Motion till riksdagen
2002/03:U299
av Lars Ohly m.fl. (v)

EU:s krishantering


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 26

2 Förslag till riksdagsbeslut 27

3 Inledning 27

4 EU:s militära insatser och FN-mandat 27

4.1 Tolkningsutrymme 28

5 EU:s resurser till förfogande för FN 29

6 EU:s krishanteringsförmåga, terroristbekämpning och kollektivt försvar  30

7 Debatt inom EU om utvidgning av krishanteringsförmågans mandat  31

7.1 Slutdokument från toppmötet i Sevilla 2002 32

8 EU:s framtidskonvent och krishanteringsstyrkan 33

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringens hållning skall vara att inlägga veto mot en eventuell fredsframtvingande EU-insats som inte har mandat från FN eller OSSE.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att EU deklarerar att FN-insatser skall ha företräde framför EU-insatser vad gäller EU:s medlemsländers militära resurser.

  3. Riksdagen begär att regeringen verkar för att EU tydligt deklarerar att EU:s krishanteringsförmåga först och främst skall syfta till att utgöra ett stöd för FN.

  4. Riksdagen begär att regeringen verkar för att EU tydligt deklarerar att ESFP inte skall användas till terroristbekämpning.

  5. Riksdagen begär att regeringen stoppar alla beslut inom EU om att utvidga mandatet för krishanteringsstyrkan till att omfatta terroristbekämpning eller kollektivt försvar.

  6. Riksdagen begär att regeringen stoppar beslut inom EU:s framtidskonvent som kan tänkas leda till att Sverige måste ge ifrån sig makt på det utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska området.

  7. Riksdagen begär att regeringen stoppar beslut inom EU:s framtidskonvent om att utvidga mandatet för krishanteringsförmågan så att Sverige hamnar närmare ett kollektivt EU-försvar.

Inledning

Sedan Europeiska rådet på sitt möte i Köln i juni 1999 beslutade att EU ska bygga upp en krishanteringsförmåga har arbetet med uppbyggnaden av denna förmåga gått snabbt. EU är nära målet om att EU-länderna senast år 2003 ska ha kapacitet att inom 60 dagar skicka ut 60 000 soldater på fredsfrämjande internationella uppdrag.

En fråga som dock inte har diskuterats tillräckligt mycket, och som varken Sverige eller EU som helhet har kunnat ge några klara svar på, har att göra med förhållandet mellan EU och FN vad gäller krishantering.

EU:s militära insatser och FN-mandat

I den militära planeringen räknar EU med att krishanterande insatser ska kunna sättas in huvudsakligen i tre olika typer av scenarier. Det första scenariot handlar om militärt stöd till en humanitär insats kombinerat med evakuering av EU-medborgare i fientlig miljö.

Det andra scenariot är en mindre krävande fredsbevarande insats. Normalt sett kräver fredsbevarande insatser att parterna ger sitt samtycke och att vapen endast får användas i självförsvar.

Det tredje och mest krävande scenariot är en fredsframtvingande insats där EU ska sätta in militär för att skilja stridande parter åt, samtidigt som den civila befolkningen ska beskyddas. Det kan t.ex. röra sig om ett inbördeskrig där regeringssidan försöker trycka ner ett uppror med metoder som det internationella samfundet eller i det här fallet EU finner oacceptabla. Dessa insatser kräver ofta omfattande våldsanvändning från insatsstyrkans sida.

Enligt de militära planeringsmålen ska EU:s styrkor kunna ingripa upp till 4 000 kilometer utanför EU:s gränser. Det finns dock inget politiskt beslut som begränsar var EU-styrkan kan sättas in. Det är således fullt möjligt för EU att om vilja och resurser finns intervenera i krishärdar världen över.

Enligt EU:s dokument ska militära EU-insatser genomföras både på begäran från en ledande organisation, som t.ex. FN eller OSSE, eller i en självständig EU-aktion. Alla EU-interventioner ska dock ske ”i enlighet med principerna i FN-stadgan”.

Enligt kapitel VI i FN-stadgan kan säkerhetsrådet besluta att med fredliga medel söka lösa konflikter. Om konflikten är mycket allvarlig kan säkerhetsrådet enligt kapitel VII besluta om att sätta in tvingande åtgärder som upphäver det aktuella landets suveränitet.

Alla militära insatser beslutas enligt praxis av säkerhetsrådet. Det gäller även insatser som äger rum med parternas samtycke.

FN är den organisation som har internationellt rättsligt mandat att auktorisera militära fredsfrämjande operationer. Ett problem för FN är dock att politisk oenighet mellan de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet ibland begränsar utnyttjandet av de tvingande åtgärderna i kapitel VII.

Säkerhetsrådets problem att fatta beslut om tvingande militära insatser har lett till oenighet bland EU-länderna om huruvida det ska krävas ett FN-mandat för en fredsframtvingande EU-insats. Även om EU:s medlemsländer är överens om att FN-mandat är att föredra, så går åsikterna vitt isär om huruvida det absolut måste föreligga ett FN-mandat eller OSSE-mandat innan EU kan sätta in krishanterande insatser.

Det är oerhört oroande att EU kan komma att ta sig rätten att utföra fredsframtvingande insatser utan FN-mandat. Formuleringen i EU:s dokument om att EU-interventioner ska ske ”i enlighet med principerna i FN-stadgan” är betydligt svagare än om man direkt hade sagt att det ska krävas ett FN-mandat för tvingande militära insatser i EU:s regi.

4.1 Tolkningsutrymme

Att man valt en vag formulering som ger utrymme för olika tolkningar bör ses som ett resultat av att medlemsländerna har olika åsikter vad gäller behovet av ett mandat från säkerhetsrådet. Flera EU-länder anser att det inte ska krävas ett FN-mandat för EU-insatser eftersom insatsen då skulle kunna stoppas av någon av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar. Robin Cook, Storbritanniens f.d. utrikesminister, har t ex varit mycket tydlig med detta då han sagt att även om FN-mandat är att föredra så är det inte nödvändigt eftersom EU-insatser då skulle kunna stoppas av ett veto i säkerhetsrådet.

Den svenska regeringen har inför den svenska allmänheten försökt framställa en bild av att fredsframtvingande EU-insatser kommer att ske med FN-mandat. Denna bild är dock inte helt sann. Visserligen står det varje medlemsland fritt att avstå från att delta i en enskild operation, och den svenska regeringen har deklarerat att Sverige inte kommer att delta i fredsframtvingande insatser om det inte föreligger ett FN-mandat. Men varje medlemsland har också rätt att inlägga veto mot en EU-intervention, och därmed hindra att den blir av.

F.d. försvarsminister Björn von Sydow har dock medgett att det inte är säkert att Sverige kommer att lägga in veto mot en tvingande EU-insats som inte har FN-mandat. Enligt von Sydow kommer frågan om Sverige lägger in veto mot fredsframtvingande interventioner utan FN-mandat att bedömas från ”fall till fall”, eftersom det finns komplexa situationer då någon medlem i säkerhetsrådet kan blockera FN-mandat. Det finns således en tydlig risk för att EU kan komma att genomföra fredsframtvingande insatser utan FN-mandat, även om Sverige och vissa andra länder inte deltar.

En så negativ utveckling kan dock stoppas. I ett positivt scenario skulle EU:s initiativ att bygga upp en krishanteringsförmåga kunna innebära ett samordnat europeiskt stöd till FN. Detta kräver dock självklart att tvingande EU-insatser sker med FN-mandat. Ett mandat från FN:s säkerhetsråd skulle ge ökad legitimitet åt EU:s beslut. Därför är det nödvändigt att mandat från FN ska vara en förutsättning för att EU ska kunna utföra fredsframtvingande operationer.

Den svenska regeringen bör verka för att EU klart och tydligt deklarerar att EU endast kommer att genomföra fredsframtvingande insatser om det föreligger ett FN-mandat. Den svenska regeringens hållning bör också vara att inlägga veto mot en eventuell fredsframtvingande EU-insats som inte har mandat från FN eller OSSE.

Detta vill vi att riksdagen som sin menings ska ge regeringen till känna.

EU:s resurser till förfogande för FN

En viss oro har också uppstått i FN-systemet över att den snabba utvecklingen av den europeiska krishanteringsförmågan på sikt kan komma att marginalisera FN. Eftersom det bara finns en uppsättning nationella militära och civila resurser kan det finnas en risk för att FN väljs bort till EU:s fördel i en konkurrenssituation mellan flera potentiella ledande aktörer.

Det råder i dag delade meningar inom EU om i vilken utsträckning EU:s krishanteringsförmåga ska kunna ställas till FN:s förfogande och om syftet med krishanteringsförmågan ska vara att stärka FN eller inte. Samtliga medlemsländer är i princip överens om att EU ska kunna anmäla ett polisiärt eller annat civilt bidrag till en FN-ledd insats, men däremot är de militära stormakterna mindre entusiastiska över idén att ställa militära resurser till FN:s förfogande. Dessa EU-länders ovilja att diskutera militära bidrag till FN har spätt på den misstro som sedan tidigare fanns i FN-systemet om att EU:s krishanteringsförmåga kan komma att utgöra ett hot mot FN:s möjligheter att genomföra egna insatser.

Därför anser vi att Sverige ska verka för att EU deklarerar att FN-insatser ska ha företräde framför EU-insatser vad gäller EU:s medlemsländers militära resurser.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

Olika regionala initiativ till fredsfrämjande verksamheter, framförallt EU:s krishanteringsförmåga, måste ses som ett bidrag till FN:s verksamhet. FN är och bör förbli den viktigaste säkerhetsorganisationen. Det är därför viktigt att fokusera på hur FN:s insatser ska stärkas. Detta bör vara centralt också i upprättandet av EU:s krishanteringsförmåga. Sverige bör kunna arbeta än hårdare för att sätta samarbetet med FN på EU:s agenda.

Det är angeläget att driva fram åtgärder inom EU som kan utgöra ett stöd till FN, och Sverige bör därför verka för att EU deklarerar att FN ska ha företräde framför EU vad gäller ländernas militära resurser, och att EU:s krishanteringsförmåga först och främst ska syfta till att utgöra ett stöd till FN.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

EU:s krishanteringsförmåga, terroristbekämpning och kollektivt försvar

På Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999 beslutades att EU-länderna måste ha kapacitet för att självständigt kunna ingripa i internationella kriser. Mandatet för operationerna begränsades till Petersbergsuppgifterna, vilket betyder att EU skall kunna agera självständigt inom hela skalan av konfliktförebyggande och krishanterande uppgifter.

Sverige och Finland var pådrivande i processen som gjorde Petersbergsuppgifterna till en av grundbultarna i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). En av anledningarna till detta var att man genom att lägga tyngdpunkten på fredsbevarande insatser ville avvärja de planer på kollektivt försvar och ömsesidiga försvarsgarantier som kunde skönjas.

I dagsläget är EU:s säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) alltså begränsad till krishantering. Sedan mötet i Köln har arbetet med uppbyggnaden av krishanteringsförmågan gått snabbt. EU är nära målet om att EU-länderna senast år 2003 ska ha kapacitet att inom 60 dagar skicka ut 60 000 soldater på fredsfrämjande internationella uppdrag.

Det har funnits anledning att tvivla på om EU:s regeringar verkligen kommer att stå fast vid att den europeiska försvarspolitiken ska begränsas till krishantering, eftersom vi har sett att debatten om ett tätare försvarssamarbete har fortskridit i ett flertal EU-länder.

Och under det senaste året, sedan terrordåden mot World Trade Center och Pentagon i USA, har en nyupplivad debatt om att EU måste utveckla ett kollektivt försvar tagit fart. Denna utveckling inger stor anledning till oro, och Sverige måste agera kraftfullt för att stoppa alla beslut som i någon mån kan tänkas leda EU närmare ett kollektivt försvar.

Debatt inom EU om utvidgning av krishanteringsförmågans mandat

Sedan terrordåden mot World Trade Center och Pentagon i USA har debatten om innehållet i EU:s säkerhets- och försvarspolitik tagit ny fart, och allt fler röster höjs nu för att EU måste utveckla ett kollektivt försvar.

Frankrikes förre premiärminister Lionel Jospin argumenterade för att terroristattackerna mot USA måste leda till utvecklingen av ett genuint europeiskt försvar som ska ha till uppgift att försvara EU:s territorium. Frankrike har fått stöd i denna hållning av bl a Tyskland. I en gemensam kommuniké från det fransk-tyska toppmötet den 23 november 2001 krävde den franska och den tyska regeringen att EU:s krishanteringsstyrka måste förvandlas till ett gemensamt europeiskt försvar.

I november 2001 efterlyste också ordföranden i Europaparlamentets so­cia­listiska partigrupp en gemensam europeisk försvarspolitik. Enligt Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt, som var ordförande i Europeiska rådet under hösten 2001, har konsensus vuxit fram bland EU-länderna om att EU måste utveckla ett gemensamt försvar. EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana fick under det belgiska ordförandeskapet hösten 2001 i uppgift att studera möjligheterna till att utvidga mandatet för krishanteringsförmågan till att också omfatta gemensamt försvar av territoriet.

I juli 2002 skrev Guy Verhofstadt ett brev till Tony Blair och Jacques Chirac i vilket han pläderade för att EU skulle utvecklas till en militärallians, vilket skulle inkludera en skyldighet att agera samt ett militärt EU-högkvarter (Blair och Chirac gav inte något besked om huruvida de stödde detta förslag när de svarade Verhofstadt). Till och med Österrike, liksom Sverige ett militärt alliansfritt land, har sagt att man är beredd att delta fullt ut i EU:s försvarsinitiativ.

Allt det ovan nämnda tyder på en allt livligare debatt om utvecklandet av ett EU-försvar. Men i tillägg till denna debatt befarar också Vänsterpartiet att Sverige redan har varit med om att faktiskt fatta beslut inom EU som har tagit oss närmare ett gemensamt försvar.

På EU-toppmötet strax efter terrordåden i USA antog Sverige och övriga EU-länder en kommuniké som sade att EU-staterna ”efter var och ens förmåga” var beredda att stödja en militär motattack. I detta sammanhang betonades också behovet av att göra den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (EFSP, dvs. EU:s krishanteringsförmåga) operativ så snart som möjligt. Redan detta uttalande antydde alltså att krishanteringsstyrkan skulle kunna ha en roll i terroristbekämpning, vilket skulle innebära flera steg in i en gråzon mellan krishantering och kollektivt försvar.

Spanien, som första halvåret 2002 var ordförandeland i EU, satte officiellt upp diskussionen om en utvidgning av mandatet för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken på EU:s dagordning.

I Spaniens dagordning för ordförandeskapet stod:

Spanien avser att starta en debatt med syftet att inkludera bekämpningen av terrorism som ett av ESFP:s mål, och att förse ESFP med de resurser som krävs för att uppnå detta mål.

Hur diskussionerna om Spaniens förslag verkligen gick i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) och dess underordnade arbetsgrupper är okänt, på grund av den fortsatt mycket bristfälliga öppenheten kring EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Antagligen var det svårt för Spanien att driva igenom alltför radikala förslag i riktning mot en kollektiv försvarsförmåga med tanke på att några medlemsländer, inklusive Sverige, har en alliansfrihet att försvara.

7.1 Slutdokument från toppmötet i Sevilla 2002

I slutdokumentet från toppmötet i Sevilla i juni 2002 (som avslutade Spaniens ordförandeskap) står bl.a. att genom de militära och civila krishanteringskapaciteterna som EU utvecklar kommer den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att bli starkare och bättre kunna bidra till bekämpningen av terrorism. Dokumentet slår också fast att utvecklandet av ESFP måste ta hänsyn till de kapaciteter som behövs för att kunna bekämpa terrorism. Detta indikerar att den militära krishanteringsförmågan ska kunna bekämpa terrorism.

En utvidgning av mandatet för EU:s krishanteringsförmåga till att omfatta terroristbekämpning innebär ett steg in i en suddig gråzon mellan krishantering och kollektivt försvar. Detta är oförenligt med den svenska alliansfriheten. Till exempel har USA:s krig mot Afghanistan av det internationella samfundet definierats som ”försvar mot terrorism”. Det är oacceptabelt att EU:s krishanteringsförmåga, i det fall ett EU-land blir utsatt för en terroristattack, ska ge sig ut och anfalla ett annat land på samma sätt som USA anfaller Afghanistan, och definiera detta som försvar mot eller bekämpning av terrorism.

Den svenska regeringen bör i den nu startade debatten inom EU verka för att det tydligt deklareras att ESFP inte ska användas till terroristbekämpning.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

Det är därför mycket viktigt att Sverige stoppar alla beslut om att utvidga mandatet för krishanteringsstyrkan till att omfatta terroristbekämpning eller kollektivt försvar. Självklart ska EU engagera sig mot terrorismen, men detta bör inte göras genom att utöka EU:s militära mandat. EU bör i stället öka satsningarna på att förebygga väpnade konflikter, främja demokratisk utveckling och bekämpa fattigdom.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

EU:s framtidskonvent och krishanteringsstyrkan

Debatten om att utvidga mandatet för krishanteringsstyrkan till att omfatta terroristbekämpning eller kollektivt försvar, förs inte bara på mellanstatlig nivå inom EU, utan också i det konvent som ska diskutera EU:s framtid.

Den deklaration inför EU:s framtidsdebatt som Sverige och övriga EU:s medlemsländer enades om på EU-toppmötet i Laeken den 14–15 december 2001 öppnar för en utvidgning av mandatet för krishanteringsförmågan. I deklarationen står: ”Måste Petersbergsuppgifterna åter aktualiseras?”

Petersbergsuppgifterna är alltså de olika typer av fredsfrämjande uppgifter som EU:s krishanteringsförmåga ska genomföra, och deklarationen öppnar således för en diskussion om huruvida dessa uppgifter ska omdefinieras eller utvidgas.

Flera av de förslag som nu läggs fram av de olika konventdeltagarna innehåller förslag om ökad harmonisering av EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, inklusive förslag om majoritetsbeslut på detta område, vilket skulle innebära ökad överstatlighet.

Det finns stor anledning att noga följa denna debatt, och den svenska regeringen måste stoppa alla beslut som kan tänkas leda till att Sverige måste ge ifrån sig makt på det utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska området.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

Sverige måste likaså stoppa alla beslut som konventet kan tänkas ta om att utvidga mandatet för krishanteringsförmågan så att vi hamnar närmare ett kollektivt EU-försvar. Detta vill vi att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna.

Stockholm den 22 oktober 2002

Lars Ohly (v)

Berit Jóhannesson (v)

Rossana Valeria D (v)

Alice Åström (v)

Sermin Özürküt (v)