Det senaste decenniet har vi upplevt den snabbaste fattigdomsavvecklingen hittills i mänsklighetens historia. Det beror på en snabb ekonomisk tillväxt främst i Asien men även i ett antal övriga u-länder.
Det har skett en snabb social utveckling. Medellivslängden har ökat dramatiskt, spädbarnsdödligheten halverats och barnafödandet ligger nu väsentligt under tre barn per kvinna som genomsnitt bland u-länderna.
Ett land kan på bara en generation gå från absolut fattigdom till ett relativt välstånd. Även kraftigt vanstyrda länder kan på ganska få år få till stånd en kraftig tillväxt. De senaste två decenniernas utveckling innehåller därför en mycket optimistisk erfarenhet.
Av jordens 125 u-länder är dock fortfarande ett drygt 50-tal låginkomstländer. Det handlar både om snabbväxande ekonomier och om länder som stagnerar, där befolkningen blir allt fattigare.
Tolv låginkomstländer finns i Asien. Afghanistan, Myanmar och Nordkorea är eller har nyligen varit isolerade och gravt vanstyrda. De övriga nio i Syd- och Sydostasien har god eller snabb tillväxt. De tre låginkomstländerna i Latinamerika och Mellanöstern stagnerar.
Sverige har ett mer omfattande utvecklingssamarbete med fyra låginkomstländer utanför Afrika: Vietnam, Laos, Bangladesh och Nicaragua. Vietnam växer snabbt och resursbiståndet får allt mindre betydelse. Även i Bangladesh och Laos sker en snabb tillväxt men de har längre kvar innan de når medelinkomststatus. Nicaragua har ett mycket högt biståndsberoende.
Det största problemet finns bland Afrikas 38 låginkomstländer, som alla ligger söder om Sahara och som har en tiondel av jordens befolkning. I flera av dessa ökar fattigdomen och sjukdomarna tar en förfärande tribut. Särskilt hiv/aidsepidemin har i många länder lett till dramatiskt förkortad medellivslängd, ofta under 50 år.
Det viktigaste är nu att fokusera fattigdomsutrotningen i Afrika, där problemen är störst.
Program för snabb fattigdomsutrotning i Afrika
Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning år 2004 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor: ej ny upplåning, ej leda till korruption och vanstyre, ej användas för krig och komma de fattiga till godo.
Nystart i biståndsarbetet. Biståndssamarbetet de senaste trettio–fyrtio åren har inte varit så framgångsrikt i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under lång tid har inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till tillbakagång. Därför behövs en nystart, för att snabbt bryta den onda cirkeln så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas.
Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan genom en målmedveten politikförändring få till stånd en utveckling bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. En konsekvent kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Sydkorea och Taiwan och mer framgångsrika afrikanska länder kan tillföra nya infallsvinklar från länder som framgångsrikt angripit fattigdomsproblemen.
En utvecklingsenhet bör upprättas i ett låginkomstland i södra Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i Sverige.
Alla flickor och pojkar måste få en grundläggande utbildning. Inom fem år efter skuldavskrivningen bör alla barn i en årskull börja i en skola som verkligen fungerar.
Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen, särskilt hiv/aids, måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar som inte drabbar den rika världen bör en marknad garanteras. Information om hivprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.
FN och EU måste stödja utvecklingen av en afrikansk säkerhetsordning. De många krigen i Afrika förhindrar utveckling och underlättar smittspridning. Aggression måste stoppas och krigen avbrytas.
Ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati måste byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste ge stöd till detta.
Afrika kan inte utvecklas utan regional integration. Många afrikanska länder har en ekonomi som i storleksordningen är västerländska städer. Länderna kan inte utvecklas i isolering utan enbart i samarbete med varandra. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Europaintegrationen ger goda erfarenheter.
Ideella insatser skall inte beskattas. Det bör införas avdragsrätt för enskilda biståndsinsatser.
1 Sammanfattning 30
2 Innehållsförteckning 32
3 Förslag till riksdagsbeslut 33
4 Behovet av koncentration 35
5 Afrika – en missgynnad kontinent 35
6 Krig – det mest akuta problemet 36
7 Afrikansk freds- och säkerhetsordning 36
8 Mänskliga rättigheter och demokrati 37
9 Rättsstat 38
10 Vanstyre – huvudproblemet 38
11 Otillräcklig sjukvård och utbildning 40
12 Vad skall omvärlden göra? 41
13 Från hunger till jordbruksexport 42
14 Biståndets utformning 42
15 Total skuldavskrivning 2004 43
16 Nystart för fattiga u-länder 45
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet som övergripande mål skall främja en snabb utrotning av fattigdomen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med biståndsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN nu skall fokusera på fred i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bistånd skall vara resultatinriktat. De s.k. millenniemålen kan vara en vägledning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av läkemedel för tropiska sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt arbeta för lägre tullar och avskaffande av handelshinder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa systemet med landramar till förmån för avtal, med strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och demokratiutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bistånd inte skall ges till regimer som för anfallskrig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skuldavskrivningar inte får ske på ett sådant sätt att misshushållning och korruption främjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frigjorda resurser från skuldavskrivningar i första hand skall användas till grundläggande utbildning och hälsovård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen tillväxtens betydelse för fattigdomsutrotningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att satsa på good governance.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en koherent politik för att utrota fattigdomen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vilka insatser Sverige kan göra inom biståndet för att bekämpa hivspridning och lindra effekterna av aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskt bistånd för hiv/aidsbekämpning med fördel kan kanaliseras genom frivilligorganisationerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka kvinnans ställning för att bekämpa spridningen av hiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar u-länder.
Riksdagen beslutar om budgetförändringar avseende budgetområde 7 Internationellt bistånd enligt vad som anförs i motionen.
1Yrkande 7 hänvisat till NU.
Sida är verksamt i över hundra länder. Man försöker göra allting överallt.
En så diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och kontrollera på ett tillfredsställande sätt. Lika uppenbart är det omöjligt att upprätthålla vare sig lokalkännedom eller fackkunskaper på alla områden. De breda kontaktytor och fasta relationer som är så angelägna för ett effektivt bistånd försvåras också.
Det finns därför all anledning att medvetet koncentrera det svenska biståndssamarbetet till de länder där vi mest effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen.
Sveriges biståndsinsatser bör fokuseras på Afrika söder om Sahara. Good governance är en förutsättning för direkt budgetstöd till statsmakter. Kunskapsöverföring måste få en allt mer dominerande roll i biståndets utformning. Det är angeläget att medverka till att skapa framgångsrika exempel, som inspirerar övriga länder.
Afrika är missgynnat i många hänseenden. Klimatet, sjukdomarna och ofruktsamma jordar gör villkoren besvärligare.
Afrika har också utsatts för en hårdare behandling av utomstående, framför allt av européer. Slavhandeln var den mest grymma formen av europeisk påverkan. Uppemot tretton miljoner slavar beräknas ha skeppats över Atlanten. Till detta kommer den arabiska och interna slavhandeln. Förutom det ohyggliga lidandet för slavarna själva och deras nära och kära påverkade det utvecklingen på hela kontinenten. Fasta bosättningar och organiserat samhällsliv försvårades eller omöjliggjordes av slavjägarnas räder.
Kolonialismen var en annan del av Europas negativa påverkan på Afrika. Även om kolonialismen hade vissa goda sidor, vilket t.ex. Nelson Mandela poängterar, innebar den ändå fundamentalt att ett främmande lands statsmakt utövade kontroll över afrikanska folk. Normalt skedde det under förnedrande, förtryckande och rent av brutala former.
När kolonierna avvecklades kom socialismen. Den hade sina rötter både i Västeuropas socialistiska partier och i Sovjetblockets påverkan. Resultatet för nya självständiga stater blev förödande. Genom kolonialismen hade afrikanska länder redan en olämplig struktur med omfattande statsstyrning. Genom socialismen kom statsdirigerandet att bibehållas i nya former som, liksom i Östeuropa, hindrade en sund utveckling. I Afrika blev dock konsekvenserna än mer förödande.
Den europeiska påverkan har således inte varit av godo. Det gäller nu dock att komma över gångna tiders negativa faktorer och koncentrera sig på det som gör det möjligt att utveckla Afrika i snabb takt. Endast genom en snabb välståndsökning finns det möjlighet att komma till rätta med fattigdomen och underutvecklingens problem.
En tredjedel av Afrikas länder är eller har nyligen varit i krig som berör närmare 40 procent av befolkningen på kontinenten. Krigen och oroligheterna föröder mänskligt liv och försvårar eller omöjliggör normal utveckling. En stor del av de krigförande staternas resurser ägnas krigsansträngningar.
Krig är inte något unikt för Afrika. Däremot är Afrika den kontinent som mest påverkas av krig. De går i ett band från Somalia vid Indiska oceanens kust snett över Centralafrika ner till Angola vid Atlanten. Därutöver pågår långvariga inbördeskrig i Västafrika. I dessa krigförande länder försvåras eller omöjliggörs en sund utveckling. Resurserna inriktas på krigföringen och människor drabbas hårt direkt och indirekt.
Ett första steg för att skapa förutsättningar för ett ökat välstånd i regionen måste därför vara att få stopp på de pågående krigen. FN måste omedelbart prioritera fredsfrämjande insatser i Afrika. Det är obegripligt att säkerhetsrådet med sitt ansvar för internationell fred och säkerhet är och har varit så passivt i de afrikanska krigen under flera år. Redan FN:s skandalösa uppträdande i samband med folkmordet i Rwanda har fått Afrikas folk att misströsta om FN.
Det brukar ibland anföras att kostnaderna för fredsfrämjande insatser skulle bli höga. Det är sant, men kostnaden för att inte ingripa är mycket högre. Befolkningen i de krigsdrabbade länderna betalar ett oerhört högt pris för denna passivitet.
Det internationella bistånd som går till Afrika bör naturligtvis främst inriktas på att undanröja det mest fundamentala hindret mot utveckling på hela kontinenten, nämligen krigen.
Vid naturkatastrofer eller hungersnöd mobiliseras numera snabbt tillräckliga humanitära insatser. Att förebygga genom fredsfrämjande insatser bör naturligtvis vara lika prioriterat.
Den viktigaste uppgiften efter det omedelbara fredsfrämjandet är att skapa en afrikansk freds- och säkerhetsordning som gör det möjligt att förebygga stridigheter och bygga samhällen i frihet och fred. Den afrikanska situationen påminner inte så lite om den som Europa tidigare befann sig i. I ett historiskt perspektiv är Europa den blodigaste av alla kontinenter. Här har de flesta och de mest förödande krigen utkämpats. I Europa har vi dock lärt oss att det finns en möjlighet att komma förbi de ständiga krigen genom ett fast, organiserat och förpliktande samarbete mellan länderna, byggt på starka organisationer.
I Afrika behövs mer än någonsin en effektiv freds- och säkerhetsordning. Den måste självklart bygga på de afrikanska ländernas eget samarbete med stöd av FN, Europeiska unionen och USA. Det kan vara naturligt att Europa känner stor tveksamhet att ingripa i Afrikas affärer. Det förgångnas erfarenhet pekar på att det inte varit särskilt lyckosamt. Likväl måste såväl EU som USA känna ett ansvar för att understödja de goda krafterna i Afrika. Detta ansvar gäller både finansiellt och annat stöd till fredsbevarande insatser och en beredskap att delta själva.
Att få stopp på krigen och möjliggöra samtal mellan de krigförande parterna är första prioritet, men det räcker inte med detta. Det måste också byggas en organisation för att förebygga framtida konflikter. Sverige bör inom EU och i FN ta initiativ till en afrikansk freds- och säkerhetsordning. Det kan inte Sverige ensamt klara av. Det krävs att vi samverkar inom Europa och tillsammans med USA för att hjälpa de afrikanska länderna att skapa en sådan ordning. Men situationen brådskar. Det går inte för Afrika att utvecklas om uppemot 40 procent av dess invånare lever i länder, där alla ansträngningar inriktas på att föra krig. Etablerandet av gemensamma institutioner kan också befrämja de ofta eftersatta frågorna om mänskliga rättigheter.
Genom upprättandet av en afrikansk motsvarighet till Europarådet kan arbetet för mänskliga rättigheter underlättas. I Europa efter andra världskriget var Europarådet den första gemensamma samarbetsorganisationen som hade som huvuduppgift just att fastslå normer för och bevaka utvecklingen mot mänskliga rättigheter och demokrati.
På samma sätt är det viktigt att det i Afrika skapas kraftfulla samarbetsorganisationer som stöder och hjälper de enskilda länderna att utveckla och hålla fast vid mänskliga rättigheter och demokrati. Här kan biståndsgivare göra en insats genom att stimulera sådant samarbete och få till stånd mekanismer som gör att avsteg från principerna påtalas och utsätts för fördömanden både inom den egna kontinenten och från omvärlden.
Frågan om demokrati och mänskliga rättigheter har också en säkerhetsskapande dimension. Demokratier för inte krig med varandra och underlättar dessutom ett samhällsklimat som minskar spänningar mellan olika grupper inom ett land. Därför är en stimulering av demokratiskt samarbete i Afrika en central uppgift.
Ett första steg kunde vara att inom eller utom SADC söka etablera ett fast och förpliktande samarbete vad avser mänskliga rättigheter och demokrati mellan de visserligen bräckliga demokratiska länderna i södra Afrika. Europarådet, med sin parlamentariska dimension och med sina normer och domstol, kan vara en förebild.
Förutom etablerandet av institutioner som främjar fred och mänskliga rättigheter kan freden underlättas genom att de biståndsströmmar som går från västvärlden till de afrikanska länderna omdirigeras. En grundläggande regel måste vara att inget stöd skall ges till statsmakter som för anfallskrig.
Den goda utvecklingen kan inte ske om det inte finns en fungerande rättsstat. Det skall finnas goda lagar som skall efterlevas. Statsmakten får inte vara ett instrument för att suga ut eller terrorisera medborgarna. Tvärtom skall staten vara ett värn för den enskildes frihet och rätt.
Det handlar inte om stora ekonomiska satsningar utan mer om ett förhållningssätt. Omvärlden kan hjälpa till i den processen genom att stimulera ett samarbete vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Afrika.
Rättsstaten och demokratiska institutioner har också en rent ekonomisk fördel då den ger en förutsägbarhet för investeringars utfall och skapar därför stora möjligheter till marknadsfinansiering.
Om krigen är det största och det mest akuta problemet så måste man tyvärr konstatera att den utvecklingspolitik som har förts i huvuddelen av Afrika inte varit särskilt framgångsrik ens under fredliga förhållanden. Den stora majoriteten av kontinentens länder tillhör fortfarande låginkomstländernas krets. Fattigdom, sjukdom och svält är fortfarande dominerande problem.
Att från Europas sida fortsätta med biståndsprogram som har pågått i uppåt 30–40 år och som hittills har gett mycket magert resultat kan inte vara en rimlig politik. Om Afrika utvecklas det kommande tredjedels seklet som det har gjort det gångna så är perspektivet dystert. Resultatlöst bistånd blir inte bättre av att förlängas.
Därför gäller det att nu på ett helt annat sätt skapa incitament för en god och snabb standardökning i Afrika.
Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller någon slags egna afrikanska vägar. Vi vet av erfarenhet att endast marknadsekonomi kan ge välstånd till en bred befolkning. Den bygger på de faktorer som skänkt välstånd till länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri företagsamhet och frihandel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle. Fundamentalt handlar det om att öppna upp möjligheterna för den enskilde afrikanen att skapa välstånd för sig och de sina.
Ofta förhindras detta av regimer som inte primärt är intresserade av att främja utvecklingen utan av att behålla den egna makten. Den afrikanska socialismen är det största utvecklingshindret. Men det finns också andra. Inte sällan är regeringar kleptokratiska, den som är vid makten skor sig för att skapa sig en förmögenhet så snabbt som möjligt. Både socialism och kleptokrati kan förvärras av biståndsflöden. Det handlar helt enkelt om hur noga man kontrollerar att de pengar som statsmakten i ett land tillförs faktiskt används för utveckling och inte för att hindra utvecklingen. Världsbanken konstaterar i en banbrytande studie att bistånd som tillförs en regim som för en politik som hindrar utvecklingen medför en försämring av situationen.
Det står alltmer klart att bistånd till en regim som förhindrar utvecklingen inte bara är bortslösade utan direkt skadliga. Det säger sig självt att det aldrig kan vara riktigt att i ett u-land stärka de mest utvecklingsfientliga krafterna, som tyvärr inte sällan just är den egna statsmakten.
När Europa var förött efter andra världskriget gav USA ett mycket förnämligt erbjudande för återuppbyggnaden av den krigshärjade och utfattiga kontinenten. Det var Marshallhjälpen, som hade tre väsentliga ingredienser. För det första var det en generös hjälp som stimulerade utvecklingen på bred front. För det andra var den tidsbegränsad till fyra år. Det handlade alltså inte om ett fortgående penningflöde utan om att komma igång – en hjälp till självhjälp. Poängen var att Europa fick hjälp med igångsättningen men att den fortsatta utvecklingen måste bygga på egna ansträngningar. För det tredje gavs Marshallhjälpen inte direkt till enskilda länder utan ett villkor var att organiserat samarbete skapades mellan mottagarländerna. I själva verket var det ett embryo till det europeiska samarbete och den integration som har fortsatt alltsedan dess.
Det finns anledning att erinra sig dessa europeiska erfarenheter när vi ser på Afrika.
I stället för ett bistånd som fortsätter decennium ut och decennium in bör man koncentrera sig på en mer kortvarig och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar. Det är länderna själva som i allt väsentligt måste skapa sin egen utveckling. Den kan inte skapas av utomstående krafter. Biståndet skall också utformas så att det stimulerar och kanske till och med tvingar fram samarbete mellan länderna. Det var vad som skedde i Europa och det är vad som i särskilt stor utsträckning behövs i Afrika, där krig och konflikter blir allt vanligare.
När det gäller frågan om hur generös hjälpen skall vara finns det anledning att titta tillbaka på de gångna decenniernas erfarenhet.
Att fortsätta med biståndsflöden under decennier verkar inte rimligt. Det traditionella biståndet måste omvandlas så att en snabb utveckling verkligen kommer till stånd.
Risken med biståndsberoende är att det skiljer regimen från dess eget folk. Regimen kan genom biståndet bli oberoende av det egna folkets beslut och ansträngningar. För åtskilliga afrikanska regimer har det länge varit viktigare att hålla sig väl med utländska biståndsgivare än att bygga upp ett förtroende hos det egna folket. Regimen har kunnat framställa sig som de goda gåvornas givare gentemot det egna folket i stället för att vara ett av folket valt sätt att arrangera landets egna samhällsförhållanden.
Oavsett hur usla regimerna är har västvärlden dock ett ansvar för att kunna hjälpa befolkningen vid akuta katastrofer. Detta stöd bör dock om möjligt vara utformat så att det inte leder till ett långvarigt beroende.
Sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem som både är en orsak till och ett resultat av underutvecklingen. I vissa länder minskar medellivslängden och understiger på flera håll t.o.m. 50 år. Aids, malaria, mässling, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i stora delar av kontinenten. Aidskatastrofen i Afrika har ännu inte gått att bromsa. Av uppskattningsvis mer än 40 miljoner hivsmittade människor i världen finns över två tredjedelar i Afrika söder om Sahara, och det tillkommer 5 miljoner nya smittade varje år. 95 % av dessa är i Afrika, och en stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har redan sjunkit med nästan tio år. Hela familjer drabbas hårt när de arbetsföra blir sjuka och barnen tvingas stanna hemma från skolan och arbeta på åkrarna. Enbart i södra Afrika har flera miljoner barn blivit föräldralösa på grund av aids.
Förutom det direkta lidande och den skada sjukdomarna orsakar försvårar de också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv. Människor som lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att ha den energi och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera problemen med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser. Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både social och ekonomisk utveckling.
Erfarenheter från alla länder som utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga satsningar på hälso- och sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska sjukdomar. Det förekommer försök med olika typer av hivmedicin på befolkningsgrupper i Afrika, men när medicinen väl är färdigutvecklad är den alldeles för dyr för att kunna användas där. Mönstret går igen vad det gäller vacciner och mediciner mot tropiska sjukdomar. Det är inte ekonomiskt lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som nästan bara förekommer i världens fattigaste länder.
En lösning på detta problem kan vara en modell som den amerikanske Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin. Exempelvis skulle EU kunna lova att köpa ett effektivt malariavaccin till Afrikas 25 miljoner nyfödda varje år om ett sådant effektivt vaccin utvecklas. Vidare kan också ett minimipris per dos garanteras.
De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän ett effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning och utveckling och för risken av misslyckade projekt.
Även om direkta svältsituationer numera har blivit alltmer sällsynta råder på många håll fortfarande undernäring och felnäring. En stor andel av barnen utvecklas långsamt till följd av brister i näringsintaget under de första levnadsåren.
Utbildningen är också en nyckelfråga. I Sverige innebar 1842 års folkskolestadga en dramatisk förändring i så måtto att en hel befolkning inte bara skulle ges möjlighet att utbilda sig utan också genom skolplikten faktiskt fick en skyldighet att göra det.
I Afrika är analfabetismen fortfarande utbredd. Det är inte bara den äldre generationen som saknar skolunderbyggnad utan även en alltför liten grupp av de unga får grundläggande utbildning i konsten att läsa, skriva och räkna.
Det säger sig självt att det är svårt att få till stånd en utveckling i ett land där de flesta inte har någon utbildning alls. Att ta till sig ny kunskap och idéer om man inte ens kan läsa, skriva eller räkna är oftast oöverstigligt.
Det finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan. Det måste gälla alla, även flickorna. Barn och ungdom skall inte arbeta eller vara soldater utan faktiskt gå i skolan. Även detta handlar inte om stora insatser utan mer om en förmåga att organisera samhället så att detta blir möjligt.
Skuldavskrivning skulle kunna vara ett sätt att få till stånd en bred satsning på både hälsovård och utbildning. Villkoret för skuldavskrivning skulle kunna utformas så att man inom relativt få år faktiskt fick till stånd en allmän hälsovård och utbildning för varje barn och ungdom och dessutom helst också utbildning för vuxna analfabeter.
Den första långsiktiga åtgärden är att i verklig mening öppna upp för Afrikas länder att fritt få exportera sina varor och tjänster till de utvecklade länderna. Europeiska unionen och övriga i-länder skall undanröja sina handelshinder, inte minst vad det gäller jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva frågan om avskaffade tullar och handelshinder gentemot u-länderna i WTO. Därmed läggs en långsiktig grund för sunda handelsförhållanden, vilket är en god grund för en både snabb och långsiktig välståndsökning.
När det gäller tillförsel av externt kapital för att finansiera infrastrukturprojekt är detta i grunden inget särskilt stort bekymmer så länge det förs en riktig politik. Upplåning av staten är endast nödvändigt för sådana investeringsprojekt som inte kan marknadsfinansieras, främst satsningar på vägar, vatten, avlopp och reningsverk.
Flödet av privat kapital för att finansiera god utveckling i u-länder är inte begränsat. I-ländernas samlade pensionskapital är av den storleksordningen att också ringa andelar av detta som kan användas för mera riskabla investeringar gott och väl kan finansiera t.ex. utvecklingen i Afrika. Ett nettoflöde av privat kapital på hundra miljarder dollar årligen till Afrika i form av direktinvesteringar, portföljinvesteringar och i mer begränsad omfattning lån till specifika projekt vore naturligtvis möjligt också på några år. Det är inte pengarna i sig som är problemet utan att få till stånd goda investeringsprojekt inom ramen för en sund politik och en rättstrygghet i u-landet som helhet.
Fram till början av 1980-talet kunde ju ingen tro att det skulle vara möjligt att investera privat i Kina, ett utfattigt och gravt vanstyrt land som utsatts för avsiktlig svält och förstörelse genom Det stora språnget och kulturrevolutionen. När den rätta utvecklingsviljan finns är det möjligt också för mycket fattiga länder att få till stånd en snabb utveckling som kan finansieras genom god tillgång på privat kapital från omvärlden.
Skall det bli möjligt att få till stånd en sådan god cirkel där en god politik drar till sig kapital och därmed möjliggör en fortsatt och förstärkt utveckling, måste dock den nuvarande trenden brytas. För det krävs en specifik satsning på ett antal faktorer.
Erfarenheter från Vietnam
Vietnam har gått från vanstyre till snabb tillväxt på ett fåtal år. Förändringen skedde mot slutet av 1980-talet när det skadliga sovjetiska biståndet avvecklades. Vietnam tvingades tänka nytt.
1. Jordbruket privatiserades och landet gick från hunger till att bli världens näst största risexportör.
2. Fri företagsamhet infördes. Resultatet har blivit en explosionsartad ökning av småföretag.
3. Planhushållningen avskaffades 1994. Det fick dramatiskt positiva effekter. Efter 14 års misslyckande kunde det svenskbyggda pappersbruket Bai Băng äntligen nå och snabbt överträffa det uppsatta produktionsmålet.
4. Av landets 5 500 statsföretag skall 2 200 privatiseras. Resterande är förlustbringande och utgör en belastning och skall därför avvecklas.
5. Det finansiella systemet skall utvecklas, så att banker och andra institutioner kan fungera i en marknadsekonomi.
6. Vietnam har en framgångsrik hälsovård, den kanske bästa bland låginkomstländer. Den bygger på en fokusering på de viktigaste hälsoproblemen i kombination med en helt övervägande privat finansiering.
Vietnam är en diktatur. I takt med att den ekonomiska utvecklingen fortgår måste respekten för mänskliga rättigheter och utvecklingen mot demokrati utvecklas. Sker inte detta är risken stor för bakslag. Föreställningen att diktatur och marknadsekonomi i längden kan förenas, den s.k. Pinochetmodellen, är inte realistisk. Ekonomisk frihet och demokrati går hand i hand.
Världsbanken har nyligen i en rapport konstaterat att i ett land med gott styre leder en ökning av biståndet med en procent till en tillväxtökning på 0,5 procent. Motsvarande biståndsökning till ett land med dåligt styre leder till en tillväxtminskning med 0,3 procent.
En del av problemen med bistånd till korrupta eller misskötta länder kan avhjälpas genom att kanalisera biståndet till andra parter än de skadliga regimerna. Därför bör en ökad andel av biståndet gå till frivilligorganisationer.
Bistånd som inte främjar utvecklingen skall snarast avvecklas. Det handlar främst om bistånd som ges till statsmakter som hindrar landets utveckling.
Även bistånd som ger god effekt skall successivt avvecklas när landet blir en etablerad demokratisk medelinkomstekonomi. Landet självt måste ta över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner. Det får inte i längden vara en uppgift för utomstående.
Erfarenheter från de snabbväxande länderna i Asien som på kort tid avvecklat fattigdomen visar hur viktig tidsaspekten är i biståndet. Ett kraftfullt initialt bistånd som ger en god start, men som trappas ned inom en bestämd tid, är den rekommendation som bestämt ges från dessa länder.
Tidsperspektivet i biståndet har alltså en central betydelse för resultatet. Nedtrappning av ett generöst bistånd måste påbörjas tidigt. Den exakta takten i avvecklingsprocessen kan behöva avvägas med hänsyn till utvecklingsnivån. Bistånd med perspektiv att fortgå i decennier är dock inte rimligt ur utvecklingsperspektiv. Det visar inte minst erfarenheter från länder med stort och ihållande biståndsberoende.
Det är svårt att ge bistånd som verkligen främjar utvecklingen. Ofta ges bistånd med utgångspunkt i givarlandets perspektiv. Inte sällan framstår själva givandet som det viktiga i stället för den utveckling som skall bli resultatet. I ett avseende är det oundvikligt. Det är givarlandet som anger biståndets omfattning och i allt väsentligt även dess inriktning. Vad som är önskvärt är att arbete med bistånd vad avser strategi och ledning också utformas i ett givarlands miljö. Det är naturligtvis inte rimligt att utvecklingsfunktionen på Sida är förlagd till Sverige, med dess stora mentala avstånd till ett u-lands verklighet. För att verkligen förstå utvecklingens villkor och problem bör man leva så nära dess problem och möjligheter som låter sig göras.
Vi menar att Sidas utvecklingsfunktion bör finnas i södra Afrika, kanske i Moçambique. Ekonomiska och administrativa funktioner kan dock väl finnas kvar i Sverige.
Fyrtioen låginkomstländer, varav 33 i Afrika, har mycket hög skuldsättning. Tillsammans är de skyldiga tvåhundra miljarder dollar, vilket är långt över deras samlade BNP. Lånen gavs på 1970- och 80-talen och skulle i de flesta fall aldrig ha givits som lån, eftersom det handlar om mycket fattiga länder där bistånd skall ges som gåva.
Det är rimligt att ge lån till u-länder antingen för investeringar som ger avkastning och därmed kan bära ränta och amorteringar eller till statsmakter som kan bära en lånebörda, vilket normalt är medelinkomstländer och snabbväxande låginkomstländer.
De högt skuldsatta låginkomstländernas (HIPC) räntor och amorteringar betalas av bistånd från västvärlden. Enligt Världsbanken får HIPC-länderna tolv procent av sitt BNP i bistånd, varav två procentenheter går tillbaka i form av räntor och amorteringar. Västvärlden betalar sin egen utlåning, vilket är en bakvänd ordning.
Skuldbördan är likväl en belastning för dessa de fattigaste av u-länder, där den ekonomiska utvecklingen inte sällan går bakåt. I många fall blir länderna fattigare räknat per capita. Visserligen kan skuldbördan sägas vara nominell, eftersom den betalas av biståndsmedel, men den tvingar fram ett osunt beroendeförhållande.
Ett land måste utvecklas av egen kraft och skall inte vävas in i ett beroende av bistånd. Det kan leda till den sämsta av situationer där den egna beslutsförmågan går förlorad. Det är inte lika lätt att driva en ansvarsfull ekonomisk politik om ansvaret för statsinkomster och ränteutgifter övertas av utländska biståndsgivare.
För västvärlden handlar det om att se sanningen i vitögat. Dessa skulder kommer inte att betalas tillbaka annat än genom egna utbetalningar. Har lånen misslyckats eller var de från början felaktiga, är det viktigt att inse sanningen och skriva av skulden.
Sverige anses vara ett föredöme i förmågan att hantera skuldkriser. Den första borgerliga regeringen skrev av Sveriges u-landsskulder redan 1978. Den borgerliga regeringen hanterade skuldkrisen 1991–1992 på ett sätt som väckt stor uppmärksamhet och respekt i finansiella kretsar. Det är därför naturligt att vi moderater nu tar initiativet att skriva av de fattiga låginkomstländernas orimliga skuldbörda. Det bör ske samlat och i en omgång.
Sverige bör inom EU, Världsbanken och andra forum föreslå att västvärlden gemensamt gör en avskrivning av de högt skuldsatta låginkomstländernas (HIPC) skuldbörda. Sverige bör gå före genom att erbjuda sig att betala en procent av detta (cirka två miljarder dollar), vilket är Sveriges andel av västvärldens samlade ekonomi.
Skuldavskrivningen måste ske på ett ansvarsfullt sätt och uppfylla fyra kriterier. För det första måste de frigjorda resurserna komma de fattiga människorna till del, t.ex. genom att de satsas på skolor så att alla flickor och pojkar verkligen får en utbildning. Lika viktigt kan det vara att satsa på hälsovård. Hiv/aids, malaria, mässling och många andra sjukdomar skördar stora offer i framför allt afrikanska länder. För det andra får skuldavskrivning inte gynna korruption och vanstyre. Det vore illa om pengarna hamnade på ministrars bankkonton. För det tredje får de frigjorda resurserna inte användas för att finansiera krig och konflikter. Det vore illa om de ökade resurser som ställs till u-länders förfogande skulle användas för ökade krigsansträngningar t.ex. i Kongo, ett land där många länder har trupper. För det fjärde får inte skuldavskrivning medföra ny upplåning. Det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny.
Ett u-land som växer ur sin fattigdom måste i allt väsentligt göra det av egen kraft. Ett rätt utformat bistånd kan dock vara ett viktigt bidrag särskilt i inledningsskedet för att få fart på ekonomin. När utvecklingen fått fast mark under fötterna skall biståndet successivt minskas för att till slut avvecklas när länderna blivit väl etablerade medelinkomstekonomier.
Erfarenheten av 30–40 års biståndsgivning till många svaga u-länder är inte helt uppmuntrande. Alltför många länder har fastnat i en destruktiv politik där människor blir fattigare i stället för att få ett ökat välstånd.
Skuldavskrivning bör tas till intäkt för en nystart. I stället för att traditionellt ge bistånd bör det i ökad utsträckning fokuseras på åtgärder som verkligen utrotar fattigdom. För detta krävs en snabb ekonomisk tillväxt som kommer hela befolkningar till del.
För detta behövs det inga nya recept eller idéer. Vi vet att det går att utveckla ett u-land från absolut fattigdom till relativt välstånd på en generation. Det har gjorts i flera länder. Det handlar om att skapa en dynamisk marknadsekonomi där företagsamhet och arbetsvilja står i centrum och där utbildning, sparande och ansvarstagande premieras.
En förutsättning är rättsstaten med respekt för den enskildes rättigheter och utvecklingen mot demokrati.
I de fattigaste u-länderna måste i första hand biståndet fungera väl för att skapa den grogrund som sedan kan fyllas på med privata investeringar. När utvecklingen väl tagit fart blir det offentliga biståndet av allt mindre betydelse.
I en tid av globalisering kan vi inte stillatigande se att ett begränsat antal u-länder står vid sidan av och får allt fattigare befolkning. Det är faktiskt en moralisk plikt att få till stånd en nystart så att fattigdomsspiralen kan brytas.
Nedan följer budgettabell för utgiftsområde 7 Internationellt bistånd i enlighet med de prioriteringar och förslag till förändringar som anges i motionen.
Anslag utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Tusental kronor
|
2002 |
2003 |
2003 |
|
|
Reg |
Reg |
(m) |
|
|
Totalt UO 7 |
15 043 822 |
17 140 303 |
-2 095 500 |
|
A. TRADITIONELLT |
14 293 822 |
16 390 303 |
-2 145 500 |
|
8:1 Biståndsverksamhet |
13 796 752 |
15 886 126 |
-2 145 500 |
|
8.1.1 Multilateralt |
4 184 700 |
5 105 000 |
-1 020 500 |
|
FN:s ek. & soc. verksamhet |
1 979 700 |
2 012 000 |
-496 500 |
|
UNDP |
530 000 |
550 000 |
-450 0001 |
|
UNCDF |
50 000 |
50 000 |
|
|
Unicef |
297 000 |
300 000 |
-100 0002 |
|
Unifem |
14 000 |
14 000 |
|
|
UNFPA |
165 000 |
185 000 |
|
|
WFP |
210 000 |
210 000 |
|
|
UNHCR |
392 000 |
400 000 |
30 0003 |
|
UNRWA |
170 000 |
175 000 |
|
|
Narkotikainsatser genom FN |
50 500 |
50 500 |
5 0004 |
|
Habitat |
7 000 |
8 000 |
|
|
UNAIDS |
52 000 |
60 000 |
22 0005 |
|
Unido |
7 200 |
9 500 |
-35006 |
|
Int. finansieringsinst. |
1 545 000 |
1 749 000 |
-204 000 |
|
Världsbanksgruppen |
668 000 |
861 000 |
|
|
Regionala utv. banker |
450 000 |
472 000 |
|
|
Övr. utv.banker & fonder |
427 000 |
416 000 |
|
|
Övrigt multilat. samarb. |
510 000 |
865 000 |
-320 000 |
|
Miljöinsatser |
143 500 |
219 000 |
-75 500 |
|
Konfliktförebyggande insatser |
90 000 |
170 000 |
-80 000 |
|
Övriga multilaterala insatser |
276 500 |
431 000 |
-154 500 |
|
Multilat. handelsrelaterad biståndsverksamhet7 |
- |
45 000 |
-10 000 |
|
Europeiska utv.fonden |
150 000 |
479 000 |
|
2002 |
2003 |
2003 |
|
|
Reg |
Reg |
(m) |
|
|
8:1.2 Bilateralt |
9 555 000 |
10 680 000 |
-1 125 000 |
|
Afrika |
2 410 000 |
2 720 000 |
|
|
Nya Afrikaanslag (m) |
2 565 000 |
||
|
Förberedelse inför total skuldavskrivning år 2004 |
150 0008 |
||
|
Snabb fattigdomsavveckling i Afrika |
2 000 000 |
||
|
Konflikthantering i Afrika |
400 000 |
||
|
Utvecklingsenhet i Afrika |
15 0009 |
||
|
Asien |
1 480 000 |
1 670 000 |
-1 265 000 |
|
Latinamerika |
785 000 |
810 000 |
-585 000 |
|
Europa |
775 000 |
830 000 |
|
|
Globala utvecklingsprogram |
1 275 000 |
1 330 000 |
-1 150 000 |
|
U-krediter |
440 000 |
500 000 |
|
|
Enskilda organisationer |
905 000 |
940 000 |
60 000 |
|
Humanitärt bistånd & konfliktförebyggande |
930 000 |
1 100 000 |
|
|
Ekonomiska reformer |
500 000 |
720 000 |
-720 00010 |
|
Information |
55 000 |
60 000 |
-60 00011 |
|
Nytt anslag (m) Oberoende utvärderingsenhet |
30 000 |
||
|
8:1.3 Övrigt |
57 052 |
101 126 |
|
|
8:2 Sida |
485 814 |
492 740 |
|
|
8:3 Nordiska Afrikainstitutet |
11 256 |
11 437 |
|
|
B. Central- och Östeuropa |
750 000 |
750 000 |
50 000 |
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Karin Enström (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Kent Olsson (m) |
| [1] | UNDP bör bli låginkomstländernas advokat. Verksamheten övergår från resurs- till kunskapsbistånd. |
| [2] | Organisationens grundidé är finansiering via enskilda bidrag. |
| [3] | Regeringen har undervärderat flyktingströmmarna. |
| [4] | Nakotikainsatserna behöver förstärkas. |
| [5] | Sveriges utvecklingssamarbete skall ha en tydligare inriktning på hiv/aidsbekämpning. |
| [6] | Unido bör avvecklas. |
| [7] | Budgetåret 2002 finansierades insatserna (30 000) via delposten för FN:s ekonomiska och sociala verksamhet. |
| [8] | Förberedelser inför avskrivning av Sveriges hela proportionella andel av HIPC-ländernas skulder. |
| [9] | Med avsikt att sätta upp ett utvecklingscentrum i Afrika, t.ex. i Moçambique |
| [10] | Moderaterna har en alternativ anslagsstruktur för skuldavskrivningar och fattigdomsutrotning etc. |
| [11] | Sidas verksamhet Information avskaffas. |