Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen håller fast vid sin inställning att stödja Västsahariernas rätt till självbestämmande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige tydliggör sina ståndpunkter när det gäller Västsaharas framtid och markerar sin vilja att förverkliga tidigare åtaganden genom att förklara att Sverige är villigt att i samband med folkomröstningen sända observatörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige som EU-medlem har ett ansvar för att EU som organisation strikt tillämpar folkrätten och FN:s resolutioner och att även EU-länder i sin egenskap av enskilda stater gör detsamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i den bristsituation som råder i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet ökar sitt humanitära stöd till dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör bistå det västsahariska folket med utbildningsinsatser genom att västsahariska stipendiater ges plats vid svenska skolor och universitet.
Västsahara är ett av de få områden som ännu inte har avkoloniserats i enlighet med en av FN antagen resolution, avkoloniseringsdeklarationen från 1960. Där uppmanades Spanien att genomföra en folkomröstning i Västsahara under FN:s överinseende så att den västsahariska befolkningen skulle kunna utöva sin rätt till självbestämmande. Folkomröstningen förhalades dock och hösten 1975 ockuperades Västsahara av Marocko. Ockupationen föregicks av den olagliga Madridöverenskommelsen mellan Spanien, Marocko och Mauretanien där Spanien överlämnade territoriet till Marocko och Mauretanien i utbyte mot att man bl.a. fick del i Västsaharas naturtillgångar. Den västsahariska befolkningen tillfrågades aldrig.
Den marockanska ockupationen strider mot all internationell rätt och någon avkolonisering av Västsahara har ännu inte skett. Det västsahariska folket har inte, i enlighet med folkrätten, fått utöva sin rätt till självbestämmande och rätten att rösta för ett självständigt Västsahara. Det västsahariska folket tvingades i stället till en lång väpnad befrielsekamp. Många har tvingats till ett kvartssekellångt liv i exil i flyktingläger.
1990 godkände FN:s säkerhetsråd den fredsplan som FN tillsammans med OAU utarbetat och som hade godkänts av parterna Marocko och befrielserörelsen Polisario. Fredsplanen skulle utmynna i en folkomröstning i januari 1992 om Västsaharas självständighet.
Denna folkomröstning har ständigt skjutits upp på grund av den marockanska regimens ovilja att lämna Västsahara. I Houstonavtalet 1997 löstes en del av de problem som uppstått kring bland annat röstlängden. Sedan januari år 2000 finns en röstlängd med cirka 87 000 namn. Problem har emellertid uppstått i identifieringsprocessen, där tusentals personer med Marockos stöd har överklagat FN:s beslut att ej bevilja dem rösträtt.
Sverige har under många år aktivt stött FN:s arbete vad gäller det konkreta uppdrag som FN-organet Minurso har på plats i det ockuperade Västsahara. Sverige har medverkat med minröjning, civilpoliser och humanitära insatser i flyktingläger. I politiskt avseende har Sverige understött förverkligandet av fredsplanen. Frågan om genomförandet av folkomröstningen har varit föremål för upprepade diskussioner i riksdagen. Frågan har behandlats av utrikesutskottet inom ramen för betänkandet om mänskliga rättigheter. I utskottets betänkande 2000/01:UU10 skrevs
Utskottet understryker att det är viktigt att Sverige insisterar på att parterna håller sig till de överenskommelser som träffats och att folkomröstningen genomförs på det sätt som planerats (s. 60).
Detta blev också riksdagens enhälliga beslut våren 2001.
Förberedelserna för den överenskomna folkomröstningen och övriga åtgärder enligt fredsplanen avbröts dock under sommaren 2001 då James Baker och Kofi Annan plötsligt ville pröva en annan väg när det gällde Västsaharafrågan. Generalsekreteraren rekommenderade FN:s säkerhetsråd i en rapport från den 20 juni att förhandlingar skulle genomföras med Marocko, Polisario och med Algeriet och Mauretanien. USA och Frankrike skulle fungera som förmedlande länk och övervakare vid förhandlingarna. Grunden för förhandlingarna var ett marockanskt förslag till visst begränsat självstyre för Västsaharas nuvarande invånare inom ramen för Marockos gränser och med marockansk överhöghet vad gäller bl.a. utrikespolitik, försvar och ordningsmakt.
Förslaget väckte starka reaktioner inom de länder och organisationer som engagerat sig för en fredlig och rättvis avkoloniseringslösning i enlighet med vad folkrätten kräver. Förslaget skulle innebära att den marockanska ockupationen permanentades. Det skulle också betyda att världssamfundet kapitulerade inför Marockos målmedvetna blockering av FN:s arbete med att upprätta vallängder. Lösningen skulle bara tillfredsställa Marocko och de länder som har ekonomiska intressen av ett Marocko som också inkluderade Västsahara – främst Frankrike och USA.
Den skulle strida mot grundläggande folkrättsliga principer. Den var kränkande för västsaharierna som i tio år accepterat en vapenvila i utbyte mot ett framtida självbestämmande om sin framtid och med självständighet inom räckhåll. Säkerhetsrådet beslöt dock att hålla öppet för en återgång till fredsplanen, om parterna inte kommer överens enligt James Bakers modell. Polisario, som stöddes av bl.a. Algeriet, kom att stå under en mycket stark internationell press. Syftet var att förmå Algeriet att överge sin inställning att hålla fast vid de överenskommelser som träffades i Houston 1997 och som vid ett flertal tillfällen konfirmerats av FN:s säkerhetsråd.
Denna utveckling i av läget i FN när det gällde Västsahara vållade nya diskussioner i den svenska riksdagen och frågan togs ånyo upp i utrikesutskottet, som i sitt betänkande 2001/02:08 förklarade:
Sverige stöder fullt ut FN:s roll och fredsplanen liksom James Bakers pågående medlingsansträngningar i syfte att nå en snar och varaktig lösning. I detta känsliga läge när parterna fortfarande står långt ifrån varandra är det, enligt utskottets uppfattning, av största vikt att dialogen i FN:s regi fortsätter och att Houstonöverenskommelsen ligger fast. Utskottet understryker att principen om avkolonialisering och rätt till självbetstämmande gäller också för Västsaharas folk.
Varifrån idéerna kommer om att man skulle överge planerna på en folkomröstning är inte svårt att se. Det är troligt att det i Västsahara finns olja, en vara som är begärlig för världens rika industrialiserade länder. Marocko har över det västsahariska folkets huvuden tecknat ett projekteringsavtal med det USA-ägda olje- och gasföretaget Kerr-McGee samt med det franska TotalFina Elf. När säkerhetsrådets rättschef Hans Corell fick kännedom om detta förklarade han att om ”undersökningar och exploatering fortsätter utan beaktande av det västsahariska folkets intressen och önskemål kommer man i de icke självstyrande delarna av landet att bryta mot de delar av folkrätten som gäller hanteringen av mineraltillgångar”.
Det har förklarats att prospektering av olja är tillåtet enligt folkrätten, medan exploatering av den bryter mot den. Vem genomför dyra oljeprospekteringar om man inte avser att exploatera oljan? Brottet mot folkrätten är alltså inte genomfört, men avsikten framträder tydligt. Det finns starka amerikanska och franska ekonomiska intressen som utgör ett hot mot att folkrätten tillämpas på ett korrekt sätt.
Allt detta har varit en bidragande orsak till att vi under lång tid oroat oss för utvecklingen i Västsahara. Redan för ett år sedan fanns anledning till stark oro. Konsekvenserna av ett beslut att frångå tidigare FN-beslut om folkomröstning skulle ha blivit ödesdigert för båda parter i konflikten.
Vid säkerhetsrådets sammanträde den 30 juli 2002 visade det sig att en förhandlingslösning mellan Marocko, Polisario och Algeriet var en oframkomlig väg när det gällde att nå en överenskommelse. I FN:s säkerhetsråds resolution nr 1429 underströks att tidigare planer när det gällde folkomröstningen om Västsaharas framtid skall gälla. säkerhetsrådet beslöt också att förlänga Minursos mandat till den 31 januari 2003.
Den svenska regeringen måste bestämt hålla fast vid sin flera gånger deklarerade inställning att stödja västsahariernas rätt till självbestämmande genom en av FN organiserad folkomröstning. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sverige måste i EU och FN medverka till att de försök som gjorts att kringgå en folkomröstning blir till en kort parentes och begravs för gott när det gäller hanteringen av Västsaharafrågan, även om detta skulle medföra kritik från någon eller några av stormakterna. Regeringen bör tydliggöra Sveriges ståndpunkter och markera sin vilja att förverkliga tidigare åtaganden bl.a. genom att förklara Sverige villigt att sända observatörer i samband med folkomröstningen. Detta vill vi ge regeringen till känna.
Sverige har som EU-medlem ett ansvar för att EU som organisation tillämpar folkrätten och att andra EU-länder med ekonomiska intressen i Västsahara agerar på ett sådant sätt att man strikt tillämpar folkrätten och ser till att FN:s resolutioner följs. Detta vill vi ge regeringen till känna.
De senaste årens försök att undgå en folkrättsenlig folkomröstning har inneburit en hård press mot Polisario och det västsahariska folket. De har också inneburit viss strypning av den humanitära hjälpen till flyktinglägren på algerisk mark och hårdare repressiva åtgärder mot den västsahariska befolkningen inom det ockuperade området. I sin resolution 1429 från den 30 juli i år uppmanar säkerhetsrådet medlemsstaterna att ge generösa bidrag till UNHCR och till World Food Programme (WFP). Stödet till WFP är akut, då det rapporterats att livsmedelssituationen är kritisk i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet.
Sverige bör därför i ökad utsträckning bidra med insatser för att bevaka att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör också vara just generöst och öka sitt humanitära stöd till flyktinglägren i Algeriet. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Under hela den långa period som människorna vistats i flyktinglägren i Västsahara har kvinnorna burit ett tungt ansvar på grund av att många män varit frånvarande. En positiv konsekvens har blivit kvinnornas ökade jämställdhet och delaktighet i samhällslivet. En annan är den påfallande höga nivån på utbildningen som finns i lägren.
Det är därför angeläget av många skäl att svenska insatser även framdeles befrämjar och stöder ansträngningarna för jämställdhet och en bra utbildning för både flickor och pojkar. Då utbildningsnivån är anmärkningsvärt hög i lägren vore ytterligare en möjlighet att stödja ett pressat folk och bistå det med utbildningsinsatser genom att västsahariska stipendiater ges plats vid svenska skolor och universitet. Detta vill vi ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sermin Özürküt (v) |