Mänskliga rättigheter kränks i alla länder i världen, inklusive Sverige. Det är allas vårt ansvar att arbeta för att så många människor som möjligt kan åtnjuta de fri- och rättigheter som är fastslagna i FN:s allmänna förklaring för mänskliga rättigheter. Sveriges internationella trovärdighet i MR-frågor är direkt beroende av att vi kan hålla rent framför egen dörr. Dessvärre kritiseras Sverige av olika FN-kommittéer och FN-organ för uppenbara brister i vårt samhällssystem. Det gäller främst situationen för barn, funktionshindrade, asylsökande och flyktingar, kvinnor och homo- och bisexuella.
Sverige måste inrätta en författningsdomstol som kan granska påstådda kränkningar. Det behövs också en offensiv svensk utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Folkrätten behöver förnyas och sätta människan än mer i centrum. Övervakningsmekanismer behöver stärkas och sanktionsinstrument effektiviseras. Det är även viktigt att granska ”segrarens historia” och bidra till försoning och förlåtelse mellan människor. Särskilt viktiga områden är arbetet mot tortyr och dödstraffet, samt barns och kvinnors rättigheter. Vi uppmanar näringslivet att ta fram etiska koder och uppvisa ett större socialt ansvarstagande.
Mänskliga rättigheter och utveckling är beroende av varandra och delar ett gemensamt mål. Rätten till utbildning och vård, samt tillgång till mat är givna utgångspunkter i biståndet. Arbetet för mänskliga rättigheter i Europa behöver stärkas, framför allt inom flyktingpolitiken och bekämpningen av handel med kvinnor och barn.
Grundläggande för hela arbetet om mänskliga rättigheter är behovet av en fördjupad diskussion om rättigheters värde och giltighet, liksom hur de skall främjas i praktiken.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 4
1 Inledning 4
2 Vad är mänskliga rättigheter? 5
2.1 Grunden för mänskliga rättigheter 5
2.2 Universella principer eller kulturella skillnader 6
2.3 Rättigheter i konflikt med varandra 7
3 Alla rättigheter för alla människor 7
3.1 Kulturella skillnader 7
3.2 Mänskliga rättigheter, för individens frihet 8
3.3 Bevakning och sanktionsmöjligheter 8
3.4 Människor minst lika viktiga som stater 9
3.5 Alla rättigheter för alla 9
4 Situationen i Sverige – långtifrån perfekt 9
4.1 Barnen och mänskliga rättigheter 10
4.2 Funktionshindrade 11
4.3 Asylsökande och flyktingar 12
4.4 Diskriminering av kvinnor 13
4.5 Det goda arbetet och yttrandefrihet på arbetsplatsen 13
4.6 Homo- och bisexuella 14
4.7 Förstärkta fri- och rättigheter – mycket arbete återstår 14
4.8 Kriminalisera deltagande i eller stöd till rasistiska organisationer 15
4.9 Inrätta en författningsdomstol som kan granska påstådda kränkningar 15
5 En global utrikespolitik för mänskliga rättigheter 16
5.1 Uppvärdera mänskliga rättigheter och driva förnyad folkrätt 16
5.2 Ödmjukhet och förståelse för andra kulturer 17
5.3 Försoning 17
5.4 Mänskliga rättigheter och säkerhetspolitiken 18
5.5 Segrarens historia 18
5.6 Att hjälpa istället för att stjälpa 18
5.7 Ratificering, övervakningsmekanismer och sanktioner 19
5.8 Bilaterala samtal 19
5.9 Tortyr 19
5.10 Dödsstraffet 20
5.11 Barnens rättigheter 20
5.12 Mänskliga rättigheter och utveckling, beroende av varandra 21
5.13 Utbildning 21
5.14 Tillgången till mat – en mänsklig rättighet 22
5.15 Hälsovård 22
5.16 Humanitärt bistånd i krig och naturkatastrofer 23
5.17 Barnsoldater 23
5.18 Hjälpa flyktingar i nöd 24
5.19 Kvinnor i konflikter 24
6 Europa och de mänskliga rättigheterna 25
6.1 Europarådet och OSSE 25
6.2 Framtidens Europa 26
7 Näringslivet och mänskliga rättigheter 27
7.1 Etik och moral i näringslivet 27
7.2 Handel och MR 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att klargöra huruvida mänskliga rättigheter är universella eller kulturellt betingade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att redovisa de internationella konventioner och tilläggsprotokoll som Sverige inte har ratificerat och tydligt förklara varför.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i folkrättsliga sammanhang uppvärdera mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en FN-konferens om ökad förståelse mellan världens olika kulturer och religioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att insatser för försoning måste få ökat utrymme inom det konfliktförebyggande och fredsuppbyggande arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av de internationella övervaknings- och kontrollmekanismerna för efterlevnaden av mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det humanitära biståndet får ökat utrymme i det fredsuppbyggande arbetet och i utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampen mot användandet av barnsoldater bör prioriteras i det internationella samfundet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör arbeta för att världens länder ökar sin vilja att hjälpa flyktingar i nöd och för att öka bidragen till internationella hjälporganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till Europarådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att internationella företag bör utarbeta en etisk kod för sina verksamheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bredare WTO-agenda för bättre implementering av mänskliga rättigheter i världshandelssystemet.1
1Yrkande 12 hänvisat till NU.
Vid världskonferensen i Wien 1993 uppmanades alla FN:s medlemmar att skriva nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter (MR). Hittills har enbart ett fåtal länder uppfyllt detta. I vårt grannland Norge antogs nyligen den norska handlingsplan för mänskliga rättigheter som Bondevikregeringen arbetade fram under den tidigare norske MR-ministern Hilde Fraford Johnssons (Kristelig folkeparti) ledning.
Det är bra att även den svenska regeringen nu har lagt fram en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter. Nu förväntar vi kristdemokrater att denna handlingsplan följs upp och att arbetet inte stannar vid själva handlingsplanen.
Det är viktigt att konstatera att brott mot mänskliga rättigheter sker i alla länder i världen. Sverige är inget undantag. Sverige har vid ett antal tillfällen kritiserats av olika FN-kommittéer för att bryta mot mänskliga rättigheter, bl.a. vad gäller vår flyktingpolitik samt barnens rättigheter i vårt samhälle. Om Sverige skall ha trovärdighet i sitt utrikespolitiska engagemang för mänskliga rättigheter så måste vi samtidigt hålla rent framför egen dörr. Det behövs även en fördjupad diskussion om rättigheternas värde och giltighet, liksom hur de skall främjas i praktiken.
Det är på den internationella arenan och i länder och regioner som styrs av icke-demokratiska regimer som de värsta brotten mot mänskliga rättigheter sker. Internationaliseringen och framväxten av ett allt mer globalt samhälle gör det än mer viktigt med gemensamma spelregler och normer som främjar mänskliga relationer. Dessa normer finns väl förankrade i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Det handlar inte om att skapa en gemensam kultur eller ett samhälle, utan om att slå vakt om kulturella olikheter och mångfalden. Dock måste grundläggande mänskliga rättigheter sättas före krav på kulturell frihet. FN:s konventioner ger grundläggande och gemensamma normer som värnar människovärdet och som gör det lättare för människor att integreras och leva tillsammans.
Det hänvisas ofta till mänskliga rättigheter, men allt för sällan konkretiseras diskussionen. Vad är mänskliga rättigheter, vilka är de och vad betyder de? Vilka problem skapar rättigheterna i sin relation till varandra? Vi anser det väsentligt att en analys görs av den teoretiska och ideologiska grunden för mänskliga rättigheter.
Efter det andra världskriget intensifierades diskussionen om mänskliga rättigheter. När Förenta nationerna (FN) bildades 1945 beslutades ”att rädda kommande släktled ur krigets gissel”... ”att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna” ... ”att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser” ... ”att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor”. För att tydliggöra FN-stadgans allmänna ordalag, så tillsattes en kommission för att konkretisera de mänskliga rättigheterna. Resultatet blev FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs 10 december 1948. Den är enbart en förklaring, men har efter internationell praxis och sedvänja kommit att få en bindande universell status inom folkrätten. Rättigheterna har sedan vidareutvecklas och förtydligats i områden där speciellt grova kränkningar har skett genom ett antal konventioner, deklarationer och protokoll. De som främst bör nämnas är:
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966)
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966)
internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965)
konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979)
konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984)
konventionen om barnets rättigheter (1989).
Ett annat viktigt dokument är konventionen angående flyktingars rättsliga status (1951) liksom ett flertal ILO-konventioner på det arbetsrättsliga området. Därtill kommer olika regionala arrangemang som t ex den afrikanska stadgan (1981) och den amerikanska konventionen (1969). Speciell viktigt för oss i Sverige är den europeiska konventionen (1950) som även är inskriven i svensk grundlag. Förutom de konventioner som har trätt i kraft så finns det också ett antal FN-resolutioner och protokoll inom området mänskliga rättigheter som är folkrättsligt bindande.
Rättigheterna som finns nedskrivna i ovan nämnda konventioner m.m. kritiseras ibland för att vara skapade utifrån den västerländska kulturen. Trots detta har de flesta länder i världen ratificerat exempelvis konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter, samt den om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
En nyckelfrågeställning i hela diskussionen om mänskliga rättigheter är huruvida de är universella eller kulturellt betingade. Finns det rättigheter och värden som gäller varje människa oberoende av tid och rum? Eller är alla värden och normer beroende av när vi lever, var vi lever och i vilken kultur som vi växer upp i? Finns det kort sagt universella normer eller har rättigheter sin grund i olika kulturer? Vi anser att det finns ett behov av att regeringen utreder och klargör dessa frågeställningar.
En allvarlig utmaning för arbetet med de mänskliga rättigheterna är att slå upp vad som gäller då olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra. Som exempel kan nämnas ”barnens bästa” kontra vuxnas rättigheter till karriär, kvinnors och mäns reproduktiva rättigheter, minoriteter kontra majoriteter. Vilka rättigheter är absoluta och gäller alltid? Vilka av de mänskliga rättigheterna är underordnade de absoluta? Vilka mänskliga rättigheter är beroende av andra rättigheter? Går det till exempel att hävda absolut religionsfrihet, även om rätten till religiöst utövande delvis begränsas i nationell lagstiftning? Vi anser att regeringen bör utreda och klargöra frågan om vilka rättigheter som är absoluta och vilka som är underordnade eller beroende av varandra.
Huvudmålet med politiken är enligt kristdemokratisk modell att värna människovärdet. Arbetet med de mänskliga rättigheterna handlar om alla människors lika rättigheter, till exempel att garantera politiska och civila rättigheter – som att få uttrycka sig fritt, rätt till demokratisk delaktighet, att inte utsättas för tortyr, rättssäkerhet, jämställdhet – liksom om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter – som rätten till mat, ekonomisk välfärd, rätten till utbildning, att uttrycka sin egen kultur m.m. Inte förrän alla rättigheter garanteras värnas människovärdet fullständigt.
Vi menar att en viktig utgångspunkt är att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är något som tillkommer alla människor i lika stor utsträckning. Detta slås fast i artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter”. Vidare så bör det slås fast att de mänskliga rättigheterna är odelbara och beroende av varandra. Detta innebär bland annat att rättigheterna inom ekonomiska, sociala och politiska områden är lika viktiga som de medborgerliga och politiska rättigheterna. Detta kommer till uttryck i artikel 2 i FN:s allmänna förklaring och slogs återigen fast vid Wienkonferensen 1993. Däremot är det naturligt att vi i det politiska arbetet främst inriktar våra resurser på dem som är mest utsatta och har det allra sämst ställt, såväl nationellt som internationellt. Det är först och främst de grundläggande behoven och mänskliga rättigheterna som måste tillhandahållas, såsom att få mat på bordet, tak över huvudet och god hälsovård.
Även om det finns stora skillnader mellan olika kulturer och religioner så menar vi att det finns grundläggande värden som skall vara giltiga inom alla kulturer. Detta gäller även om olika länder och folk har olika ekonomiska och politiska möjligheter att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter. Att kulturer och religioner skiljer sig åt vad gäller seder och bruk behöver inte heller innebära att de skiljer sig åt vad gäller grundläggande värden och normer. Dessutom måste frågan om vilka värden och normer som kulturer och religioner i praktiken har, skiljas från frågan om deras giltighet. Det bör i sammanhanget nämnas att de som oftast och starkast protesterar mot den västerländska synen på mänskliga rättigheter och förespråkar kulturella olikheter, är många gånger de som är de värsta förbrytarna. De är ofta ej demokratiskt valda ledare och håller kvar vid en kulturell retorik som gynnar deras personliga maktbas. Allt fler ideologer, religiösa ledare och politiker i till exempel Asien, Afrika och Mellanöstern hänvisar till de mänskliga rättigheterna som giltiga för alla folk och kulturer. Det växer även fram inhemska icke-statliga organisationer som går emot sina förtryckarregimer.
Mänskliga rättigheter har sitt ursprung i individens rättigheter gentemot staten. De skapades för att enskilda människor skulle kunna hävda sina rättigheter gentemot fascistiska och diktatoriska regimer. Oavsett om en begränsad skara ledare vill genomföra en viss politik så ska de inte kunna förtrycka människors okränkbara rättigheter. Likaså kan inte majoriteten i demokratins namn ”köra över” minoritetens rättigheter. Det är de enskilda människorna som besitter rättigheterna och staten som har förpliktelser.
I det socialdemokratiska Sverige talas det ofta om principen ”lika för alla”. Istället för att detta skulle betyda lika möjligheter för alla, blir resultatet ofta en begränsande likriktning av människors möjligheter till utveckling. Som motsats handlar mänskliga rättigheter såsom de uttrycks i olika FN-deklarationer, om individen och hans/hennes möjligheter att förverkligas, utvecklas och leva i gemenskap med andra. Människor är olika och behöver få olika möjligheter att utvecklas. Staten har genom att ratificera olika internationella MR-konventioner förpliktigat sig att garantera att dessa rättigheter efterlevs. Konventionerna är bindande för Sverige.
Det är staterna som genom att de skriver under olika MR-konventioner förbinder sig att garantera att rättigheterna respekteras inom respektive land. Det handlar både om att staten ej skall bryta mot de mänskliga rättigheterna, likväl som att människor skall respektera varandras rättigheter. Det måste inom varje land finnas en god bevakning av hur de mänskliga rättigheterna respekteras. Dessutom måste det finnas möjligheter och vilja till att förhindra, bestraffa och behandla förbrytare. Det behövs en god lagstiftning samt effektiva domstolar där människor kan hävda sina rättigheter.
Eftersom det i många länder förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter har det vuxit fram internationella övervakningsmekanismer. Olika FN-kommittéer har som uppgift att bevaka att konventionsstaterna efterlever sina förpliktelser och att mänskliga rättigheter respekteras. Sanktionsmöjligheterna är dock små inom världspolitiken, speciellt då internationella ekonomiska och politiska sanktioner ofta har liten möjlighet att förändra en nations beteende. På senare år har dock ett antal internationella ad-hoc-tribunaler etablerats för bland annat krigsförbrytelser, liksom en permanent internationell brottsmålsdomstol har bildats. Möjligheterna till universell jurisdiktion, dvs. att förbrytare kan dömas i andra länder än där brottet har begåtts, har även ökat under senare år.
Inom folkrätten sker hela tiden en utveckling till följd av politiska beslut och staters beteende på den internationella arenan. Under 1990-talet har principen om statssuveräniteten i viss mån fått ge vika för principer om mänskliga rättigheter. Då MR-brott sker inom ett lands gränser, eller då staten är den som själv systematisk bryter mot de mänskliga rättigheterna, så faller statens rätt att hävda icke-inblandning och omvärlden förpliktigas att agera för att skydda människors rättigheter i landet. Folkrättsutvecklingen må vara okontroversiell, men den är likväl ett faktum.
Det är alldeles tydligt att arbetet med de mänskliga rättigheterna fått en starkare ställning under senare år. Med kommunismens fall i Östeuropa, en stark världsekonomisk tillväxt, kommunikations- och teknikutvecklingen samt en i det närmaste global spridning av demokrati, så sprids respekten för de mänskliga rättigheterna. FN har satt upp ett tydligt mål för 2000-talet, nämligen ”alla rättigheter för alla människor”. I dag har vi resurserna, kunskapen och bättre möjligheter än någonsin tidigare i världshistorien att uppnå ett sådant mål.
Sverige framhålls gärna som ett mönsterland vad gäller mänskliga fri- och rättigheter.
Vi är bra på att arbeta fram nya konventioner för mänskliga rättigheter och i regel också att ratificera dem. Men när det kommer till att förverkliga dem går det trögare. Det tog till exempel 28 år innan definitionen på flykting i den svenska utlänningslagen vidgades så att den stämmer överens med FN:s flyktingskonvention av 1951. Det tog 44 år att få den europeiska rättighetskonventionen inkorporerad i svensk lag.
Alltså: mycket återstår att göra för att garantera mänskliga fri- och rättigheter t.o.m. i Sverige. Om vi jämför med Norge har norska Stortinget bland annat antagit en handlingsplan för mänskliga rättigheter som innehåller 300 konkreta krav. Norge har också förvandlat tre MR-konventioner till norsk lag med företräde framför andra norska lagar. Sverige har endast givit Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna en sådan status. Att upphöja konventionstexten till lag innebär att norska medborgare kan pröva påstådda kränkningar mot de mänskliga rättigheterna i den norska Högsta domstolen.
Alltför många svenskar tycks tro att katalogen över mänskliga rättigheter och de åtgärder som Sverige förbundit sig att utföra enbart är en slags meny där vi tar för oss av det som vi vill ha och ratar resten. De folkrättsliga avtalen är till för att förebygga och föregå med gott exempel, så även om Sverige inte har alla problem som eventuellt andra länder har är det ändå viktigt att införa bestämmelserna. Det är också viktigt att konstatera att folkrättens bestämmelser om mänskliga rättigheter inte är till för att passa in i inhemska rättssystem utan för att påverka de fördragsslutande staterna, deras lagstiftning och deras handlande.
Varför har Sverige inte ratificerat FN-konventionen om skydd för invandrad arbetskraft? Varför inte ILO:s konvention 103 om skydd för nyblivna mödrar eller tilläggsprotokoll nummer 12 till den europeiska rättighetskonventionen som förbjuder all slags diskriminering? De kanske inte är så viktiga just i Sverige, men det skulle hjälpa utsatta människor runt om i världen om just dessa konventioner kunde träda i kraft. Om vi i Sverige inte ratificerar konventioner som vi anser att vi inte behöver ratificera, så ökar risken markant för att andra stater inte ratificerar konventioner som vi anser att de verkligen behöver ratificera.
Vi anser att regeringen bör redovisa vilka internationella konventioner och tilläggsprotokoll som Sverige inte har ratificerat och återkomma med tydliga förklaringar om anledningen till detta.
Nedan följer ett antal ytterligare områden där vi anser det speciellt viktigt att vi i Sverige förbättrar vår inhemska respekt för mänskliga rättigheter.
I enlighet med FN:s barnkonvention, ska ”barnets bästa” genomsyra alla politikområden. Sverige har internationellt sett en mycket väl uppbyggd organisation för stöd, omsorg och service till barn och familjer. Trots detta finns det en alltför hög andel barn och ungdomar med psykiska problem, som inte i tid nås av våra samhällsresurser för vård, stöd och hjälp. Barnpsykiatrikommitténs utredning visade att även med mycket snäva definitioner uppvisar minst 5–10 % av alla barn och ungdomar psykiska problem. Samtidigt är det långa väntetider till barnpsykiatrin när ett barn bedöms behöva sluten vård. Rädda Barnen kritiserar Sverige för att inte uppfylla olika bestämmelser i barnkonventionen, bl.a. vad gäller förvärv av medborgarskap.
Situationen är allvarlig bland flyktingbarn. Det är tyvärr inte ovanligt med självmordsförsök bland flyktingbarn och i genomsnitt sker enligt uppgift ett självmordsförsök i veckan. Enligt barnkonventionens artikel 3 gäller att ”i fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsyn till barnets hälsa och utveckling samt bästa i övrigt kräver”. Detta betyder att barnets bästa skall vägas in i alla led i asylprocessen. Detta sker inte alltid idag. Mottagandet av barn sker inte med några klara instruktioner, speciellt när det gäller ensamma flyktingbarn. I utredningar behövs höjd barnkompetens hos handläggarna och en utveckling av metodiken samt tydligare riktlinjer för när och hur barn skall höras. Barnombudsmannen har riktat stark kritik mot myndigheter som inte låter flyktingbarn komma till tals. Allt detta har Migrationsverket börjat arbeta med, men det är väldigt långt från målet.
Mobbning har blivit ett allt mer uppmärksammat problem under senare år. Varje dag mobbas över 100 000 barn i våra skolor. Såväl fysisk som psykisk mobbning är oacceptabla handlingar. Ingen har rätt att bagatellisera ett barns upplevelser. De lagar som reglerar vår samvaro i samhället måste gälla även i skolmiljön. Mobbning berör inte bara den enskilda individen utan i själva verket våra mest centrala och grundläggande värderingar och rättigheter i samhället. Att slippa mobbning är en mänsklig rättighet för alla, även för barn och ungdomar. En nollvision mot mobbning är därför den enda rimliga målsättningen.
För att bedöma vad som är barnets bästa behövs en väl grundad kunskap om barn och att barnet självt får komma till tals. Det är viktigt att barnets situation i katastrofhändelser lyfts fram, att kunskapen om hur traumatiska händelser påverkar barn förstärks och att samverkan mellan olika samhällssektorer ses över. Barnets bästa bör också lyftas fram inom till exempel Domstolsväsendet, Kriminalvården och Invandrarverkets verksamhet.
I den allmänna förklaringen för mänskliga rättigheter utgår värderingsgrunden från att alla människor är unika och har ett lika värde. Därför är det en självklarhet att funktionshindrade skall äga samma rätt och skydd som övriga i samhället. Den givna målsättningen är att alla människor skall kunna delta i samhällslivet på lika villkor.
Därför är det beklagligt att det fortfarande finns en del kommuner som saknar ett handikappolitiskt handlingsprogram. Var fjärde lokal, där kommunfullmäktige håller sina sammanträden, uppfyller inte minimala krav på tillgänglighet för rörelsehindrade som därmed utestängs från en central del av den svenska demokratin. Ännu idag saknar många grundskolor minimal anpassning för rörelsehindrade. Landstingen ska enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade. Tyvärr är skillnaderna mellan de olika landstingen stora. I en del landsting råder mycket långa väntetider för hjälpmedel. Bemötandeutredningen har visat att enskilda handikappade upplever sin situation som otillfredsställande på många punkter. Många upplever att de inte har det inflytande över sitt liv som lagen ger dem rätt till.
Sverige har antagit FN:s 22 standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Det är av största vikt att Sverige fullföljer det vi i internationella sammanhang har åtagit oss. Vi har således ett gemensamt ansvar att standardreglerna efterlevs.
Flyktingströmmar är oftast en följd av förföljelse, väpnade konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter. Att vara flykting är att ha tvingats fly sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och att inte kunna, våga eller vilja återvända till sitt land. Ett antal mänskliga rättigheter slår fast att ”envar har rätt till en nationalitet” och ”envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. 1951 års konvention är ett juridiskt bindande dokument för de stater som har tillträtt den, och utgör en milstolpe i internationell flyktinglagstiftning. FN:s medlemsländer har tillsammans med FN:s flyktingkommissariat UNHCR i uppgift att ge skydd till asylsökande, flyktingar och återvändande. Det handlar om att bistå flyktingar och hitta varaktiga lösningar för dem, frivilligt återvändande, integration i första asylland eller omplacering till ett tredje land. Därför är det helt oacceptabelt att UNHCR tvingats till så pass omfattande besparingar att organisationen i skrivande stund befinner sig i ekonomisk kris. Vi uppmanar Sveriges regering att ta initiativ till en global räddningsinsats för att lösa UNHCR:s ekonomiska problem. Kristdemokraternas syn på UNHCR ges i särskild motion.
I rapporter från bland annat UNHCR kritiseras EU:s allt striktare flyktingpolitik. Man menar att det finns allt färre lagliga sätt att ta sig in i EU och att personer i behov av skydd därför tvingas ta till olagliga metoder. Således bidrar politiken till att öka människosmugglingen. För närvarande har Sverige visumtvång gentemot mer än 100 länder. Vi ifrågasätter användningen av visum som ett instrument för att hålla asylsökande utanför Sveriges gränser. Åtgärder som visumtvång kan inte accepteras om konsekvensen blir att människor i behov av skydd fråntas den rätten. Åtgärderna utgör därmed en urholkning av asylrätten.
När det gäller svensk flyktingpolitik så är det högst pinsamt för vårt land och en tragedi för de drabbade att Sverige fällts av FN:s tortyrkommitté vid sju tillfällen. FN:s tortyrkonvention slår fast att stater som ratificerat konventionen inte får sända tillbaka någon till ett land där denne riskerar att utsättas för tortyr. Att bestämmelsen följs kontrolleras av FN:s tortyrkommitté. Sverige är skamligt nog det land som har flest fällande utslag av alla stater som tillträtt tortyrkonventionen.
Asylsökande barn omfattas inte av samma villkor och rättigheter som barn vilka vistas permanent i Sverige. Bland annat omfattas de inte av rätten till förskola, de har endast begränsad rätt till utbildning och de har inte samma tillgång till särskola. Detta strider mot flera artiklar i barnkonventionen, bl.a. artiklarna 2, 3, 28 och 29.
Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention. I konventionens artikel 2 står det att ”konventionsstaterna åtar sig att vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers eller företags sida”.
Sverige har en starkt könsuppdelad arbetsmarknad. Kvinnligt dominerade yrken har ett lägre löneläge än manligt dominerade. Kvinnors löner är idag ca 80 % av männens. Män har oftare än kvinnor ledande positioner, även i kvinnligt dominerade yrken. Kvinnor utgör 80 % av de deltidsarbetande, tar ut omkring 90 % av föräldraledigheten och utför omkring 2/3 av hushållsarbetet. Detta beror till stor grad på att det i dagens samhälle finns många strukturer som leder till att kvinnor i praktiken diskrimineras i förhållande till män.
I senaste rapporten från FN:s CEDAW-kommitté, som ser över efterlevnaden av konventionen mot diskriminering av kvinnor, kritiseras Sverige på flera punkter. Bland annat lönegapet mellan kvinnor och män och kvinnorepresentation i företagsledningar, på universitet och i utrikesförvaltningen. Våld mot kvinnor är ett annat problem. FN uppmanar även Sverige att uppmärksamma diskriminering av invandrarkvinnor, kvinnor med funktionshinder samt romska och samiska kvinnor.
Kristdemokraterna vill därför att regeringen föreslår åtgärder som avskaffar all diskriminering mot kvinnor och åtgärder för att underlätta avskaffandet av osakliga löneskillnader som beror av kön, liksom tar itu med de övriga problem som Sverige kritiseras för av FN.
FN:s allmänna förklaring artikel 23 och 24 handlar om rätten till ”det goda arbetet”, rätten till lön och lika lön för lika arbete och rätten till vila. Att människor som vill och kan arbeta inte har eller får möjlighet till detta, är ett oerhört slöseri med kunskap och resurser. Det finns också ett starkt samband mellan arbetslöshet och ökad sjuklighet och dödlighet. Arbetslöshet leder till stora kostnader för samhället.
Ohälsa i arbetet är ett växande samhällsproblem. Belastningen på anställda har ökat bland både privat- och offentligt anställda och stressrelaterade besvär blir allt vanligare. Höga krav i kombination med litet personligt inflytande ökar risken för ohälsa.
Många offentligt anställda har på senare år, trots det förstärkta skyddet för den yttrandefrihet de åtnjuter, fått uppleva att ledningen försökt hindra dem från att säga sin mening och delta i den offentliga debatten. Antalet fall som hamnade hos JO flerfaldigades under 1990-talet. Omkring en tredjedel av ärendena ledde till att arbetsgivaren kritiserades för att ha kränkt den anställdes yttrande- eller meddelarfrihet. JO konstaterade att det i många fall berodde på att arbetsgivaren saknade kunskaper om de anställdas rätt att uttala sig fritt.
Hösten 1998 publicerade Säpo en kartläggning av brott som ägt rum i Sverige under 1997. Enligt rapporten kunde man påvisa rasistiska motiv bakom ca 1 900 anmälda brott. Den mest utsatta gruppen är dock inte, som många kan tro, människor med invandrarbakgrund, utan homosexuella. Av 190 fall av särskilt grov misshandel drabbades 100 homosexuella, utöver detta även två fall av mord. Enligt Säpo drabbar mer än hälften av de rasistiskt motiverade brotten homosexuella. Dessutom finns det ett betydande mörkertal. Principen om alla människors lika värde är grundläggande i den kristna och västerländska etiken. Den principen ingår numera i den svenska grundlagen vilket utgjorde grunden till följdlagen om ”hets mot folkgrupp”.
Kristdemokraterna stryker med all kraft under att människovärdet skall respekteras och utgöra grund och motivation för all politisk verksamhet. Alla människor har samma värde, ett okränkbart värde. Denna ideologiska deklaration ställer självfallet krav på oss. Det är odiskutabelt ett brott mot vår ideologi, ett brott mot människovärdet att i ord eller handling diskriminera en medmänniska. Att homosexuella utsätts för grova våldsbrott kan aldrig accepteras. Alla medmänniskor är självfallet moraliskt pliktiga att aktivt ta upp kampen mot detta.
Grundläggande kriterier för en fungerande rättsstat är mänskliga fri- och rättigheter. Det svenska skyddet för dessa fri- och rättigheter behöver vidgas och förstärkas. Exempel på området som borde bearbetas ytterligare är till exempel rätten till liv, föräldrarätten, den negativa föreningsfriheten och äganderätten. Det behövs också ett tydligt diskrimineringsskydd för människans integritet oberoende av religion, ålder, ras, hudfärg, kön, språk, sexuell identitet, börd, ekonomisk eller social ställning, funktionshinder, etnisk eller politisk tillhörighet. Detta skydd måste vara effektivt inte enbart i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Rättsstaten måste också tillförsäkra ett sådant skydd mellan enskilda.
Regeringsformen tillförsäkrar med smärre undantag endast medborgarna fri- och rättigheter uppräknade i 2 kap. 1 § regeringsformen i förhållande till det allmänna. Medborgarna tillförsäkras däremot inte sådana generella fri- och rättigheter i förhållande till andra enskilda eller andra enskilda rättssubjekt (företag eller organisationer). I denna del kan det inte anses råda full parallellitet mellan regeringsformen och Europakonventionen. Enligt vår mening vore det värdefullt att utreda om även fri- och rättigheter mellan enskilda borde grundlagsfästas och inte som nu i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. En sådan grundlagsfäst rätt skulle stärka Sverige som rättsstat.
En successiv, långsam våldsökning bekräftar att samhället under avsevärd tid misslyckats med normöverföringen till de nya generationerna. De rasistiska och naziinspirerade yttringar som drabbat vårt samhälle de senaste åren är ett exempel. Dessa yttringar har varit grogrunden för våldsbrott med rasistiska förtecken och viss organiserad brottslighet av ideologisk karaktär. Kristdemokraterna ser allvarligt på denna utveckling. Det demokratiska samhället undergrävs av de rasistiska organisationerna och de brott som följer i dessa organisationers spår.
Den svenska regeringen har av FN:s kommitté mot rasdiskriminering i snart 30 år kritiserats för sin underlåtenhet att effektivt lagstifta mot rasistisk propaganda i organiserad form. Från svenskt håll sägs att vår lagstiftning för att stävja hets mot folkgrupp skulle vara tillräcklig och detta envisas man med trots att FN-kommittén lika enständigt förklarar att det inte räcker.
Vi anser att lagstiftarna måste ge tydliga signaler. Det är riktigt och viktigt att i regeringsformen inskränka föreningsfriheten vid förföljelse av t.ex. invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse. Vi anser att den enskildes deltagande i rasistiska organisationer måste kriminaliseras. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella föreningar så kan den förening som förbjuds idag, snabbt återuppstå under annat namn i morgon. Därför är det mycket effektivare att kriminalisera det enskilda deltagandet i den typen av organiserad rasism.
Vid i övrigt oförändrade förhållanden är ett stats- eller samhällsskick mer demokratiskt, ju fler relativt oberoende maktcentrum det innefattar och ju bättre jämvikt det föreligger mellan dem. Detta synsätt har dessvärre inte varit vägledande för uppbyggnaden av den svenska konstitutionen. Den dömande makten har haft en underordnad ställning och kan knappast anses utgöra ett separat maktcentrum. Den blygsamma utformningen och användningen av lagprövningsrätten är ett exempel på detta. Vi anser därför att maktdelningen mellan lagstiftare och verkställare bör kompletteras med en juridisk instans i form av en författningsdomstol.
En författningsdomstol ska ha kompetens att pröva vanlig lags överensstämmelse med grundlag. Tolkningstvister av vallag och övriga lagar som rör det politiska systemets funktion ska också ligga inom domstolens prövningsrätt. Ytterligare en viktig uppgift för författningsdomstolen vore att pröva påstådda kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna, fastslagna i grundlagen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det behövs en nationell domstol (en appellationsdomstol) som kan utföra denna lagprövning. En författningsdomstol ska uttolka och klargöra grundlagens krav på lagstiftning och rättstillämpning. Sveriges antagande av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna kräver att en författningsdomstol inrättas.
Det behövs inför framtiden en offensiv svensk utrikespolitik för mänskliga rättigheter, förståelse och försoning. Internationaliseringen och framväxten av ett allt mer globalt samhälle gör det än mer viktigt med gemensamma spelregler och normer som främjar mänskliga relationer över hela världen. Dessa normer finns väl förankrade i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Det handlar inte om att skapa en gemensam kultur eller ett gemensamt samhälle, utan snarare om att slå vakt om kulturella olikheter och den internationella mångfalden. Däremot så finns det vissa grundläggande och gemensamma normer som värnar människovärdet mot förtryckare och som gör det lättare för människor att integreras och leva tillsammans.
Mänskliga rättigheter bör genomsyra hela den svenska utrikespolitiken. Såväl inom det globala internationella samarbetet som i det bilaterala arbetet med andra enskilda länder bör ett rättighetsperspektiv diskuteras. Likaså bör utrikespolitikens olika beståndsdelar, som t.ex. handels-, utvecklings-, bistånds- och migrationspolitiken, främja samt ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. Inte förrän hela utrikespolitiken pekar i en och samma riktning och verkligen främjar mänskliga rättigheter så kan vi påstå att Sverige driver en utrikespolitik för mänskliga rättigheter.
Det regelverk som finns mellan folk och länder går under benämningen folkrätten. Den består av en samling internationella traktat, konventioner, förklaringar och resolutioner, samt sedvanerätt. Folkrätten har traditionellt sett utgått från avtal mellan stater. Principen om statssuveränitet har varit stark och innebär att staterna själva bestämmer inom landets gränser. På senare år har dock principer om mänskliga rättigheter fått allt starkare gehör och envåldshärskare har fått allt svårare att gömma sig bakom traditionella folkrättsprinciper. FN:s säkerhetsråd har vid ett flertal tillfällen hävdat ”interna angelägenheter” som hot mot internationell fred och säkerhet. Flera länder i världssamfundet har även i praktiken agerat med stöd av en extensiv tolkning av folkrätten.
Den utveckling som sker inom folkrätten handlar i grunden om att uppvärdera folkrättsliga principer om mänskliga rättigheter, på bekostnad av t.ex. statssuveränitetsprinciper. Denna utveckling måste vi stödja eftersom människan alltid bör komma i centrum i politiken, och då stater misslyckas att garantera människan hennes fri- och rättigheter måste det internationella samfundet träda in och ta sitt ansvar. Den svenska regeringen säger sig driva en förnyad folkrätt med människan i centrum, men brister i att praktisera denna politik. De säger till exempel att ”juridiken ska sköta sitt och politiken sitt”. Men eftersom folkrätten bäst förnyas och utvecklas genom praktiska politiska handlingar haltar regeringens resonemang. Vi anser att Sverige aktivt måste driva en förnyad folkrätt med människan i centrum där mänskliga rättigheter uppvärderas.
Lika viktigt som det är att främja mänskliga rättigheter är det att öka förståelsen för andra kulturer och religioner. Det finns en risk att FN-konventionerna uppfattas som enbart västerländska.. Det behövs en ödmjukhet inför andra människors kulturella seder och bruk, vilket bör genomsyra den globala utrikespolitiken. Olika metoder och tillvägagångssätt hos andra länder behöver inte betyda skillnader i värdegrunden eller synen på mänskliga rättigheter. Olika varianter på demokratiska samhällssystem behöver inte betyda att rätten till politisk delaktighet och åsiktsfrihet kränks. Olika välfärdsmodeller och skolsystem behöver inte betyda att rätten till ekonomisk utveckling och utbildning inte respekteras.
Därför måste spridningen av de mänskliga rättigheterna kombineras med strukturer för interkulturellt utbyte. Européer, asiater, amerikaner och afrikaner kan och bör träffas på olika internationella arenor för att diskutera mänskliga rättigheter och för att lära sig av varandras synsätt och erfarenheter. Speciellt viktigt är det att förhindra en ny uppdelning av världen i ”den kristna” och ”den muslimska”. Därför anser vi att FN bör ha som tema på en FN-konferens det interkulturella utbytet och den gemensamma värdegrunden och till exempel samla världens religiösa ledare för att diskutera dessa frågor.
Ofta förknippas rättsarbetet med att förhindra brott, skydda människor och bestraffa dem som bryter mot lagen. Allför ofta saknas försoningsarbetet. På den internationella arenan har detta område blivit allt mer viktigt och aktuellt. Tillsammans med bl.a. konfliktförebyggande och fredsuppbyggande insatser spelar i dag försoningsarbetet en avgörande roll för en hållbar fred. Försoningskommissioner har en viss tradition i Latinamerika, och användes senast i Sydafrika. I Bosnien och Hercegovina talas det allt oftare om behovet av en försoningskommission.
Inom en bred utrikespolitik för mänskliga rättigheter och för att främja internationellt samarbete och utveckling måste försoning främjas. Här handlar det i praktisk politik om att stödja sanningskommissioner som går igenom alla parters brott, både ”förlorarnas” och ”segrarnas”. Vi anser att mer av det konfliktförebyggande och fredsuppbyggande arbetet inom ramen för internationellt bistånd skall omfattas av försoningsarbetet.
Inom den globala politiken är det viktigt att se att människan i dag hamnar än mer i centrum. Med globaliseringen följer att nationella gränsers betydelse minskar. Vi blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra. I dagens krig och konflikter är det allt oftare den enskilda civila människan som drabbas. För att garantera människors säkerhet och rättigheter räcker det inte längre att enbart hävda staters fred och säkerhet. Det nationella säkerhetsbegreppet behöver kompletteras så att enskilda människors säkerhet erkänns som minst lika viktigt.
Det handlar i praktisk politik och inom folkrätten om att slå fast att människors säkerhet är minst lika viktigt som staters. FN:s säkerhetsråd har det yttersta ansvaret för internationell fred och säkerhet, men då säkerhetsrådet ej tar sitt ansvar för att upprätthålla freden måste multilaterala insatser kunna ske för att rädda människoliv. För att förhindra godtycke inom den internationella rätten anser vi att det snarast behöver upprättas principer för så kallade humanitära interventioner. Kristdemokraternas syn på folkrätten och kampen mot terrorism ges i en säkerhetspolitisk motion.
Även om t.ex. Natos bombningar över Jugoslavien kan anses som legitima utifrån behovet av att skydda den Kosovoalbanska befolkningen från systematiska kränkningar av deras mänskliga rättigheter, rättfärdigar det inte Nato att bryta mot den humanitära rätten och straffa civila i Jugoslavien. Om världssamfundet skall ha någon trovärdighet i sin retorik och i sina aktioner till försvar för mänskliga rättigheter så måste även segrarens aktioner granskas betydligt noggrannare i framtiden.
Det behövs ett skifte och en attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med de mänskliga rättigheterna. Allt för ofta har det handlat om att peka ut syndaren, bestraffa dem som inte följer normen och införa ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är naturligtvis viktigt att det finns rättsliga åtgärder att vidta då brott mot internationella lagar begås, men när det gäller att främja mänskliga rättigheter så behövs det en ökad användning av positiva verkningsmedel, som till exempel att stödja kunskapsspridning och institutionsuppbyggnad för att stärka politiska och civila rättigheter liksom stöd för fattigdomsbekämpning genom internationellt bistånd.
Det är väsentligt att Sverige i sin utrikespolitik fortsätter att driva på att så många länder som möjligt skriver under och ratificerar de olika FN-konventionerna för mänskliga rättigheter. I detta arbete måste även FN:s möjligheter förbättras för att kontrollera och bevaka att konventionsstater efterlever sina förpliktelser, liksom att följa situationen i de länder som ej har skrivit under alla konventioner eller har gjort olika undantag. FN måste beredas möjligheten att i alla sina medlemsländer kunna kontrollera och bevaka att FN-stadgans syfte uppfylls och de mänskliga rättigheterna efterlevs.
För att effektivisera sanktionsmöjligheterna måste den internationella rätten stärkas. Det bör till exempel snarast upprättas en permanent internationell brottmålsdomstol, och möjligheterna för universell jurisdiktion bör ytterligare undersökas. Sanktionsinstrumenten bör användas så att de inte blir kontraproduktiva. Ekonomiska, politiska och militära sanktioner bör enbart användas utifrån en tydlig målsättning och för att främja situationen för mänskliga rättigheter. Det humanitära lidandet måste begränsas och sanktioner bör riktas mot de verkliga förbrytarna och inte mot den civila befolkningen.
Förutom det globala och multilaterala arbetet med att främja mänskliga rättigheter, så kan enskilda stater spela en viktig roll i direkta samtal och utbyten mellan två olika länder. Sverige bör fortsättningsvis inleda, utveckla och fördjupa samtal och bilaterala satsningar för att främja mänskliga rättigheter. Detta kan ske inom utvecklingssamarbetet med tredje världen. Samtal behöver även föras mellan olika i-länder eftersom inget land i världen kan sägas helt respektera mänskliga rättigheter. Sverige kan med fördel föra direkta samtal med länder som t.ex. Kina, Turkiet, Kuba, Israel, palestinska myndigheter, Iran, USA. Det bilaterala arbetet bör omfatta fördjupade diskussioner, utbyten mellan ledare och upprättandet av gemensamma institutioner.
Arbetet mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling måste stärkas. Tortyr syftar i slutändan till att bryta ned en människa. Det handlar om ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna och är en långt driven form av maktmissbruk. Den 26 juni 2001 var det på dagen 14 år sedan konventionen mot tortyr trädde i kraft. Konventionsstaterna måste med kraft agera för att all tortyr ska upphöra. Förövarna måste fördömas. Tortyröverlevande måste få upprättelse och rehabilitering. Polis och kriminalvårdstjänstemän måste få utbildning. Listan på åtgärder för att förhindra tortyr kan göras lång. För att få ett stopp på tortyr och för att stödja de som överlevt måste vi kräva att alla världens stater ställer sig bakom konventionen mot tortyr. Vi stödjer Amnestys världsomspännande kampanj mot tortyr.
Dödsstraffet strider mot den mest grundläggande av alla rättigheter, rätten till liv. Det utgör också den yttersta formen av tortyr. Ändå finns dödsstraffet kvar i närmare hälften av världens länder. Vi måste i världssamfundet fastslå att avrättningar inte är lösningen på kriminalitet. Staten får inte döda för att visa att det är fel att döda. År 1900 hade tre länder helt avskaffat dödsstraffet. Idag, hundra år senare har över hälften av världens länder avskaffat dödsstraffet antingen i sin lagstiftning eller i praktiken genom att några avrättningar inte genomförts under de senaste tio åren. Under 2000 dokumenterade Amnesty 1 457 avrättningar i 28 länder. Mörkertalet är stort och siffran kommer med all säkerhet att behöva justeras uppåt. Amnesty dokumenterade under samma tidsperiod 3 058 dödsdomar i 65 länder. Det är ett fåtal länder som står för den största delen av avrättningarna varje år, bl.a. Kina, Iran, Saudiarabien, USA och Kongo-Kinshasa. De flesta länder som genomför avrättningar publicerar inte någon statistik över utdömandet av dödsstraff och antalet avrättningar. Vi anser att ett ökat tryck måste sättas på de länder som fortfarande har kvar dödsstraffet.
Många av barnen i världen utsätts i dag för krig och blir flyktingar. De drabbas även av oacceptabla lidanden genom en omfattande kommersiell sexuell exploatering. Det globala samarbetet måste ökas och organiseras och respekten för barn i alla länder måste stärkas. Regeringen måste med utgångspunkt i barnkonventionen föra en dialog om länders ansvar att verka för barnens rättigheter enligt konventionen men också verka för vår och det internationella samfundets skyldighet och vilja att bistå länderna för att på alla sätt söka förverkliga barnets rättigheter. Inom ramen för arbetet är områden som gatubarnen, barnarbete, kommersiell sexuell exploatering av barn, barn på institutioner, barn och hiv/aids, barn i väpnade konflikter samt barn med funktionshinder, särskilt prioriterade områden.
Mänskliga rättigheter och utveckling delar en gemensam vision och ett gemensamt mål, nämligen att garantera frihet, välstånd och människovärdet för alla. Det handlar bland annat om att slippa diskrimineras, att uppleva rimlig levnadsstandard, att få utvecklas och uppnå sin personliga potential, att känna personlig säkerhet, att leva med en rättstrygghet, att få uttrycka sina åsikter och deltaga i samhällets demokratiska beslutsfattande och att få arbeta under rimliga förhållanden.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett medel som ett mål. Ekonomisk och social utveckling är nödvändig för att kunna uppleva mänskliga rättigheter, liksom mänskliga rättigheter är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är alltså en nödvändighet i utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av mänskliga rättigheter, samt att specifika MR-projekt prioriteras. På så sätt främjas människovärdet, samt möjligheten att höja levnadsnivån för de fattigaste.
Envar har rätt till undervisning. Undervisningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen skall vara obligatorisk. Yrkesundervisning och teknisk undervisning skall vara allmänt tillgänglig. Den högre undervisningen skall stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet. (Artikel 26:1 i FN:s allmänna förklaring)
En grundläggande utbildning för alla människor är nödvändig, eftersom det är en mänsklig rättighet och för att den bidrar till att människor blir medvetna om sina rättigheter. Det i sig kan lägga grunden för människor att våga kräva av de ansvariga att tillgodose deras medborgerliga rättigheter. Utbildning är också nödvändig eftersom den förutom faktakunskaper ger en rad positiva bieffekter. Utbildning är fattigdomsminskande, främjar demokratiutveckling, ökar jämlikheten, samt möjliggör en hållbar ekonomisk utveckling. För individen innebär också en utbildning att hon får en ökad självrespekt och säkerhet.
Läskunnigheten i världen har ökat och antalet barn som går i primärskola likaså. Det finns dock fortfarande över 100 miljoner barn som inte går i skolan och cirka 800 miljoner vuxna som inte kan läsa. En rad faktorer har identifierats som orsaker till varför skolgång avbryts eller inte ens påbörjas i utvecklingsländerna. Därför kan utvecklingssamarbetet inom utbildningen till exempel främja information till föräldrar, sänka skolkostnaderna för skoluniform, samt ta bort skolavgiften helt. Säkerheten på väg till och från skolan och i skolan måste garanteras. Det är även viktigt att flickor får gå i skolan och får slutföra sin skolgång före ingående av äktenskap. De som av olika skäl avbryter sin skolgång måste få möjlighet att fullfölja sin skolgång. Dessutom måste utbildningskvaliteten säkras så att innehållet blir meningsfullt för eleverna, vuxna och barn.
Vi anser vidare att undervisningen måste innehålla värden, som främjar ett demokratiskt tänkande och tillmäter alla grupper och individer i samhället lika värde. Könens jämställdhet, tolerans, pedagogik och lärarens roll är viktiga faktorer att arbeta med vad gäller utbildning inom utvecklingssamarbetet. En grupp som ofta glöms bort är de funktionshindrade, vilka har samma rätt att åtnjuta utbildning som alla andra. Detta måste lyftas fram i samarbetet, eftersom partnerländer ofta ser detta som en lyx man inte har råd att satsa på.
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda. (Artikel 25:1)
I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 25 och i konventionen om ekonomiska, social och kulturella rättigheter, artikel 11, har man slagit fast att varje människa har rätt till mat och att ingen skall behöva vara hungrig. Trots detta dör tiotusentals barn varje dag till följd av näringsbrist. För varje människa som dör av näringsbrist eller svält kränks de mänskliga rättigheterna. Det internationella samfundet måste arbeta för att minska fattigdomen i världen för att generellt förbättra levnadsvillkoren inkluderande tillgången till näringsrik mat för alla. Detta skall också leda till att svältkatastrofer inte uppkommer. När detta ändå sker, menar vi att katastrofbiståndet skall vara på plats tidigt. Idag kan det gå flera år efter det att första varningen inkommer till dess att det internationella samfundet reagerar i handling. Då är det ofta för sent och människoliv går till spillo helt i onödan.
Envar har rätt till adekvat hälsovård, vilket i praktiken inte är fallet på många platser i vår värld. Malaria dödar nästan 2,5 miljoner människor per år, främst i de fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara. Inom biotekniken har det visat sig att det finns stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Oviljan att sponsra denna forskning är tydlig. En variant av tuberkulos som är resistent mot alla traditionella mediciner har blossat upp, främst i de fattigaste länderna, men även i vårt närområde i de baltiska länderna och i Ryssland. Hiv/aids utgör en växande katastrof. I Sydafrika säger man att var tredje 15-åring kommer att dö av sjukdomen inom några år. Av de 36 miljoner som idag lever med hiv/aids bor mer än 23 miljoner i Afrika söder om Sahara. I Zambia får hivsmittade inga bromsmediciner eftersom ingen kan betala för den. Det har också skett en explosionsartad ökning av hiv/aids i Ryssland och många länder i Asien. Situationen är så akut att extraordinära insatser måste sättas in. På flera platser i världen finns möjlighet att tillverka bromsmediciner för låga kostnader. Människolivet äger samma värde oavsett var det står att finna. Alla har rätt till adekvat hälsovård.
En kraftansträngning måste till för att säkra denna rättighet för alla människor. Sverige bör kraftfullt bistå i kampen med att bekämpa och hindra spridningen av sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländer, exempelvis malaria, tuberkulos och inte minst hiv/aids. Hälsoforskningen i västvärlden måste få incitament att även forska och ta fram botemedel för ”de fattigas” sjukdomar. Detta kan och bör ske genom ett samarbete mellan regeringar, internationella organisationer och läkemedelsföretagen.
Det är i krig och vid katastrofer som människors rättigheter kränks som mest. I akuta katastroftillstånd råder särskilda förutsättningar och regler för hur humanitära insatser skall hanteras. Naturkatastrofer omgärdas av mindre komplicerade regler än krig och konflikter. Den humanitära rätten, som finns med i Genèvekonventionen, innebär att människor i konfliktområden har rätt till humanitär hjälp. De har rätt till förnödenheter och tak över huvudet. Särskilt utvalda organisationer med speciella mandat skall se till att sårade och sjuka – både civila och soldater – får den vård de behöver. De uppgifter som en humanitär hjälpinsats i konfliktområden innebär omfattar såväl assistans som skydd. Vad gäller assistans ingår allt som har med människors fysiska behov att göra, bland annat att vatten och mat finns att tillgå liksom en förebyggande och kurativ sjukvård. Den andra delen gäller juridiska uppgifter, som t.ex. att besöka krigsfångar, arbeta med familjeåterförening och göra känt för befolkningen vilka lagar och regler som gäller i den svåra situationen. Det är viktigt att det humanitära biståndet får ökat utrymme i det fredsuppbyggande arbetet och i utvecklingssamarbetet.
I många av världens pågående konflikter finns det barnsoldater. Dessa psykiskt och fysiskt misshandlade barn riskerar skador för all framtid. Idag är det över 300 000 barns rättigheter som kränks genom att de tvingas delta i strider och konflikter runtom i världen. Mer än 120 000 barnsoldater finns i Afrika, enligt Amnesty Internationals årsrapport 2000. I stort sett alla världens regeringar har ingått muntliga avtal att beakta barnens rättigheter till särskilt skydd. På många ställen i världen har dock barnen inte endast utsatts för samma lidande som vuxna, utan även varit en särskild målgrupp på grund av att de är just barn och därmed beroende, sårbara och påverkbara. Det finns på sina ställen handlingsprogram för träning av barn till duktiga soldater, t.ex. Angolas ”Small boys unit” har ett helt koncept för hur man utbildar barnsoldater. Vi anser att användandet av barnsoldater är helt oacceptabelt och vi anser att kampen mot detta måste prioriteras i det internationella samfundet.
Flyktingar skall i det land dit de har tagit sin tillflykt åtnjuta samma rättigheter som gäller lika för alla. Världens regeringar måste påminnas om detta. Krav måste ställas på att de särskilda rättigheter som tillkommer människor med flyktingstatus uppfylls. De flyktingar som vill, skall beredas möjlighet att återvända till sitt hemland, eller om det handlar om internflyktingar, till sin hembygd. I dessa fall måste säkerheten och skyddet för återvändande flyktingar garanteras.
Det enorma antalet flyktingar som flyr undan krig, naturkatastrofer och djupaste fattigdom har inte minskat under det senaste årtiondet. Det är över 20 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen idag. FN:s flyktingkommissariat UNHCR menar att allt fler flyktingar söker sina vägar till väst. Om inte omvärlden tar tag i roten till de problem som tvingar människor att lämna sina hemländer kommer detta utvecklas till en ohållbar situation. Kritik riktas även från UNHCR mot att världens regeringar väljer ut särskilda flyktingområden beroende på strategiska intressen och officiella påtryckningar. Som exempel nämns det snabba agerande från givarländer till Kosovo 1999 medan Sierra Leone och Guinea-Bissau har lämnats åt sitt öde.
Vi anser att de minskade bidragen till UNHCR från medlemsländerna utgör ett stort problem, vilket tvingar UNHCR att stänga kontor och lägga ner flyktingläger runt om i världen. Sverige måste arbeta för att EU och andra länder ökar sin vilja att hjälpa flyktingar i nöd, liksom att öka bidragen till internationella hjälporganisationer. Kristdemokraterna utvecklar sin syn på UNHCR och organisationens behov i särskild motion.
I många konflikter används ett särskilt vapen mot kvinnor, antingen enbart riktat mot kvinnan i sig eller som hämnd eller tortyr för manliga närstående. Våldtäkt mot kvinnor har oerhört tragiska konsekvenser för offret, men också för hennes anhöriga, inte minst barnen. Våldtäkter som hämnd var mycket vanliga under den tid då militära interventioner sattes in i Kosovo, eftersom verksamheten på marken inte kunde kontrolleras från luften. I många av världens konflikter är våldtäkter och sexuellt utnyttjande snarare regel än undantag. I Sudan tas småflickor och unga kvinnor till fånga för att sedan hållas som ”krigsbrudar” eller sexslavar hos krigsherrarna. Det är positivt att domar nu har fällts i ad-hoc-tribunalerna för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien och Rwanda, som betecknar våldtäkter som brott mot mänskligheten. I perspektivet av hur många våldtäkter som begås och har begåtts i konfliktområden ter sig dessa domar dock som droppar i havet. Mer måste göras av det internationella samfundet för att skydda kvinnor från dessa övergrepp. I dessa fall, som i så många andra, skulle en permanent internationell brottmålsdomstol lydande under FN inrättas, för att mer effektivt kunna klara detta.
Skyddet för mänskliga rättigheter i Europa bygger till stor del på europeiska samarbetsorgan. Mångfalden av samarbetsformer är värdefull och underlättar flexibilitet. Av särskild betydelse är Europarådet, vars domstol är den främsta garanten för mänskliga rättigheter i Europa. Under efterkrigstiden har Europarådet utvecklat ett väl fungerande MR-skydd som ska bevaras och stärkas. I framtiden måste vi vidareutveckla detta system, samtidigt som kompletterande ansträngningar kan göras inom EU. Det gäller att konstruera ett sammanhållet europeiskt system för kontroll av mänskliga rättigheter, som både är flexibelt och kraftfullt.
Den tidiga 1900-talshistorien visar på behovet av mellanstatlig kontroll av respekten för mänskliga rättigheter. Europarådet med dess konvention från 1949 har blivit den viktigaste oberoende kontrollinstansen. 44 europeiska stater har skrivit under och är därmed underordnade Europadomstolen som slutlig instans. Under 1990-talet utvidgades rådet till att omfatta de flesta länder i Central- och Östeuropa, även Ryssland. Konventionen är unik genom möjligheten för enskilda personer att föra en medlemsstat till internationell domstol. Under åren har konventionen kompletterats genom att flera nya områden har tagits upp av Europarådet, bl.a. genom konventioner om tortyr, sociala rättigheter och biomedicin.
Resurserna till arbetet i Europarådets domstol bör stärkas. Genom sin stora geografiska täckning, sin tradition av politisk dialog, och genom Europadomstolens starka ställning har rådet en unik betydelse för de mänskliga rättigheterna. Men idag lider domstolen av en enorm arbetsbörda som lett till oacceptabla dröjsmål i rättsprocessen. För att förbättra situationen invigdes 1998 en reformerad domstol. En kommissarie för mänskliga rättigheter har också tillsatts.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är en annan viktig regional organisation som har ett nära samarbete med Europarådet ifråga om mänskliga rättigheter. OSSE fokuserar på krishantering, konfliktförebyggande och återuppbyggnad efter konflikter, liksom frågan om etniska minoriteter.
I och med EU-samarbetets fördjupning blir det också nödvändigt att unionen i den praktiska politiken tar ett större ansvar för mänskliga rättigheter. Ett viktigt område är flyktingpolitiken. Idag råder ett farligt vakuum i ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna. Flyktingars situation har försämrats på ett skrämmande och oacceptabelt sätt. Vi tror att en gemensam europeisk flyktingpolitik kan råda bot på detta. Men en sådan måste präglas av öppenhet och generositet. Hittills har flyktingsamarbetet handlat mycket om kontroll, och ganska lite om rättigheter.
EU bör ha gemensamma minimiregler för flyktingmottagande, som inte hindrar att en medlemsstat har generösare regler. Det bör finnas regler för handläggningstider, kriterier för avvisning på saklig grund. De asylsökandes rättigheter måste slås fast i lag – till exempel rätten att få kommunicera på sitt eget språk. Tyvärr finns fortfarande synnerligen stora skillnader i flyktingars rättigheter mellan EU-staterna.
Kostnaderna för flyktingmottagande måste delas solidariskt mellan medlemsstaterna. De länder som får ta emot en oproportionerligt stor andel flyktingar ska få stöd. Om inte detta genomförs, kommer sannolikt den restriktiva flyktingpolitiken att fortsätta. En annan institution som måste ses över är viseringskravet. Idag kräver Schengensystemet visum för resande från 132 länder. Detta är troligen en orsak till den ökade flyktingsmugglingen och därmed den mindre humana behandlingen av flyktingar. Det kan starkt ifrågasättas om den förda politiken verkligen överensstämmer med respekten för mänskliga rättigheter.
EU har också ett stort ansvar för att bekämpa s.k. trafficking, d.v.s. handel med kvinnor och barn, som är ett växande problem. Den moderna slavhandeln utgör den allra grövsta kränkning av de mänskliga rättigheterna och måste bekämpas gemensamt. 1997 antog kommissionen ett åtgärdsprogram mot människohandel. Det bör följas upp med nya åtgärder. Inte minst krävs samarbete mot efterfrågeledet.
Ytterligare en svår fråga gäller den politiska utvecklingen i EU:s egna medlemsländer, vilket händelserna i Österrike i samband med Frihetspartiets regeringstillträde visar. EU måste i framtiden ha klara regler för hanteringen av förbrytelser mot mänskliga rättigheter i unionen. Det är rimligt att en framtida EU-konstitution innehåller regler vilka möjliggör för unionen att suspendera en medlem som allvarligt och upprepade gånger bryter mot mänskliga rättigheter.
Öst- och Centraleuropasamarbetet kommer att ha särskilt stor betydelse för EU i framtiden. Kristdemokraternas syn på EU:s nya grannar i Öst- och Centraleuropa ges i särskild motion.
Vi lever i en globaliserad värld. De gränsöverskridande kommunikationerna och handeln ökar rekordsnabbt i omfattning. Liberaliseringen av varu-, tjänste- och finansmarknader tillsammans med IT-revolutionen håller på att skapa en integrerad global marknad. Men det är inte bara ekonomin som integreras. Även politiskt och kulturellt pågår en globaliseringsprocess. Allt detta får konsekvenser för MR-arbetet. Förutsättningarna ökar för opinionsbildning och information i de mänskliga rättigheternas tjänst. Det är svårt eller omöjligt för tyranniska regeringar att skyla sin verksamhet. Redan kan vi se tecken på en växande internationell debatt kring etiska frågor, där globala nätverk driver på eller kritiserar stater och företag. I framtiden måste stater, NGO:er och företag samverka i MR-frågorna.
Bland de ”globala aktörerna” finner vi alltså inte endast stater, utan också alltfler företag och organisationer. Vi anser att alla dessa globala aktörer måste ta sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna. Inte minst eftersom globaliseringen innebär att den världsomspännande marknadsekonomin får ett allt större inflytande över samhällslivet. Det gäller för både den rika och den fattiga världen. På grund av sitt ekonomiska och sociala inflytande har näringslivet stora möjligheter att stärka respekten för mänskliga rättigheter. Det vore oförsvarligt att inte utnyttja denna potential.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har tagit initiativ till Global Compact; en överenskommelse med näringslivet om att samarbeta kring nio principer för mänskliga rättigheter, miljö och social utveckling. Förhoppningen är att allt fler företag ska ansluta sig till överenskommelsen, och utarbeta egna planer för uppfyllandet av målen.
Att engagera sig för mänskliga rättigheter bör ses som ett moraliskt obligatorium för multinationella företag. Samtidigt står det klart att detta kan ligga i företagets eget intresse, bl.a. därför att konsumenter världen över numera kritiskt analyserar företagens verksamhet. Dessutom kan den samlade effekten av ett engagerat näringsliv driva på utvecklingen mot en rättsstat i utvecklingsländer, vilket är betydelsefullt även för ekonomin. Företagens inre verksamhet tjänar som regel också på respekt för grundläggande rättigheter, vilket bidrar till stabilitet och goodwill. Ett företag som uppvisar god kontroll över sina sociala villkor får också ett ökat förtroendekapital hos riskkapitalister och marknadsanalytiker.
Företag bör alltså uppmanas av myndigheter och handelskamrar att utarbeta en etisk kod för sin verksamhet. Det är viktigt att en sådan kod blir så konkret som möjligt och därmed realiserbar. Om den innehåller alltför yviga löften är risken stor att den inte fylls med innehåll. Åtaganden bör omfatta:
internationella arbetslivsnormer (bland annat ILO:s konventioner), exempelvis: barnarbete, mötesfrihet, frihet att bilda fackföreningar, icke-diskriminering, trygghet i arbetet
stränga regler för investeringar och samarbete i länder där MR-situationen är allvarlig
hänsyn till verksamhetens konsekvenser för särskilda gruppers livsvillkor (på grund av miljöförstöring)
motarbetande av korruption och liknande beteende.
I första hand bör företagen fokusera på den egna verksamheten och där driva igenom punkterna ovan. Men det finns dessutom ofta möjligheter för det samlade näringslivet i ett land att driva kraven på ett rättssamhälle (vilket också ligger i eget intresse). Särskilt verkningsfullt är om man kan enas om gemensamma principer för ett land eller region.
Om den etiska koden ska godkännas av en utomstående part, är det viktigt att ställa krav på konkreta åtgärder för att uppfylla målen. Operationaliseringen av uppförandekoden är naturligtvis ofta mycket svår. En nyckel är sannolikt utbildning av personal, så att medvetenheten och kunskapen finns på arbetsplatserna. En annan är system för ansvarsutkrävande och kontroll inom företaget. Dessutom bör företaget samarbeta med FN eller NGO:er för att få opartisk kritik i utarbetandet av sina MR-planer och för att se till att de mänskliga rättigheterna tolkas på ett rimligt sätt.
Det är glädjande att uppförandekoder sprider sig bland näringslivet, även i Sverige. Naturligtvis har konsumenter/konsumentorganisationer ett huvudansvar när det gäller att undersöka och granska företag och genom sina val styra företagen i önskad riktning.
Marknadsekonomi och öppenhet hänger ihop med mänskliga rättigheter. Utan det ena fungerar inte det andra. Insikten om detta faktum sprider sig, och FN:s generalsekreterare Kofi Annan har varit mycket tydlig på den punkten. I förlängningen rymmer alltså globaliseringen stora möjligheter till ökad respekt för mänskliga rättigheter. Som konstaterades ovan gör den internationella närvaron och de gränsöverskridande kommunikationerna att handlingsfriheten för förtryckande regimer har minskat betydligt. Dessutom innebär det ekonomiska utbytet med omvärlden att också idéer utbyts, vilket sätter tryck på auktoritära regimer. Exempelvis menar vi att ökad handel med ett land som Kina på längre sikt kan betyda oerhört mycket för de mänskliga rättigheterna, och därför bör välkomnas.
Men det finns all anledning att aktivt styra handeln i rätt riktning. Inom WTO har det höjts röster för att inkludera MR-frågor i en framtida handelsrunda. Frågan är mycket känslig. Det finns en klar risk att MR används som svepskäl för fortsatt protektionism från i-länderna mot u-världen. Om mänskliga rättigheter ska in i WTO:s agenda måste det därför finnas tydliga regler som inte lämnar utrymme för sådant missbruk, och som syftar till dialog snarare än bestraffning.
Vi anser att WTO:s dagordning måste breddas, så att handelspolitiken görs förenlig med det vi vill åstadkomma på andra områden, som miljön och sociala villkor. Även mänskliga rättigheter måste få en plats, framför allt genom att ILO:s konventioner om arbetsvillkor får en stark ställning i världshandelssystemet. Utan att ställa orimliga krav på u-länder bör man uppmana till successivt höjda standarder.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |