Centerpartiets politik strävar efter att möjliggöra för enskilda människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala samfundet att ta ansvar för sig själva, för andra och för vår gemensamma värld.
För att nå en utveckling i vår värld behöver vi en fungerande fri internationell handel, en handel som gynnar och är till fördel för folk och länder, både i nord och i syd. Handeln och systemen som används ska vara demokratiska och alla ska ha lika villkor för att delta i processen.
Flera förbättringar går att göra, både inom systemen och med innehållet i dem. Vi vill ha en hållbar utveckling, en rättvis utveckling. Subventioner och exportstöd bör avskaffas, u-länder ska ha tillgång till marknader, livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet ska säkras.
1 Sammanfattning 10
2 Innehållsförteckning 11
3 Förslag till riksdagsbeslut 12
4 Inledning 13
5 Varför fri handel? 14
6 De handelspolitiska aktörerna 15
6.1 WTO-systemet 15
6.1.1 Förhandlingsrundor 16
6.2 Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) 16
6.3 EU 17
6.4 USA 18
7 De stora handelsfrågorna 18
7.1 Handel – utvecklingsländer 19
7.2 Handel – miljö 19
7.3 Handel – jordbruk, livsmedelssäkerhet och socker 20
7.3.1 Jordbruksfrågor 20
7.3.2 Livsmedelsfrågor 21
7.3.3 Socker 22
7.4 Handel – immaterialrätt 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om demokrati, verklig frihandel och ökat bistånd för att nå FN:s mål om halverad fattigdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en öppen och rättvis handel mellan i- och u-världen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utvecklingsländernas förslag till förbättringar av den framtida processen i WTO.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om betydelsen av ett framgångsrikt resultat av den nuvarande världshandelsrundan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ge de fattiga länderna större möjligheter att delta i den globala beslutsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en minskning av EU:s stödnivåer måste följas av liknande minskningar av subventioner och andra stödåtgärder i övriga WTO-länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige fortsatt bör påverka EU:s handelspolitik i en för u-länderna mer positiv riktning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att införa ett ”grönt” tullsystem, dvs. generösa tullbestämmelser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bilateralt men även genom EU samt internationella organisationer bör utöva påtryckningar på USA att minska subventionerna till jordbruket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att säkerställa möjligheten till särbehandling av u-länderna inom WTO.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för en fortsatt och ökad liberalisering av u-ländernas egen handelspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det behövs klara regler för hur brott mot miljöavtal skall hanteras i handeln.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige med stor kraft bör driva att i-länderna avskaffar exportstöd till jordbruksprodukter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige tydligare bör driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet inför kommande WTO-förhandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta konsumenternas oro för produktionsmetoder på allvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett stopp för EU:s dumpning av socker och ett omedelbart och fullständigt tillträde för de minst utvecklade ländernas (MUL) sockerexport.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att undanta såväl enskilda gener som organismer från kravet på patentbarhet i TRIPS (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights) artikel 27.3 (b).2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att översynen av artikeln måste leda till att den harmoniseras med FN:s konvention om biologisk mångfald.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förlänga implementeringstiden för TRIPS artikel 27.3 (b) till fem år efter det att översynen av artikeln är genomförd.2
1 Yrkandena 2–4, 7, 8, 10 och 16 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 17–19 hänvisade till LU.
Förstörelsen av miljön och naturresurserna är en global ödesfråga. Orsakerna står att finna dels i västvärldens överkonsumtion, dels i den utbredda misären i tredje världen. Ny teknik innebär som regel mer miljövänliga och resurssnåla lösningar, men de oerhörda produktions- och konsumtionsvolymerna innebär ändå stora belastningar på miljön och naturresurserna. Om västvärldens konsumtionsnivå skulle bli ett globalt genomsnitt skulle det leda till en ekologisk kollaps.
Det finns två stora utmaningar när det gäller en mer omfattande, ansvarskrävande global samhällsstyrning. Den första är att öka pluralismen – att bredda utrymmet så att även grupper som står utanför statens formella institutioner kan delta i det globala beslutsfattandet. Den andra är att ge utvecklingsländerna en större roll i de multilaterala institutionerna genom ökat deltagande och ansvarskrävande.
För att nå FN:s mål om halverad fattigdom krävs ökad demokrati och folkliga krav i fattiga länder. I det rika nord och väst krävs verklig frihandel som öppnar marknaderna för produkter från utvecklingsländerna, och ökat bistånd. Vad som ovan nämnts om ökad demokrati, verklig frihandel och ökat bistånd för att nå FN:s mål om halverad fattigdom bör ges regeringen till känna.
EU:s och USA:s jordbrukspolitik är ett centralt problem. Det beräknas att det enorma skattefinansierade stöd som västvärldens jordbruk mottar uppgår till 1 miljard dollar per dag. Det är pengar som fördyrar jordbruksprodukter här, hindrar utvecklingsländer från att exportera hit och dessutom, via exportstöd, sänker världsmarknadspriserna och därmed hindrar utvecklingsländerna från att sälja även till andra områden.
Växande handel är av största vikt för att hjälpa fattiga länder ur misären. Samtidigt finns det anledning till att vara kritisk till den nya frihandelsrundan inom WTO. De rika länderna inte har gjort något för att öppna våra marknader för jordbruks- och tekoprodukter, de områden som är viktigast för de fattiga länderna. Den andra orsaken är att EU och USA, mot u-ländernas vilja, försöker ge WTO makt att besluta om gemensamma regler för investeringar, miljö, arbetsvillkor, offentlig upphandling, patent och tjänster. Dessa frågor hör inte hemma i en handelsorganisation. WTO ska inte styra stora delar av u-ländernas utvecklingspolitik.
Genom handel möts människor och idéer och kunskaper sprids snabbt, vilket stimulerar den ekonomiska, politiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen. Handel bygger på frivilliga överenskommelser och förtroendefullt samarbete samt främjar egenskaper som ansvar och hederlighet. Till skillnad från krig, som bygger på att erövra byten, bygger handel på att åstadkomma utbyte. Många av de värden vi förknippar med västerlandets ideal – som demokrati, humanitet, tolerans och fredligt umgänge människor emellan – kan därmed sägas vara frukter av internationell handel. Människor kommer i kontakt med andra kulturer, vilket främjar nyfikenhet och öppenhet. Historiskt har samhällen med stor internationell handel ofta varit nydanande inom kultur och vetenskap; handeln bidrar dels till materiell rikedom som kan finansiera vetenskap och kultur, dels till ett öppet samhällsklimat som stimulerar kreativt tänkande.
Allt tal om frihandel och marknadsekonomi klingar falskt så länge i-länderna fortsätter att begränsa marknadstillträdet för de fattiga ländernas jordbruksvaror och fortsätter att, i strid med de antidumpningsklausuler de själva gärna tillgriper, dumpa sina överskott på världsmarknaden och därmed sabotera för många fattiga länders bönder. Kött från EU kostar till exempel i många länder i Västafrika bara hälften så mycket som det inhemskt producerade köttet.
Globala marknader måste förändras fundamentalt för att ta itu med orättvisorna mellan nord och syd. Handel kan i mångt och mycket vara såväl tillväxt- som välståndsgenererande men är ingalunda oproblematiskt eller okontroversiellt. Idag sker den internationella handeln alltmer på icke jämbördiga villkor. Protektionism och handelshinder i i-länderna slår hårt mot u-ländernas produkter och befolkning. En öppen och rättvis frihandel mellan i-världen och u-världen måste finnas i alla handelssträvanden. Den industrialiserade världen talar om fri handel, men den öppna marknaden för u-länder saknas. Vad som ovan sagts om en öppen och rättvis frihandel mellan i- och u-världen bör ges regeringen till känna.
EU och USA är världens två största ekonomier och handeln dem emellan är världens största bilaterala handelsförbindelse. En gång varje halvår håller EU och USA toppmöten om bland annat handelsfrågor. Trots att bägge parter betonar vikten av frihandel och att stärka världshandelsorganisationen WTO:s ställning har de varit inblandade i en rad handelskonflikter om bland annat hormonbehandlat kött, bananer och stål.
WTO:s struktur och förhandlingsformer ses av många som i praktiken ganska odemokratiska, trots att varje medlemsland har en plats och en röst. Många utvecklingsländer kritiserar den bristande demokratin i WTO. Uruguayrundan dominerades helt av de rika länderna medan fattiga länder i syd, som inte hade resurser att delta i förhandlingarna på alla områden, hade mycket mindre möjlighet att påverka avtalen. Förhandlingarna skedde också ofta i slutna rum dit bara vissa hade tillträde.
Dessa problem har fortsatt genomsyra WTO:s verksamhet. Varje vecka hålls flera möten i Genève. U-länderna har mycket små delegationer jämfört med i-länderna och därmed mycket mindre möjlighet att påverka utformningen av förslag. Ett tjugotal medlemsländer har ingen permanent delegation alls i Genève.
De egentliga besluten fattas i konsensus under stark påverkan av de största och rikaste länderna. I slutet av april 2002 lade en grupp utvecklingsländer fram ett papper med förslag till hur den framtida processen borde förbättras. Det var inga väldigt uppseendeväckande saker som föreslogs: att förberedande konsultationer ska vara transparenta och öppna, att det ska finnas tillräckligt med tid att sätta sig in i olika förslag, att det utkast till ministermötesdeklaration som skickas från Genève till respektive ministerrådsmöte måste vara ”based on consensus” eller tydligt markerat var man inte är överens. Vad som ovan sagts om utvecklingsländernas förslag till förbättringar av den framtida processen i WTO bör ges regeringen till känna.
WTO:s medlemmar inledde i november 2001 den så kallade Utvecklingsrundan från Doha. Ett genomgående tema i förhandlingarna är tekniskt bistånd och kapacitetsbyggande. Behovet av att ta hänsyn till u-ländernas situation understryks i nästan alla paragrafer i deklarationen.
Utvecklingsrundan från Doha sattes i gång i en världsekonomisk situation som betraktades som svag. Världsekonomin har inte förbättras märkbart sedan dess. Konjunkturläget har inte varit så här osäkert på mycket länge. Krigshotet mot Irak och börsraset hämmar framtidstron. Därför är det än viktigare att verkligen åstadkomma något av denna runda. Framtiden för ett flertal människor är beroende av denna. Vad som ovan anförts om betydelsen av att nuvarande världshandelsrunda når ett framgångsrikt resultat bör ges regeringen till känna.
WTO:s femte ministermöte hålls i Cancún i Mexiko i september 2003. Den viktigaste punkten på agendan är, som det ser ut nu, att färdigställa de utkast till åtaganden på jordbruksområdet som medlemsländerna i den pågående handelsförhandlingen ska ha presenterat till detta möte. Detta ministermöte är också tänkt att fungera som en granskning vid halvtid (midterm
review) för de förhandlingar som pågår och som ska vara avslutade 1 januari 2005. Till ministermötet i Cancún måste substantiella framsteg ha gjorts på alla områden från Doha-agendan för att få en framgångsrik konferens.
Ett stort nätverk av organisationer har gjort en omfattande genomgång av hur Världsbankens och IMF:s ekonomiska politik har slagit mot världens fattiga. Resultatet, som presenterades i april 2002, blev en chock. Den marknadsliberala politik som förts i fattiga låntagarländer är deprimerande – ökade klyftor, högre arbetslöshet, dyrare sjukvård och utarmade naturresurser.
Världsbanken och IMF domineras idag av de industrialiserade länderna, som gemensamt har över 60 procent av röststyrkan. Institutionerna fattar viktiga beslut, såsom om vilka länder som ska få lån och skuldlättnader samt vilka krav som bör gälla för detta.
Idag har de länder som lånar ut pengar större möjlighet att påverka beslut än de länder som behöver låna pengarna. Det är viktigt att båda sidor har inflytande och möjlighet att påverka i hela processen för att resultatet ska bli så bra som möjligt. Naturligtvis behövs det nationalekonomisk expertis som kan se vilka reformer som behövs för att öka ett lands tillväxt och välstånd, men det behövs också tas hänsyn till de enskilda utvecklingsländernas förhållanden. De fattiga länderna borde självklart ges större möjligheter att delta i den globala beslutsprocessen. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att Världsbanken och IMF måste fortsätta utvecklingen mot att även humanitära, sociala och kulturella aspekter ska vägas in så att de slår igen inom hela systemet. Krav på avregleringar inom utvecklingsländerna är positiva men de måste ske gradvis så att näringslivet hinner anpassa sig. Många gånger har dock länder i det närmaste tvingats till långtgående och snabba liberaliseringar för att få lån från IMF. Man kan inte bara ta hänsyn till ländernas budgetar utan hänsyn måste även tas till människor.
EU är en betydande exportör av jordbruksprodukter. Fram till 1970-talet var EU nettoimportör av jordbruksprodukter. Detta har förändrats så att EU nu är världens största importör av jordbruksprodukter och världens andra största exportör efter USA. Framför allt exporteras spannmål, kött- och mejeriprodukter från EU-länder. En stor del av exportökningen består av förädlade produkter. Exporten av till exempel spannmål och kött- och mejeriprodukter motsvaras av en ungefär lika stor import av fodervaror, framför allt soja.
För att garantera konkurrens på lika villkor och en väl fungerande marknad, måste en minskning av EU:s stödnivåer följas av liknande minskningar av subventioner och andra stödåtgärder i övriga WTO-länder. Detta bör ges regeringen till känna.
EU har vid ett flertal tillfällen lovat att unilateralt sänka sina handelsbarriärer för export från minst utvecklade länder (MUL). Efter påtryckningar från europeiska lobbyorganisationer presenterade kommissionen ett avtal, det s k Everything but Arms som innebär att MUL idag kan exportera alla varor utom vapen och ammunition helt tullfritt till EU. Bananer, ris och socker är viktiga produkter för MUL. För dessa varor, där EU hittills tillämpat omfattande importhinder, ska tullarna successivt avvecklas. Övergångsperioder gäller dock för bananer, som kan exporteras tullfritt från 2006, samt för socker och ris, som kan exporteras tullfritt från 2009. Konsekvenserna av denna liberalisering väntas inte bli dramatiska i EU, eftersom MUL:s export endast motsvarar 0,3 procent av världsmarknaden. Sverige bör fortsatt påverka EU:s handelspolitik i en för u-länderna mer positiv riktning. Detta bör ges regeringen till känna.
I stora drag förutses minskade stöd och tullar i EU leda till minskad dumpning av överskott, ökade världsmarknadspriser och ökat tillträde till EU:s marknad. Det finns en oro för att reformer av de rikare ländernas jordbrukspolitik skulle medföra en allmän stegring av världsmarknadspriserna och därmed dyrare mat. De u-länder som i dag är stora nettoimportörer av livsmedel skulle få känna av ytterligare påfrestningar.
EU:s ställning i världshandeln bör användas offensivt, t.ex. för att driva miljökrav. En övergripande målsättning bör därför vara att införa ett ”grönt” tullsystem, dvs. generösare tullbestämmelser för exportörer som uppfyller vissa fastställda miljökrav. Detta bör ges regeringen till känna.
USA:s beslut att införa tariffer och strafftullar på upp till 30 procent på importerat stål togs emot med bestörtning. EU och en rad andra stålproducerande länder anklagade USA för protektionism och hotade med handelspolitiska motåtgärder. Bush framstod inte längre som lika trovärdig i sin självpåtagna roll som frihandelns banerförare.
USA har ju nyligen fattat ett beslut om att kraftigt höja subventionerna till jordbruket, snarare än att minska dem. USA:s nya jordbrukslag möjliggör bidrag på 1 600 miljarder kronor under en tioårsperiod. Sverige bör, både i bilateralt samarbete med USA och genom EU samt internationella organisationer, utöva påtryckningar på USA att minska subventionerna till jordbruket. Detta bör ges regeringen till känna.
Sedan 1995 finns därför separata internationella avtal inom WTO som reglerar omfattningen av gränsskydd och stödåtgärder inom jordbruket (jordbruksavtalet) samt sanitära och fytosanitära skyddsåtgärder för t.ex. livsmedel, djurhälsa och växtskydd (SPS-avtalet).
SPS-frågorna får också en allt större internationell betydelse, vilket sammanhänger med att antalet handelspolitiska konflikter som rör åtgärder till skydd för konsumenter, djur och växter har ökat i antal. Krav på att förbättra avtalet för att bättre garantera såväl skydds- som frihandelsintressena har rests. Liksom jordbruksfrågorna är även SPS-frågorna av stort politiskt intresse för Sverige.
De minst utvecklade länderna ges inte chansen att förbättra sin situation genom att exportera varor. Frihandel skulle vara ett effektivt sätt att integrera dessa länder i världsekonomin. Inom ramen för WTO måste export- och handelshinder gentemot MUL undanröjas. Möjligheten till särbehandling av u-länder måste säkerställas. Detta innebär att handeln måste liberaliseras och kombineras med skydd för miljö- och kulturvärden och landsbygdsutveckling. Traditionella jordbruksmetoder i u-länderna måste respekteras inom WTO. Vad som ovan anförts om att säkerställa möjligheten till särbehandling av u-länder bör ges regeringen till känna.
Fattiga länder omges ofta av andra fattiga länder som stänger sina gränser för varandra och dessutom lägger exportskatter och andra pålagor på livsmedel så att det i praktiken blir omöjligt för bönderna att sälja sina produkter. Liberaliseringar av u-länders egen handelspolitik har inte bara bestått av minskade importhinder, utan även i flera fall av intern avreglering i form av minskade subventioner, avskaffad priskontroll, privatisering av statsägda företag och devalvering av valutor. Sverige bör verka för en fortsatt och ökad liberalisering av u-ländernas egen handelspolitik. Detta bör ges regeringen till känna.
Även de inhemska regelverken för handel med t ex jordbruksprodukter motverkar ofta jordbruksproduktionen. Resultatet blir att motiven för att utveckla lantbruket begränsas. Situationen är så allvarlig att jordbruket i många länder producerar allt mindre för försäljning och alltmer enbart för familjernas självhushåll.
Sambandet mellan handel och miljö är en annan komplex fråga. De konkurrensförhållanden som globaliseringen fört med sig i bl.a. Latinamerika har inneburit en mycket hög kostnad för miljön. På en kontinent där i stort sett all export är råvaror och jordbruksprodukter är den ekologiska balansen särskilt utsatt för den ständiga produktivitetsökning som följer av ökad efterfrågan och ökad konkurrens.
En hållbar utveckling kräver att miljö- och handelsfrågor går hand i hand, det ena ska inte överordnas det andra. På världstoppmötet i Johannesburg fick också EU-länderna igenom kravet på att internationella miljöavtal inte ska underordnas WTO:s handelsavtal. Vi måste få vår ekonomi att växa genom fler företag, samtidigt som vi skonar miljön, så att vi får resurser till vår välfärd. Det behövs klara regler för hur brott mot miljöavtal ska hanteras i handeln. Detta bör ges regeringen till känna.
Kritiker hävdar att de kommersiella drivkrafterna, i samspel med de nuvarande patentsystemen, dels leder till att kontrollen över världens grödor koncentreras till allt färre händer, dels stimulerar att de stora investeringarna satsas just på gentekniska lösningar inom jordbruk. Man varnar för att detta kan resultera i en maktkoncentration när det gäller det globala utsädet, hot mot biologisk mångfald och i värsta fall leda in i en teknisk återvändsgränd, med miljöfarliga konsekvenser. Det är i tredje världen som striden om det globala utsädet är som allra bittrast – eftersom antalet småbrukare där räknas i många miljoner, de ekonomiska marginalerna är mycket små och de bönder som tar utsäde från sin egen gröda av traditionellt framtagna sorter dominerar.
Jordbruks- och landsbygdspolitiken måste innebära en stegvis minskning av subventioner i enlighet med tidigare WTO-överenskommelser. Exportsubventioner ska avskaffas. Alla åtgärder som direkt eller indirekt stöder export ska minskas i takt med minskat importskydd och interna stöd.
En omfattande handel med jordbruksråvaror och förädlade livsmedel är direkt och indirekt avgörande för livsmedelssäkerheten i världen nu och i framtiden. Direkt för att import är ett krav för att klara livsmedelstillgången och indirekt för att livsmedelsexport på många håll i världen ger ekonomiska möjligheter till försörjning.
IMF uppmanade i september 2002 de rika länderna att ta initiativet till att ta bort subventionerna på jordbruksprodukter – för att hjälpa dem själva och fattiga länder. IMF skriver i sin rapport om utsikterna för världsekonomin att ”ett sådant stöd i de rika länderna uppmuntrar till överproduktion vilket sänker världsmarknadspriserna och skadar andra jordbrukare och de egna konsumenterna”.
Totalt uppgår jordbruksstödet i industriländerna till mer än 2 800 miljarder kronor, mer än 30 procent av jordbrukarnas inkomster och 1,3 procent av bruttonationalprodukten. Handeln med jordbruksprodukter står för knappt 10 procent av den totala världshandeln.
Handel med jordbruksprodukter är en stor och komplicerad fråga. Frågor kring jordbruksförhandlingar, framför allt kring aspekterna livsmedelssäkerhet och ett hållbart jordbruk, är något som engagerar många organisationer. Diskussionen har många dimensioner och de konkreta konflikterna i WTO skär igenom i-land och u-land.
EU, Japan m.fl. vidhåller jordbrukets ”multifunktionalitet”. Med det menar de att man inte kan behandla handel med jordbruk som handel med andra varor därför att det har helt andra implikationer för människa och miljö. I praktiken är ”multifunktionalitet” något som både folkrörelser och en hel del u-länder är helt överens med EU om. Både organisationer och u-länder driver krav om att olika skyddsåtgärder, exempelvis tullar, ska kunna införas om det är viktigt för matförsörjningen. Många organisationer anser att den sorts subventioner som eventuellt kan behövas för att inom EU eller andra delar av den rika världen upprätthålla jordbrukets funktion för t.ex. miljön eller kulturlandskapet är okej. Ett problem är att EU, i alla fall delvis, använder multifunktionalitetsbegreppet för att försvara sina nuvarande exportsubventioner, tullar och subventioner för icke hållbart jordbruk. Det har gjort att själva ordet ”multifunktionalitet” har blivit nästan omöjligt i diskussionen. Det är viktigt att hålla isär ordet från det faktiska innehållet.
Under Dohamötet var frågan om huruvida ett åtagande skulle göras för att på sikt avskaffa exportsubventionerna på jordbruksområdet svår för EU. Centerpartiet anser att i-ländernas exportstöd till jordbruksprodukter i dag utgör ett allvarligt hinder mot u-ländernas möjligheter att exportera på världsmarknaden. Kompromissresultatet i Doha är endast ett steg på vägen. Sverige bör med stor kraft driva att i-länderna avskaffar exportstöd till jordbruksproduktion i fortsättningen. Detta bör ges regeringen till känna.
WTO:s förhandlingskommitté för jordbruk möttes i slutet av september. Temat för mötet var de gula, blå och gröna boxarna i jordbruksavtalet. Den gröna boxen innehåller stöd som tills vidare accepteras utan reduktionskrav. Den gula boxen innehåller stöd som strider mot avtalets grundprinciper och i princip ska förbjudas, men som tills vidare accepteras mot krav på gradvis reducering. Den blå boxen innehåller stöd som strider mot avtalets grundprinciper, men som tills vidare får fortsätta utan reducering förutsatt att de kopplas till krav på produktionsbegränsning. Större delen av innehållet utgörs av EU:s direktstöd.
I takt med att boxarna blir allt viktigare för vissa länders jordbrukspolitiska måluppfyllelse kommer de mer i skottlinjen och får riktade krav om förändring på sig. Det finns ännu ingen tydlig vilja till kompromiss. Det är fortfarande några månader till mars 2003 när en ramöverenskommelse med en tidtabell för jordbruksförhandlingarna ska vara klar. Då ska länderna ha enats om hur de fortsatta stödsänkningarna ska gå till. Flertalet delegationer avvaktar sannolikt innehållet i det översiktsdokument – med jordbrukets alla förhandlingsdelar – som ska fastställas av ordföranden före årets slut.
Ministerdeklarationen från Doha fastslog för första gången ett slutdatum för jordbruksförhandlingarna. Datumet är detsamma som för hela rundan, dvs. inte senare än den 1 januari 2005.
Även om det är representanter för länder som förhandlar i WTO är det i praktiken företag som köper och säljer. Under de senaste decennierna har makten över handeln med mat kommit att koncentreras till allt färre aktörer. Företagsuppköp och sammanslagningar gör att koncentrationen ökar. På så sätt växer det fram stora industrikoncerner som kontrollerar stora delar av produktionskedjan, allt från utsäden och insatsvaror till produktion och distribution av livsmedelsvaror. Detta ger dem stora möjligheter att manipulera priserna till både odlare och köpare.
Liberaliseringen av import i utvecklingsländerna har lett till att billigare import på många håll slagit ut lokal produktion, med följd att fattiga majs- och risbönder inte längre kan försörja sig på sitt jordbruk. I de flesta utvecklingsländer är jordbruket den huvudsakliga försörjningskällan och det finns få alternativa inkomstmöjligheter. Avregleringen av import hotar många utvecklingsländers livsmedelssäkerhet, liksom småbönders försörjning.
Försiktighetsprincipen har tillämpats länge med syftet att skydda människors och djurs hälsa. Åtgärderna kring BSE är ett exempel inom EU. Försiktighetsprincipen i WTO måste göras till ett reellt redskap i WTO-regelverket. Ökade insatser krävs från EU när det gäller forskning om säkra livsmedel. Sverige bör tydligare driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet inför kommande WTO-runda. Detta bör ges regeringen till känna.
Samhällets etiska omsorger och konsumenternas oro för produktionsmetoderna måste tas på allvar, och detta återspeglas i de försiktighetsmått som vidtas i EU:s lagstiftning. Dessa mycket viktiga faktorer måste återspeglas i europeiska ställningstaganden om framtidens jordbrukspolitik och handelsförhandlingarna inom WTO. De måste erkännas som berättigade angelägenheter av övriga länder i världshandelsorganisationen. Vad som ovan anförts om att ta konsumenternas oro för produktionsmetoder på allvar bör ges regeringen till känna.
Europa producerar enorma mängder socker till produktionspriser som ligger dubbelt så högt som konkurrenterna på världsmarknaden. Likväl har den europeiska sockerexporten kapat åt sig hela 40 procent av exportmarknaden i världen, vilket gör EU till världens största sockerexportör.
Orsakerna till att detta är möjligt grundar sig på de äldsta delarna av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU, nämligen den s.k. sockerregimen från 1967. Den innebär att jordbrukarna först garanteras höga priser för sina sockerbetor när de säljer till raffinaderierna. Sedan garanterar den sockerfabrikanterna höga priser när de säljer sitt raffinerade socker. Följden har blivit dels att det europeiska sockret ofta kostar tre gånger tre gånger mer än världsmarknadspriset (och regelmässigt ligger på dubbla världsmarknadspriset), dels att de europeiska jordbrukarna och sockerfabrikörerna blivit världens största biståndsmottagare av sockersubventioner.
Subventionerna finansieras genom ett system med avgifter som industrin tar ut av sig själv, från jordbrukarna och från fabrikanterna. De 8 miljarder kronor om året som kommer in på detta sätt kommer naturligtvis från de förtjänster industrin gör på den inhemska europeiska marknad som inte tillåts några andra alternativ. Dessutom är det så att ytterligare 8 miljarder kronor i subventioner faktiskt kommer från den gemensamma jordbruksbudgeten inom EU (dessa subventioner har att göra med kompensation för den mindre mängd rörsocker som faktiskt importeras från afrikanska och karibiska länder).
Ett betydande antal låginkomstländer som Indien, Colombia, Kuba och Sydafrika är också stora sockerproducenter och skulle även de få ökade exportmöjligheter och inkomster för både råsocker och raffinerat socker om handeln verkligen var fri.
Till dem som producerar socker till ett mycket lågt pris hör också några av de minst utvecklade länderna såsom Moçambique, Malawi och Zambia. Där bidrar den europeiska dumpningen och de höga skyddstullarna i Europa till att ett stort antal försörjningsmöjligheter torpederas.
Om inte sockerregimen funnits skulle Europa ha behövt importera 7 miljoner ton socker om året, istället för att som nu exportera 5 miljoner ton om året. Det är en skillnad på 12 miljoner ton om året, och en del av den importen skulle komma från konkurrenskraftiga MUL.
Den brittiska icke-statliga hjälporganisationen Oxfam föreslår en 25-procentig nedskärning av den kvoterade sockerodlingen i Europa. Det skulle följas av ett stopp för EU:s dumpning av socker samt omedelbart och fullständigt tillträde för MUL:s sockerexport. Detta skulle vara i enlighet med intentionerna bakom ”allt utom vapen”-politiken. Vad som ovan sagts om ett stopp för EU:s dumpning av socker och ett omedelbart och fullständigt tillträde för MUL:s sockerexport bör ges regeringen till känna.
TRIPS (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights) är ett regelsystem som innehåller miniminormer för olika immaterialrätter (patent, upphovsrätt och varumärken). Av de sektorer som regleras i detta avtal och som är av särskild betydelse för u-länderna är kopplingen till växtförädlarrätten och patent i samband med bioteknik.
WIPO (World Intellectual Property Organization) har poängterat att immaterialrätten är ett redskap för teknologisk utveckling, ekonomisk tillväxt och skapande av välstånd för alla nationer, speciellt för MUL. WTO:s TRIPS-avtal spelar en stor roll i kampen mot malaria, tuberkulos och hiv/aids. Avtalet bör balansera mellan att ge skydd åt immaterialrätten – vilket är nödvändigt för att utveckla nya mediciner och behandlingar – och att tillåta länder en flexibilitet för att försäkra att behandlingar når de allra fattigaste.
Enligt artikel 27.3 (b) får länder undanta växter och djur samt ”i huvudsak” biologiska processer, men inte mikroorganismer eller mikrobiologiska processer, från patentbarhet. De flesta utvecklingsländer har tidigare inte tillåtit patent på liv överhuvudtaget, och för dem innebär paragrafen att det måste till helt ny lagstiftning.
Enligt FN:s konvention om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD) har de människor som förvaltar den biologiska mångfalden och deras länder rättighet till denna. I konventionen fastslås att nyttjandet av de genetiska resurserna ska omfattas av nationell lagstiftning. Samtidigt åtar sig parterna att sträva efter att göra de genetiska resurserna tillgängliga för miljövänlig användning av andra stater. Konventionsparterna åtar sig att, på rättvist och gynnsammaste sätt, underlätta tillgången till bioteknik och överföra denna till utvecklingsländerna. Parterna ska vidta lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder i syfte att på ett rättvist sätt fördela resultaten av forskning och utveckling samt nyttan av användningen av de genetiska resurserna.
TRIPS-avtalets formuleringar anses därmed stå i konflikt med intentionerna i konventionen.
Över 90 % av världens genetiska resurser finns i de minst utvecklade länderna. Utvecklingsländernas växter och djur är därför av stort intresse för bl.a. livsmedels- och läkemedelsindustrin i i-länderna, som ständigt söker nya produkter för kommersiell lansering. Det kan t ex röra sig om växter med läkande egenskaper eller välsmakande och tåliga rissorter. Företagen skaffar sig patent på det genetiska materialet i enlighet med TRIPS-avtalet.
Avtalets yttersta konsekvenser innebär enligt kritikerna att de bönder som under århundraden odlat fram en viss typ av ris, eller traditionella läkare som använder sig av växtmediciner, tvingas betala ersättning till det företag som tagit patent på genen eller processen.
Patentering av levande organismer eller delar av levande organismer och deras arvsmassa är etiskt oförsvarbar. En omarbetning av 27.3 (b) bör därför innefatta en möjlighet att exkludera såväl enskilda gener som organismer från kravet på patenterbarhet enligt TRIPS.
Ansträngningar att formulera en patentlagstiftning som kan godkännas av WTO men som samtidigt skyddar den traditionella kunskapen, det s k sui generis-skyddet, pågår. Forceras arbetet påtvingas de som förvaltar 90 % av världens biologiska mångfald patentsystem som leder till såväl genetisk erosion som ytterligare överföring av resurser från syd till nord. Vad som ovan sagts om att undanta såväl enskilda gener som organismer från kravet på patenterbarhet i TRIPS artikel 27.3 (b) bör ges regeringen till känna.
Sverige bör arbeta för att stödja u-ländernas krav på att utveckla sui generis-system som garanterar staterna, de lokala samhällena och bönderna rättigheterna till biologisk mångfald och traditionell kunskap. Översynen av artikeln måste leda till att den harmoniseras med FN:s konvention om biologisk mångfald, enligt vilken bevarande och uthållig användning av biologisk mångfald, skydd av traditionella brukares rättigheter och kunskap samt böndernas traditionella rättigheter att fritt ta utsäde ska garanteras.
Vad som ovan anförts om att översynen av artikeln måste leda till att den harmoniseras med FN:s konvention om biologisk mångfald bör ges regeringen till känna.
I ministerdeklarationen från Doha sägs bland annat att man ska fortsätta den pågående översynen av artikel 27.3 (b). Deklarationen ger däremot ingen vägledning i frågan om huruvida översynen bara ska handla om att se på länders genomförande av TRIPS eller om den också ska se på effekter, potentiella effekter, av avtalet. I ministerdeklarationen sägs också att man ska undersöka relationen mellan TRIPS och CBD. I avvaktan på att översynen av TRIPS artikel 27.3 (b) blir genomförd måste implementeringstiden för TRIPS artikel 27.3 (b) förlängas till fem år efter det att översynen av artikeln är avslutad. Detta bör ges regeringen till känna.
FN:s subkommission för mänskliga rättigheter har uttryckt farhågor över TRIPS och menar att avtalet är tveksamt ur ett mänskligarättigheterperspektiv. Kommissionen har framför allt pekat ut begränsningar av ursprungs- och lokalbefolkningars kontroll över sina genetiska resurser och begränsningar i tillgången till livsnödvändiga mediciner som ett hot mot de mänskliga rättigheterna.
Genom beslut i Doha bekräftades det som står i avtalet, nämligen att ett land ska få ta till ”tvångslicensiering” i vissa situationer. Ett problem är att de flesta fattiga länder saknar teknisk kapacitet att sätta igång produktion, även om man ibland skulle kunna ta till detta.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Lena Ek (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Johan Linander (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |