Under 1990-talet har flera positiva framsteg gjorts i många av södra Afrikas länder. En demokratiseringsvåg, om än lite skakig, har svept över kontinenten. Demokratiska val har hållits i många länder och det civila samhället har vuxit sig starkare och agerar med allt större självförtroende. Ekonomiskt kämpar många länder i Afrika en hopplös kamp mot avbetalningar på olika lån. Utvecklingen i världens fattigare regioner är ojämn, och längst ner på listan hamnar Afrika söder om Sahara. Inhemska och utländska investeringar, som så väl behövs för att få en ekonomisk utveckling, minskar i regionen. Den utbredda korruptionen kopplad till bristande intern säkerhet visar sig i hög frekvens av grova våldsbrott i länderna. Hiv/aids-epidemin är en fråga som till stor del kommer att avgöra regionens framtid, liksom möjligheten att skapa fred i de många länder som drabbats av väpnade konflikter och inbördeskrig som härjar på kontinenten. Att en verklig och varaktig fred kan nås i det krig som pågår i DR Kongo och som involverar en mängd länder i Afrika är av hög prioritet. Den relativt nybildade afrikanska unionen, där 53 av de 54 afrikanska staterna ingår och som ska ersätta den nästan 40-åriga OAU, kan ha stor betydelse för att hantera dessa utmaningar. Men det internationella samfundet har också ett ansvar för att vända utvecklingen i form av skuldavskrivningar, bättre handelsvillkor och utvecklingssamarbete.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Inledning 4
2 Situationen i Afrika söder om Sahara 5
3 Den afrikanska unionen och NEPAD 6
4 Skuldbördan 7
5 Fattigdomsbekämpning 8
6 Handel och jordbruk 9
7 Brain-drain 10
8 Hälsa 10
9 Tillgång till mediciner 12
10 Väpnade konflikter 12
11 Angola 14
12 Kriminalitet – säkerhet 15
13 Demokratisk samhällsstyrning 16
14 Barnen – Afrikas framtid 17
15 Markfrågan 18
16 Vatten 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom ramen för EU-samarbetet skall verka för ökat samarbete med den nybildade afrikanska unionen (AU).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom ramen för EU-samarbetet skall verka för en fördjupad dialog med AU på lika villkor vad gäller bl.a. handelsfrågor, hiv/aids-insatser och konfliktlösning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kenya och lagstiftningen om korruption.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det internationella biståndet bör bidra till att säkerställa försörjningsmöjligheterna för jordbrukarna i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att tullarna mot världens 49 fattigaste länder tas bort snabbare även för bananer, ris och socker.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen genom Sida fortsätter utvecklingen av demokratibiståndet till Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av verkningsfulla och prisvärda mediciner för världens fattiga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör begära särskilda handlingsplaner för bekämpning av hiv/aids i kombination med krav på ökade rättigheter för kvinnor från de afrikanska länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall verka för att FN, IGAD, IPF och AU ser till att det fredsavtal som skrivits mellan Sudan och SPLA efterföljs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen genom FN och AU bör arbeta för att vapenstilleståndet i Angola blir till en varaktig fred.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att fortsätta med bistånd till konfliktfyllda regioner genom att det kanaliseras via noggrant utvalda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att brottsbekämpning och rättssäkerhet prioriteras i samarbetsländerna i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör fortsätta stödet för demokratibistånd i syfte att stärka flerpartiväsendet och partiernas interna demokrati i de afrikanska staterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att åtgärdsprogram upprättas för föräldralösa barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör sätta hård press på konflikthärjade stater i Afrika så att barn skyddas från tvångsrekrytering till egna eller andra väpnade trupper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall verka för att det internationella biståndet skall bidra till att göra det finansiellt möjligt att genomföra juridiskt riktiga markreformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall verka för att regeringar och regionala organisationer i Afrika bör öka sina samarbeten kring en hållbar vattenpolitik.
1Yrkande 5 hänvisat till NU.
Afrika består av 54 stater. I den allmänna debatten glöms detta ofta bort vilket återspeglas i bl.a. undervisningslitteraturen även på universitetsnivå. Det talas om afrikansk historia, afrikansk kultur, afrikansk religion (i singularis) och afrikansk politik. Naturligtvis finns det vissa likheter mellan länder och inom olika länder. För att en utveckling ska komma till stånd måste varje enskilt land ta vara på sina specifika förutsättningar och möjligheter och arbeta med de problem som finns i landet, samt lära av andra afrikanska länder som kanske har liknande erfarenheter. Denna motion ska ses som ett komplement till Kristdemokraternas biståndsmotion och målet är att lyfta fram några av de problem som finns i flera afrikanska stater.
Under 1990-talet har flera positiva framsteg gjorts i många av södra Afrikas länder. En demokratiseringsvåg har svept över kontinenten. Demokratiska val har hållits i många länder och det civila samhället har växt sig starkare och agerar med allt större självförtroende. MR-organisationer, kvinnorörelser, bonderörelser, fackföreningar, kyrkor och andra religiösa grupper trycker på underifrån och sätter press på de afrikanska regeringarna för att de ska reformera sina författningar, öka utrymmet för politisk verksamhet och tillåta yttrande- och föreningsfrihet. Flera inbördeskrig har fått ett slut. Dock är demokratin på många platser svag och visar sig i form av lågt valdeltagande – särskilt vid lokala val, att ett parti tar hela makten efter valen – “winner takes it all” – svag opposition, brister vad gäller pressfriheten, korruptionsproblem m.m. Men det är viktigt att komma ihåg att genomförandet av demokratiska val i många fall indikerar början på en demokratiseringsprocess och inte slutförandet av densamma.
Ekonomiskt kämpar många länder i Afrika en hopplös kamp mot avbetalningar på olika lån. Länderna i Afrika söder om Sahara använder 14 procent av sina exportinkomster till räntor och avbetalningar. Det är pengar som behövs till annat, till exempel förbättrad utbildning och hälsovård. Inflödet av direkta investeringar från utlandet är inte tillräckligt stort för att kompensera utbetalningarna på grund av skulderna.
Utvecklingen i världens fattigare regioner är ojämn, och längst ner på listan hamnar Afrika söder om Sahara. I Sydasien har ökningen av den privata konsumtionen varit god och Indien ligger något över genomsnittet i regionen med en ökning per capita och år på 2,3 procent. I andra regioner har ökningen av den privata konsumtionen stagnerat och i Afrika söder om Sahara minskar den. En viktig faktor för den ekonomiska tillväxten, och därmed också för fattigdomen, är investeringar. Mellan 1980 och 1996 sjönk de inhemska investeringarna betydligt i utvecklingsländerna med undantag för Asien. I Afrika söder om Sahara var fallet särskilt stort.
En ödesfråga för regionen är hivepidemin, som här mer än någon annanstans håller på att förändra hela samhällsstrukturer. Flera andra sjukdomar härjar också i dessa länder och bringar lidande och död – ofta helt i onödan. De mediciner som skulle kunna hjälpa de drabbade finns inte att tillgå på sjukhusen, bl.a. för att de är för dyra. Därmed bidrar även vanligare sjukdomar till de höga dödstal som blir det statistiska beviset på tragedin att Afrika mister sin största resurs – sina befolkningar.
De många konflikter som härjar på kontinenten är infekterade härdar som envist puttrar vidare. Omvärlden tycks ha blivit immun mot rapporterna om etniska sammanstötningar, flyende människor, lemlästningar, bombningar, systematiskt användande av våldtäkter som vapen och barnsoldater. Sierra Leone, Liberia, Sudan, Uganda, Etiopien, Eritrea, Somalia och kanske främst DR Kongo och länder med inblandning i detta krig är bara några exempel. I övriga länder trappas kriminaliteten upp alltmer och acceptansnivån tycks stiga med den, särskilt i storstäderna. I Nigerias huvudstad Lagos har kriminaliteten länge varit stor, inflyttningen enorm och ingen vet egentligen hur många invånare som finns där. I Nairobi, Kenyas huvudstad och centrum för en stor del av de inhemska och utländska frivilligorganisationer som arbetar i hela Östafrika, har kriminaliteten haft en ohygglig framväxt under hela 1990-talet och det finns inga tecken på att den håller på att avstanna. Den ökade tillgången på lätta vapen som är i omlopp har också ökat riskerna för att brottsoffren mister livet. Södra Afrika har drabbats av den värsta torrperioden på tjugo år och lett till katastrofläge i en rad länder. I Zimbabwe hotas omkring sex miljoner människor av svält och tio miljoner till är på väg att drabbas. Zambias skördar blev 45 % mindre i år än förra året och minst 2,3 miljoner människor svälter. I Malawi har tiotusentals människor redan dött till följd av svält och omkring hundra dör om dagen.
”Afrika måste göra ett val. Ett val som leder oss till fred, stabilitet, enighet, tolerans och försoning.” (OAU:s nya ordförande Frederick Chiluba, Zambias president.)
I juli 2001 höll den afrikanska enhetsorganisationen OAU:s (Organization of African Unity) sitt 37:e toppmöte i Lusaka. I OAU, som bildades 1963, ingår alla afrikanska stater utom Marocko. Vid toppmötet presenterades en utvecklingsplan, Det nya afrikanska initiativet (NAI), för den afrikanska union (AU) som ska ersätta OAU och som till viss del har EU som förebild. AU har som mål att foga samman de 53 medlemsländerna politiskt, socialt och ekonomiskt. Man planerar att skapa ett gemensamt parlament, en gemensam domstol och en gemensam valuta. OAU har kritiserats för att lägga för lite vikt vid ickestatliga organisationer och medborgarrörelser. Detta vill AU ändra på.
The New Partnership for Africa’s Development (NEPAD) bildades för att implementera Det nya afrikanska initiativet och är en sammanslagning av de tidigare framtagna Millennium Partnership for the African Recovery Programme (MAP) och den s.k. OMEGA-planen. Huvudmålen är att främja ökad tillväxt och hållbar utveckling, utrota den utbredda och svåra fattigdomen samt att stoppa marginaliseringen av Afrika i globaliseringsprocessen. I NAI granskas självkritiskt utvecklingen på kontinenten och de afrikanska ländernas och ledarnas eget ansvar betonas. Man vill också till viss del samordna de olika staternas utrikespolitik och inte hålla fast vid den gamla devisen att man inte ska lägga sig i varandras inre angelägenheter. Det senare förfaringssättet anses av dem själva orsaka att en mängd länder har hamnat i kaos. OAU valde att inte agera när en miljon tutsier och hutuer mördades av hutumilisen i Rwanda 1994. OAU blandade sig heller inte i de inre angelägenheterna när Kamuzu Banda utropade sig som president i Malawi och samtidigt gjorde landet till en enpartistat 1966, när militärjuntan i Somalia bombade och förklarade sitt eget folk krig, eller när Zimbabwes president Robert Mugabe lovade att oppositionspartiet MDC aldrig någonsin ska få styra i landet. Mycket missnöje har uttryckts över OAU:s bortvända blick. Om den nya unionen ska kunna hålla ihop är det inbördeskrigen som man måste inrikta sig på likaväl som ekonomiska och sociala ämnen. FN:s generalsekreterare som var närvarande vid toppmötet sade:
”Sextio procent av FN:s säkerhetsråds agenda fokuserar på Afrika, och jag anser inte att det är något vi bör vara stolta över.”
Många är skeptiska till att den nya unionen ska lyckas bättre inom dessa områden än föregångaren. AU har dock potentialen att bli en god dialogpartner till omvärlden och underlätta handelssamarbetet. Den stora kris som hiv/aids-epidemin leder till har också tagits upp av AU, och här bör en samordning eftersträvas. Kristdemokraterna anser att Sveriges regering ska uppmuntra EU:s organ till en fördjupad dialog med AU på lika villkor vad gäller bl.a. handelsfrågor, hiv/aids-insatser och konfliktlösning.
De stora avbetalningar som länderna i Afrika söder om Sahara kämpar med behövs för att täcka andra akuta behov inom samhället. Inflödet av direkta investeringar från utlandet är inte tillräckligt stort för att kompensera utbetalningarna på grund av skulderna. De utländska direktinvesteringarna i Afrika minskade under slutet av 1990-talet. Pengarna investeras till största delen i medelinkomstländer och inte i de fattigaste länderna. Skuldavskrivning är ett måste för många av världens fattigaste länder och det är vårt moraliska ansvar som en del av den rika världen att se till att detta kommer till stånd. Från länder som blir föremål för skuldavskrivning ska dock konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpning och processer för sund, demokratisk politik presenteras. Det är viktigt att noggranna analyser kan göras så att de länder som kan bli föremål för framtida lån och länder där bistånd fortfarande behövs kan urskiljas. Detta för att undvika att framtida skuldfällor skall drabba enskilda länder.
Strävanden för att förbättra situationen görs i många länder. Ett exempel på senare tid gäller det antikorruptionsförslag som presenterades av Kenyas regering i augusti 2001 och som i två omröstningar röstades ner av parlamentet, trots att presidenten själv inför den andra omröstningen personligen gick runt och vädjade till parlamentsledamöterna att rösta bifall eftersom hot om indraget bistånd väntade om förslaget inte gick igenom. Världsbanken gick genast ut och sade att planerade lån genast drogs in och att biståndet skulle frysas till landet. Man kan ju fråga sig varför oppositionen och några ”politiska vildar” i regeringspartiet Kanu röstade emot ett förslag som har till uppgift att stoppa den företeelse som håller på att knäcka landet totalt. Vad Världsbanken inte brydde sig om, eller inte uppmärksammade, var den klausul i förslaget som ger amnesti åt personer som begått korruptionsbrott fram till år 1997, vilket innebär att personer på höga positioner kommer undan. Genom Världsbankens agerande har president Moi försetts med ett utmärkt slagträ i kampen om makten i årets val, genom att han kan visa att oppositionens nedröstning av förslaget leder till en ytterligare förvärrad ekonomisk situation för landet.
Kristdemokraterna uppmanade förra året den svenska regeringen att sätta press på Kenyas regering att ta bort klausulen om amnesti och lägga fram förslaget för ny omröstning. Då något nytt förslag inte har presenterats står uppmaningen fast. Då det nu finns en stor chans till en ny regering och president vid årets allmänna val och presidentval, i och med att ledande politiker och ministrar inom regeringspartiet New Kanu har lämnat president Mois sida och anslutit sig till oppositionen, bör Sverige föra en dialog med både regering och opposition i ärendet.
Att utrota eller minska fattigdomen är det överordnade målet för bistånd generellt. Fattigdomen är grundorsaken till de flesta problem och utmaningar i dessa länder. Vid det sociala toppmötet i Köpenhamn 1995 åtog sig världens regeringar att minska den extrema fattigdomen i världen med hälften fram till år 2015. Detta åtagande bekräftades på uppföljningsmötet i Genève och under FN:s millennieförsamling. Få tror att Afrika ska lyckas nå halveringsmålet. Trots de framsteg som under senare år gjorts i länder som Botswana, Moçambique och Uganda håller världens fattigdom sakta men säkert på väg att afrikaniseras. Fattigdom är inte bara inkomstfattigdom utan en rad samverkande faktorer ingår, som t.ex. brist på rent vatten, infrastruktur, sjukvård och utbildning. Fattigdomsbekämpningens absoluta mål måste vara att öka varje persons möjlighet och kapacitet att välja sin egen utveckling.
Det huvudsakliga ansvaret för fattigdomsbekämpningen ligger självklart hos den enskilda statens regering. Idag hörs röster från vitt skilda länder i Afrika som talar om att det nu är de afrikanska staternas tur att kräva sina beslutsfattare på ”good governance”. Med multi- och bilateralt stöd kan staten stärkas på djupet genom bl.a. institutionsbygge, demokratisering, kompetensutveckling och interndemokrati inom politiska partier och mellan andra beslutsfattare och aktörer i landet. De enskilda organisationer som ofta arbetar nära den ”vanliga” medborgaren måste ha som uppgift att stärka medborgarnas möjligheter att ställa rimliga och adekvata krav på sin överhet.
Naturligtvis får inte kolonialmakternas övergrepp och exploatering glömmas bort, och i-länderna har ett ansvar för att stödja den återuppbyggnad som har pågått under kortare eller längre tid. Samtidigt med detta måste exempelvis EU öppna för samarbete på fler plan än rent bistånd till Afrika, inte minst inom handelsområdet.
För en verkningsfull fattigdomsbekämpning krävs insatser på en rad olika områden. Fungerande marknader behövs för att den privata sektorn skall kunna bidra till ekonomisk och social tillväxt, fördelning av tillgångar så att alla grupper i samhället får ta del av tillväxten, exempelvis odlingsbar mark, utbildning och rent vatten. Alla delar är viktiga för att fattigdomen skall kunna utplånas långsiktigt. Här finns inga paketlösningar utan strategierna för utvecklingssamarbetet måste utarbetas i dialog med regeringarna – när detta är möjligt. När risken finns att biståndet inte annars når till de bäst behövande bör det kanaliseras genom frivilligorganisationer i landet. Bland de åtgärder som krävs ingår bl.a. att öka tillgången till krediter, mark, kunskap och teknologi, stödja småföretagsamhet och kooperativ på mikronivå, skapa arbetstillfällen, öka tillgången till rent vatten, bostad, primärvård, grundutbildning och infrastruktur och inte minst skapa förutsättningar för återvändande flyktingar att integreras i samhället och få en försörjning. För att dessa grundläggande åtgärder skall få bärighet måste demokratin på alla nivåer i samhället stärkas och korruptionen bekämpas.
EU bör ta sitt ansvar och helt avskaffa de protektionistiska tullar som finns mot jordbruksprodukter från Afrika. Det beslut som fattats om avskaffandet av tullar mot världens 49 fattigaste länder är bra och bör fullföljas i snabb takt, men det är inte rimligt att bananer, ris och socker undantas från beslutet i upp till nio år. EU:s jordbrukssubventioner bör också minskas, med exportstödet som en god början. Ökade utländska investeringar och större handelsutbyte kan bidra till en positiv utveckling för Afrika, men särskild hänsyn ska tas för att inte utsätta miljön för alltför stora påfrestningar och särskilda insatser måste göras för att säkerställa att befolkningarna får ta del av utvecklingen. Den internationella frihandeln har inneburit mycket för att höja välståndet i många delar av världen. I vissa fall kan dock undantag behövas för mindre utvecklade länder vars ekonomier är instabila och för att möjliggöra inhemsk produktions överlevnad.
Jordbruket är en av de viktigaste sektorerna för att säkerställa försörjning på både mikro- och makronivå. Det måste löna sig för bönder att sälja sina produkter främst inom det egna landet. Idag finns flera skrämmande exempel på att andra kontinenters länder dumpar sin överproduktion i Afrikas länder till mycket låga priser och slår ut de inhemska producenterna. Det lämnar landet i en utsatt situation konkurrens- och försörjningsmässigt. Den inhemska produktionen måste också stödjas så att den kan konkurrera på den internationella marknaden. I längden kommer detta till slut inte bara att gynna länderna i Afrika utan även den övriga världen då köpkraften ökar i takt med att ekonomierna stabiliseras.
En annan sektor som är av avgörande betydelse för många afrikaners existens är den informella sektorn. Den småföretagarverksamhet som trots avsaknad av investeringar eller riktat bistånd har växt upp är den sektor som främst riskerar att drabbas vid avregleringar i ekonomin. Det finns inga garantier för denna sektor skulle bli mer exportinriktad i framtiden, utan snarare skulle den missgynnas. Därför är det mycket viktigt att bistånd och investeringar satsar på att stödja lokal och regional handel under mer organiserade former.
Biståndet bör bidra till att stärka jordbruket och de lokala företagens överlevnad.
Ett stort problem i Afrika är massflykten av högt utbildade människor till andra delar av världen. I många länder på kontinenten lämnar läkare, advokater, forskare, ingenjörer, ekonomer och andra högutbildade personer sina länder i uppgivenhet över den till synes hopplösa situationen. Bästa sättet att förhindra ”brain-drain”-effekter är att demokratin och säkerheten stärks.
Enligt världshälsoorganisationen WHO insjuknar 500 miljoner människor i malaria varje år, varav 2 miljoner med dödlig utgång. 90 % av dessa bor i Afrika söder om Sahara. Det är endast aids som skördar fler offer per år. Malarian drabbar särskilt barn och är orsaken till att en fjärdedel av alla barn dör innan sin femårsdag (172 barn av 1 000 födda). På 1970-talet gjorde WHO försök att utplåna malaria med hjälp av DDT-besprutningar, vilket först visade på stora minskningar av sjukdomens förekomst i Afrika. Försöket gavs senare upp då det ansågs vara ett omöjligt projekt. Alltsedan dess har malaria sakta men säkert ökat och nu nått epidemiska höjder och drabbar de i dag allt fattigare och ständigt växande befolkningarna. Enligt bl.a. UNICEF kommer de mediciner som man idag använder mot malaria att om några år inte längre vara effektiva. Det är i Afrika som den svåraste formen av malarians fyra varianter finns. Den förstör de röda blodkropparna och kan leda till en snabb död. I Kenya är 80 % av malarian idag resistent mot den vanligaste malariamedicinen, kinin. Det finns inte någon hundraprocentigt säker medicin, men den bästa sorten, sprungen ur kinesisk örtmedicin, är för dyr att köpa för de flesta. Trots att malarian beräknas ha kostat 31 afrikanska länder 74 miljarder kronor mellan 1980 och 1995 har uppseendeväckande lite gjorts från världens industrialiserade länder för att bekämpa sjukdomen. Det verkar som om världens regeringar har gett upp och att läkemedelsföretagen inte ser några vinster i att satsa på ett botemedel.
Den sjukdom som skördar flest offer per år i Afrika är aids. År 2001 dog 22 miljoner människor till följd av sjukdomen. 75 % av alla hivsmittade bor i Afrika söder om Sahara. Hiv/aids orsakar död främst bland människor i produktiv ålder, vilket innebär att grundförutsättningen för tillväxt och utveckling i länderna drabbas.
Vid sidan av familjen är den värst drabbade samhällssektorn sjukvården. Rädsla för att ta hand om aidssjuka sprider sig bland sjukvårdsanställda. Inom skolväsendet råder också en alarmerande kris och en femtedel av lärarna beräknas dö i aids inom några år. Företagen kommer troligen att dra in på investeringar i de anställdas kompetens och investera i högteknologi istället för människor som en konsekvens av merkostnader i spåren av epidemin. Hiv/aids är ett hot mot säkerheten och under år 2000 gjorde FN:s säkerhetsråd ett uttalande som understryker detta.
Det är viktigt att ständigt arbeta för att bromsmediciner kommer även den värst drabbade kontinenten, Afrika, till del. Preventivt arbete är mycket viktigt, men det är alltför många som är i behov av annan hjälp då 25 miljoner människor i Afrika redan är smittade.
Vi anser att Sida bör ställa som krav på sina samarbetsländer i Afrika att kunna uppvisa program för aidspreventionsarbete. Sida bör också förbättra sina konsekvensanalyser vad gäller hivspridning i de projekt man stödjer i Afrika. Detta bör ske i kombination med det stöd för stärkande av flickors och kvinnors rättigheter som idag ska finnas i samtliga analyser och rapporter från Sida. I Uganda och Senegal – de två afrikanska länder som lyckats hejda hivspridningen – har det mest effektiva redskapet visat sig vara stärkandet av kvinnors och flickors självbestämmande genom mikrokreditlån och andra inkomstgenererande insatser.
Upp till tre miljoner människor i världen dör av tuberkulos varje år och i Afrika smittas över en och en halv miljon människor per år. Tuberkulos är den sjukdom som dödar flest aidssjuka. Eftersom tuberkulos sprids genom luften är smittorisken hög. Obehandlad tuberkulos leder i hälften av fallen till att den drabbade dör inom 2–5 år efter smittotillfället. Behandling av tuberkulos måste genomföras under lång tid och kräver att en effektiv och fungerande hälsovård existerar, liksom välutbildad personal och tillgång till mediciner för att minimera risken att bakterien utvecklar resistens mot existerande läkemedel. Enligt WHO är felaktig behandling värre än ingen behandling alls. I samtliga länder där tuberkulos finns har resistens mot flera mediciner observerats hos patienter. De specialmediciner som krävs för behandling i dessa fall är så dyra att utvecklingsländerna generellt och Afrika speciellt inte har råd att erbjuda behandling för denna form av tuberkulos. Desto mer glädjande är det då att notera det samarbete mellan WHO, Harvard Medical School och Läkare utan gränser som ledde till att man lyckades minska priset med 96 % för en av de viktigaste medicinerna som används för behandling av den multiresistenta formen av tuberkulos. Initiativet bör följas av fler liknande samarbeten.
Den brist på mediciner som råder i Afrika är, förutom de moraliska aspekterna, i allra högsta grad en säkerhetsrisk. Människor vet att det finns mediciner som kan bota dem, men de nekas tillgång med motiveringen att resurserna brister, vilket i längden är ohållbart.
Tillgången till bromsmediciner för de omkring 25 miljoner hivsmittade som finns i Afrika är oerhört viktig för att bryta den uppgivenhet som breder ut sig bland sjukvårdspersonal, skolpersonal och hela befolkningar och bidrar till den flykt som sker av välutbildad arbetskraft till andra världsdelar. Tillgång till behandling ökar också sannolikheten för att människor frivilligt hivtestar sig, då man annars inte ser någon mening med att ta reda på om man har en sjukdom man ändå inte kan få hjälp för. Det främsta skälet för att säkra tillgång till behandling är dock att det bland Afrikas 25 miljoner hivsmittade människor är fem miljoner som behöver omedelbar behandling för att inte dö.
Den forskning som bedrivs för att finna nya mediciner mot sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländerna är av obetydlig storlek till skillnad från den tid då västvärlden hade koloniala intressen i dessa länder. För flera svåra sjukdomar, som sömnsjuka och infektionssjukdomen kala azar, finns det läkemedel, men dessa håller på att försvinna enbart beroende på kommersiella intressen. Som det ser ut idag får många afrikanska länder förlita sig på veterinärforskning för att ta del av eventuella positiva sidoeffekter som kan komma människor till del. Av de 1 233 nya läkemedel som kom ut mellan 1975 och 1997 var endast elva direkt avsedda för tropiska sjukdomar. Samtliga av dem var resultat av veterinärforskning och traditionell kinesisk medicin.
”Från folkmordet i Rwanda till konflikten i Sudan till det spända läget i Burundi, lever vi på vår kontinent med de värsta konsekvenserna av rasism och intolerans.” (FN:s generalsekreterare Kofi Annan vid OAU:s 37:e toppmöte i Lusaka, 2001.)
Ett av de största hindren för en varaktig social och ekonomisk utveckling för Afrikas länder är de många väpnade konflikter, ofta inbördeskrig, som rasar på kontinenten. Enligt African Development Bank påverkar väpnade konflikter livet för 20 % av befolkningen i Afrika söder om Sahara. Orsakerna är skilda, men bidrar gör fördomar och hat knutet till etniska och religiösa skillnader som utnyttjas av ledare för egen vinnings skull, missnöje med regeringen som uppfattas handla mot allmänhetens bästa och bara gynna en särskild grupp eller särskilda grupper i samhället, arbetslöshet som plötsligt förvandlar anslutning till regeringstrupper eller andra väpnade grupper till ett sysselsättningsalternativ.
Konflikterna i Afrika har alltid koppling till fattigdomen, särskilt bristen på att tillvarata mänskliga resurser. Konflikterna har också sin bakgrund i den ojämna fördelningen av värdefulla naturtillgångar, vilka även missbrukas av den sida i konflikten som har kontroll över dem i form av exportinkomster m.m. vilket hjälper till att finansiera fortsatt krigföring. Demokratins stärkande på alla nivåer i samhället är viktig.
De väpnade konflikterna förstör infrastruktur, ger människor psykiska och fysiska men, skapar fientlighet mellan olika etniska grupper i befolkningen och traumatiserar hela generationer av unga kvinnor och män. Konflikterna leder också till kapitalflykt, minskar inhemska och utländska investeringar i landet och avleder regeringens ekonomiska satsningar från områden som leder till allmänhetens bästa till militära utgifter. Konflikterna påverkar också det internationella biståndet, som istället för att gå till projekt för långsiktig utveckling går till katastrofhjälp. Dessa skador tar lång tid att reparera och leder till permanenta skador och problem.
I konflikternas skugga finns ett enormt antal flyktingar som lever i flyktingläger, slumområden och s.k. omflyttningsläger. Många flyktingar saknar rättigheter och medborgarskap på de platser de har flytt eller förflyttats till. Rörelsefriheten och arbetstillstånden begränsas, vilket gör dem beroende av internationella givare och leder till oerhörda svårigheter för dem att ändra sina liv. Det finns siffror på att upp till 100 miljoner människor i Afrika lever utan laglig status p.g.a. politiska och väpnade konflikter och av ekonomiska skäl. Oavsett de exakta siffrorna är det klart att det inte har funnits så många flyktingar i Afrika sedan tiden för slavhandeln.
Medlemsländerna i OAU har sedan 1969 en konvention som skyddar flyktingar och asylsökande. Regeringarna i Afrika får aldrig driva sina befolkningar på flykt och bör betrakta flyktingarna som en tillgång, med samma rättigheter som övriga befolkningen, i landets utveckling.
Stor försiktighet bör iakttas vad gäller handel och investeringar generellt med länder som härjas av konflikter. Exempel på detta är Angola där försäljning av olja under många år försåg regeringsstyrkorna med fortsatt finansiering av krigsmaterial. Unita-gerillan, fram till ett handelsembargo för några år sedan, finansierades av diamanthandeln, som låg under gerillas kontroll. På liknande sätt har diamantexporten delvis haft betydelse för väpnade grupper i Sierra Leone. Oljan i Sudan tillåter regeringen i Khartoum att fortsätta sina bombningar mot södra delen av landets civilbefolkning och fördrivningen av densamma från hus och hem. Bombningarna har fortsatt även efter det att årets fredsavtal har undertecknats av regeringen och SPLA. Man tror att omkring 6 000 kvinnor och barn mot sin vilja är fångna i regeringskontrollerade områden i norra Sudan. Här har omvärlden ett stort ansvar för att åtminstone dämpa effekterna av de många konflikter som finns. Kenyas beslut under 2001 att importera olja från Sudan fick många kenyaner och sudaneser att protestera. Nu tycks rösterna dock ha tystnat, på samma sätt som resten av omvärlden teg. På samma sätt har diskussioner förts i de flesta länder som har oljebolag i landet. Diskussionen har blossat upp för att tystna när nyhetsvärdet bedöms uttömt. Att större uppmärksamhet ges åt lidandet i Afrikas konflikter från det internationella samfundet är nödvändigt. På så sätt hade exempelvis folkmordet i Rwanda 1994 med all sannolikhet åtminstone delvis förhindrats. Burundis ständigt pågående och allt värre våldsamheter har likheter med Rwanda och uppmärksammas alltför lite av omvärlden. Ett ökat antal flyktingar från Burundi har noterats i Tanzania samtidigt som flyktingar från DR Kongo samtidigt flyr till Burundi. Detta krig, som har liknats vid ett världskrig, har krävt miljontals liv och skapat mänskliga tragedier och har haft inblandning av en rad olika afrikanska länder som på olika sätt har stött olika sidor och förvärrat den fasansfulla utvecklingen. Rwanda har glädjande nog äntligen börjat dra tillbaka trupper och det finns andra försiktigt positiva tecken, men det krävs en massiv insats av internationellt samarbete, från AU, FN och andra organisationer, för att sätta press på regeringar, skapa en varaktig fred och inte minst starta det enorma försoningsarbete som måste till. För att möjliggöra för flyktingar att återvända hem samt ge stöd och skydd krävs också ett omfattande samarbete och att regeringen i landet tar sitt ansvar.
Under snart fyrtio år har Angola härjats av krig. Mellan 1961 och 1975 utkämpades frihetskriget som ledde till Angolas självständighet från Portugal. Efter detta plågades landet av inbördeskriget som utkämpades mellan MPLA, stöttat av Sovjet och Kuba, och Unita, som stöttades av USA och Sydafrika. 1992 vann MPLA ett val som förvandlade det till landets legitima regering under fyra år. Unitas ledare, Jonas Savimbi, förkastade resultatet och tog till vapen igen. FN:s fredsplan för landet misslyckades. 1994–96 skrevs ett nytt fredsfördrag under av MPLA och Unita och fredsbevarande trupper från FN sattes in. 1998 återupptog regeringen striderna och situationen förvärrades. Unita slutade samarbeta med internationella observatörer och FN:s fredsbevarande trupper drogs tillbaka. Regeringsarmén startade en offensiv mot Unita. I februari i år dödades Unitas ledare Savimbi av regeringstrupper och i april skrevs ett avtal om vapenstillestånd under av Unita och Angolas regering. Mer än en miljon människor har hittills mist sina liv i inbördeskriget och sedan 1998 har landet över 3 700 000 internflyktingar. Internflyktingar saknar den internationella status som en ”riktig” flykting har och har ingen rätt till det skydd och den vård som UNHCR annars har ansvar för enligt 1951 års flyktingkonvention. Angolas regering sade tidigare i år att man vill att nära en halv miljon internflyktingar ska vara tillbaka i sina byar i september för att så inför aprilskörden. Detta uttalande har dock inte följts av några större insatser för att hjälpa dem att återvända.
Regeringen kontrollerar majoriteten av de rika naturresurser som finns, bl.a. olja och diamanter. Dessa tillgångar skulle kunna göra Angola till ett välmående land. Istället gav oljeinkomsterna under krigsåren regeringen ytterligare ekonomiskt utrymme att utöka sina militära aktioner. I ett försök att förhindra Unita att finansiera sin krigföring med diamantförsäljning infördes sanktioner av FN 1997. Regeringssidan liksom Unita använde tvångsrekrytering för att utöka sina trupper. Unita rapporterades även tvångsrekrytera barn.
Lidandet för civilbefolkningen är enormt. Minst 70 000 personer har skadats av de oräkneliga minor som finns i landet. Angola har en av världens bördigaste jordar, men p.g.a. minorna är den farlig och svårbrukad, vilket leder till undernäring och hungersnöd. Nära en halv miljon människor hotas av svält och regeringen tycks likgiltig. Mindre än en fjärdedel av Angolas befolkning hade tillgång till sjukvård 2001 och på landsbygden fanns i snitt en läkare per 400 000 människor. Efter årets avtal om vapenstillestånd har situationen förbättrats något, men i och med de nya behov som upptäckts när man har tagit sig in i nya områden har uppgiften växt. Barnadödligheten är en av de högsta i världen och tre av tio barn dör före fem års ålder. I vissa områden finns i stort sett inga barn under fem år då de dött av undernäring eller sjukdomar. Av landets totala befolkning saknar 69 % tillgång till rent dricksvatten. Medellivslängden har sjunkit till 39 år.
Kristdemokraterna anser att den svenska regeringen bör uppmuntra strävanden efter att omvandla vapenstilleståndet i landet till en varaktig fred samt att ett försoningsarbete ska påbörjas.
Den på många håll växande kriminaliteten är ett problem som inte kan ignoreras. Civilbefolkningens säkerhet måste kunna garanteras av varje regering som strävar efter att bli respekterad. Om denna grundförutsättning för ett fungerande samhälle inte kan uppfyllas stjälps övriga strävanden efter exempelvis ekonomisk och social utveckling. Brist på säkerhet kopplad till den alltför utbredda korruptionen, ofta på beslutsfattarnivå, gör att förutsättningarna för en process mot demokratisk samhällsstyrning inkluderande fattigdomsbekämpning samt ekonomisk och social utveckling är närmast obefintliga. I länder där polisen på olika sätt deltar i kriminell verksamhet finns inget skydd för enskilda medborgare. Den osäkerhet som detta skapar leder i förlängningen inte sällan till att de som har möjlighet att lämna landet gör det, m.a.o. bidrar det till den ”brain-drain”, som är så fatal för länderna i Afrika. Kriminaliteten hotar att rasera den ekonomi som finns genom att näringsidkare helt enkelt inte vågar stanna kvar. Människor går inte ut efter mörkrets inbrott och man lever allt mer som isolerade öar i sina hem. Kriminaliteten springer ur de enorma klyftor mellan rika och fattiga som i de flesta afrikanska länder är mycket påtagliga. Situationen skärps ytterligare då människor vet att många av de enorma rikedomar som ett fåtal sitter på inte sällan tillkommit genom missbruk av allmänna medel. Korruption och mutor är i många länder mer regel än undantag och hotar allvarligt all ekonomisk utveckling. Brotts- och korruptionsbekämpning måste vara ett prioriterat område inom länderna, liksom ett fungerande rättssystem – allt för att utrota fattigdomen och bidra till demokratiska strukturer.
Demokrati bör ses som en process snarare än ett statiskt mål. Historiskt och traditionellt har demokratin existerat på lokal nivå i Afrika, men inte på makronivå. Själva grunden till de afrikanska folkens kamp för frihet från kolonialmakterna var just bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. I svenskt och internationellt demokratibistånd har man främst fokuserat på stärkande av det civila samhället. Ett starkt civilsamhälle utgör kraften för att driva utvecklingen, politiskt och socialt, framåt i ett land och bevaka de rättigheter man som medborgare skall få åtnjuta. Ökad medvetenhet hos civilsamhället ökar möjligheterna att påverka landets beslutsfattare så att de verkligen uppfyller de löften som givits.
Det är positivt att vi sedan 1995 i svenskt bistånd har införlivat den politiska dimensionen i demokratibiståndet, i form av demokratistödet till de partianknutna organisationerna. Ännu mer glädjande är det att stödet från och med detta år är har blivit permanent. Alltför sällan har ländernas politiska partiväsende diskuterats inom internationellt bistånd. Mottagarländerna i Afrika har krävts på bevis på att de är demokratiskt styrda och genomför rättvisa och fria val med flera partier för väljarna att rösta på. Men alltför lite biståndssamarbete – om något alls – har använts för att stärka just de komponenter som krävs för att detta ska komma till stånd, vilket leder till en väldigt skev situation. För att komma i åtnjutande av hjälp till att bygga upp viktiga förvaltningar, institutioner, hälsovård och skola krävs man på något som kanske är det svåraste av allt – utan att samarbetet har inriktats på det. Som någon har uttryckt det: ”Så länge man arbetar för demokrati är det ganska lätt att få finansiellt stöd, men när man väl deltar i demokratin, t.ex. politiskt, får man inget stöd längre.”
En undersökning visar att en majoritet av befolkningen i tolv afrikanska länder anser att flerpartisystem är viktigt och i många fall nödvändigt för en fungerande demokrati, även om flera undantag finns. Viktigt att notera är dock att 90 % anser det nästan lika viktigt, eller lika viktigt, att grundläggande behov som bostäder, mat och rent vatten tillgodoses för att begrepp som demokrati överhuvudtaget ska kunna användas. Det går inte att tala om demokratiutveckling i Afrika utan att samtidigt tala om fattigdomsbekämpning.
Ett av de viktigaste ändamålen för en väl fungerande demokrati är att skapa kanaler mellan medborgare och de politiska institutionerna. Detta riskerar att misslyckas om det inte finns ett fungerande partiväsende. I takt med att det civila samhället på många ställen nu har stärkts måste beslutsfattarna och de formella institutionerna stärkas för att rörelsen mot ett alltmer demokratiskt samhälle ska kunna hållas igång.
Partiväsendet i många afrikanska länder uppvisar ofta svagheter i form av att många partier är något av ”enmanspartier”, d.v.s. en person – oftast en man – med sin fanklubb som attackerar regeringen, men när man själv når dit visar man inte prov på annat förfarande än det man tidigare kritiserat. Etniciteten har också en framträdande roll i flera länder – även utanför Afrika, vilket inte minst Europa fått erfara under senare år. I exempelvis Kenya visar detta sig i form av partier vars väljarbas tas från den etniska grupp som partiledaren eller majoriteten av partiet tillhör. Alltför stor fokusering på flerpartisystem kan i sämsta fall förstärka den inte ovanliga situationen för många afrikanska stater, som i exempelvis Benin där det finns 120 partier. Finansiering är ett annat problem som partierna brottas med. Då staten inte tillhandahåller bidrag får man använda sin fantasi och exempelvis starta frivilligorganisationer för att komma i åtnjutande av annat stöd eller söka finansiering hos företag, vilket ofta leder till korruption och nepotism och i förlängningen till korrupta ministerier. Å andra sidan har det visat sig att statligt stöd har uppmuntrat till att partier startats endast av ekonomiska skäl. Unga människor måste ges chansen att delta politiskt, centralt och lokalt. Idag är det lättare för dem att engagera sig i frivilligorganisationer än i partier, vilket påminner om den situation som råder i vårt eget land. Partier och frivilligorganisationer bör uppmuntras till att föra en kontinuerlig dialog. Det är självklart lika viktigt att demokratibiståndet inriktas både på civilsamhället, för att detta skall ställa rättmätiga krav på staten, och på att stärka partiväsende, statliga institutioner, rättsväsendet och andra viktiga delar i en modern demokrati.
Fattigdom och krig slår alltid hårdast mot barnen. Det är barn som främst insjuknar i malaria och en miljon dör av sjukdomen. Det är barnen som dör i barnsjukdomar, diarréer och stelkramp som en följd av undernäring och nedsatt motståndskraft. Minornas främsta offer är barn som i lekens iver inte tänker på att hålla sig till anvisade minröjda stigar och vägar.
Nyckeln till en god utveckling för Afrikas länder och en rättighet för alla barn är en grundutbildning, och denna rättighet måste tillgodoses.
Fattigdom, inbördeskrig, familjeproblem, hiv/aids och föräldralöshet har tvingat alltför många barn till ett liv på gatan. Barn som lever på gatan är oerhört utlämnade och sårbara och far illa. För flickor som lever på gatan är riskerna mycket stora att de förr eller senare – tyvärr ofta förr – hamnar i prostitution.
I Afrika återfinns en tredjedel av alla barnsoldater. 120 000 barn strider för olika rebellrörelser och regeringsstyrkor främst i Burundi, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Liberia, Rwanda, Sierra Leone, Sudan och Uganda. Barnen utsätts för och tvingas bli redskap för utförande av ofattbart våld, död, stympningar, sexuella övergrepp, psykisk och fysisk terror. Barn tvingas till lojalitet, ibland med hjälp av droger, och kan på grund av sin psykiska och fysiska omognad lätt manipuleras till deltagande i våld som de inte kan ta in eller förstå. Små flickor ges som ”fruar” till rebelledare. De psykiska och fysiska men som barnsoldater bär med sig kommer att kräva massiva insatser från frivilligorganisationer, regeringar inblandade i konflikter och det internationella samfundet för att återföra dem till ett normalt liv – i den mån det alls är möjligt. Här måste insatser inriktas både på barnens fysiska och psykiska väl, liksom på samhället för att det senare ska ta emot dem med förståelse när man vet vilka fruktansvärda handlingar många har begått.
Markfrågan har aktualiserats i svenska medier de senaste åren, främst genom den våldsamma utvecklingen i Zimbabwe. Zimbabwe nådde sin självständighet först 1980 under revolutionsledaren Robert Mugabes ledning och markfrågan var en av huvudfrågorna under frihetskriget. Vid denna tid ägde den vita minoriteten 32 % av landets bördiga mark, medan majoriteten av zimbabwierna ägde 38 % av marken som dessutom låg i delar med sämre förutsättningar för nederbörd och härjades av torka. Zimbabwe var länge en av södra Afrikas framgångsländer och var den enda regionala aktören som hade möjlighet att exportera mat till Etiopien under svältkatastrofen på 1980-talet. Ekonomin, som till största delen alltid har utgjorts av jordbruksvaror som tobak, bomull och sockerrör och relaterad produktion, var god och befolkningen var välutbildad och hade det bättre ställt än många andra i regionen.
Den senaste markkrisen i Zimbabwe tog sin början i november 1997 då president Robert Mugabe och hans regering meddelade att man planerade att ta ca 4 miljoner hektar mark från vita lantbrukare och ge dem till den svarta befolkningen. Markägarna hänvisades till den brittiska staten för kompensation, eftersom orättvisorna uppkommit under det brittiska kolonialstyret. Storbritannien meddelade att man var villig att finansiera en jordreform, men bara om den kom den fattiga delen av befolkningen till del. Delar av den beslagtagna marken har hamnat i regeringsmedlemmars ägo. Mer än 1 500 storskaliga gårdar listades för beslagtagande på Mugabes begäran. Byråkratin och omständliga tillvägagångssätt gjorde att beslagtagandet gick långsamt. År 2000 utlyste Mugabe en folkomröstning för att ändra konstitutionen, och ett av förslagen skulle ge regeringen tillåtelse att beslagta mark från vita farmägare. När regeringen förlorade folkomröstningen tågade genast tusentals av Mugabes anhängare under krigsveteranerna från frihetskrigets ledning iväg för att invadera gårdar som ägdes av den vita minoriteten. Under dödshot försökte man få markägarna att lämna sina gårdar. Under tiden ändrade regeringen, oberörd av folkomröstningens resultat, konstitutionen för att få bort de hinder för beslagtagande av mark som fanns. Denna nya lag innebär dock att regeringen skall stå för kostnaderna av de förbättringar som har gjorts på den mark som beslagtas.
Zimbabwes ekonomi har fortsatt sin väg mot botten och våldsamma protester mot stigande priser har vid ett flertal tillfällen brutit ut. Zimbabwes regering tillkännagav till slut att man var tvungen att importera mat till landet. FN menar att detta till stor del beror på den distribution av mark som regeringen genomför. Mugabe har aldrig hört till flerpartisystemets försvarare och försökte till och med göra Zimbabwe till en enpartistat 1990. Detta motsatte sig, kanske förvånande, hans eget parti Zanu-PF. Mugabe har dock fortsatt hålla landet i ett järngrepp. När oppositionspartiet visade framfötterna släppte han krigsveteranerna fria att under valkampanjen använda våld och mord som valstrategi. Dessa ger sig även på enskilda chefer i industrin, vilket håller på att leda till dess sammanbrott. De används också vid den utrensning av regeringspartiets provinsledare som har pågått under en längre tid. Också domarkåren attackeras. Regeringen har gjort det olagligt för politiska partier att ta emot finansiering från utlandet. Det torde stå klart att det krävs en förstärkning av demokratiska idéer från andra länder, särskilt från grannlandet Sydafrika.
Det torde också stå klart att den från början orättvist fördelade marken måste omfördelas, men att detta måste ske under fredliga och juridiskt godtagbara former. De personer som mister sin äganderätt skall kompenseras och skall inte med våld fråntas sin mark. Storbritanniens krav att marken skall komma den fattiga och landlösa delen av befolkningen till del måste uppfyllas. Ubaja-avtalet, som slöts i september 2001, gav falskt hopp om en bättre utveckling. Avtalet förhandlades fram med hjälp av Nigeria och innebar att Zimbabwe skulle genomföra jordreformen juridiskt riktigt och Storbritannien skulle ge finansiell assistans till jordreformen. Storbritannien lovade också att ersätta de vita farmare som miste sin mark, om Zimbabwes regering stoppar de illegala farmockupationerna. Efter avtalet har det om möjligt blivit än värre. Händelseutvecklingen kombinerat med att landet har upplevt den värsta torrperioden på tjugo år har lett till att minst sex miljoner zimbabweaner behöver omedelbar nödhjälp, samt att ytterligare tio miljoner i landets södra delar står på randen till svält.
Liknande problem vad gäller fördelningen av mark finns i flera andra afrikanska länder, däribland Sydafrika.
Tillgång till vatten är avgörande för alla samhällen och ger upphov till diskussioner mellan grannar och konflikter mellan och inom länder och regioner. Vatten har dock också på sina ställen verkat som ett kitt, då samarbeten kring vattnet har lett till en vidare dialog kring andra ämnen.
Afrikas vattentillgång är beroende av nederbörd och varierar betydligt mellan olika regioner. Alltför mycket regn liksom inget regn alls leder emellanåt till katastrofer på kontinenten, som exempelvis översvämningarna i Moçambique och torkan på Afrikas horn bär vittne om. Afrikas vattentillgång är låg jämfört med andra kontinenter, men trots det används endast 5 % av vattnet per år för vattenförsörjning och jordbruk. Trots detta blygsamma uttag är det flera länder som börjar få ett allvarligt vattenunderskott. Samarbeten kring vattenfrågan inom exempelvis AU bör uppmuntras.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |