Det är främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdomen kan minskas. Därför måste de rika länderna ta bort sina handelshinder och låta utvecklingsländerna delta i globaliseringen utifrån sina egna förutsättningar. De rika länderna måste även genomföra ytterligare avskrivningar av de fattigare ländernas skulder. Men rättvis och rättighetsbaserad utveckling kräver också att demokrati och mänskliga rättigheter sprids, fördjupas och respekteras. Det svenska internationella biståndet måste också inriktas på stöd till handelstekniskt samarbete med och miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.
Humanitärt stöd och bistånd för att förebygga konflikter och spridningen av sjukdomar och epidemier, exempelvis hiv/aids, är ytterligare två viktiga prioriteringar. FN:s flyktingkommission (UNHCR) lider av en ekonomisk kris p.g.a. omfattande besparingar. Vi uppmanar regeringen att ta initiativ till en internationell stödinsats för UNHCR:s fortsatta existens.
Bistånd riktat till kvinnor och barn är av central betydelse. Dels eftersom dessa drabbas hårdast av fattigdom, krig och sjukdomar, dels eftersom kvinnors och ungdomars direkta deltagande och inflytande stärker folkstyret. Otaliga exempel påvisar att bistånd riktat till kvinnor ger effektivare samhällsekonomiska resultat.
Fattigdomen går att utrota. Tekniken och resurserna finns. Det är den politiska viljan som saknas. Därför krävs mer av internationella insatser. Vi kristdemokrater anser att Sverige via statsbudgeten skall ge 1% av BNI i internationellt bistånd. Med regeringens biståndspolitik går det för långsamt att nå enprocentsmålet. Det är oerhört viktigt att svenskt bistånd är effektivt och verkligen når fram till de behövande. Vi anser att oberoende utvärderingar av svenskt bistånd behövs. Avslutningsvis måste vi alla minnas att biståndets slutmål är att det inte längre skall behövas.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Inledning 6
2 Biståndspolitiska mål och principer 7
2.1 Ett konstruktivt och hänsynstagande bistånd 7
2.2 Krav på ett effektivt svenskt bistånd 8
2.3 Ett effektivare FN 8
2.4 Positiva verkningsmedel 9
2.5 Bistånd riktat till kvinnor 9
2.6 Slutmålet är att inte behövas 9
3 Mänskliga rättigheter och utveckling 10
4 Demokrati och utveckling 11
5 En mångfacetterad fattigdomsbekämpning 12
5.1 Ekonomisk utveckling är grunden 12
5.2 Teknologi, energi och utveckling 14
5.3 IT och utveckling 15
5.4 Skuldavskrivningar 16
5.5 Social utveckling; utbildning, hälsa och svält 16
5.6 Hälsa och utveckling 17
5.7 Miljö och utveckling 18
5.8 Konfliktförebyggande, säkerhet och utveckling 19
6 Humanitärt bistånd 20
7 Samarbete med enskilda organisationer 21
8 Människor med funktionshinder 22
9 Biståndsnivån 22
10 Ekonomiska ramar 23
10.1 Anslagsbelopp och utgiftsutveckling 23
10.2 Anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det övergripande målet för det internationella biståndet måste inkludera även främjandet av mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande insatser måste inkluderas i de övergripande biståndspolitiska målen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på tydligare instrument för styrning, genomförande och samordning av det internationella biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av oberoende utvärderingar av det svenska biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på att biståndsinsatser i första hand kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja det civila samhället i de fall som samarbetslandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim, eller då risken är stor att insatsmedel försvinner på grund av korruption.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen, inom EU-kretsen eller tillsammans med de nordiska regeringarna, snarast initierar en omfattande översyn av hela FN-arbetet generellt och dess biståndsverksamhet i synnerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det rättighetsbaserade biståndet i ökad grad bör bygga på positiva och stödjande åtgärder och inte enbart konditionalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på att svenskt bistånd till Kuba skall kanaliseras via frivilligorganisationer till grupper som arbetar för ett demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, en översyn av nationell lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt allianser för support och handling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratifrämjande åtgärder skall utgöra en större del av svenskt bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det partinära biståndet skall samordnas med det övriga demokratibiståndet samt att de partinära organisationerna får delta i strategiarbetet för svenskt demokratibistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna svenskt demokratibistånd med internationella aktörer och nationella stiftelser som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av insatser och aktiviteter som bidrar till näringslivsutveckling och tillväxt i de allra fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta fram strategier och handlingsplaner för att undvika en fortsatt s.k. brain drain i de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat samarbete mellan Sida och svenskt näringsliv i såväl strategiarbetet som genomförandet av insatser för att effektivisera utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ökat utrymme för finansiell riskdelning med svenskt näringsliv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar hos multilaterala biståndsgivare för en bättre energiförsörjning, ett ökat användande av förnybara energikällor och ökad tillgång till elektricitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta den moderna informations- och kommunikationstekniken integreras i utvecklingsstrategier och utvecklingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga ut Internetinfrastrukturen vid universitet och akademiska institut i utvecklingsländer, liksom möjliggöra distansutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka satsningarna i det internationella samfundet för skuldavskrivningar för de allra fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser för att öka kunskap och kännedom om FN:s förklaringar och deklarationer om mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera samarbetet mellan regeringar, internationella organisationer och näringslivet för att öka hälsoforskningssamarbete om de fattigas sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade insatser för att bekämpa malaria och tuberkulos.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet i högre utsträckning bör inriktas på en miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det krävs konkreta mål för att minska andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och goda sanitära faciliteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att i utvecklingssamarbetet stödja fredsavtal och fredsuppbyggande processer i syfte att hindra nya konflikter och främja utveckling och tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat samråd i strategiarbetet med de enskilda organisationerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i ökad grad integrera handikappfrågor i utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snabbare återgå till 1 % av BNI i internationellt bistånd.
Riksdagen beslutar om underindelningen av anslag 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell 4).
Riksdagen anvisar med följande ändring i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställning:
|
Anslag utg.omr. 7 |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
15 886 126 |
+ 500 000 |
|
|
Totalt för utgiftsområdet |
17 140 303 |
+ 500 000 |
Utvecklingen i världen går framåt. Enligt UNDP:s årliga rapport lever människor i genomsnitt ett längre och hälsosammare liv. Den förväntade livslängden är högre och barnadödligheten har minskat. Antalet undernärda människor har minskat stadigt sedan 1975. Utbildningsnivån har förbättrats och allt fler människor är skriv- och läskunniga. Genomsnittsinkomsten i utvecklingsländer har fördubblats under de senaste tio åren. Skillnader i jämlikhet mellan män och kvinnor minskar. Fler länder inför och utvecklar demokratiska samhällssystem. Samtidigt varierar utvecklingen stort mellan olika regioner och folkgrupper. Klyftorna växer mellan de rikaste och de fattigaste, både mellan och inom länder. Tillgången till nya teknologier och globaliseringen skapar enormt välstånd för vissa, medan de som hamnar utanför lever kvar i misär. Var tredje sekund dör en människa av svält någonstans i välden. Av de cirka 4,6 miljarderna människor i utvecklingsländer är fortfarande fler än 850 miljoner icke skriv- och läskunniga. Cirka en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Minst 1,2 miljarder människor lever på mindre än 10 kronor om dagen. Runt 2,8 miljarder människor lever på mindre än 20 kronor om dagen. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet. 130 miljoner barn, merparten av dem flickor, går inte i skolan. Dessutom finns det nya utmaningar och hot som spridningen av hiv/aids, den ökande internationella kriminaliteten samt krig och konflikter som leder till att mer än 20 miljoner människor i världen nu befinner sig på flykt. I skuggan av detta faktum är det helt oacceptabelt att FN:s flyktingkommission (UNHCR) tvingats till så pass omfattande besparingar att organisationen idag befinner sig i en ekonomisk kris. Detta problem måste lösas. Kristdemokraterna uppmanar i en särskild motion regeringen att ta initiativ till en global räddningsinsats för att lösa UNHCR:s ekonomiska problem.
Ett väl fungerande och effektivt utvecklingssamarbete kräver en helhetssyn på ekonomi, handel, bistånd och miljö. Det internationella biståndet är en komponent i en sammanhållen global utrikespolitik till stöd för de fattiga ländernas utveckling. För oss kristdemokrater är det helt oacceptabelt att nästan två miljarder människor tvingas leva sina liv i yttersta fattigdom och misär. I en värld full av kunskap, med avancerad teknologi och goda resursutvinningssystem, finns det inget försvar för att fattigdomen inte utrotas. Vi kan göra det om den politiska viljan finns. Därför är biståndspolitiken och solidariteten med världens fattigaste och mest utsatta ett av våra huvudområden. Men mycket av tänkandet kring utveckling och bistånd måste förändras för att vi skall kunna nå målet. Det är framför allt genom att vara delaktiga i den globala ekonomin som fattiga länder kan utvecklas. Genom frihandel och öppna gränser skapas förutsättningar för utveckling. För att stödja utvecklingsländernas möjligheter att på ett rättvist sätt kunna delta i globaliseringen krävs det internationellt bistånd för att bygga upp fungerande institutioner, utveckla socialt och miljömässigt hållbara tillväxtmetoder, samt höja utbildningsnivån. Internationellt humanitärt bistånd behövs även vid katastrofer och konflikter för att hjälpa de allra mest utsatta människorna då deras nationella organ ej räcker till.
Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Oberoende av faktorer som ras, kön, ålder, religion osv. har varje människa ett och samma värde. Eftersom människovärdet är universellt så kan det inte relativiseras av geografiska gränser. Därför har vi alla ett gemensamt ansvar för varandra. Det är allas ansvar och plikt att verka för att trygga människovärdet i alla delar av världen. Det är den insikten, den visionen, som engagerar hundratusentals människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar är solidariteten med utsatta människor en självklarhet.
Det övergripande målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete är att höja de fattigas levnadsnivå. Vi kristdemokrater anser dock att åtgärder för främjandet av mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling också måste vara en övergripande målsättning. Det är inte enbart det materiella välståndet som räknas utan även människors värdighet och möjlighet att leva i frihet. Dessutom är mänskliga rättigheter ett mål i sig, som både främjar och går hand i hand med en positiv samhällsutveckling. Nationella demokratiska institutioner gynnar även fattigdomsbekämpningen. Därför är mänskliga rättigheter en ofrånkomlig del av biståndet.
Det fattigdomsbekämpande arbetet i svenskt bistånd har allt för ofta fokuserat på att enbart fördela resurser mellan rika och fattiga. Men biståndet måste även bidra till att skapa förutsättningar som främjar långsiktig tillväxt för de allra fattigaste. Ekonomisk tillväxt riskerar att öka belastningen på miljön. Det internationella biståndet måste därför i högre utsträckning inriktas på att främja en ekologiskt hållbar utveckling. Alltför ofta överför det internationella biståndet industriländernas utvecklingsmetoder, som globalt sett är ohållbara i längden, till de fattiga länderna. Lika viktigt är det att främja de sociala aspekterna och frågor om mänskliga rättigheter i samhällsutvecklingen.
En ytterligare viktig aspekt i dagens internationella bistånd är att förstå kopplingen mellan ekonomisk och social utveckling och väpnade kriser och konflikter. Ekonomiska och sociala klyftor är en av huvudorsakerna till att krig bryter ut. Biståndet kan därför spela en avgörande roll i både konfliktförebyggande syfte och fredsuppbyggande perioder. Om inte institutioner snabbt byggs upp och en försoningsprocess snabbt inleds är det risk att nya oroligheter bryter ut. Det framtida biståndet måste vara än mer inriktat på säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande åtgärder.
Det är viktigt att det finns en sammanhållen global politik till stöd för de fattigaste ländernas utveckling. Alltför ofta tar vi i industriländerna, genom protektionistisk handelspolitik, med ena handen samtidigt som vi ger internationellt bistånd med den andra. Detta håller inte i längden. Det behövs en betydligt bättre samordning mellan olika nationella och internationella biståndsgivare, liksom med icke-statliga organisationer och näringslivets företrädare. Om inte det totala biståndet bättre samordnas riskeras både dubbelarbete och att utvecklingsländerna får ett ostrukturerat bistånd.
Det svenska biståndet till utvecklingsländer har åstadkommit mycket gott under åren. Vi kristdemokrater konstaterar dock liksom många andra att svenskt bistånd och svensk biståndspolitik även dras med negativa sidor. Brist på effektivitet, vissa fall av skapat biståndsberoende hos mottagarländer, bistånd som gått till mindre lämpliga projekt och/eller hamnat i korrupta händer är några uppenbara exempel. Sammantaget har detta lett till ett skadat och delvis minskat förtroende för svenskt utvecklingssamarbete. Vi kristdemokrater tror på vikten av att våga ställa krav när det gäller bistånd. Både på Sveriges regering och biståndshanterande myndigheter, men också på mottagarländer och samarbetsorganisationer. Vi kräver först och främst att det svenska internationella biståndet effektiviseras i linje med den uppsatta viljeinriktningen på utvecklingssamarbetet. Vi kräver också tydligare instrument för styrning, genomförande och samordning av det internationella biståndet. I de fall som samarbetslandet styrs av en demokratiskt tveksam regim, eller då risken är stor att insatsmedel försvinner p.g.a. korruption, kräver vi att svenska biståndsinsatser i första hand kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer för att stödja det civila samhället.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen beklagat att det oberoende Sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som instiftades av den borgerliga fyrpartiregeringen, lagts ner. Detta har fått till följd att Sida nu återigen utvärderar denna del av sin egen verksamhet. Sidas internrevision visar enligt årets budgetproposition på flera felaktigheter i den egna verksamheten. Desto större anledning att utföra extern revision. En extern oberoende analys och utvärdering av svenskt bistånd är viktig för att säkerställa att biståndsresurserna används så effektivt och korrekt som möjligt och lever upp till högt ställda kvalitetskrav, samt att revisionen verkligen påverkar framtida verksamhet. Detta ställer krav på oberoende utvärderingar på olika nivåer för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas behov av analyser. Ett särskilt viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas upphandling av konsulter.
Vi kräver också att regeringen, inom EU-kretsen eller tillsammans med de nordiska regeringarna, snarast initierar en omfattande översyn av hela FN-arbetet generellt, och dess biståndsverksamhet i synnerhet. De klart viktigaste frågorna att ta upp är styrelsearbetet i de olika FN-organen, rekryteringsprinciperna, organisationskulturen i stort, de olika FN-organens förhållande sinsemellan samt hur olika aktörer såsom den privata sektorn, forskningsväsendet med flera skall kunna få ett större formellt inflytande över FN-organisationernas arbete.
Även om vi betonar vikten av att våga ställa krav, måste kraven ställas i proportion till den berörda partens förmåga att leva upp till dem. Därför anser vi att rättighetsbaserat bistånd inte skall bygga enbart på konditionalitet, dvs. krav för hur och när bistånd ges, utan också ges en positiv och stödjande inriktning så att kraven kan uppnås. Det behövs en allmän attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med de mänskliga rättigheterna och utveckling. Alltför ofta har det handlat om att peka ut syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis viktigt att protestera mot grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, men för att främja utvecklingen behövs det en lika stor dos av positiva verkningsmedel som av krav.
Kristdemokraterna kräver att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Deras direkta deltagande och inflytande skapar ett djupare, bredare och stabilare folkstyre. Bistånd riktat till kvinnor gagnar i allmänhet även barn och effekten är därför tvåfaldig. Det finns ett flertal exempel på att kvinnor bidrar direkt till effektivare utveckling på flera olika plan. Enligt Världsbanken är exempelvis finansiering av utbildning för flickor och unga kvinnor den mest kostnadseffektiva investering som finns i biståndssammanhang. Genom bistånd riktat till kvinnor, snarare än till män, ökar chanserna kraftigt för att biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar familjens barn och hushåll. Projekt för att förbättra tillgången till hushållsvatten är mer framgångsrika om kvinnor är involverade i planering och genomförande. Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män. Kvinnor i utvecklingsländerna måste också få ökat självbestämmande. Exempelvis rätten till sin egen kropp och sexualitet och rätten att utbilda sig. Vi kristdemokrater anser att jämställdhetsfrågor är avgörande för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
Vi kristdemokrater vill också påminna om det kanske mest uppenbara i biståndspolitiken: det slutliga målet med internationellt bistånd är att det en dag inte längre skall behövas. Då utsatta mål har uppnåtts eller en hållbar utveckling har garanterats, antingen i enskilda samarbetsländer eller inom olika regioner, bör biståndet gradvis avvecklas. Tyvärr är det svårt att inom överskådlig framtid se några möjligheter att avveckla biståndet till vissa hårt drabbade regioner och länder. Dessutom kommer en viss reserv och beredskap för internationellt humanitärt- och katastrofbistånd troligtvis alltid behövas.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel. Relationen mellan mänskliga rättigheter och utveckling är en allians som ger både styrka och energi. Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för att kunna åtnjuta fulla mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är normalt sett en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är därför en absolut nödvändighet för utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av mänskliga rättigheter, samt att specifika MR-projekt prioriteras. På så sätt främjas människovärdet och möjligheterna att höja levnadsnivån för de fattigaste.
För mer än 50 år sedan antogs FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna. Idag besitter världen medvetenheten, resurserna och kapaciteten att nå detta mål fullt ut. Det är den politiska viljan som saknas. Vi kristdemokrater anser att det behövs nya och djärva metoder för att allas rätt till lika värde skall erkännas. Det handlar om att utnyttja och tillvarata den nya informations- och kommunikationstekniken, nya globala aktörer och nya internationella spelregler. Alla mänskliga rättigheter för alla människor måste vara målet för 2000-talet.
Vår regering talar vackert om hur mänskliga rättigheter och demokrati skall sättas i centrum av biståndspolitiken, men brister i det praktiska genomförandet. MR-biståndet har enligt Kristdemokraternas uppfattning för låg prioritet inom svenskt utvecklingssamarbete. Det behövs mer av rättighetsbaserat bistånd. Normbildningen behöver främjas i utvecklingsländer där hela samhället, inkluderande politiker, företagsledare, journalister, lärare, föräldrar m.m., ansvarar för att främja mänskliga rättigheter. Det behövs ofta mer skydd för minoriteter, bättre maktfördelning, öppenhet och politisk ansvarsskyldighet. Det räcker inte med att hålla någorlunda demokratiska val. Allt för ofta har minoritetens diktatur ersätts av majoritetens tyranni. Minoriteters rättigheter, ett civilt samhälle, fria medier och ett öppet beslutsfattande är alla viktiga områden att stödja för att uppnå en fullständig demokrati. Här behövs mer riktade biståndsinsatser. Det handlar inte om att i imperialistisk anda överföra västerländska värderingar på bekostnad av utvecklingsländers traditioner och kultur, utan om att stödja inhemska MR-organisationer som arbetar för främjandet av fastslagna universella mänskliga rättigheter liksom att stödja regeringar med att uppfylla de konventioner de har ratificerat och rättigheter som de lovat att uppfylla för sina medborgare. Återigen; vi menar att MR-biståndet bör prioriteras än mer i det svenska biståndet och anser därför att det under anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete bör upprättas en ny delpost som heter Mänskliga rättigheter och demokrati. Vi anslår 200 miljoner till denna post utöver det som regeringen nu satsar i demokrati och MR-projekt.
De fattigaste länderna måste genomföra demokratiska reformer. De måste leva upp till sina löften till sina medborgare och till de rika länderna. Att fördjupa demokratin är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att fördela resurser inom samhället.
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Dessutom är en god demokratisk samhällsordning ett mål i sig eftersom det främjar människors frihet och oberoende. Därför är det en absolut nödvändighet att en del av biståndet ges som ett direkt riktat demokratistöd för att utveckla och stärka demokratin hos partnerländerna. Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokratiska åtgärder måste bekämpas med ökad kraft. En större del av svenskt bistånd bör gå till direkt demokratifrämjande projekt och vi anslår som tidigare nämnts 200 miljoner till en ny delpost – Mänskliga rättigheter och demokrati.
Ett effektivt sätt att bidra till ett demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också till motsvarande organisationer i mottagarländerna. Därigenom stärks det civila samhället. De enskilda organisationerna med sina ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader. Dessutom har de en närmare kontakt med medborgarna och kan göra dem mer delaktiga i samhällsdebatten och utvecklingen. Det är speciellt viktigt att stödja det civila samhället på lokal nivå, för att förhindra en maktkoncentration till storstadsregioner.
I uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle behövs demokratiska beslutsfattare och demokratiska politiska partier. De svenska riksdagspartierna har under en försöksperiod haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i utvecklingsländer i avsikt att främja och stärka demokratin. Vi kristdemokrater välkomnar att den tidigare försöksverksamheten med det s.k. partinära biståndet nu permanentats. Att bygga en demokrati med ett flerpartisystem kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella och stabila demokratier. Det är även viktigt att det partinära biståndet samordnas med det övriga demokratibiståndet, för att gemensamt och samlat stödja demokratiutvecklingen i partner- och samarbetsländerna. De partinära organisationerna kan med fördel engageras och inbjudas i strategiarbetet av svenskt demokratibistånd. Det är även viktigt att samordna detta arbete med andra internationella aktörer, exempelvis multilaterala organisationer som OSSE eller FN-organ, liksom nationella stiftelser, demokratiinstitut och andra organisationer som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Kuba är en av de få kvarvarande kommunistiska diktaturerna i världen. Amnesty International rapporterar varje år den kubanska regimens konsekventa kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Förtrycket är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Sverige ger bistånd till Kubas statliga organ för att bl.a. påskynda ekonomiska och politiska reformer. Vi kräver att biståndet istället skall kanaliseras via frivilliga organisationer till oppositionella kubaner som arbetar för ett pluralistiskt och demokratisk Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
En viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av fyrpartiregeringen 1994. IDEA har för närvarande 18 länder och fem internationella enskilda organisationer som medlemmar. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att medvetandegöra och öka förståelsen för implementering av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser, samt genom att främja öppna och rättvisa val. Under senare tid har en hel del kritik riktats mot IDEA för ineffektivitet och maktmissbruk. Vi anser att idén bakom IDEA är bra, men vi ställer samma grundläggande krav på IDEA som vi ställer på Sida: inget bistånd kan motiveras om det används fel.
Fattigdom har traditionellt sett definierats som bristen på materiella resurser. Vi kristdemokrater anser att fattigdom är ett mångfacetterat begrepp. Det handlar om den ekonomiska situationen, liksom om tillgången till sociala förmåner, hälsovård, utbildning, säkerhet och rättigheter. Ytterst handlar det om möjligheten att få leva ett människovärdigt liv.
Fattigdom är ett av de största hindren för social rättvisa och ekonomisk utveckling. Fattigdom och stora ekonomiska klyftor leder ofta till konflikter och krig. Fattiga länder har mindre kapacitet och möjligheter att implementera ekologiskt hållbara utvecklingsmetoder. Om vi inte ökar våra ansträngningar så kommer fattigdomen och klyftorna i världen öka än mer. Befolkningstillväxten sker snabbt och framför allt i de fattigaste länderna. Målet som sattes upp vid FN:s millennieförsamling är att halvera antalet fattiga innan år 2015. Enligt UNDP:s årsrapport går utvecklingen framåt, men målet kommer inte att nås om inte något drastiskt görs för att påskynda utvecklingen.
En förutsättning för att minska fattigdomen är att uppnå en bred ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer. Insatser måste göras för att skapa näringslivsutveckling och tillväxt. Resurser måste skapas i och av samarbetsländerna själva genom en framsynt ekonomisk politik som leder till en utveckling av framför allt det lokala näringslivet. Företagandets utveckling och samhällsutvecklingen är intimt sammankopplade.
Vi bör stödja en stabil, öppen och icke-diskriminerande handels- och investeringspolitik i EU och i samarbetsländerna. Frihandeln spelar en central roll för en positiv ekonomisk utveckling och problemet idag är att det finns för lite, snarare än för mycket, frihandel. Det krävs starkare insatser för att öka utvecklingsländernas tillträde till både de globala och regionala marknaderna och för att stödja de lokala och inhemska företagens möjligheter att konkurrera. I vissa fall kan det behövas övergångsperioder för att inte helt slå ut inhemsk produktion. Utländska direktinvesteringar är en central faktor i den internationella ekonomin som komplement till handeln och för näringslivsutvecklingen i utvecklingsländerna. Från såväl ett utvecklings- som ett investerarperspektiv är tydliga nationella regler och regler för utländska investeringar viktigt.
Ett alltmer uppmärksammat problem i utvecklingsländerna är den s.k. brain drain som drabbar vissa fattiga länder. Det är ett stort problem att den bäst utbildade delen av befolkningen lämnar de fattiga länderna för att arbeta eller studera i rikare delar av världen. Internationellt utbyte är en utmärkt metod för att sprida kunskap och information, men det är viktigt att vinsterna av utbytet kommer alla till nytta. Det behövs inom utvecklingssamarbetet riktlinjer och program för att locka de utbildade medborgarna att stanna eller återvända hem till sina utvecklingsländer. Vi kristdemokrater tror att denna aspekt av svensk biståndspolitik skulle kunna förbättras genom att tillvarata kunskaper och kontakter som till Sverige invandrade människor besitter.
Det behövs ett bättre partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna för biståndsinsatser som syftar till att öka tillväxten och stärka näringslivet i samarbetsländerna. En förutsättning för detta är att samverkan i de planerade och förberedande faserna av olika projekt intensifieras, inte minst vid upprättandet av landstrategier. I många situationer kan ett samarbete mellan biståndet och näringslivet skapa en högre utväxling och större effektivitet och mottagarnytta. Inom Sida borde det kunna upprättas ett forum där svenska multinationella företag i samarbete med Sida och UD kan diskutera och arbeta fram konkreta handlingsplaner för hur svenska företag kan verka för mänskliga rättigheter i samband med investeringar i utvecklingsländer. Sverige bör lära sig av andra föregångare och pionjärländer som t.ex. Norge, Kanada och Holland.
En av många trånga sektorer för utveckling och tillväxt i utvecklingsländerna är bristen på finansiering. Dels har länderna själva brist på kapital för investeringar, dels har företagen ofta dåliga, eller obefintliga, möjligheter att ta långfristiga lån för investeringar. För stora offentliga projekt finns en stor vilja bland biståndsgivare och utvecklingsbanker att bidra med finansiering. De multilaterala och bilaterala finansierings- och biståndssystemen är anpassade efter denna typ av projekt. För mindre projekt är det svårare. Även om svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation till Sveriges totala export. Att avsätta medel för riskdelning med svenska företag är ett viktigt sätt att stödja privata sektorns utveckling i samarbetsländerna.
Näringslivet kan också spela en mycket viktig roll i återuppbyggnadsprocesser efter väpnade konflikter och krig. Ett ganska vanligt problem i konfliktdrabbade regioner är hur man skall kunna avväpna tidigare soldater, inte bara i konfliktens slutskede utan också i förlängningen. Näringslivets betydelse som tillhandahållare av arbetstillfällen för före detta soldater och liknande, som ett led i att avmilitarisera en region efter uppnådd fred, är ett område som måste uppmuntras mer.
Den teknologiska utvecklingen har spelat en avgörande roll för den industrialiserade världens tillväxt och välfärd. Frågan är nu om modern teknik, såsom t.ex. informations- och kommunikationstekniken, kan användas för att bekämpa världens fattigdom. Tendensen är idag att några utvecklingsländer är teknologiska frontlöpare medan de flesta andra halkar efter. När det gäller teknologi och forskning har speciellt de allra fattigaste länderna väldigt svårt att hävda sig. Dels saknas kapacitet att ta fram ny teknologi och kunskap som motsvarar dessa länders specifika behov och förutsättningar. Dels saknas det i många fall kapacitet att ta efter redan existerande teknologi.
Det finns idag ett stort och ökande behov av energi i utvecklingsländerna, vilket kommer att kräva enorma investeringar i infrastrukturen och tjänster för energiförsörjning. Tillgången till energi är ett viktigt instrument för utveckling och det behövs därför sunda och samordnade strategier för energiförsörjningen. Framför allt är det viktigt att investeringarna är ekologiskt hållbara och energieffektiva. Användandet av förnybara källor är en viktig utgångspunkt för den hållbara utvecklingen och minskade koldioxidutsläpp. Det är avgörande att energin görs tillgänglig för alla, även dem som bor på landsbygden. Däri ligger nyckeln till deltagande i den globala ekonomin och tillgång till nödvändig information. Det behövs stora investeringar från i-världen. Samarbete krävs mellan en rad olika aktörer, såväl från biståndsdonatorer och mottagare som mellan privata företag i både i-världen och utvecklingsländerna.
I UNDP:s årsrapport från 2001 lyfts biotekniken fram som ett sätt att bekämpa världens fattigdom. Den areal som tas i anspråk för odlingar av genmodifierade grödor har ökat från 2 miljoner hektar 1996 till 44 miljoner hektar år 2000. Men av dessa grödor kommer 98 % från endast tre länder, Argentina, Kanada och USA. I dag lider cirka 800 miljoner människor av undernäring världen över. Genmodifiering lyfts därför fram som en väg att kraftigt reducera antalet undernärda och medverka till utveckling av näringsberikade grödor, resistenta mot virus och mer tåliga mot torka. Kritik har däremot lyfts fram från olika inhemska och internationella frivilligorganisationer mot bruket av bioteknik i kampen mot fattigdom och svält. För det första råder inte brist på mat i världen totalt sett, det är fördelningen som är problemet. Sedan riskerar det traditionella jordbruket att konkurreras ut av de stora bioteknikföretagen, bl.a. till följd av monopolställning och patenträttigheter hos multinationella företag, vilket kan missgynna en bred och samlad utveckling för utvecklingsländerna. Sist men inte minst är de hälso- och miljömässiga konsekvenserna mycket osäkra av biotekniken. Vi vet ännu inte hur en ökad användning av biotekniken slår på det ekologiska systemet och försiktighetsprincipen bör därför råda inom detta område.
En viktig del av fattigdomsbekämpningen i globaliseringens tider är det ökade inslaget av direkt IT-bistånd. Vissa hävdar att fattigdomsbekämpning måste komma först och sedan bistånd till IT-utveckling. Vi kristdemokrater säger att båda delar behövs, och att IT utgör ett grundläggande medel för utvecklingsländer att delta i det globala samhället och skörda frukterna av ökat globalt välstånd. IT-revolutionen kan, om rätt utnyttjad, erbjuda mycket goda möjligheter i fattigdomsbekämpningen. Aktiviteter som distansutbildning med hjälp av IT och telemedicin samt över huvud taget tillgången till telefoni och Internet i fattiga byar kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social utveckling. Ett flertal pilotprojekt bekräftar detta.
Den digitala revolutionen har gett världen nya och bättre kommunikationssystem, men även helt nya produktions- och utvecklingsmöjligheter. Det finns enorma möjligheter förknippade med IT-utvecklingen, men också stora faror. Den största faran är att nya klyftor uppstår mellan de som har och de som inte har tillgång till Internet. Gapet växer fort både inom och mellan länder. Idag finns det flera hundra miljoner Internetanvändare runtom i världen och de blir fler i mycket snabb takt. Men ökningen återfinns främst i OECD-länderna och endast i mindre utsträckning i utvecklingsländer. Majoriteten av världens befolkning står därför fortfarande helt vid sidan av denna nya teknik.
Klyftan mellan de som har respektive inte har tillgång till den nya tekniken har många orsaker. Bristerna i infrastrukturerna är påtagliga, liksom kostnaderna för att vara uppkopplade. Det är här biståndet kommer in i bilden. Västvärlden har ett stort ansvar för att IT-revolutionen inte ska skapa nya och vidga gamla klyftor. Med undantag av några få stora internationella organisationer – UNDP och Världsbanken – har biståndsgivare varit förvånansvärt långsamma med att tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT och dess utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna anser därför att regeringen skall ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom EU-biståndet och FN-samarbetet, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de nuvarande utvecklingsprogrammen.
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör deras möjligheter att utvecklas. I framför allt de fattigaste länderna överskrider i många fall enbart räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export. Utlandsskulden för de fattigaste länderna är både i absoluta tal och som andel av BNP och export, avsevärt större idag än för 10 eller 20 år sedan. För att de värst skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. För att skriva av skulderna måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen.
Kristdemokraterna anser att skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Det som åstadkommits hittills på Världsbankens och Internationella valutafondens initiativ är inte tillräckligt. Löften om radikala avskrivningar har ännu inte infriats. Vi kräver att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen för skuldavskrivningar. Under de senaste åren har vi anslagit betydligt mer än regeringen inom detta område; för 1998 anslog vi 90 miljoner kronor mer, för 1999 530 miljoner kronor mer, för 2000 465 miljoner kronor mer, för 2001 350 miljoner kronor mer, för 2002 200 miljoner och för 2003 anslår vi 200 miljoner kronor mer för ytterligare skuldavskrivningar.
Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna, så är det inte tillräckligt. En integrering i den globala ekonomin för utvecklingsländerna måste åtföljas av en effektiv socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och mat åt alla. Framgångarna inom det sociala området beror till stor del på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner. För att skapa förutsättningar för social utveckling, trygghet och för att förbättra levnadsvillkoren, krävs det ett ökat internationellt bistånd till utvecklingsländerna.
Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn omfattar främst hälsoreformer, sexuell och reproduktiv hälsa samt folkhälsofrågor. Sjukvårdsreformer behövs i många utvecklingsländer med målsättningen att åstadkomma hälsovård för alla samt att förbättra folkhälsan för speciellt utsatta grupper. Enligt Kristdemokraterna behövs det en ökad fokusering på läkemedelsfrågor. Den svenska regeringen kan tillsammans med svenska läkemedelsföretag inleda banbrytande projekt för att öka investeringarna i u-länderna och förbättra kapaciteten hos inhemska läkemedelsföretag. Hiv/aidsrelaterade sjukdomar är speciellt viktiga att bekämpa, liksom malaria, tuberkulos och smittkoppor. Det är alldeles nödvändigt att se sambanden mellan hälsa, utveckling och minskad fattigdom. De sjukdomar som sprids i exempelvis Afrika utgör ett stort hinder för de afrikanska ländernas möjligheter att utvecklas. Kristdemokraternas syn på Afrika utvecklas i särskild motion.
För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd. Detta bistånd innehåller stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser samt skolbyggnadsprogram. Vi vill slå fast alla barns rätt att gå i en skola och få utbildning av god kvalitet. Det måste också finnas lika möjligheter för flickor och pojkar, liksom för funktionshindrade barn, att gå i skolan. Då allt fler barn och ungdomar får möjlighet att gå i skola, finns det en risk att de vuxna hamnar efter. Därför måste satsningar på vuxenutbildningen ökas, för att främja en jämn och höjd utbildningsnivå i hela samhället. För oss är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och kulturella värden främjas. Därför bör utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap inkluderas. Alla barn och ungdomar bör på ett tidigt stadium diskutera etiska frågor och få möjlighet att lära sig om demokrati samt mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Vi har i dag kommit ganska långt i ansträngningarna att försörja världens befolkning. Aldrig förr har jorden kunnat föda så många människor. Fem miljarder människor har mat för dagen, men cirka en miljard svälter. Tusentals dör varje dag av svält och undernäring. Majoriteten av dessa är barn under fem år. Årligen dör omkring sju miljoner barn under fem år av hunger. Det tycks som om vi, även här i Sverige, har glömt bort att nästan var femte människa på jorden inte får äta sig mätt. Vi vill lyfta frågan om hur världssvälten skall utplånas och anser att regeringen liksom FAO bör driva temat ”Ett millennium utan hunger”.
Över 700 miljoner människor lever i högt skuldsatta fattiga länder, där en kombination av extrem fattigdom och svåra finansiella problem skapar ett speciellt svårt lidande. Den rika världen blundar ofta för dessa länders enorma problem. De svåra förhållandena i dessa länder ökar dramatiskt och beräknas mer än fördubblas till omkring 1,5 miljarder människor år 2030, trots att den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den rika världen. Mycket oroande är att den globala hälsoforskningen i allt större utsträckning inriktas på problemen i de rika länderna. Det internationella systemet misslyckas ofta med att möta de vetenskapliga och teknologiska behoven bland världens fattigaste, och avsätter relativt lite pengar för forskning till deras gagn. De fattigaste länderna har inte råd med dyra mediciner och läkemedelsföretagen tenderar att inrikta sin forskning på att hitta botemedel för de rikas sjukdomar.
Malaria dödar cirka 2,5 miljoner människor varje år, framför allt i de fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara. De senaste framstegen i biotekniken visar att det finns stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Det borde därmed finnas en stor vilja att investera i sådan forskning, men det gör det inte. Många läkemedelsföretag anser inte att det finns någon marknad för vaccinet eller några pengar att tjäna på ett sådant vaccin. Ett än värre problem än malaria är aids där två tredjedelar av världens 33 miljoner hivsmittade bor i de fattigaste länderna. Rika länder kan i viss mån kontrollera epidemin genom informationsinsatser och genom bromsmediciner. Sådana mediciner är alldeles för dyra för de fattiga. Vaccinforskningen inom detta område koncentreras helt på de specifika problemen i USA och Europa, och inte på de tropiska förhållandena i Afrika. Liknande problem gäller för en tredje folkepidemi, nämligen tuberkulos, som dödar mer än 2 miljoner människor varje år.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle kunna räddas om hälsoforskningen även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar. Internationella organisationer som WHO och FAO får inte tillräckligt med bidrag för att de själva ska kunna bedriva forskningen. Tiden är nu kommen att utarbeta en strategi för samarbete mellan den rika och den fattiga världen vad gäller hälsoforskningen. Sverige och andra biståndsgivarländer måste tillsammans med de internationella organisationerna garantera att det finns marknader för vaccin mot t.ex. malaria, tuberkulos och aids. De rika länderna kan vara de stora beställarna av vaccinen från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på så sätt räddas i framtiden. Kristdemokraterna anser att samarbetet mellan regeringar, internationella organisationer och läkemedelsindustrin måste intensifieras för att öka forskningen och produktionen av vaccin mot de fattigas sjukdomar.
Men det räcker inte med att få fram nya och bättre mediciner. Det krävs även en infrastruktur för att mediciner skall nå fram och komma de behövande till hjälp. Distributionskanaler i utvecklingsländer måste förbättras såväl i städer som på landsbygden. Ett led i denna strävan är att effektivisera primärvården. Det krävs ibland ytterst små insatser för att rädda liv, men idag dör framför allt många barn p.g.a. avsaknad av den allra enklaste vård och medicin. Vi anser att större satsningar måste göras för att förbättra hälsovårdens infrastruktur i de allra fattigaste länderna.
Globaliseringen integrerar inte bara handeln, utan även konsumtion och konsumentmarknader. Att ökad internationell handel och investeringar hjälper till att få hjulen i rullning i fattiga länder är positivt. Problemet är att de livsstilar som nu sprids från den rika världen inte är långsiktigt hållbara. Redan Riokonferensen 1991 slog fast att västvärldens konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för miljö och klimat.
Svaret på dilemmat tillväxt kontra hållbarhet är givetvis inte att förneka utvecklingsländerna deras självklara rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Men deras tillväxt måste ske genom ett mycket intelligentare sätt att använda energi och material. Om länder som Kina och Indien baserar sin fortsatta industri på kolkraft kommer miljökonsekvenserna lokalt, regionalt men också globalt att bli katastrofala. Det finns idag långt effektivare teknik än den konventionella för att möta merparten av konsumenternas behov. Om man satsade på alternativ energiteknik – som till exempel solceller och vätgas – skulle mycket stora miljövinster göras. Satsningar på reningsteknik är av stor vikt. Det allt tätare samarbetet mellan olika länder skulle kunna öppna helt nya möjligheter att överföra både kunnande och sådan teknik till utvecklingsländerna som är ekologiskt hållbar. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för ett sådant samarbete samt att vi i vår egen region inte ger tillräcklig stimulans åt miljöanpassad teknik. Kristdemokraterna menar att biståndet bör ses över så att det i högre utsträckning inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad hållbar tillväxt i utvecklingsländerna.
Det råder ingen tvekan om att de största globala utmaningarna för framtiden ligger i miljöfrågorna. Det är allas vårt ansvar att åstadkomma en mer hållbar utveckling under 2000-talet. De internationella miljökonventionerna måste följas upp och implementeras i världens alla hörn, speciellt i västvärlden och industriländerna. Här ingår arbetet med att följa upp Agenda 21, FN:s klimatkonvention, konventionen om biologisk mångfald, konventionen mot ökenspridning och Montrealprotokollet som reglerar användningen av ett antal ozonförstörande gaser. Men det räcker inte enbart med att skriva under olika konventioner. Miljöarbetet kräver snabba och politiska beslut om förändringar. Klimatförändringar har under senare år lett till förödande naturkatastrofer som drabbar tusentals människor, framför allt i utvecklingsländer. Bristande tillgång till vatten är en allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det faktum att 1 miljard människor idag saknar tillgång till rent dricksvatten. Samtidigt saknar halva världsbefolkningen goda sanitära faciliteter. Detta orsakar ungefär 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. Vi kristdemokrater anser att Sverige inom EU och FN måste sätta upp mål för att öka andelen människor som har tillgång till rent vatten och goda sanitära faciliteter.
I kölvattnet efter FN:s miljökonferens i Rio 1992 var förhoppningarna stora på vad världstoppmötet i Johannesburg skulle kunna åstadkomma. Redan i Rio var enigheten stor om att i-ländernas produktions- och konsumtionsmönster inte är hållbara. Om alla människor i u-länderna skulle nå samma levnadsstandard som i-länderna skulle det behövas ytterligare fyra planeter jorden för att täcka resursbehoven. Lösningen på problemet är dels en effektivisering av i-ländernas egen energi- och resurshantering, dels att u-länderna får teknisk hjälp att hoppa över smutsiga utvecklingssteg. Det var i Johannesburg som ambitionerna från Rio skulle omsättas i konkret handling. Vissa framsteg gjordes vad gäller energi- och vattenfrågor, men vi kristdemokrater anser att de radikala, djärva greppen för att gå till botten med en rad svåra miljö- och utvecklingsproblem saknas. Nu har Sverige och EU en viktig uppgift med att fortsätta arbeta för att få till stånd konkreta mål och åtgärder för hållbar utveckling.
Internationellt utvecklingssamarbete kan utgöra en nyckel till en fredlig utveckling. Bistånd för att bekämpa miljöproblem och hiv/aidsspridningen, liksom för att lösa vattenfrågan och befolkningstillväxten, är starkt länkade till de säkerhetspolitiska aspekterna. Detta ger motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i försöken att förhindra kommande kriser och konflikter. Biståndets stöd till mänskliga rättigheter, demokrati och konfliktförebyggande verksamhet kan bidra till att stabilisera en trygg samhällsutveckling och därmed också bidra till fred och framtidstro.
Det konfliktförebyggande biståndet ges innan en konflikt har brutit ut, till riskzoner, samt till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden. I det internationella samfundet krävs det ett förbättrat varningssystem för att upptäcka potentiella konflikter, och länkat till det en förmåga att sätta in konfliktförebyggande insatser i tid. Det kan handla om att förhindra svältkatastrofer, miljöförstörelse eller vattenbrist som i förlängningen kan leda till konflikter. I det fredsuppbyggande arbetet behövs det ofta ett brett spektrum av olika biståndsinsatser. Erfarenheterna från bl.a. forna Jugoslavien visar på behov av humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt, demokratistöd, civila poliser, kommunalt stöd m.m. Kristdemokraterna anser det speciellt viktigt med bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. En viktig del av det konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa krigsförbrytare inför rätta. Med andra ord bör bistånd i högre utsträckning också riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård, domstolar och utbildning av det juridiska systemets personal.
För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett förstärkt bistånd riktas mot att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av handeldvapen m.m. De fredsbevarande insatserna bör mer integreras med den fredsuppbyggande verksamheten.
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första att kraftfullt stärka kapaciteten för att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade. När det gäller jordbävningar har vi i dag god kunskap om de viktigaste riskområdena. Effektiva förvarningssystem behöver därför upprättas i riskområden. För det andra behöver vi intensifiera forskningen kring naturkatastrofer och deras orsaker. Även om kunskapen numera är relativt bred kring både risker och geografi skulle beredskapen avsevärt kunna stärkas genom ökad forskning. Lika viktigt är fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser. För det tredje är det nödvändigt att kraftfullt verka för en bättre samordning av den internationella beredskapen för större katastrofer. Hur man än betraktar stora humanitära kriser finns det inget försvar för den bristfälliga beredskap och organisation som för närvarande karaktäriserar det internationella samfundet.
Dessutom bör regeringen anslå mer pengar till det humanitära biståndet. Det finns en mycket liten beredskap och reserv för nya katastrofer. Kristdemokraterna anser detta ytterst oroväckande och anslår 100 miljoner kronor mer än regeringen för det humanitära biståndet under anslagsposten A 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete.
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter. Såväl interna som externa flyktingar är de kanske mest utsatta människorna i vår värld. Därför måste FN:s flyktingkommissions ekonomiska kris lösas.
Kristdemokraterna anser det oerhört viktigt att i detta sammanhang finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till de behövande folken. Detta bistånd bör ges med utgångspunkt från OECD:s utvecklingskommitté DAC:s riktlinjer om biståndets roll i konfliktsituationer.
De enskilda organisationerna, ramorganisationerna, utgör enligt Kristdemokraterna en ytterst viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik position som måste utnyttjas på ett bättre sätt i det svenska utvecklingssamarbetet. Det rör såväl samråd kring landstrategier som möjligheterna att bygga upp starka civila samhällen. Dessutom är ramorganisationernas folkliga förankring stor och deras effektivitet känd, vilket gör att folk litar på att pengarna kommer fram.
Ramorganisationerna är bland dem som drabbats hårdast av tidigare års utgiftstak. Planerade och utlovade projekt har fått ställas in. Även om regeringen har ökat budgetramarna för de enskilda organisationerna, är det inga större reella höjningar då de disponibla medlen inte ökar. Detta beror bland annat på den överbudgetering som alltid görs inom biståndet och att ramorganisationerna har blivit bättre på att använda sina anslagna pengar. Vi anser det viktigt att än mer av Sveriges bilaterala bistånd kanaliseras via enskilda organisationer.
De enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och kompetens kan med fördel tas tillvara och användas i planeringen och genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på lokal nivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs på nationell nivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt är tydligare på lokalnivå. Vi anser att samråd med de enskilda organisationerna bör ske kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband med landstrategiarbetet, vilket skedde på fyrpartiregeringens tid.
Av de sex miljarder människor som idag lever på jorden har cirka 10 procent någon form av funktionsnedsättning. Två tredjedelar av dessa lever i fattiga länder.
Människor med funktionshinder är inte speciellt uppmärksammade i det svenska utvecklingssamarbetet. I teorin ska dessa frågor genomsyra utvecklingssamarbetet, i praktiken ser det annorlunda ut. De återfinns endast i ett fåtal isolerade projekt och har sällan inflytande i andra biståndsprojekt. Det finns vidare en brist på konkreta integrerade strategier vilket får till följd att en stor del av befolkningen lämnas utanför utvecklingen. Ofta nås inte dessa personer av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är även viktigt att lyfta fram människor med funktionshinder i konfliktdrabbade områden, liksom människor med psykiska funktionshinder eller utvecklingsstörning.
Funktionshinderfrågor är rättighetsfrågor. För att inkludera funktionshinderfrågor i svenskt utvecklingssamarbete krävs det konkreta åtgärder. Det krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor inom de organisationer som bedriver någon form av utvecklingssamarbete. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem. Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan funktionshinderorganisationer och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala samarbetet behöver även förbättras. Sverige bör arbeta för att funktionshinderfrågor inkluderas i det multilaterala samarbetet inom exempelvis FN, Världsbanken och EU.
Det behövs fler specifika biståndsprojekt om funktionshinder, liksom fler specifika komponenter om funktionshinder i initierade biståndsprojekt. Ett långsiktigt mål är en integrering av handikappaspekten i samtliga delar av projektcyklar och genomförande. Mot bakgrund av Sveriges nationella funktionshinderpolitik är det en logisk utveckling att svenskt utvecklingssamarbete i en framtid tydligt lyfter fram människor med funktionshinder som en prioriterad målgrupp, samt skapar verktyg för att tillförsäkra funktionshindrade människors delaktighet i samhället och utvecklingen.
FN uppmanar sina medlemsländer att avsätta minst 0,7 % av bruttonationalprodukten (BNP) till bistånd. Det är inte orimligt att hävda att ett stort antal länder kan klara sig med 99,3 % av sina totala inkomster. Statistiken visar emellertid att genomsnittet av i-länders bistånd 1997 enbart uppgick till 0,25 % av BNI. Dessutom har överföringen av resurser från i-länder till u-länder minskat under senare år. Sverige har under lång tid haft en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 beslutade en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt lands BNP (bruttonationalprodukt). Det är beklagligt att det nuvarande målet, 1 % av BNI (bruttonationalinkomsten), bara har uppnåtts två gånger sedan dess. Båda gångerna med icke-socialistiska regeringar och senast 1992 när Alf Svensson var biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %. Den nuvarande regeringens biståndspolitik innebar att utbetalningar för biståndet 1999 knappt översteg ”skammens gräns” på 0,7% av BNI. Riksdagens utrikesutskott har med skärpa påpekat att denna procentsats inte får underskridas.
Det har ofta diskuterats varför det finns ett utgiftsmål för biståndet, och varför det är just 1 % av BNI. Kristdemokraterna anser att biståndet i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av i-länderna. För att stödja biståndsviljan är det lämpligt att fastställa en biståndsprocentnivå som gäller såväl i låg- som högkonjunkturer. FN rekommenderar att 0,7% av BNI går till biståndsinsatser. Vi anser att Sverige bör ta ett större ansvar och att vi i statsbudgeten borde kunna avvara 1 % av Sveriges BNI. Dessutom är det viktigt att underlätta för frivilliga bidrag från den svenska befolkningen, vilket bland annat skulle kunna göras genom att införa avdragsrätt för gåvor och bistånd.
Den globala kampen mot fattigdomen via utvecklingssamarbete måste därför även i fortsättningen inta en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett föredöme för andra länder och därigenom ge förutsättningar för att resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar. I vårt budgetförslag föreslår vi därför att biståndsramen för de kommande två åren ska höjas med totalt 1,1 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag.
Nedan (tabell 1 och 2) redovisar vi vårt kostnadsförslag till anslag för hela utgiftsområde 7, år 2003. Våra anslag för biståndsförvaltning, Nordiska Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier, överensstämmer med regeringens förslag.
I anslaget Biståndsverksamhet är Kristdemokraternas ram 500 miljoner kronor högre än regeringens för år 2003. Vår ökningstakt av biståndsanslaget är också högre än regeringens då vi ökar med 600 miljoner kronor år 2004 och når 0,89 % av BNI år 2004 (se tabell 3). Ett tydligt steg på vägen i vår plan för att Sveriges internationella bistånd skall nå 1 % av BNI.
Tabell 1 anslagsbelopp utgiftsområde 7
|
Anslag utgiftsområde 7 år 2003 |
||
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
8:1 Biståndsverksamhet |
15 886 126 |
(+ 500 000) 16 386 126 |
|
8:2 Sida |
492 740 |
492 740 |
|
8:3 Nordiska Afrikainstitutet |
11 437 |
11 437 |
|
9:1 Samarbete Central- & Östeuropa |
749 000 |
749 000 |
|
1 000 |
1 000 |
|
|
Summa |
17 140 303 |
(+500 000) 17 640 303 |
Tabell 2 utgiftsutveckling för biståndsramen
|
Totalt för biståndsramen |
2003 |
2004 |
|
Regeringen |
18 946 |
21 356 |
|
Kristdemokraterna |
(+500) 19 446 |
(+600) 21 956 |
Tabell 3 utgiftsutveckling av biståndsramen i % av bni
|
Totalt för biståndsramen |
2003 |
2004 |
|
Regeringen |
0,81 % |
0,868 % |
|
Kristdemokraterna |
0,83 % |
0,89 % |
Kristdemokraterna anslår ökade medel för det bilaterala utvecklingssamarbetet. Till anslagsposten Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningar ingår, tillskjuter vi ytterligare 200 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med gott exempel och leda den internationella opinionen. Därutöver prioriteras Humanitärt bistånd genom ett extra anslag på 100 miljoner utöver regeringens budget. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår omvärld visat på betydelsen av förbättrade förberedelser av det humanitära biståndet. För att lyfta fram frågor om Mänskliga rättigheter och demokrati, föreslår vi att en ny delpost upprättas med samma namn. För detta anslår vi 200 miljoner utöver det som regeringen redan lägger på bistånd för mänskliga rättigheter och demokrati.
Tabell 4 anslagsposten 1.2 bilateralt utvecklingsarbete
|
Bilateralt utvecklingssamarbete 2003 (tusental kronor) |
||||
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|||
|
Afrika |
2 720 000 |
2 720 000 |
||
|
Asien |
1 670 000 |
1 670 000 |
||
|
Latinamerika |
810 000 |
810 000 |
||
|
Europa |
830 000 |
830 000 |
||
|
Mänskliga rättigheter och demokrati |
0 |
(+ 200 000) |
200 000 |
|
|
Globala utvecklingsprogram |
1 330 000 |
1 330 000 |
||
|
U-krediter |
500 000 |
500 000 |
||
|
Enskilda organisationer |
940 000 |
940 000 |
||
|
Humanitärt bistånd … |
1 100 000 |
(+ 100 000) |
1 200 000 |
|
|
Ekonomiska reformer |
720 000 |
(+ 200 000) |
920 000 |
|
|
Information |
60 000 |
60 000 |
||
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Göran Hägglund (kd) |