1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Från Stockholm 1972 till Johannesburg 2002 3
4 Resultaten från toppmötet i Johannesburg 4
5 Miljöavtalen och WTO 5
6 Partnerskap 5
7 Företagens sociala ansvar 6
8 Tillgång till vatten och mat till rimliga kostnader 6
9 Förhandlingarna om förnyelsebar energi ett stort misslyckande 6
10 Kvinnors rättigheter till abort och skydd mot könsstympning 7
11 Efter Johannesburg 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla de frågeställningar som fortfarande inte nått en lösning vid FN-konferensen i Johannesburg fortsättningsvis skall prioriteras av den svenska regeringen och svenska myndigheter på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och i vårt internationella arbete för att nå en hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt att Sverige agerar på ett konstruktivt sätt inom ramen för WTO-förhandlingarna, eftersom många av utvecklingsfrågorna och de frågor som behandlades på Johannesburgkonferensen kommer att avgöras där.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta på sig en roll att få fram kriterier för och uppföljning av partnerskapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen skall driva frågan om en rättsligt bindande konvention för företagens sociala ansvar vidare inom FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen skall agera kraftigt inom FN och andra internationella organisationer för att lösa finansieringsfrågan så att det även i realiteten skall kunna gå att garantera människors tillgång till både vatten och sanitet, samt att kostnaderna för vatten inte får bli orimliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen skall agera i EU och WTO för att förhindra försäljning av genmodifierad mat och utsäde till fattigare länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör vara pådrivande i arbetet med att samla de länder som frivilligt accepterar mer långtgående mål, tidtabeller och ökningar av de förnybara energikällorna och stärka deras möjligheter att gemensamt föra en sådan politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen aktivt bör verka för att målen om hälsa i konferensens handlingsplan skall förverkligas så fort som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av uppföljning av besluten från konferensen i Johannesburg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FN-organens rättsliga och administrativa kompetenser förstärks för att kunna garantera en hållbar utveckling globalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall driva på för att FN:s konventioner om miljö och mänskliga rättigheter rättsligen skall överställas internationella handelsavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att GEF får ökade resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att UNEP skall uppgraderas till att bli en världsmiljöorganisation (WEO).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en allmän avskrivning av utvecklingsländernas offentliga skulder till staten, Internationella valutafonden och Världsbanken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativet till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor 10, och gröna nyckeltal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör driva frågan om en rättssäker instans för att lösa internationella miljötvister.
FN-konferensen i Stockholm 1972 var det första internationella forum som syftade till att komma åt de globala miljöproblemen, som främst yttrade sig som regional miljöförstöring och i det sura regnet som föll över Nordeuropa. Konferensen kritiserades då hårt av G-77 (de fattigaste länderna i FN) och det kommunistiska östblocket med motiveringen att det skulle etableras en ”ekologisk dagordning”.
Trots detta deltog 113 länder i Stockholm. Det viktigaste resultatet blev att FN:s miljöprogram UNEP (United Nations Environmental Program) bildades. 1986 kom Brundtlandrapporten ”Vår gemensamma framtid” som pekade på att de växande globala miljöhoten var ett resultat av både fattigdom i de fattiga länderna och överkonsumtion i de industrialiserade länderna. Rapporten slog också fast att världens miljöproblem inte kan lösas utan omfattande internationellt samarbete.
Hållbar utveckling definierades som en utveckling som ”möter nuvarande generationers behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Slutsatsen var att miljö och utveckling måste integreras.
Den viktigaste konferensen hittills på området var utan tvekan FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 där 179 regeringar och 103 stats- och regeringschefer deltog. Vid Riokonferensen deltog många miljöorganisationer och andra aktörer i det civila samhället som genom lobbying och medverkan i nationella delegationer fick visst inflytande. Konferensen antog en rad nyckeldokument för att motverka fattigdom, orättvisor och miljöförstöring, bland annat:
Riodeklarationen (som innehåller principerna för hållbar utveckling),
FN:s ramkonvention om klimatförändringar (som syftar till att stabilisera utsläppen av växthusgaser),
FN:s konvention om biologisk mångfald (som syftar till att skydda arter, genetiska resurser, ekosystem och användningen av biologiskt material),
skogsprinciperna (som lade grunden för att förhandla fram en internationell skogskonvention) och
Agenda 21 som lägger fast strategier för hur en hållbar utveckling ska genomföras.
Riokonferensen innebar flera positiva steg framåt för miljöarbetet, men samtidigt lämnades många obekväma frågor åt sidan. Världsbankens strukturanpassningsprogram som ledde till förödande sociala konsekvenser ifrågasattes inte. Detsamma gäller skuldkrisen eller världens finansiella system, trots att de bidrog till en gigantisk kapitalflykt från de fattiga länderna.
Inte heller blev det någon reform av internationella strukturer och organisationer för att en hållbar utveckling skulle kunna uppnås. Som ett resultat av detta problematiserades inte det internationella handelsregelverket eller Världsbankens program så att de projekt man genomförde åtminstone inte aktivt motverkade fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling.
Tio år efter Riokonferensen kunde vi konstatera att löftena från de rika länderna om att ge 0,7 procent av BNP i bistånd inte infriats, inte heller löftena om överföring av ny miljövänlig teknik till de fattiga länderna. Därtill vare sig ifrågasattes eller problematiserades de multinationella företagens roll. Förhoppningarna var på många håll stora att världskonferensen WSSD (World Summit for Sustainable Development) för hållbar utveckling i Sydafrika i augusti och september 2002 skulle sätta upp dessa frågor på dagordningen i ljuset av de senaste årens utveckling. Men ju närmare WSSD-konferensen man kom, desto tydligare blev det att kampen skulle handla om att värna de resultat som redan uppnåtts i Rio.
Johannesburgkonferensen var tänkt att fastställa konkreta mål och tidtabeller för att genomföra de ambitioner som Riokonferensen gav uttryck för för tio år sedan och som även finns uttryckta i de s.k. millenniemål som antagits av FN. Det fanns förhoppningar om att FN skulle stärkas genom att miljöavtalen/hållbar utveckling skulle överordnas framför allt World Trade Organization (WTO) och handelsavtalen. De överenskomna dokumenten saknar både konkreta målsättningar och tidtabeller utom inom några få områden. Den politiska deklarationen är tämligen urvattnad och saknar helt visioner.
Det fördes en hård kamp från folkrörelsernas sida att under förhandlingarna få upp en diskussion kring relationen mellan miljöavtalen och FN:s roll å ena sidan och WTO:s roll och handelsavtalen å andra sidan, vad avser det rättsliga förhållandet dem emellan. WTO:s ministermöte hölls i Doha 2001. Där diskuterades en ny runda av handelsliberaliseringar i världen. Påtryckningarna på toppmötet från främst EU:s och USA:s handelsdelegationer att göra Johannesburgkonferensen till någon sorts ”Doha plus tio månader” var mycket stora.
Målet att FN:s avtal ska vara överställda WTO:s uppnåddes inte. Vissa framsteg gjordes dock. Det finns formuleringar om att avtalen skall vara ömsesidigt stödjande men i samma mening står det att diskussionen kring detta (och tolkningen av vad detta ömsesidiga stödjande innebär) skall tas upp i diskussionerna i WTO:s arbetsprogram.
Dokumenten från Johannesburg hänvisar på flera ställen till WTO:s ministermöte i Doha. Inom FN-systemet skall Kommissionen för hållbar utveckling (Commission on Sustainable Development, CSD) arbeta med hållbar utveckling – dvs. social, ekonomisk och miljömässig utveckling.
Mandatet för CSD har varit svagt tidigare och stärktes knappast på konferensen. Miljöpartiet anser därför att det är viktigt att Sverige agerar på ett konstruktivt sätt inom ramen för WTO-förhandlingarna, eftersom många av utvecklingsfrågorna och de frågor som behandlades på Johannesburgkonferensen kommer att avgöras där. WTO kan, till skillnad från FN-systemet när det gäller miljöavtalen, använda sin rättsliga apparat till sanktioner mot länder och därför sätta kraft bakom förhandlingsresultaten.
Partnerskap presenterades som den stora nyheten – företag och regeringar skall tillsammans med andra aktörer – som det civila samhället – förbinda sig att finansiera och genomföra utvecklingsprogram runt om i världen. Ett bristfälligt dokument fanns från förberedelsemötet i Bali, och slutdokumentet har inte några kriterier för vilket slags samarbete eller program som verkligen bidrar till hållbar utveckling. Dessutom finns det inga krav på uppföljning eller utvärdering av programmen.
Statsminister Göran Persson uttryckte oro för att partnerskapen kan komma att användas av de stora företagen för att ta över vattenresurserna i världen. Miljöpartiet anser, i likhet med enskilda organisationer, att Sverige skall ta initiativ för att få fram kriterier för hur partnerskapen kan bidra till en hållbar utveckling och utforma system för uppföljning av partnerskapen.
De multinationella företagens styrka och makt i utvecklingssammanhang föranledde många fristående organisationer (NGO:er) att driva frågan om Corporative Accountability, dvs. att det skall finnas tvingande regelverk för hur företagen skall hållas ansvariga för sitt agerande i fattiga länder och i olika partnerskap.
Frivilligorganisationerna pressade EU hårt på den här punkten, och den slutgiltiga ordalydelsen innebar ett steg framåt. Texten är emellertid tvetydig. Internationella Jordens Vänner tolkade dock resultatet som en blygsam seger för NGO-kampanjen och företagens sociala ansvar och en öppning för bindande regler.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen skall driva frågan vidare inom FN om en rättsligt bindande konvention för företagens sociala ansvar.
Mål antogs om att hälften av de människor som i dag saknar tillgång till sanitet – 2,5 miljarder – skall få detta till år 2015. Dessutom skall ett globalt handlingsprogram lanseras för att hälften av de människor som i dag saknar tillgång till dricksvatten – 1,2 miljarder – skall få detta. Däremot saknas finansiella åtaganden och garantier mot privatisering av vatten och sanitet, vilket i flera fall redan lett till helt orimliga kostnader och mindre tillgång till vatten för fattiga människor.
Därtill lanseras nu genmodifierad mat, vilket bland annat innebär att bönderna inte som tidigare kan spara utsäde till nästa skörd. Livsmedelssäkerheten liksom småböndernas ekonomi hotas. Dessutom finns risk för eventuella framtida skador av genmodifierade grödor.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen skall agera kraftfullt i FN för att människors tillgång till både vatten och sanitet ska kunna garanteras också i praktiken. Med andra ord måste finansieringsfrågan lösas så att kostnaderna för vatten inte blir orimliga. Miljöpartiet anser också att den svenska regeringen skall agera kraftfullt i EU och WTO för att förhindra försäljning av genmodifierad mat och utsäde till fattigare länder.
Inte ens det blygsamma förslaget att öka nuvarande andel förnyelsebar energi från 13,9 procent till 15 procent fram till 2010 kunde konferensen enas om, eftersom oljeländer från både väst och syd motarbetade detta.
Grunden i USA:s och de oljeproducerande ländernas samarbetsorganisation OPEC:s förhandlingsposition var att till varje pris motsätta sig nya eller bindande mål och avtal. Även några av utvecklingsländerna motsätter sig förnybar energi.
Ett initiativ har nu tagits för en ”koalition av de villiga”, där man samlar de länder som frivilligt accepterar mål, tidtabell och ökningar av de förnybara energikällorna som går längre än den överenskomna texten.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen bör vara pådrivande i detta arbete för att få en ökning av de förnybara energikällorna.
Efter sega förhandlingar lyckades konferensen i avsnittet om hälsa och hållbar utveckling i handlingsprogrammet skriva in att inte bara nationella lagar, kulturella och traditionella värden skall ligga till grund för hälsoutvecklingen i olika länder utan att man också skall ta hänsyn till de redan antagna konventioner som gäller barn, kvinnor och ursprungsbefolkningar. Detta ger ett visst skydd för kvinnor och flickor att slippa t.ex. könsstympning och abortförbud.
Den slutliga genomförandeplanen försenades dock på grund av ordalydelsen om kvinnors hälsa och kopplingen till mänskliga rättigheter. USA, Vatikanen och EU motsatte sig vissa delar i texten.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen aktivt bör engagera sig för att målen om hälsa i handlingsplanen skall förverkligas så fort som möjligt.
Trots vissa framsteg i Johannesburg kommer resultaten från den gigantiska konferensen knappast att räcka för att klara de många utmaningar vi står inför. Redan 2025 beräknas jordens befolkning nå åttamiljardersstrecket. Samma år kommer hälften av jordens befolkning att lida av vattenbrist.
När toppmötet i Johannesburg avslutades fanns en utbredd besvikelse hos både de olika ländernas officiella delegationer och det civila samhället över att man inte nått längre. I synnerhet fanns det en besvikelse över att dokumenten innehåller så få konkreta mål och så få bestämda tidsramar.
Medan typ II-partnerskapens resultat kommer att övervakas regelbundet av Kommissionen för hållbar utveckling (CSD) är det oklart vem som kommer att utöva tillsyn över de statliga typ I-åtagandena.
Tidiga formuleringar gav FN:s generalsekreterare uppgiften att utöva tillsyn över och rapportera om genomförandet av biståndsåtagandena, men dessa formuleringar ströks.
I förhållande till konferensens mål att konsolidera det som har uppnåtts sen Rio var däremot framstegen mycket blygsamma. Och i relation till vad som är det viktigaste, de globala problemens absoluta omfattning och allvar, fortsätter situationen att förvärras. Precis som förut.
Många frågar sig om de stora FN-konferenserna spelat ut sin roll. På Johannesburg- konferensen fanns knappast någon egentlig debatt om de överhängande problem världen står inför, ingen genomgående vilja att förändra situationen eller lösa problemen.
Det är dock positivt att de enskilda organisationerna har kunnat spelat en framträdande roll såväl på själva FN-konferensen som genom att anordna egna seminarier och andra aktiviteter.
Miljöpartiet anser att uppföljningen av besluten från konferensen i Johannesburg är mycket betydelsefull. Sverige och den svenska regeringen bör och kan spela en viktig roll genom att ta initiativ i olika sammanhang så att detta sker.
Ett första steg på hemmaplan vore att riksdagen under våren 2003 anordnar en särskild debatt om resultaten från Johannesburgkonferensen, vad som hänt därefter och hur man kan gå vidare.
Debatten bör ligga till grund för beslut om vilka internationella initiativ Sverige ska ta för att åstadkomma en god global uppföljning av Johannesburgkonferensen.
Miljöpartiet har tidigare tagit upp en rad frågeställningar som efter Johannesburgmötet fortfarande är aktuella. Det gäller t ex att FN:s konventioner om miljö och mänskliga rättigheter rättsligen ska överställas internationella handelsavtal, att Sverige bör ta initiativet till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor 10 och gröna nyckeltal, att Sverige bör arbeta för en allmän avskrivning av utvecklingsländernas offentliga skulder till staten, Internationella valutafonden och Världsbanken och en rättssäker instans för att lösa internationella miljötvister.
GEF (Global Environment Facility) har som syfte att finansiera investeringar för att skydda de globala gemensamma tillgångarna såsom atmosfären, den biologiska mångfalden och internationella vattenvägar. GEF finansierar även projekt för att motverka klimatförändringar, exempelvis investeringar i energieffektiv teknik och förnybar energi. GEF har varit en framgångsrik brygga mellan FN, IMF och Världsbanken och har även samarbetat med NGO:er, FN:s miljöprogran UNEP, den privata sektorn samt olika regionala utvecklingsbanker. Miljöpartiet anser att GEF:s arbete är en positiv innovativ form av global miljöstyrning och har en strategiskt viktig funktion för att motverka klimatförändringar, skydda den biologiska mångfalden och utveckla teknik som är bättre för miljön. Sverige bör stödja GEF och verka för att dess resurser ökar, som ett led i en aktiv klimatpolitik.
För att stärka det globala miljöarbetet behövs en världsmiljöorganisation (WEO). WEO bör följa genomförandet av internationella miljööverenskommelser och fungera som ett paraply för alla de olika sekretariat som arbetar med dessa. Miljöpartiet, liksom det ansedda World Watch Institute, anser att FN:s miljöprogram UNEP skulle kunna utvecklas till att bli en sådan.
Miljöpartiet anser att alla de frågeställningar som fortfarande inte nått en lösning i Johannesburg fortsättningsvis måste prioriteras av den svenska regeringen och svenska myndigheter på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och i Sveriges internationella arbete, för att nå en hållbar utveckling. Sverige kan och bör vara pådrivande internationellt i det arbetet.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Lars Ångström (mp) |
|
Leif Björnlod (mp) |
Åsa Domeij (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Mona Jönsson (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |