1 Innehållsförteckning 8
2 Förslag till riksdagsbeslut 9
3 Kina, Hongkong, Singapore och Taiwan – vägar mot demokrati 9
3.1 Folkrepubliken Kina 11
3.2 Hongkong 14
3.3 Kinas autonoma områden – Tibet och Xinjiang 15
3.4 Tibet 15
3.5 Xinjiang 16
3.6 Taiwan 17
4 Ett Kina – Kina, Taiwan och FN 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Kina måste förmås anta hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i sin dagliga rättstillämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU kraftfullt måste fördöma utdömanden och verkställanden av dödsstraff i Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU har ett stort ansvar för att FN:s auktoritet hävdas när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan att riskera hot och förföljelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU gentemot den kinesiska maktledningen entydigt måste fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på olika sätt bör utveckla sina förbindelser med Taiwan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att taiwanesiska medborgare i ledande ställning bör beviljas besöksvisum till både hela EU och Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN och dess underorgan vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid.
Den 8 november 2002 öppnas den sextonde partikongressen i Kinas kommunistiska parti i Beijing. En vecka senare förväntas den nyvalda politbyråns ständiga utskott visa upp sig för fotografering i en turordning som visar resultatet av den maktpolitiska rangordning månader och år av intern maktkamp landat i. Den nya s k fjärde generationen av kommunistiska ledare i Folkrepubliken Kina tar nu över.
Efter Mao som var den obestridlige ledaren efter inbördeskrig och revolution kom Deng Xiaoping, som efter åratal av kaos i spåren efter Maos experimentkatastrofer med Det stora språnget på 50-talet och kulturrevolutionen på 60-talet startade Kinas successiva modernisering. I chockvågorna efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 hämtades den i centrala sammanhang obefläckade Jiang Zemin från Shanghai för att leda konsolideringen av det ifrågasatta kommunistpartiet. I november tar Hu Jintao över rodret efter Jiang Zemin. Hu anses av många handplockad i början av 90-talet av den gamle patriarken Deng för att skolas in som den fjärde generationens ledare. Hu är resultatet av ett delikat maktspel i de inre korridorerna i de gamla kejsarpalatsen i Beijing. I mars 2003 väntas Hu ta över efter Jiang som Folkrepublikens president. Det kinesiska folket har lika litet som någonsin tidigare under de flertusenåriga kinesiska rikena tillfrågats om sin mening.
Storbritannien beslöt på 1980-talet att ”lämna tillbaka” den gamla kronkolonin till Folkrepubliken Kina i enlighet med ett avtal från slutet av 1800-talet.
Inför ”återlämnandet” av Hongkong 1997 valde Beijing att ersätta den folkvalda församlingen i Hongkong med en handplockad lydförsamling. En ny s k Chief Executive, Tung Chee-hwa, handplockades likaså av Beijing. Trots att Hongkongs befolkning vid de följande valen till den lagstiftande församlingen LegCo i Hongkongs speciella administrativa region både 1998 och 2000 givit ett klart stöd åt de demokratiska krafterna och givit dem flertalet av de direktvalda mandaten, har Hongkongs Basic Law givit Beijing en betryggande majoritet i LegCo genom att de flesta mandaten ej utses av folket. Den 1 juli 2002 – på femårsdagen av ”återlämnandet” 1997 – installerades Tung Chee-hwa för en ny femårsperiod som Hongkongs främste företrädare utan att Hongkongs befolkning tillfrågats. Idag är minskad pressfrihet och ökad korruption – bl a beroende på en mera mot makten underdånig press – ett växande problem.
I Singapore, en sprudlande vital knutpunkt för internationell sjöfart och finansmetropol i Sydostasien som dragit nytta av att Hongkong tappat i attraktionskraft efter ”återlämnandet” 1997, är den överväldigande delen av befolkningen också kinesisk, men med en malaysisk underklass som delvis är gästarbetare. Till skillnad från Folkrepubliken är Singapore utpräglat kapitalistiskt. I likhet med Hongkong är den politiska kulturen dock strängt auktoritär. I praktiken härskar ett enpartistyre, där den forne premiärministern Lee Kuan Yew härskar bakom kulisserna som patriark i samma tradition som Deng Xiaoping i Beijing sedan han dragit sig tillbaka från den officiella makten. Internationella medier som fortsätter att kritiskt granska Singapore får snabbt klart för sig att deras närvaro inte är önskvärd och deras alster inte får säljas.
I Lee Kuan Yews Singapore tillåts inte någon normal demokratisk opposition. Den opposition som finns i mer eller mindre formbunda organisationer övervakas och utsätts för förtryck. Vid behov fängslas oppositionspolitiker – ibland för fiktiva småbrott, då Singapores författning förbjuder straffade och bötfällda medborgare att någonsin kandidera till ett politiskt ämbete. Försöker man som generalsekreteraren i Singapores demokratiska parti, Chee Soon Juan, hålla offentliga politiska möten resulterar det i fängelsevistelse – som bonus för Lee Kuan Yew är Chee därefter också effektivt portad från att kandidera i allmänna val.
Är då demokrati och folkstyre otänkbara i den kinesiska kultursfären? Beijing, Hongkong och Singapore ger förvisso alla på var sitt sätt anledning till djup pessimism. Det senaste decenniets politiska utveckling på Taiwan – den fjärde av världens kinesiska stater – ger däremot anledning till en lika stark optimism, och inte bara för den kinesiska delen av världen utan också för det traditionellt starkt auktoritära Asien som helhet. Demokrati är lika naturligt och eftersträvansvärt för människor i Asien och i den kinesiska kultursfären som på andra håll i världen.
Efter årtionden som militär enpartistat, länge styrd av diktatorn Chiang Kai-Shek med hjälp av krigslagar, började enpartistaten vittra sönder mot slutet av 80-talet. Det av Chiang och hans 1949 till Taiwan flyktade fastlandskinesiska kolleger styrda regeringspartiet Kuomintang (KMT) utmanades av det liberala oppositionspartiet Demokratiska framstegspartiet (DPP). 1985 vann DPP:s kandidat Chen Shui-bian den viktiga borgmästarposten i huvudstaden Taipeh. Samma parti vann i de första relativt fria valen i början av 90-talet runt 30 % av rösterna på Taiwan. I det andra direkt folkvalda presidentvalet år 2000 besegrades KMT av Chen Shui-bian, som installerades som ny president den 20 maj 2000. Vid parlamentsvalen i december 2001 blev DPP Taiwans största parti. En fullständig lektion i hur ett auktoritärt och militärt enpartistyre kan övergå i demokrati och genomgripande maktskifte under helt fredliga och konstitutionella former var fullbordad. Och detta skedde under en dryg tioårsperiod i Asien och inom den kinesiska kultursfären.
Folkrepubliken Kina är värdens folkrikaste stat och dessutom världens största diktatur. Den kommunistiska enpartiregimen i Beijing slår till med brutal hårdhet mot missnöjes- eller protestyttringar i Kina. De fortsatta övergreppen och den omfattande förföljelsen av falungongrörelsen är ett tecken på att regimen inte kan tolerera något uttryck som den inte har full kontroll över. Likaså utövar regimen i Beijing ytterst sträng kontroll och förtryck av ursprungsfolken i de båda av Beijing kontrollerade icke-kinesiska provinserna Tibet och Xinjiang, där s k Han-kineser (Kinas majoritetsfolk) numera efter omfattande invandring också utgör majoritet.
Det är alldeles för tidigt att med någon större trovärdighet spekulera över om den kommande 16:e partikongressen kommer att resultera i större politiska och/eller ekonomiska förändringar på sikt. Den nya fjärde generationens ledare är ännu mycket okända såväl i Kina som i resten av världen. Tiden fram till den 16:e partikongressen har i hög grad präglats av intern maktkamp och positionering mellan olika fraktioner och ledarkandidater. Detta kan mycket väl verka förlamande på Kinas förmåga att hantera interna och externa problem för obestämd tid framöver.
Vilka är då de nya ledarna? Sedan datum för partikongressen till slut offentliggjorts mindre än tre månader i förväg tyder det mesta på att Jiang Zemin ytterst motvilligt kommer att lämna över sina positioner som partiets generalsekreterare och Folkrepublikens president till Hu Jintao. Förmodligen tar Hu också över som ordförande i den centrala militärkommissionen, den kanske tyngsta posten i den kinesiska makthierarkin. Hu har en bakgrund som provinsadministratör – han var ansvarig i Tibet när omfattande folkliga oroligheter 1989 brutalt slogs ned av kinesisk militär. Föga i Hus meritlista så här långt talar för någon påtaglig politisk reformvilja. Därtill är säkert det kommunistiska styret i Kina alltför korrumperat och utan folklig legitimitet för att orka med.
De tre ledarna för den tredje generation som nu drar sig tillbaka, förutom Jiang Zemin också Nationella folkkongressens talman Li Peng och premiärminister Zhu Rongji, har alla haft som huvuduppgift att konsolidera partiets kontroll över det kinesiska samhället efter turbulensen kring massakern på Himmelska fridens torg 1989. Li Peng var f ö en av de drivande i politbyråns ständiga utskott bakom den hårda linje som valdes och bakom att avsätta den som alltför kompromissvillig ansedde dåvarande generalsekreteraren i kommunistpartiet Zhao Ziyang, som sedan efterträddes av Jiang Zemin. Liksom Jiang hämtades Zhu Rongji från Shanghai för att å sin sida reda upp den kinesiska ekonomin.
När den tredje generationen lämnar fältet vilar dock skuggorna kvar från den 4 juni 1989. Först och främst därför att de omfattande övergreppen mot oppositionella över hela Kina lämnat en öppen varböld i det kinesiska samhället. Fortfarande sitter många fängslade efter summariska politiska rättegångar för sina aktiviteter 1989. Också inom kommunistpartiet finns det öppna såret kvar hos anhängare till den avsatte generalsekretetaren Zhao Ziyang. Frågan om partiet på något sätt ska kunna söka försoning med dem som drabbades under 1989 och åren därefter har blockerat den politiska ledningen.
Den hårdföre Li Pengs närmaste man 1989, Luo Gan, förväntas bli invald som den femte medlemmen av partiets högsta organ med ansvar för den inre säkerheten. Men också Zhao Ziyangs närmaste rådgivare, den åtminstone som ekonomisk reformist ansedde Wen Jiabao, förväntas bli nummer tre i den nya hierarkin och ny premiärminister efter Zhu. Medan Jiang Zemin som partisekretetare meriterade sig för att ta över som generalsekreterare genom att lojalt ingripa mot oppositionen i Shanghai 1989, valde borgmästaren i Beijings stora grannstad Tianjin Li Ruihuan en liberal linje mot oppositionen. Li blir nu enligt de flesta bedömare nummer två i partihierarkin och tar över den för den politiska reformagendan så centrala talmansposten i Nationella folkkongressen.
Framtiden då? Kina har genomgått otvetydiga och väldiga ekonomiska framgångar. Det stora landet, med ca 1,2 mdr innevånare, uppvisar den ekonomiska historiens största välståndsökning. Det ekonomiska uppsvinget är koncentrerat till kustprovinserna, vilket innebär snabbt växande regionala inkomstskillnader och väldiga urbaniseringsproblem. Miljöproblemen – som dålig kvalitet på luft och vatten – är omfattande. Partiets kontroll och folkliga legitimitet är svag i det kinesiska samhället, vilket stärks av tillslagen mot oppositionella som kan vara ytterst brutala.
Det folkliga missnöjet med de negativa konsekvenserna av den snabba ekonomiska utvecklingen och den därav följande urbaniseringen och de sociala problemen är baksidan av det ”ekonomiska undret” i Kina. Tillsammans med politiska och kulturella missnöjesyttringar kan det blomma ut i stor intern politisk oro. Det förklarar den känslighet med vilken dagens kinesiska ledare slår till mot varje okontrollerad folklig opinionsyttring.
Trots otaliga centralt lanserade kampanjer mot politisk och ekonomisk korruption, ofta ackompanjerade av drakoniskt utmätta straff, tycks inte vare sig vilja eller förmåga finnas att på allvar ta itu med den utbredda korruption som sträcker sig ända till de högsta ledarna och deras närmaste. Sammantaget utgör detta grunden för den alltmer försvagade auktoritet och legitimitet som den politiska ledningen i Beijing förfogar över.
Folkrepubliken Kinas inträde i WTO är ett såväl för Kina som för världssamfundet oerhört viktigt steg. Det tog också mer än tolv år att framförhandla. Därmed ingår Kina i den organiserade och konkurrensutsatta världshandeln som har att följa WTO:s regelsystem i utbyte mot lägre handelshinder, mindre politisk diskriminering och ett friare marknadstillträde framför allt till den viktigaste marknaden, USA. Taiwans samtidiga WTO-medlemskap medför att Beijing och Taipei har ett forum att överlägga och förhandla om handelspolitik m.m. WTO-medlemskapet är redan idag av stor betydelse för Kinas miljardbefolkning men kommer inledningsvis att innebära stora omställningar som annars hade kommit med en fördröjning och med stora konsekvenser för många människor som drabbas av strukturella omställningar av den kinesiska ekonomin och inte får några av de nya jobben och de nya högre inkomsterna. Det finns anledning till oro för hur den kinesiska ledningen hanterar folklig oro och missnöje i samband med t ex ekonomiska regionala kriser.
Kinas inträde i WTO är det senaste decenniets viktigaste bidrag till Kinas fortsatta integration i världssamfundet och dess regelverk.
Integrationen och Kinas storlek får inte innebära att Kina mäts med en annan måttstock än andra aktörer på den internationella arenan. Undfallenhet och officiell tystnad inför övergrepp kan ge Kinas ledare intryck av att omvärlden inte mäter Kina och dess handlingar på samma sätt som andra länders ledare mäts.
Kina måste förmås att anta hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i den dagliga rättstilllämpningen på hemmaplan. Brott mot dessa åtaganden måste påtalas med samma konsekvens som andra staters brott. Kinas storlek får inte innebära att dess brott tystas ned medan mindre stater som Irak, Saudiarabien, Nordkorea, Libyen och Burma kritiseras som de förtjänar.
Kina tillämpar dödsstraffet, och är även det land i världen som verkställer flest dödsstraff varje år. Detta är helt oacceptabelt och måste av såväl Sverige som EU fördömas kraftfullt.
Oförmågan att i de årliga förhandlingarna inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) påtala Kinas brott mot mänskliga rättigheter ifrågasätter hela FN-systemets hantering av de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter.
Kinas befolkningspolitik, den s k ettbarnspolitiken, är synnerligen problematisk och i sig ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Den som bryter mot förbudet att skaffa sig fler än ett barn straffas i regel hårt genom böter eller fängelse. Det finns även uppgifter om att såväl kvinnor som män misshandlats av polis, eftersom de brutit mot ettbarnspolitiken. Ettbarnspolitiken har dessutom visat sig fungera mycket dåligt. Effekten, att komma tillrätta med överbefolkningen, har blivit sämre än man räknat med.
Sverige och EU har här ett stort ansvar för att FN:s auktoritet inte ytterligare undergrävs när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna. Kinas medlemskap i WTO liksom de kommande olympiska sommarspelen 2008 innebär att utrymmet för arrogant kinesisk maktpolitik borde minska – det är ett ansvar för den fria världen att påtala detta när helst regimen i Beijing tycks gömma det.
När Tung Chee-hwa den 24 mars 2002 ”omvaldes” till Chief Executive för Hongkong var detta bara ett uttryck för att ledarna i Beijing har fortsatt förtroende för honom och de näringslivskretsar i Hongkong som han representerar – kanske framför allt för att han inte har någon egen agenda för sin tjänsteutövning. Däremot har inte invånarna i Hongkong fått tillfälle att uttrycka sin mening om vem som ska styra Hongkong.
När den lagstiftande församlingen LegCo väljs hösten 2002 får Hongkongs väljare som vanligt inte ens utse hälften av ledamöterna i öppna direkta val. Det kommande ledarskiftet i Beijing utesluter varje öppning mot en demokratisering av Hongkong. Utvecklingen i Hongkong efter ”återlämnandet” 1997 talar sitt tydliga språk om den verkliga innebörden av Beijings erbjudande till Taiwan om ”ett land – två system”. Det är nog ingen tillfällighet att Beijing gentemot Taiwan numera använder en annan terminologi för att den gamla nu blivit så misskrediterad.
Den forna brittiska enklaven Hongkong var länge en öppen stad som blomstrade i många bemärkelser. Inför ”återlämnandet” lovade Kina att respektera Hongkongs särskilda ställning. Under de sista tio åren av brittiskt styre skedde en utveckling mot alltmer av direkt folklig medverkan i Hongkongs styre. Sedan ”återföreningen” 1998 pekar alla tecken mot att de av Beijing utsedda ledarna i Hongkong alltmer fogar sig efter vad Beijing önskar. Nu förbereds på Beijings initiativ s k anti-subversionslagar, som på känt manér från Folkrepubliken ska hålla all opposition i Hongkong i herrans tukt och förmaning. Framstående journalister med världsrenommé som Kinakännare och -rapportörer tvingas successivt att lämna ledande Hongkongmedier. Beijings järngrepp om Hongkong tilltar.
Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell kinesisk ideologi – kommunistisk såväl som nationalistisk – är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina som därmed uppnåtts. Det är i det perspektivet man ska se den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är inte minst i det perspektivet man ska se den fullständigt kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har ett mycket starkt folkligt stöd – ett resultat av generationer av nationalistisk indoktrinering.
I framförallt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke-kinesisk ursprungsbefolkning med en helt egen inhemsk religion eller islam – Tibet och Xinjiang i västra Kina – reses krav på självbestämmande. Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden ökar, vilket sker i närmast organiserad form. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik som Moskva t ex i de baltiska republikerna och Indonesien länge bedrev för att majoritetsbefolkningen (javaneser) skulle få demografisk övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för självständighet.
Tibets andlige ledare och Nobels fredspristagare Dalai Lama tvingades lämna Potalapalatset i Tibets huvudstad Lhasa och har sedan dess befunnit sig i landsflykt undan den kinesiska ockupationsmakten. Sin exilregering leder han från Dharamsala i Indien. Den kinesiska ockupationen fullbordas effektivt med hjälp av massinflyttning, militär kontroll och förtryck samt massiva investeringar som ska knyta Tibet till resten av den kinesiska ekonomin och infrastrukturen.
Förtrycket av oppositionella fortsätter. I det beryktade Drapchifängelset sitter Tibets politiska fångar i drakoniskt långa fängelsestraff. En av dem, den buddhistiska nunnan Ngawang Sangdrol, arresterades 13 år gammal i augusti 1990 för att hon och andra nunnor från klostret Garu deltog i en fredlig demonstration mot den kinesiska ockupationen. Hon beräknas nu kunna frigivas tidigast 2011, vid 34 års ålder, efter att ha tillbringat tjugo år i kinesiskt fängelse. Hon är bara en av ett mycket stort antal politiska fångar, som visar på den brutala kinesiska förtryckarregimen och dess bristande legitimitet.
Sommaren 2002 ägde inofficiella samtal rum mellan företrädare för Dalai Lama och den kinesiska regimen. Vad dessa går ut på är höljt i dunkel. Är det ett seriöst försök från ledarna i Beijing att låsa upp decenniers dödläge eller bara ett försök att döva den internationella opinionen för Tibets sak – t ex inför Jiang Zemins sista officiella internationella besök i USA omedelbart före den kommande partikongressen i november? Dalai Lamas talesman har uppmanat väntade demonstranter i USA till återhållsamhet. Det finns ingen anledning att förvänta sig en lösning av Tibetfrågan, om inte ledarna i Beijing är beredda att gå Dalai Lama till mötes i hans krav på långtgående autonomi för Tibet.
Den ursprungligen av turkspråktalande muslimska uigurer befolkade Xinjiang-provinsen annekterades 1759 av den kinesiska Qingdynastin. Uigurerna talar idag om sitt land som Östturkestan. Uigurernas krav på självständighet har ackompanjerats av upprepade revoltförsök, som dock alla slagits ned. Under den kinesiska oredan utropades en egen regering i Xinjiang dels 1931–1934, dels 1944–49. 1949 utgjordes Xinjiangs befolkning till 90 % av uigurer. Av dagens befolkning på 18 miljoner är färre än hälften uigurer, som en följd av den styrda invandringen av Han-kineser. Idag lever cirka en miljon uigurer i exil världen över.
Xinjiang är av stor strategisk och ekonomisk betydelse för Kina. I Taklimakanöknen finns Kinas största olje- och gasreserver. Kina söker utländskt kapital för att bygga erforderliga pipeliner. I Xinjiang produceras en tredjedel av Kinas bomull. I Lop Nor i Taklimakanöknen har Kina haft sitt testområde för kärnvapen. Det nukleära nedfallet har skapat stora föroreningar av mark och grundvatten som drabbat lokalbefolkningen hårt. Till detta kommer att Xinjiangs strategiska läge i Centralasien är en utmärkt bas för Kinas aktiviteter i denna känsliga region.
Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade tillfällen slagit till mot oppositionella uigurer i Xinjiang. Dödsdomar och långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättgångar mot s k terrorister. Ett uppmärksammat fall är Rebiya Kadeer – framträdande förespråkare för de uiguriska kvinnornas rättigheter – som i en hemlig rättegång år 2000 dömdes till åtta års fängelse för att ha skickat tidningar till sin make – en tidigare politisk fånge – som befinner sig utomlands. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras kontroll.
I spåren efter 11 september har Kina valt att göra gemensam sak i USA:s kamp mot internationell terrorism. Ett motiv för det är att liksom Moskva beträffande Tjetjenien kunna få världssamfundets acceptans för att ge Kina fria händer i sin kamp mot det man kallar terrorism i Xinjiang. En ytterligare aspekt på detta är Kinas strävan att få de centralasiatiska staterna att upphöra att ge oppositionella från Xinjiang en tillflyktsort i grannländerna.
Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.
Taiwan var länge en militär enpartistat under Chiang Kai-sheks välde. I slutet av 80-talet påbörjades tillsammans med en snabb ekonomisk och social utveckling också en politisk demokratisering. Flerpartisystem, allmänna fria val, allmänna presidentval och så till slut i mars 2000 valdes oppositionens kandidat Chen Shui-bien till ny president på Taiwan. För första gången i den kinesiska kultursfären genomfördes ett maktskifte genom fredliga, fria och demokratiska val. Taiwan utgör idag ett exempel för resten av Asien på en modern och blomstrande demokrati.
Efter de kinesiska ledarnas ytterst hotfulla utfall mot Taiwan om DPP:s kandidat Chen Shui-bien skulle väljas till president i mars 2000, har relationerna över Taiwansundet stabiliserats på en låg nivå. President Chens skickliga politik att inte utmana Beijing har uppenbarligen fått de kinesiska ledarna att skjuta upp varje beslut om en ny eller reformerad Taiwanpolitik till efter 16:e partikongressen. Däremot har Beijing visat stort intresse för att under tiden utveckla sina relationer till både taiwanesiska affärsmän och den nya taiwanesiska oppositionen – Chiang Kai-sheks gamla regeringsparti.
Taiwan klarade Asienkrisen i slutat av 1990-talet bättre än sina grannar, t ex Sydkorea. Den nya administrationen i Taipei möter nya problem på grund av den ekonomiska recession som drabbat Taiwan som en följd av minskad export till främst USA och Japan och av den internationella nedgången inom IT-sektorn. Den inrikespolitiska splittringen med DPP i regeringsställning medan det gamla regeringspartiet fortfarande hade majoritet i parlamentet låste alla försök att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka den ekonomiska utvecklingen. DPP:s framgångar i december 2001, då partiet blev klart största parti, har lett till klarare förhållanden i parlamentet och bättre förutsättningar för ett bredare parlamentariskt samarbete.
All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och entydigt. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid med folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans mening. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen.
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i Taipei. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i Taipei bör förstärkas. Representationen visade sig vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999.
Det är i detta sammanhang upprörande att svenska myndigheter vägrar att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning, samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana i detta fall inte kan ha tillkommit utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från demokratiska stater får aldrig vägras inresa i Sverige av politiska etikettsskäl.
Liberala internationalen tilldelade år 2001 Taiwans president Chen Shui-bien sitt frihetspris. För första gången har priset gått till en frihetskämpe som visserligen hade rätt att lämna sitt land för att ta emot priset, men som inte fick resa in i det land – Danmark – där priset skulle ha utdelats. Till slut kunde Chens maka – förlamad sedan ett politiskt attentat under Chiang Kai-shek-systemets sista år – i rullstol hämta priset åt sin make vid en ceremoni i Europaparlamentet i Strasbourg. Att även Sverige tillämpar denna skammens politik visade sig när Folkpartiets ledare Lars Leijonborg ville inbjuda Chen Shui-bian som huvudtalare vid folkpartiets 100-årsjubileum våren 2002. Detta är en skamfläck för EU!
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina i förhållande till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknade motstycke internationellt liksom hotelserna inför presidentvalet i mars 2000. Omvärldens beslut i samband med att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande av att vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina.
När omvärlden 1971 genom generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot med såväl Tyskland som Korea att någon entydig enstatsdoktrin inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokratisk legitimitet.
Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om ”asiatiska värden” när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 liksom parlaments- och borgmästarvalen i december 1998 och parlamentsvalen i december 2001 var alla mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer 1998 segrade utmanaren på samma sätt som i presidentvalet i mars 2000. I Taiwans direktvalda parlament är 20 % av de valda kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska parlament. I detta avseendet borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former.
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att dess företrädare därför inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning med demokratisk styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap.
Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens institutioner. Även försök att ge Taiwan plats i världshälsoorganet WHO har stoppats, trots att detta FN-organ inte bara har självständiga stater i sin skara. I WHO är det tydligen viktigare att brännmärka sionism som rasism än att låta ett lysande exempel på demokratins livskraft få lämna sitt bidrag i kampen för internationell hälsa. Enda hindret är Pekings veto. Det bör vi inte medverka till att dölja.
Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Även inför generalförsamlingens öppnande hösten 2002 väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |