Folkpartiet liberalerna föreslår i denna motion stora och kraftfulla satsningar för Sveriges arbete med att bekämpa fattigdom och förtryck runt om i världen. Vi återkommer våren 2003, i samband med propositionen med anledning av Globkomutredningens betänkande, med en mer genomarbetad analys och förslag.
Huvudinslagen i denna motion är följande:
Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt driva på för att den inre marknaden öppnas för u-ländernas produkter. En avveckling av 70 % av jordbrukssubventionerna och en snabb avveckling av olika typer av hinder vid gränserna skall erbjudas. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning, innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter och att hundratals miljoner människor de närmaste åren kan lyftas ur fattigdom och hopplöshet.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter skall intensifieras. Folkpartiet kommer att verka för att Globkomutredningens förslag på detta område tillåts slå igenom i den faktiskt förda politiken. Införandet av demokrati skall definieras som det övergripande målet för Sveriges och EU:s politik för global utveckling. Krav på en tydlig trend mot ökad demokrati och en tydlig trend mot ökad respekt för mänskliga rättigheter bör ställas på dem med vilka Sverige och EU bedriver bilateralt biståndssamarbete. Ett ökat fokus bör läggas på värdet av goda institutioner och välskött ekonomisk politik.
Sverige bör i stor utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas regeringar.
Biståndet bör höjas och riktade satsningar göras till de fattiga och utsatta människorna i de fattiga länderna. Skuldavskrivningar kan vara ett effektivt medel för detta, men inte alltid. Sverige och övriga EU-länder bör göra konkreta utfästelser om att öka biståndet till en procent av BNI. Sverige bör för sin del klara enprocentsmålet senast till 2006.
Sammantaget, genom dessa åtgärder – en fri världshandel, ökad utbredning och bättre fungerande demokrati, ökat och effektivare bistånd, och en ökad fokusering på betydelsen av goda institutioner och välskött ekonomi – kan det bli realistiskt att nå FN:s millenniemål för svält- och fattigdomsbekämpning: att antalet som lever i absolut fattigdom och svältande bör halveras till år 2015.
Frågan om en internationell skatt på valutatransaktioner, den s k Tobinskatten, som ATTAC-rörelsen lyfter fram som sitt viktigaste krav, är i grunden en dålig idé och dessutom i praktiken ogenomförbar. Inför man en skatt på valutatransaktioner innebär det med största sannolikhet stigande kapitalkostnader och ökar sannolikt instabiliteten på finansiella marknader. Vill man, som ATTAC-rörelsen och Folkpartiet önskar, öka resursöverföringarna till u-länder är en höjning av biståndsanslagen och ökad frihandel rätt vägar att gå. Tanken att man kan ”lura” i-länders parlament att ge mera bistånd än idag genom att hitta en ny skattebas för parlamenten att beskatta – som valutatransaktioner – är verklighetsfrämmande.
Jämställdhetsperspektivet bör i ökad utsträckning genomsyra Sveriges och EU:s arbete för global utveckling. Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor lyfts fram och bringas att upphöra är en grundförutsättning för att hävda att en bättre värld ska vara möjlig. Förutom det principiella skälet – att alla människor ska behandlas lika – finns det en rad praktiska orsaker: kvinnor är oftast familjeförsörjare och är värderingsbärare. Kvinnornas möjlighet till frihet, ekonomiskt oberoende och utvecklade jämställdhetsvärderingar bestämmer hur framtida generationer och samhällen utvecklas.
Sverige bör stimulera icke-offentliga resursflöden till fattiga områden i världen bl a genom skattelättnader för gåvor till hjälporganisationer.
Kampen mot hiv/aids bör stärkas och arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa prioriteras. Större och bättre insatser måste göras för att bekämpa spridningen av hiv/aids och för att hjälpa de redan smittade. Hiv/aidsepidimin är ett avgörande hot mot möjligheterna till ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.
Insatser för att motarbeta de grövsta formerna av barnarbete och för meningsfull skolgång som ett alternativ för dessa barn bör lyftas fram.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Globalisera solidariteten 6
5 Globaliseringens framgångar 6
6 Frihandel – en motor för utveckling 7
6.1 Frihandelsrundan inom WTO 8
6.2 Avskaffa handelshindren för livsmedels-, stål- och tekoprodukter 8
7 Stärk kampen för demokrati och mänskliga rättigheter 9
7.1 Demokratimålet 9
7.2 Demokratibiståndets utformning 11
7.3 Vitryssland och Kuba – bra och dåliga exempel på svenskt demokratibistånd 12
8 Biståndets förutsättningar 13
8.1 Välj alternativa kanaler för biståndet 14
8.2 Bistånd genom enskilda organisationer 14
8.3 Avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet 15
9 Återställ enprocentsmålet 17
10 Satsningar på skuldavskrivning 17
11 Nej till Tobinskatt 18
12 Rättsstatens betydelse för utveckling 18
13 Satsningar på jämställdhet 19
14 Sexuell och reproduktiv hälsa 21
15 Satsningar mot hiv/aids 21
16 Satsningar på miljön 22
17 Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken 23
18 Utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa 24
18.1 Ett demokratiskt Europa 24
18.2 Bistånd nödvändigt ännu en tid 25
18.3 Åtgärder för ökad kärnsäkerhet 25
19 EU:s bistånds- och utvecklingspolitik 25
19.1 Fortsatta reformer nödvändigt 26
19.2 Avskaffa jordbruksprotektionismen – satsa på frihandel 26
20 Budgetanslagen 26
20.1 Multilateralt utvecklingssamarbete 27
20.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 27
20.2.1 Afrika 27
20.2.2 Asien 28
20.2.3 Latinamerika 28
20.2.4 Globala utvecklingsprogram 28
20.2.5 Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad frihandel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratimålet bör göras till det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet skall ske genom enskilda organisationer då det skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan flerpartisystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inslaget av villkor i biståndsgivningen bör öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år för riksdagen bör redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges mottagarländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktning och förlängning av Vitrysslandsprogrammet och att erfarenheterna av programmet bör användas som grund för ett mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibiståndsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erfarenheterna av Vitrysslandsprogrammet bör användas för utarbetandet av ett Kubaprogram, vars främsta mål bör vara att stärka demokratirörelsen i Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bistånd förmedlat via partinära organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bistånd förmedlat via enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en återgång till enprocentsmålet senast 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av större satsningar på skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en internationell skatt på valutatransaktioner.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsstatens betydelse för utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka kvinnors rättigheter samt främja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställdhetsperspektivet i ökad utsträckning bör genomsyra svenskt utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja sexuell och reproduktiv hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka spridning av hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för miljöfrämjande insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvecklingssamarbete med länderna i Central- och Östeuropa samt länderna på Balkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställning (miljoner kronor):
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
8:1 Biståndsverksamhet |
15 886 |
+ 936 |
|
Summa för utgiftsområdet |
16 390 |
+ 936 |
1Yrkande 1 hänvisat till NU.
2Yrkande 10 hänvisat till SkU.
3Yrkande 13 hänvisat till FiU.
Liberaler är internationalister. Överallt på jorden och i alla tider har liberaler stått för att mänskliga fri- och rättigheter är något universellt. Våra åsiktsfränder har kämpat för demokrati, för fred och folkförsoning, för frihandel, för internationell solidaritet och för human behandling av människor på flykt – och arbetet går vidare i vår tid.
Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen.
Världen har på flera sätt blivit bättre på senare år. Trots detta finns det alltför många undantag, såsom att konflikten mellan israeler och palestinier gått från fredspris till världskris. Eller att vi – i den rika världen – sedan den 11 september 2001 blivit varse att terror även kan drabba oskyldiga människor i vår del av världen. Fortfarande är förtrycket och fattigdomen omfattande i stora delar av världen. Över en miljard människor lever i akut fattigdom och under svåra, oacceptabla levnadsvillkor. Mänskligt lidande är lika outhärdligt och lika oacceptabelt var det än förekommer. Nationsgränser kan aldrig avskärma oss från ansvaret för våra medmänniskor.
Det är hög tid för en ny världsordning, präglad av demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel och utvecklingsmöjligheter för alla. En sådan världsordning måste byggas på ett fundament av solidaritet, alltså att vi alla vid sidan av vår självklara rätt att tänka på och sörja för oss själva också har anledning att tänka på och sörja för andra.
Ett antal händelser har öppnat ett ”möjligheternas fönster” i mänsklighetens utveckling. De har skapat en chans att nu ta avgörande steg mot en bättre framtid för människorna på vår planet. Sådana händelser är den europeiska kommunismens fall, demokratins segertåg, världshandelns liberalisering, marknadsekonomins utbredning och den nya informationsteknikens genombrott. Dit kan också, paradoxalt nog, komma att höra den händelseutveckling som utlöstes av dåden i Förenta staterna den 11 september 2001.
Det vore katastrofalt om denna chans gled oss ur händerna. Därför är det bråttom. Världstoppmötena om utveckling i Monterrey och Johannesburg år 2002 hade kunnat bana väg för att målet i FN:s millenniedeklaration om att fattigdomen skall vara halverad till år 2015 kommit närmare. Men de konkreta åtagandena uteblev och målet känns dessvärre avlägset.
Än är det dock ingalunda för sent. Men ska arbetet för att utrota fattigdomen kunna påskyndas måste den rika delen av världen ta ett betydligt större ansvar. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige och EU ska ta ett brett initiativ till global solidaritet baserat på de förslag och värderingar som genomsyrar denna motion.
1900-talet, särskilt den senare hälften, uppvisar oöverträffade framsteg när det gäller mänsklig utveckling och fattigdomsbekämpning. Från slutet av 1930-talet fram till 1970-talet sjönk dödstalen snabbt i Afrika, Asien och Latinamerika och den förväntade livslängden för nyfödda hade vid periodens slut stigit till mer än 60 år. Den globala ojämlikheten i världen har från början av 1960-talet fram till idag minskat avsevärt. Detta gäller såväl analysen av inkomstskillnader som analysen av vissa indikatorer för länders levnadsstandard, t ex andel av alla barn i skolgång och förändringen i FN:s utvecklingsorgans, UNDP:s, s k Human Development Index.
UNDP pekade i sin årsrapport 2001, Making new technologies work for human development, på 1900-talets snabba teknologiska framsteg som den kanske absolut viktigaste förklaringen till de förbättringar i levnadsstandard som ägt rum för de fattiga människorna i de fattiga länderna. Det är säkert en riktig förklaring, men dessa framsteg hade inte kunnat äga rum utan globaliseringen. Detta är mycket betydelsefullt att konstatera eftersom de framgångsrika ländernas utveckling pekar ut de metoder för fattigdomsbekämpning som faktiskt visat sig fungera, nämligen en strategi som bygger på marknadsekonomi, frihandel och utbildning. I flera länder har detta – i sin tur – banat väg också för ökad frihet, fria medier, växande antal inslag av demokrati, och – naturligtvis – en ökad öppenhet mot omvärlden. Den kraftiga tillväxten i inkomst och produktivitet i Asien, men även andra delar av u-världen, hade varit omöjlig utan ett bättre utnyttjande av u-ländernas egna resurser. För att åstadkomma detta har ökad frihandel varit avgörande för flera – sannolikt de flesta – länder. Självklart motsäger inte detta konstaterandet att det är stora skillnader i olika länders utveckling. Den har varit mera gynnsam i till exempel Sydostasien och efter 1980 har den varit sämre i framförallt Afrika, men även delar av Östeuropa.
Världen behöver mer, inte mindre, frihandel. Idag råder en växande insikt om att fortsatt globalisering och ökad frihandel kommer att vara avgörande för välståndsutvecklingen i de flesta länder i världen. Om tillväxten i u-länderna ska kunna öka och om människorna där ska kunna ta sig ur den fattigdom de lever i, är interna reformer och framför allt ökade handelsmöjligheter helt avgörande. Protektionism missgynnar dessutom alla eftersom även konsumenter förlorar genom högre priser och sämre utbud och kvalitet.
Frihandel har varit en avgörande faktor för den svenska välståndsutvecklingen sedan 1870-talet. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess, hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har. Det var lyckosamt att den processen för vår del inleddes under decennierna före 1914, när en ”globalisering”, som i vissa avseenden faktiskt liknade den som nu pågår, ägde rum. Hade Sveriges industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Sverige bör gå i spetsen för ansträngningarna i WTO:s s.k. ”Development round”. EU bör bl a i denna runda öppna sina gränser. Frihandel är det viktigaste instrumentet för materiellt välstånd, öppenhet och demokratiska reformer. Därför bejakar vi globaliseringen och det allt större utbyte som sker internationellt vad gäller personer, varor, tjänster och kapital, men också impulser för ökad demokrati och moderna värderingar, t ex vad gäller synen på kvinnornas roll i samhället. Dessa handelsförhandlingar bör leda till minskade handelshinder och utestängande subventioner. En ”Development round” förverkligad kommer att innebära betydligt bättre möjligheter för de flesta u-länder att växa och upprätthålla en god inhemsk ekonomisk politik. Världsbanken har räknat ut att ökad frihandel skulle leda till att världens välstånd ökar med 3 000 miljarder kronor fram till 2015 (Det är ett och ett halvt Sverige – Sveriges BNP ligger på cirka 2 000 miljarder kronor). Antalet fattiga i världen skulle under den tiden kunna minska med 300 miljoner människor till följd av ökad frihandel.
Arbetet med att reducera fattigdomen i världen går bättre och bättre inte minst tack vare de ekonomiska reformer med liberala förtecken som genomförts i Asien och delvis i Latinamerika. Världsbanken säger i sin rapport, ”World development indicators 2002 report”, att antalet extremt fattiga – de som varje dag tvingas överleva på tio kronor eller mindre – har minskat från 1,276 miljarder till 1,151 miljarder under 1990-talet, men detta har skett samtidigt med en alltjämt snabb befolkningsökning. Förbättringarna i världen är dock mycket skevt fördelade. Fattigdomsminskningen beror i första hand på en stark tillväxt i Asien, medan situationen förvärrats i Afrika söder om Sahara, där staterna präglas av bristen på demokrati och avsaknad av liberala ekonomiska reformer, krig och farsoter, framför allt hiv/aids. Ska FN:s s k millenniemål om en halvering av fattigdomen från 1990 till år 2015 kunna uppnås krävs betydligt kraftfullare satsningar på demokratiska och ekonomiska reformer samt på frihandel än hittills.
U-länderna skulle starkt diskrimineras och vara de största förlorarna om djungelns lag fick råda i världshandeln. Därför är WTO, dess regler och tvistlösningsmekanismer viktiga framför allt för länder med en svagare förhandlingsstyrka i världsekonomin. Sverige och andra i-länder bör hjälpa u-länder med resurser för ökad förhandlingskapacitet. Sverige bör stödja fattiga länder, såväl ekonomiskt som juridiskt, för att dessa ska kunna stärka sina positioner inom WTO, liksom inom internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken.
Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för exportländerna. Även bortsett från den viktiga aspekten att förekomsten av många regionala frihandelsarrangemang tenderar att underminera det globala handelssystemet, är alla dessa preferensavtal som EU har ofta mycket krångliga och svåra att administrera i exportländerna, men också i EU självt. T ex har EU höga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter förutom baskemikalier. EU-kommissionen har möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland/företag klagar på konkurrensen och använder med en förödande flit antidumpningsåtgärder som skadar exportörer och EU:s konsumenter. Denna nya och snabbt växande användningen av antidumpningsåtgärder bör Sverige motarbeta såväl inom EU som WTO och i andra fora. Det är just i de fall när u-ländernas exportvaror verkligen är konkurrenskraftiga som deras tillträde till marknaden gynnar konsumenterna som mest. EU måste snarast möjligt avskaffa sina importkvoter inom bland annat stål-, kemikalier och tekoområdet och driva på så att världens tekohandel verkligen blir fri inom den i Uruguayrundan stipulerade tidsramen.
En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång påbörjas, och ju förr dess bättre. Handelshinder vid gränserna, subventioner och specialutformade regler som de facto skyddar EU-producenter måste slopas. Exportörer från fattiga länder måste ges fritt marknadstillträde, och dagens jordbrukssubventioner måste minskas med åtminstone 70 procent.
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i världen ligger i hög grad i Sveriges intresse. Respekt för mänskliga rättigheter garanteras, miljöförstöring kan motverkas och världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att påverka sin livssituation. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen.
Våren 2002 avslutade den parlamentariska kommittén om Sveriges politik för global utveckling, Globkom, sitt arbete. Detta skall nu ligga till grund för en proposition som regeringen aviserat under mandatperioden. Folkpartiet fick i Globkom genomslag för flera av de idéer vi bedrivit sedan flera år tillbaka. Det innebär inte att vi på något sätt är fullständigt nöjda med vad utredningen kommit fram till. På främst en viktig punkt innebar dock Globkoms betänkande ett genombrott för liberala värderingar. Globkom tar i diskussionen av svensk politiks konsekvenser sin utgångspunkt i frågan om hur politiken påverkar den enskilda människans situation, individens perspektiv och i rättighetsfrågor. Få perspektivförskjutningar i svensk politik kan vara viktigare än denna inför 2000-talet.
Detta – att se till den enskildes bästa oavsett i vilket land denna person är född – är utredningens riktigt viktiga nyorientering. Folkpartiet kommer att verka för att utredningens förslag tillåts slå igenom i den faktiskt förda politiken. Det skulle innebära ett trendbrott inom svensk utrikes- och biståndspolitik, vilken hittills i alltför hög grad har präglats av ett myndighetsperspektiv format i samarbete mellan regeringar.
Problem och svagheter med detta mellanstatliga regeringsperspektiv är väl kända. Goda relationer har upprätthållits trots att samarbetslandet ibland gjort grova övertramp av mänskliga rättigheter mot den egna befolkningen. Med den väg som Globkom nu anvisar för svensk biståndspolitik skulle en sådan överslätande och ursäktande politik bli omöjlig.
En viktig liberal framgång i utredningsarbetet är att majoriteten i utredningen på flera ställen i betänkandet har gjort starka markeringar att demokrati och folkstyre måste vara den riktning som ett samarbetsland väljer för att bilateralt samarbete med Sverige ska bli möjligt.
Tyvärr klarade inte majoriteten i Globkom av att följa tanken om varje individs rätt till makt över sin egen situation fullt ut. En naturlig följd hade varit att definiera införandet av demokrati som det övergripande målet för svensk politik för global utveckling. Vi menar att demokratimålet bör göras till det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Det är numera vetenskapligt belagt att demokrati är det bästa sättet att bekämpa akut fattigdom. Nobels ekonomipristagare Amartaya Sen har i sin forskning exempelvis kunnat visa att ingen svår hungersnöd har inträffat i något demokratiskt land med relativt fria medier. Ett demokratiskt styrelseskick är det enda som gör det möjligt att förverkliga de mänskliga rättigheterna. Det är genom sitt folkliga deltagande i val och sin öppenhet att framföra kritik och alternativ det enda styrelseskick som kan bemästra de mekanismer som idag håller miljarder människor i fattigdom och mänsklig förnedring. Demokrati gör även att krigsriskerna minskar påtagligt. Inga demokratier har fram till idag gått i krig mot varandra.
Vetenskapliga undersökningar har även visat på ett konkret samband mellan införandet av demokrati och öppenhet gentemot omvärlden. Den demokratiseringsprocess som pågått i ett flertal u-länder har, sedan 1970-talet, inneburit att handeln blivit öppnare i dessa länder, vilket i sin tur medfört ett ökat välstånd.
Vår syn innebär inte att vi blundar för de svårigheter demokratibistånd innebär i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör naturligtvis centrala maktstrukturer och institutioner i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för. Sanningen är ju också att merparten av det demokratibistånd vi bedriver är svårt, eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat är som sämst. Lika lite som vi skyggar för de svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.
Om bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater utan flerpartisystem skall biståndet ske genom enskilda organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång.
Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna – inte deras regeringar. Sverige bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
Stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom t. ex. politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyrelse, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem, som bl a bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras grundläggande rättigheter. Det är demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.
Regeringen bör i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion. Detta bör ges regeringen till känna.
Sedan 1998 har biståndet till Vitryssland varit en radikal föregångare för framtidens demokratibistånd. När programmet togs fram prioriterades tre insatsområden: insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, miljöinsatser, och insatser ute i regionerna. Svenska enskilda organisationer fick tillsammans med vitryska partner ansvaret för att göra verklighet av ambitionerna, och de befriades från kravet på att bidra med 20 procent av projektkostnaden i s.k. egeninsats, som annars är normen för folkrörelsebiståndet.
I den utvärdering som nu genomförts på uppdrag av Sida beskrivs programmet som mycket lyckat. Programmets främsta resultat är att många tidigare löst sammansatta och svaga vitryska organisationer utvecklats till väl fungerande folkrörelser, med tydliga strategier och professionella metoder. Detta är avgörande för demokratiseringen. Finns det inga fungerande organisationer finns det inte heller någonstans för människor att engagera sig för demokrati.
Prioriteringen av demokratistärkande insatser visar sig också i medelsfördelningen. Mer än hälften av pengarna gick under försöksåren till demokrati- och MR-projekt.
Det är inte bara de faktiska resultaten av programmet som är glädjande, utan även den attityd som hela programmet andas. De dokument som beskriver Sidas förhållningssätt gentemot den vitryska regeringen är mycket tydliga i beskrivningarna av brotten mot de mänskliga rättigheterna och hur demokratin förtrycks. Projekt får inte genomföras tillsammans med centrala myndigheter, och ansökningar om samverkan med regimvänliga organisationer i Vitryssland avslås konsekvent.
Samtidigt befinner sig det svenska biståndet till Kuba i ett bekymmersamt läge, å ena sidan vill regeringen inte bidra med stöd till den kubanska staten om denna inte förbättrar situationen gällande mänskliga rättigheter, å andra sidan vill regeringen inte öppet bidra med stöd till dem som faktiskt arbetar för demokrati.
Förvisso tar Sveriges politik gentemot Kuba sin utgångspunkt i EU:s gemensamma ståndpunkt gällande Kuba från 1996, vars mål bland annat är att bidra till en övergång till pluralistisk demokrati och främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Men tveksamheten om hur dessa mål ska nås i praktiken är slående.
Under de senaste åren har ett antal svenska humanitära och kristna enskilda organisationer inlett samarbeten med kubanska ”GONGOs” (Government Organised Non-Governmental Organisations), dvs. organisationer som den kubanska regeringen skapat just för att de ska fungera som partners för internationella biståndsorganisationer.
En strategi för att stärka den kubanska demokratirörelsen så att kubanerna själva ska kunna arbeta för demokrati finns dock inte, och detta trots att regeringen vid flera tillfällen erkänt demokratirörelsens betydelse. Den svenska ambassaden i Havanna arrangerar dessutom gärna träffar mellan svenskar på besök och representanter för olika organisationer i rörelsen. Frågan är därmed: Om Sveriges regering vill att Kuba ska utvecklas i demokratisk riktning och dessutom vet att det finns en mycket aktiv demokratirörelse på Kuba, varför får denna rörelse inte Sveriges helhjärtade stöd?
Folkpartiet liberalerna anser att regeringen bör förlänga Vitrysslandsprogrammet med en femårsperiod. Programmet bör prioritera insatser som gynnar demokratisering och jämställdhet, och i övrigt ta fasta på de rekommendationer som Sidas utvärdering ger, särskilt vad gäller konsoliderandet av samarbetsprojekt framför initierandet av nya.
Vidare bör regeringen använda erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet som en grund för ett mycket mer omfattande folkrörelseinriktat demokratibiståndsprogram. I många totalitära och auktoritära stater finns det demokratirörelser som inte vill annat än att samarbeta med svenska folkrörelser för att stärka sitt eget demokratiarbete.
Regeringen bör med utgångspunkt i erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet och med samma typ av riktlinjer utarbeta ett Kubaprogram. Programmet bör ha som främsta mål att stärka demokratirörelsen för att möjliggöra en demokratisering av landet i framtiden.
Fokus i svensk biståndspolitik och debatt bör ligga på hur man långsiktigt gör biståndet så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Biståndets kvalitet är av avgörande betydelse för mottagaren men också för givaren. Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Biståndets effektivitet och lämplighet har flera gånger kunnat ifrågasättas och kritiken mot biståndsverksamheten har stundtals varit berättigat hård även från Folkpartiet liberalerna. Likafullt är fortsatt ambitiöst bistånd till utvecklingsländerna nödvändigt. Enskilda misslyckanden kan inte tillåtas bli skäl för att dra ned på ambitionerna avseende stöd till dem som är i nöd.
I det sammanhanget är det av fundamental betydelse att givaren av biståndet har förtroende för den politik som förs i mottagarlandet. Det gäller både för politiken i stort som för politiken inom den berörda sektorn. Vi vet ju faktiskt idag en del om vilka metoder som faktiskt fungerar för att skapa utveckling. Inslag av villkor eller krav, s.k. konditionalitet, blir därmed en nödvändighet för svensk biståndsverksamhet. Otydlighet är förödande i allt samarbete. Partnerskapstanken är viktig, men den får inte leda till att Sverige söker behandla t ex diktaturer som jämbördiga partner. Detta ger en legitimitet åt makthavare som inte skall stödjas.
Alla länder har ett ansvar för sin egen utveckling. Vad som är bäst för det enskilda landet formas genom en demokratisk process. Det finns dock ett alltför stort antal länder som inte låter sin befolkning komma till tals. Självklart har Sverige även här ett ansvar för att alla människor ska åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Eftersom Sveriges ansvar – enligt vår uppfattning – är gentemot den fattiga enskilda människan måste andra vägar sökas för att nå dessa individer.
Precis som vi påpekat ovan bör Sverige i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i Sverige – som ofta har likartade samarbetspartner i mottagarlandet – bör ligga på en hög nivå.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier och uppbyggnad av partisystem var länge begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland; en försöksverksamhet av stöd genom partinära organisationer som har genomförts och utvärderats. Utvärderingen visar tydligt att denna sorts bistånd har bidragit med något mycket positivt. Genom stärkandet av politiska partier har hela demokratiseringen tagit stora steg framåt. Ny kompetens inom ett viktigt område har byggts upp. Vi kan inte förespråka demokratibistånd utan att inse att ett flerpartisystem behövs och att dessa partier kan behöva stöd, framför allt moraliskt, utifrån. Detta är ett mycket viktigt arbete. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet. Man kan dock fundera över hur deras stöd kan effektiviseras. De strukturer som har byggts upp bör kunna förmedla mera medel utan att administrationskostnaderna behöver öka. Detta är en möjlighet som bör utnyttjas. Nästa steg är att skapa ett fastare regelverk kring de partianknutna organisationerna samt fundera över eventuella samordningsfördelar som kan uppnås.
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör själva basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektivt och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har extra stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och speciella humanitära insatser.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc. skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten hos inte minst den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet.
De stora biståndsorganisationerna har haft en särställning bland de enskilda organisationerna i det att de blivit s.k. ramorganisationer. Gruppen av ramorganisationer måste kunna förändras och fler organisationer bör kunna tillkomma.
Folkpartiet anslår 116 miljoner kronor ytterligare till delposten Enskilda organisationer utöver regeringens förslag.
Den frivilliga biståndsverksamheten betyder mycket. Först och främst är den viktig för att den ofta kan bedrivas närmare folket i mottagarlandet än statlig biståndsverksamhet kan komma. I vissa fall är frivilliga hjälparbetare den enda vägen att förmedla utländskt bistånd. Dessa människor drivs av ett starkt ideellt engagemang och åstadkommer ofta stora resultat med förhållandevis små resurser. Den frivilliga hjälpen är också viktig för att förankra den internationella solidariteten hos det svenska folket. Fadderbarnsverksamhet, Röda korset, Amnesty, Rädda Barnen och Diakonia är exempel på verksamheter och organisationer som inte bara gör fantastiska insatser i fjärran länder utan också för in tredje världen i vår svenska vardagsverksamhet. Årligen skänker svenska folket i storleksordningen en och en halv miljard kronor till internationell hjälpverksamhet.
Folkpartiet anser att det är dags att stimulera ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter. Därför anser vi att en avdragsrätt för gåvor till internationellt biståndsarbete bör införas. En avdragsrätt av denna typ finns i ett flertal andra länder, såsom Danmark, Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och USA.
Det finns flera argument för att införa en avdragsrätt för gåvor till biståndsverksamhet:
Den ger givaren möjlighet att styra bidrag till ändamål som han/hon själv prioriterar och att samtidigt få en fördel av detta.
Den tydliggör för allmänheten det angelägna arbete som biståndsorganisationerna utför.
Den ökar incitamentet för ideellt engagemang hos allmänheten och näringslivet.
Den ökar intäkterna för landets erkända biståndsorganisationer.
Den bidrar till att försvåra för oseriösa insamlingar eftersom dessa hamnar ”utanför listan”.
Folkpartiet uppmanar regeringen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag om att införa avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet.
Avdragsrätten borde kunna utformas så att den gäller för gåvor till enskilda organisationer som utövar just internationell biståndsverksamhet, eller på något annat sätt verkar för internationellt samförstånd, demokrati eller respekt för de mänskliga rättigheterna.
Ett högsta liksom ett lägsta belopp som är avdragsgillt bör fastställas, för enskilda respektive för företag. Till exempel skulle endast gåvor utöver 1 000 kronor, men högst ett halvt basbelopp vara avdragsgillt för enskilda. En övre gräns för företag skulle exempelvis kunna sättas till fem basbelopp.
Den nedre gränsen syftar till att en del av den vardagssolidaritet som redan existerar, som att lägga en slant eller sedel i en bössa eller skicka en månatlig summa till ett fadderbarn, ska kunna fortgå utan att infogas i avdragssystemet. En övre gräns kan behövas för att det skulle kunna anses stötande om vissa människor använder denna metod för att kraftigt sänka sin skatt, även om personen själv inte får någon ekonomisk nytta av det.
Vi föreslår att endast gåvor till organisationer med s.k. 90-konton ska ge rätt till avdrag, och Riksskatteverket bör årligen upprätta en förteckning över organisationer till vilka gåvor kan anses avdragsgilla.
Vidare bör organisationerna i januari varje år sända en uppgift till varje avdragsberättigad person eller företag där det framgår hur mycket personen skänkt under föregående år. Det är sedan upp till var och en som så önskar att i sin självdeklaration yrka avdrag. Erfarenheterna från bl.a. USA och Kanada visar att endast ca 40 procent av dem som givit bidrag verkligen fullföljer med att yrka avdrag.
Avdragsrätten bör utformas så att den har samma värde oberoende av givarens inkomst, förslagsvis i form av en reduktion på slutskatten.
Beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna är naturligtvis behäftade med osäkerhet. Förutsättningarna för vår bedömning är den nämnda skattningen av den nuvarande volymen av frivilligt bistånd, den utländska erfarenheten att alla gåvor inte dras av, våra begränsningsregler samt till sist ett ställningstagande till den svåra frågan hur avdragsrätten kommer att påverka viljan att skänka pengar. Vi har utifrån detta beräknat skattebortfallet till 500 miljoner kronor, vilket motsvarar mer än ett dubbelt så stort penningflöde till bistånd. Vi bedömer att huvuddelen av detta kommer att komma utöver den hittillsvarande volymen.
Förutom att gå i spetsen för ökad frihandel ska Sverige också gå i täten för ett omfattande bistånd för att stärka de strukturer som gör att också de fattigaste får del av tillväxtens frukter. Fortfarande står hundratals miljoner människor helt vid sidan av och har aldrig kommit med på globaliseringståget. För dem behövs bistånd. Tyvärr fortsätter dock de rikare ländernas utvecklingsbistånd att ligga på en skamligt låg nivå. Av EU:s medlemsländer är det endast fyra som uppnår det av FN uppsatta målet att 0,7 procent av BNI ska gå till bistånd. Sverige har inte särskilt mycket att yvas över. Vi ligger idag inte särskilt mycket över det den förre biståndsministern Pierre Schori kallade för skammens gräns.
Sverige ska vara ett föredöme i EU och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande åren. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med mer än 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2003–2004. Vårt förslag innebär att den totala biståndsramen uppgår till 0,85 procent av BNI för år 2003 respektive 0,90 procent av BNI för år 2004. Med vår föreslagna ökningstakt kommer enprocentsmålet att vara återställt under mandatperioden. Till skillnad från regeringen och dess samarbetspartier, (v) och (mp), har vi en konkret tidsplan för när enprocentsmålet ska vara uppnått.
EU är idag, genom den egna budgeten och varje enskilt medlemslands egna bidrag, den största biståndsgivaren i världen. Men EU-länderna kan mera och bättre. Vid FN-toppmötet om finansiering och utveckling i Monterrey i mars 2002 hade världens rika länder chansen att enas om en höjning av biståndet till världens fattiga. Men de konkreta löftena uteblev.
Med politisk vilja och ledarskap bör alla EU:s nuvarande medlemsländer kunna nå upp till FN:s biståndsmål inom fem år. Vi anser att EU:s linje bör vara att det samlade biståndet i världen snabbt bör öka med 30 procent. OECD-ländernas samlade bistånd uppgår för närvarande till ca 600 miljarder kronor årligen. Vårt förslag skulle alltså innebära ytterligare ca 180 miljarder kronor.
Större satsningar bör även göras på de skuldavskrivningar som gynnar de fattiga människorna i de fattigaste länderna. Det är viktigt att notera att all skuldavskrivning inte är gynnsam utan kan leda till slöseri, t.ex. i fall när en korrupt regim får nya möjligheter att berika sig själv genom förnyad upplåning utomlands.
Idag lever över två miljarder fattiga människor i länder som är svårt skuldsatta. Tillsammans betalar dessa länder dagligen av ca 59 miljoner dollar av sina skulder till rikare länder. För många länder innebär det att mer pengar går åt till skuldavbetalningar än till sjukvård och utbildning. En stor del av dessa skulder kommer från lån som gavs från i-länder och internationella institutioner redan på 1970-talet. Det är orimligt att svårt skuldsatta u-länder som är på rätt väg i sin utveckling fortfarande tvingas betala av dessa lån. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna, det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries), bör fullföljas och tanken drivas vidare. Huvuddelen av lånen borde skrivas av direkt, eftersom den stora majoriteten av HIPC-länderna inte klarar av att fullfölja sina åtaganden. Faktum är att det finns en betydande rundgång idag eftersom en del av de räntor som betalas finansieras genom bistånd.
Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer. Folkpartiet liberalerna kan till exempel inte acceptera att skulder avskrivs till icke demokratiska länder som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de hamnat i.
Folkpartiet anslår ytterligare 500 miljoner kronor till satsningar på ekonomiska reformer och skuldavskrivningar utöver regeringens förslag.
Frågan om en internationell skatt på valutatransaktioner, den s.k. Tobinskatten, som ATTAC-rörelsen lyfter fram som sitt viktigaste krav, är i grunden en dålig idé och dessutom i praktiken ogenomförbar. Inför man en skatt på valutatransaktioner innebär det med största sannolikhet stigande kapitalkostnader och ökar sannolikt instabiliteten på finansiella marknader. Vill man, som ATTAC-rörelsen och Folkpartiet önskar, öka resursöverföringarna till u-länder är en höjning av biståndsanslagen och ökad frihandel rätt vägar att gå. Tanken att man kan ”lura” i-länders parlament att ge mera bistånd än idag genom att hitta en ny skattebas för parlamenten att beskatta – som valutatransaktioner – är verklighetsfrämmande.
Till utvecklingens infrastruktur hör rättsstaten. Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig demokrati och respekt för människors rättigheter. Den andra pelaren är frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling.
För det tredje handlar det om institutionsbyggande. Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera på en marknad, men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd m.m. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna för västerlandets starka ekonomiska och sociala utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel. Stöd till fria fackföreningar är viktigt inte minst för att bygga upp en grundläggande arbetsrätt och hindra övergrepp på arbetsplatser.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till organisationer på detta område är av strategisk betydelse 
både för att främja demokrati och för att åstadkomma det som numera går under benämningen ”good governance”. Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta. På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och marknadsekonomi främjas.
Folkpartiet är det parti som tydligast och tidigast velat föra in jämställdhetsmål och kvinnofrågor i biståndspolitiken. Vi var aktiva med att agera för sexualupplysning och frivillig barnbegränsning redan på 1970-talet medan det nästan fortfarande var kontroversiellt här i Sverige. Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor ges lika möjligheter och rättigheter är grundförutsättningar om en bättre värld ska vara möjligt. Inte bara av principiella skäl, såsom att alla människor ska behandlas lika, utan även av andra orsaker: kvinnor är oftast familjeförsörjare och även värderingsbärare. Kvinnors ställning i samhället utgör i mångt och mycket grunden för hur framtida generationer kommer att kunna utvecklas.
Jämställdhetsfrågorna ska utgöra en integrerad del i svensk politik för global utveckling. Trots att jämställdhetsmålet för svenskt utvecklingssamarbete nu har funnits sedan mitten av 90-talet har det inte sällan varit svårt att visa upp resultat som fått praktiska återverkningar i större skala. Även om Sverige medverkat till att flytta fram kvinnans position i ett flertal utvecklingsländer, måste fortsatt nya grepp tas och jämställdhetarbetet måste framgent utvecklas och prioriteras i ett internationellt perspektiv. Här anser Folkpartiet att Sverige i ännu större utsträckning bör vara föregångare och förebild. Vi har både den kunskap och de erfarenheter som krävs för att vara med och leda detta arbete i de fattigaste länderna.
Folkpartiet menar därför att det är viktigt att stärka jämställdhetsperspektivet i biståndsarbetet på samma sätt som demokratiperspektivet måste genomsyra det internationella utvecklingssamarbetet. I planeringen av alla biståndsinsatser bör man aktivt arbeta med att föra in ett jämställdhetsperspektiv, så att projekt och program kommer kvinnor till del i lika hög grad som männen, samt för att jämna ut existerande skevheter och orättvisor. I vissa fall är det berättigat att satsa på riktade insatser, såväl för kvinnor som insatser gentemot män. Även här har Sverige möjlighet att mer än tidigare vara ett internationellt föredöme som förmår inspirera män och kvinnor, inte minst politiker, i andra länder i syfte att skapa lika möjligheter och rättigheter för män och kvinnor.
Exempel på nydanande insatser som Folkpartiet vill se mer av kan nämnas arbetet med manliga nätverk mot kvinno- och familjevåld. Här finns embryon till insatser idag och Folkpartiet skulle vilja se att fler insatser riktades till (framför allt unga) män i syfte att förebygga kvinnovåld och skapa bättre förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Den förändrade synen på mannens roll i familj och samhälle som bidragit till att öka jämställdheten i vårt land är något som bör kunna tjäna som inspiration inom biståndet. Vi vet att bestående förändringar först kan komma till stånd om män och kvinnor kan och vill dela på arbete och ansvar i hemmen och i arbete. Då kan också verklig jämställdhet bli verklighet.
Det är också mycket angeläget att vi stöttar kvinnor i utvecklingsländerna, bl.a. genom att uppmärksamma det mycket utbredda kvinnliga företagande som finns och andra sätt som kvinnor kan vinna ökat ekonomiskt oberoende. Kvinnor står idag för den största produktiva potentialen, inte minst inom jordbruk och industri, men också inom områden som företagande och övrig affärsverksamhet. I dessa sammanhang är det därför viktigt att se till att kvinnor i u-länderna har tillgång till startkapital och möjligheter till lån bl.a. genom s.k. mikrokrediter. Goda erfarenheter av detta finns i såväl Asien (bl.a. i Indien och Bangladesh), Afrika (bl.a. Nigeria och Uganda) som Latinamerika (bl.a. Bolivia och Ecuador).
Mer bistånd bör gå till de enskilda organisationer som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter i fattiga länder. Ett viktigt insats som bör stödjas är att våga gå i frontlinjen för att på allvar komma till tals med kvinnovåldet i fattiga länder, inte minst genom opinionsbildning och utbildning i olika former, inklusive bildande av manliga nätverk.
Sverige och andra givarländer bör satsa mer resurser på insatser som syftar till att stärka kvinnors möjligheter att delta i det samhälleliga beslutsfattandet, bl.a. i syfte till att öka det kvinnliga deltagande inom politik och medier, men även i övriga delar av samhället. Här har Sverige möjligen gjort en del erfarenheter som kan nyttiggöras. Folkpartiet menar att Sverige borde kunna göra mer på detta område internationellt.
En hel del framsteg har gjorts under de senaste decennierna, bl.a. för att förbättra kvinnors rättigheter, men tyvärr utsätts fortfarande kvinnor för systematiska och vämjeliga övergrepp varje dag. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt.
Vi anser att Sverige måste vara tydligare med att kritisera dem som dagligen kränker kvinnors rättigheter. Sverige får inte stå tyst och passivt när kvinnor och flickor förtrycks eller dödas till följd av svår diskriminering och våld riktat specifikt mot dem därför att de är födda till kvinnor.
Sverige bör vara pådrivande för att fler länder ska skriva under och implementera konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW). Detta gäller också den deklaration och handlingsplan som undertecknades vid den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995 samt vid uppföljningen av densamma i New York år 2000. Tyvärr visade det sig vid den sistnämnda konferensen att de flesta utmaningar fortfarande kvarstår i flertalet av världens u-länder.
Folkpartiet anslår i denna motion ytterligare medel till jämställdhetsfrämjande insatser runt om i världen, bl.a. 10 miljoner kronor ytterligare till Unifem, utöver regeringens förslag.
På flertalet FN-konferenser genom åren har frågan om fri abort diskuterats flitigt. På FN:s befolkningskonferens i Kairo (ICPD) 1994 beslutade världens länder att fyra procent av biståndet skall avsättas till sexuell och reproduktiv hälsa. Endast ett EU-land, Nederländerna, uppfyller detta mål. Sverige som fått pris som världens mest jämställda land, uppnår inte målet att avsätta fyra procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa.
Då frågan är mycket känslig i en del länder, vilket lett till att många biståndsgivare inte får finansiella medel till verksamhet som kan omfatta stöd till fri abort ligger ett extra stort ansvar på att liberala länder som Sverige är generösa. Den amerikanska Bushadministrationen har kraftigt dragit ned stödet. Det är en trend vi även ser på andra håll i världen. Detta är oacceptabelt. Sverige bör låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa. Folkpartiet anslår därför ytterligare 50 miljoner kronor till FN:s befolkningsorgan UNFPA utöver regeringens förslag.
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Ett av de största hoten idag mot hälsa och välfärd i den fattiga delen av världen utgörs av aidsepidemin. Hiv/aids utgör ett dödligt hot mot alla människor i Afrika söder om Sahara. Många drabbas av hiv och i många utvecklingsländer i Asien ökar nu antalet drabbade lavinartat.
Sedan aidsepidemin började på 1980-talet har över 20 miljoner människor dött av aidsrelaterade sjukdomar. Idag beräknas ca 40–50 miljoner vara smittade av hiv. Två tredjedelar av dessa finns i södra Afrika. Hälften av alla hivinfekterade är unga människor, 15–24 år. Dödstalen beräknas fortsätta öka och aidskatastrofen i Afrika kan, om ingenting görs, leda till att ett flertal afrikanska stater för första gången någonsin kan komma att uppleva en befolkningsminskning.
Aidsepidemin drabbar inte bara de som insjuknar utan också deras närmaste omgivning. Miljontals barn blir föräldralösa. Hela samhällen och nationer förlorar en eller flera generationer av människor. Hiv/aidsepidemin är ett avgörande hot mot möjligheterna till social och ekonomisk utveckling och ett svårt hot mot möjligheterna att bekämpa fattigdom.
Sexualitet är ett stort tabu i många fattiga länder. Om dagens generation skall lyckas förebygga hiv/aids, oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar, måste detta tabu brytas. Det politiska engagemanget och ansvaret är allt för svagt i utvecklingsländerna. I Afrika är det än så länge ytterst få ledare som tydligt och klart prioriterar kampen mot hiv/aids. I utvecklingssamarbetet är det därför viktigt att svenska representanter, även på högsta nivå, i utvecklingssamarbetet lyfter fram tabubelagda frågor om hiv/aids, sexualitet, makt och rättigheter på ett öppet sätt.
Större satsningar bör göras på insatser för att förebygga hiv/aids, genom exempelvis sexualundervisning i skolorna och så kallad ”Youth Friendly Health Services” måste i snabbare takt än nu integreras i hälsosystemen. Det behövs information om spridningssätt och rekommendation om kondomanvändning. Det behövs även stora insatser för att hjälpa de redan drabbade, exempelvis genom att erbjuda gratis eller mycket billiga bromsmediciner till alla de miljoner som smittats.
Folkpartiet anslår ytterligare 50 miljoner kronor till UNAIDS samt 10 miljoner kronor ytterligare till WHO, för andra hälsofrämjande åtgärder, utöver regeringens förslag.
I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande krävs solidaritet med människor i fattigare länder. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som är hållbar ur ett globalt perspektiv. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring.
Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många stora miljöproblem. Frihandel leder till effektivare hushållning med resurser, skapar resurser och effektivare hushållning för att lösa olika typer av miljöproblem. Den innebär också att miljövänlig teknik sprids snabbare. Frihandel skapar möjligheter för utvecklingsländerna att själva förädla sina naturtillgångar och kan därmed leda till att minska transportvolymerna.
Klimatfrågan är vår tids största miljöfråga och därför måste åtgärder vidtas för att kraftigt minska klimatpåverkande utsläpp. De flesta klimatforskare är överens om att jordens klimat håller på att förändras och att människans utsläpp av framför allt växthusgaser spelar en stor roll. Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringar. En global skatt på koldioxid skulle kunna leda till en kraftfull reducering av användningen av fossila bränslen. En sådan måste dock samordnas med ambitionen att införa en global handel med utsläppsrätter av koldioxid.
Folkpartiet anslår i denna motion ytterligare 30 miljoner kronor till miljöfrämjande insatser i förhållande till regeringens förslag.
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande insatser mest angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet även i ett läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser var än tragedierna inträffar.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveckling. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning av asylsökande i vårt eget land.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i utvecklingsländerna förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i utvecklingsländerna tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer kunnat upplösas genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora bistånds-
insatser.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Vi föreslår därför en ökning av UNHCR:s anslag med 50 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.
Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa samt på Balkan handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger framhållit, inte om samma saker som samarbetet med utvecklingsländerna. Det grundläggande i Central- och Östeuropa är att bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.
Det viktigaste är att länderna i Central- och Östeuropa samt på Balkan så fullständigt som möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och integreras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder. EU bör vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i Europa och som delar målen för EU, inklusive målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Även om det kan ta lång tid innan länder som Serbien, Makedonien, Ryssland, Ukraina och Vitryssland är i positionen att kunna ansöka om medlemskap med någon utsikt till framgång är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande.
I ett antal av de gamla kommunistiska staterna har övergången till demokrati och marknadsekonomi genomförts och en positiv ekonomisk utveckling har inletts samtidigt som de demokratiska landvinningarna stabiliserats. De tydligaste exemplen är Tjeckien, Ungern, Slovenien, Polen, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Bulgarien. Dessa länder är även de som ligger närmast till hands för medlemskap i EU. I Vitryssland har demokratin dock på inga sätt funnit sina former. Yttrande- och pressfrihet existerar ej. Vitryssland är i praktiken en ny diktatur. Ett land som t.ex. Ukraina befinner sig någonstans mellan dessa två grupper. Landet har delvis lyckats med ekonomiska reformer, men någon verkligt fungerande demokrati har inte ännu kunnat etableras.
För vissa av de gamla östländerna kvarstår behovet av grundläggande insatser för att bidra till att de grundläggande elementen i ett ”normalt” europeiskt samhälle kan återskapas – rättssäkerhet, privat ägande, fri prisbildning, kommunalt självstyre, fria massmedier och partier etc. I framför allt Vitryssland är förhållandena sådana att de enda insatser som förefaller meningsfulla är att stödja en demokratisk opposition mot härskare som försöker bevara ett totalitärt system.
Bistånd kommer att vara nödvändigt ännu en tid framöver, i första hand för att möjliggöra en snar integrering av länderna i Central- och Östeuropa samt på Balkan i det europeiska samarbetet. Skillnaden i demokratisk och ekonomisk utveckling mellan länderna i Central- och Östeuropa är stor. Stöd till länder som Bulgarien, Rumänien och Ukraina kommer att behövas. I takt med att fler länder i Central- och Östeuropa integreras djupare i det europeiska samarbetet blir det emellertid naturligt att stödet till dessa fasas ut helt eller delvis. Målet måste vara att helt och hållet normalisera relationerna med länderna i Central- och Östeuropa samt på Balkan och att bistånd därmed ej längre skall behövas.
Kärnsäkerheten i Ryssland och länderna i Central- och Östeuropa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likväl som den utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja energihushållning och effektivare energidistribution så att det totala energianvändandet kan hållas tillbaka, och bidra till de direkt berörda individernas omedelbara säkerhet. Sverige bör vara pådrivande i arbetet med att främja kärnsäkerhet i Ryssland och länderna i Central- och Östeuropa.
Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl.a. kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken.
I framtiden måste EU-institutionerna fokusera mer på demokrati och mänskliga rättigheter. Det bör ske inom ramen för en sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Sannolikt går inte detta med mindre än att man beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av biståndssamarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
Folkpartiet liberalerna är starkt kritiska till en hel del av det arbete som sker inom EU gentemot tredje världen. Det är inte alltid utvecklingsambitioner som styr utan ofta lyser andra, exempelvis postkoloniala och företagsekonomiska intressen igenom.
Frågor om mänskliga rättigheter måste bli viktigare inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförande av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i allt för hög utsträckning varit centrerad till Bryssel och pengar har bokstavligen pumpats in i mottagarländerna utan fullständig kontroll och utvärdering. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket givetvis har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Den byråkratiska hanteringen och centraliseringen av EU:s bistånd har lett till att fusk och oegentligheter uppstått. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.
EU bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den absolut viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Vi har redan starkt betonat detta som EU:s potentiellt viktigaste insats för minskad fattigdom i världen.
Folkpartiet liberalerna föreslår att biståndet höjs med totalt 936 miljoner kronor år 2003 jämfört med regeringens förslag. Förutom de anslagsmotiveringar som redovisats för ovan anser vi att medlen bör fördelas på följande sätt.
För det totala multilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 300 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Arbetet med att förbättra situationen för utsatta barn och främja barns rättigheter bör prioriteras. Vi föreslår därför att FN:s barnfond, Unicef, tilldelas ytterligare 10 miljoner kronor. Vi vill särskilt betona vikten av att bekämpa de allra värsta formerna av barnarbete. ILO:s arbete mot de allra värsta formerna av barnarbete och dess verksamhet för att ge fler barn möjlighet att gå i skola bör främjas. Delposten Övriga multilaterala insatser föreslås öka med ytterligare 35 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Dessa medel bör användas främst till att främja barns och kvinnors rättigheter.
Stödet till International IDEA, vars syfte bland annat är att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs, bör även i fortsättningen vara generöst.
WFP, FN:s livsmedelsprogram, har en viktig roll att spela särskilt vid humanitära katastrofer. Folkpartiet anslår ytterligare 10 miljoner kronor till detta arbete.
Situationen för de ca 3 miljoner palestinaflyktingarna inom och runt Palestina är mycket allvarlig. UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, brottas idag med svåra ekonomiska problem. Folkpartiet anslår därför ytterligare 10 miljoner kronor till UNRWA.
Arbetet med att förebygga och undanröja orsaker till konflikter bör vara prioriterat. Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas med 35 miljoner kronor.
För det totala bilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 636 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Folkpartiet anslår inga ytterligare medel till delposten Afrika utöver regeringens förslag. Vi förordar däremot en starkare prioritering av demokratifrämjande insatser, och en omfördelning av anslaget mellan länder bör därmed kunna göras. De svåra och många gånger tragiska konflikter som präglar flertalet afrikanska stater visar alla på behovet av ett annat styrelseskick än vad som varit gängse. Sveriges roll som pådrivare av processerna mot demokratiskt fungerande afrikanska stater kan i detta sammanhang inte nog understrykas. Bilateralt bistånd till icke-demokratiska stater eller stater utan flerpartisystem bör undvikas. Stöd till dessa stater bör istället förmedlas genom enskilda organisationer.
Mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk utveckling finner vi det naturligt att kraftigt sänka biståndet till länder såsom Kina, Vietnam och Laos. Vi föreslår därför en total minskning av biståndet till Asien med 500 miljoner kronor. Vi anser det vara särskilt viktigt att prioritera insatser för återuppbyggnaden av ett demokratiskt Afghanistan. Antalet drabbade av hiv/aids ökar nu lavinartat i stora delar av Asien. Det behövs därför kraftfulla insatser för att motverka och förebygga spridning av hiv/aids. Anslaget till UNAIDS föreslås i motionen öka med ytterligare 50 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då landstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt fattigdomsbekämpning. Vi föreslår att anslaget Latinamerika ökas på med 20 miljoner kronor.
Som ovan anförts anser Folkpartiet att betydligt större satsningar bör göras på demokratifrämjande insatser och insatser för att stärka människors rättigheter runt om i världen. Därför anslår vi ytterligare 500 miljoner kronor till särskilda insatser för att främja demokrati och respekten för mänskliga rättigheter.
Multilateralt utvecklingssamarbete:
Övrigt multilateralt samarbete
Konfliktförebyggande insatser + 35
Övriga multilaterala insatser + 35
Totalt multilateralt utvecklingssamarbete + 300
Bilateralt utvecklingssamarbete:
Särskilda insatser för demokrati och MR + 500
Ekonomiska reformer/skuldavskrivningar + 500
Totalt bilateralt utvecklingssamarbete + 636
Totalt multilateralt och bilateralt utv.sam. + 936
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |