,0 |
Tabell: Biståndsramen enligt regeringen och Centerpartiet
Centerpartiet anslår en betydande del av höjningen av biståndsramen som riktat miljöbistånd under utgiftsområde 20. Satsningen bör användas för att förstärka miljöarbetet främst i vårt närområde, vilket bl.a. innebär fortsatta och ökade investeringar i t.ex. reningsanläggningar för avlopp och industrier i Östersjöländerna.
EU:s utvecklingsbistånd har konstaterats lida av brist på koordination och avsaknad av en enhetlig politisk målsättning. En bidragande orsak har varit att mängden av biståndsinstrument finns utspridda på över 60 olika budgetposter, exklusive det som kanaliseras genom EUF (Europeiska utvecklingsfonden). Som ett led i en allmän översyn av utvecklingspolitikens mål och medel antog kommissionen i april 2000 ett meddelande med förslag till övergripande reformer. Delvis på grundval av detta meddelande antog rådet och kommissionen i november 2000 en gemensam förklaring som slog fast målsättningen och strategin för EU:s utvecklingspolitik i framtiden.
Reformerna har påverkat kommissionens sätt att organisera genomförandet av biståndspolitiken. För att koordinera genomförandet av alla olika biståndsprogram inrättades den 1 januari 2001 en särskild avdelning inom kommissionen, Byrån för samarbete EuropeAid. EuropeAid är ansvarig för att genomföra alla EU:s biståndsprogram med undantag av föranslutningsprogrammen för länderna i Central- och Östeuropa, humanitärt bistånd, makrofinansiellt stöd, åtgärder inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik samt åtgärder som genomförs genom mekanismen för akuta ingripanden. Den politiska styrningen av biståndsprogrammen sker fortfarande från andra avdelningar, t.ex. generaldirektoratet för utvecklingspolitik och generaldirektoratet för yttre förbindelser. Sverige bör vara en pådrivande kraft i effektiviseringen av EU:s biståndsverksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Biståndspolitiken finansieras dels via EU:s reguljära budget, dels genom bidrag från medlemsländerna till Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Under 2001 uppgick betalningarna till biståndsåtgärder från EU:s reguljära budget till ca 7 276 miljoner euro och från EUF (Europeiska utvecklingsfonden) till ca 2 068 miljoner euro.
FN har varit framgångsrikt i att fastställa globala mål och formulera konventioner. Däremot kan organisationen kritiseras för att ägna för mycket tid och resurser åt verksamhet som andra kunde sköta bättre. FN:s utvecklingsprogram UNDP har dessutom en potential som bör kunna utnyttjas mer när det gäller samordning av biståndsgivare.
Ansvarsfördelningen mellan utvecklingsbankerna och FN-systemet är av central betydelse. Det horisontella samarbetet mellan de multilaterala organisationerna har varit svagt och måste förbättras. Flera organisationer är dessutom verksamma inom samma ämnesområden. Klarare ansvarsfördelning och bättre samordning bör bidra till att ineffektivt dubbelarbete undviks.
Även om det multilaterala biståndet måste fördelas mellan många medlemsländer är det angeläget att FN förmår göra kraftsamlingar för att hantera specifika problem, som ökenutbredning och erosion eller naturkatastrofer. Förutom som givare av multilateralt bistånd kan FN-organen spela stor roll som samordnare av bilaterala insatser och för att koordinera många länders och organisationers insatser. FN:s kapacitet att fungera i rollen som koordinator för länder och organisationer bör vara ett prioriterat mål i utvecklingen av det multilaterala biståndet. Vad som ovan sagts om FN:s roll som koordinator för olika biståndsgivare bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Maud Olofsson (c) |
Kerstin Lundgren (c) |
|
Johan Linander (c) |
Viviann Gerdin (c) |
|
Eskil Erlandsson (c) |
Margareta Andersson (c) |