Alltsedan barnkonventionen antogs vid Barntoppmötet 1990 har en rad förbättringar för barnen i världen kommit till. Det finns dock ingen anledning att pusta ut. Samtidigt som alltfler barn går i skolan, vaccinationer mot barnsjukdomar ökar och kunskapen om barns rättigheter sprids har vissa regioner stått och stampat och situationen till och med förvärrats. Spädbarnsdödligheten som har halverats globalt, är fortfarande väldigt hög i Afrika. Hiv/aids har fått katastrofala följder för miljontals barn. Barn med särskilda behov fortsätter att diskrimineras och negligeras i Öst- och Centraleuropa, de forna Sovjetrepublikerna, utvecklingsländerna och även i Europa. Hundratusentals barnsoldater behöver omedelbar hjälp och den kommersiella sexuella exploateringen av barn finner nya vägar att fortsätta. Flickor diskrimineras och utsätts för övergrepp, ibland med föräldrarnas goda minne. Vuxenvärlden har all anledning att med oförminskad kraft verka för att stärka barnens rättigheter i alla länder.
Sammanfattning 40
Innehållsförteckning 41
Förslag till riksdagsbeslut 42
1 Barn i världen 42
2 Kommersiell sexuell exploatering av barn 43
2.1 Sverige 43
2.2 Övriga världen 43
3 Handel och barnarbete 44
4 Barn med funktionshinder 45
5 Barn på institutioner 45
6 Utbildning 46
7 Barn i skuggan av aids 46
8 Samhällets barn 47
9 Flickor 48
10 Barnsoldater 49
11 Barn och miljö 50
12 Vuxenvärldens ansvar 51
Riksdagen begär att regeringen aktivt driver på det internationella samfundet och genom frivilligorganisationer som ECPAT fortsätter arbetet mot sexturismen.
Riksdagen begär att regeringen skall verka för att EU och ILO verkar för att handel med barn i arbetskraftssyfte stoppas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att möta de särskilda behov som barn med funktionshinder har och så bidra till att deras rättigheter uppfylls.
Riksdagen begär att regeringen skall verka för att barn får växa upp i familjemiljöer så långt detta är möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statistik över flyktingbarn med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av insatser för att upprätta handlingsplaner för omhändertagande av barn drabbade av aids.
Riksdagen begär att regeringen i internationella sammanhang skall verka för att fysisk och psykisk hjälp ges till gatubarnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vi i Sverige inom vårt land och i övriga världen fortsätter att arbeta för att stärka flickornas ställning och motverka diskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU och FN skall arbeta mot kvinnlig könsstympning.
Riksdagen begär att regeringen inom det internationella samfundet skall agera för att konventionen om barns rättigheter efterföljs och att en nolltolerans för barnsoldater införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av hjälp till traumatiserade barnsoldater för att hjälpa dem tillbaka in i samhället.
Riksdagen begär att regeringen verkar för att ländernas rapportering till FN avseende barnkonventionen kompletteras med redovisning av miljön och barns utsatthet i detta avseende.
”FN-staterna har förrått barnen.” (Carol Bellamy, chefen för Unicef)
Förpliktelserna från 1990 års toppmöte om barnen har inte uppfyllts. Det konstateras i en rapport som Unicef presenterade i samband med Barntoppmötet i maj 2002. Ett av fyra barn i världen lever i absolut fattigdom, mer än 120 miljoner barn saknar möjlighet att gå i skolan, de flesta är flickor. Det har även gjorts framsteg på en rad områden. Barnadödligheten har minskat, både i spädbarnsstadiet och under uppväxten, en allt större del av världens barn går i skolan och fler barn i vissa länder skyddas genom vaccinationer mot sjukdomar som tidigare orsakat lidande och dödsfall. Det är dock viktigt att uppmärksamma att utvecklingen varit ojämn och att klyftan mellan barn i fattiga och rika länder har ökat.
Sexuell exploatering av barn är ett av de grövsta brotten mot det okränkbara människovärdet. Den fortsatt växande sexhandeln med barn och kvinnor, barnpornografin som genom nya tekniker finner nya vägar att spridas, ett tunnelseende vad gäller prostitutionens aktörer och rika turister på besök i utvecklingsländerna som utnyttjar lokalbefolkningens ekonomiska beroendeställning. Dessa är alla exempel på hur handeln med barns kroppar hänsynslöst fortgår.
Det har tagit regeringen fyra år innan kritiken mot den handlingsplan som regeringen presenterade 1998 togs på allvar. Den kritiserades för att vara dåligt underbyggd och allmänt hållen, samt för att sakna tydliga tidsramar och konkreta förslag. Kunskapen om den svenska situationen brast också i och med att man inte ansåg att ytterligare åtgärder krävdes för svensk del, detta trots att vi saknar systematiserad information om denna typ av brott begångna av svenskar i andra länder.
En rapport som har tagits fram av ECPAT, End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes, behandlar förekomsten av minderåriga som är involverade i prostitution, pornografi och trafficking i vårt eget land. Rapporten visar tyvärr att situationen är långt ifrån tillfredsställande i detta avseende. Regeringen har under året tillsatt en utredare för att kartlägga kommersiell sexuell exploatering av barn i Sverige. Kristdemokraterna har under ett antal år motionerat i frågan och välkomnar därför beslutet. Det är också viktigt att ensamkommande flyktingbarn uppmärksammas. ECPAT har slagit larm om att 48 flyktingbarn försvann härom året. Det är fortfarande möjligt för helt främmande människor utan anknytning att hämta ut barn från våra flyktingförläggningar utan annan kontroll än id-kort och personalens bedömning. Det finns inga rutiner och ingen tar egentligen ansvar.
Kommersiell sexuell exploatering av barn är ett internationellt problem. En förutsättning för att kunna bekämpa kommersiell exploatering av barn är internationellt samarbete. Sverige skall bidra till sådant samarbete.
Först på senare tid har den skrämmande omfattningen av den internationella barnsexhandeln blivit känd. Enligt Unicefs rapport från barntoppmötet är uppskattningsvis 1,2 miljoner barn offer för trafficking. Grundorsaken är fattigdom. Barn från utarmade länder är de mest utsatta eftersom de har få möjligheter till utbildning och arbete. De köps eller lockas med falska löften bort från sina ofta fattiga hemförhållanden till väst, och Europa och USA är de största marknaderna. Man får dock inte blunda för de marknader som finns på annat håll i världen. Många prostituerade minderåriga i Thailand kommer exempelvis från omkringliggande länder och ingår också i den världsomspännande sexhandeln.
Barnsexturismen i världen ökar, framför allt i asiatiska länder. Européer, amerikaner, men även asiater reser till platser för att köpa tjänster som inte går att få – åtminstone inte lika enkelt – hemmavid. Även i Latinamerika och Östeuropa sker en ökning. Man tror att ökningen beror på den ökande turismfrekvensen, men också på rädslan att smittas av hiv från vuxna prostituerade.
ECPAT:s informationsarbete gentemot charterbolagspersonal är ett bra exempel på åtgärder som kan hjälpa till i kampen mot barnsexturism. Men det går att bekämpa barnsexturismen. För det första måste bred och allmän uppmärksamhet och medvetenhet väckas om den faktiska förekomsten av omfattande kommersiell exploatering av barn. För det andra måste alla barn, särskilt flickor, få utbildning. För det tredje måste det internationella samfundet samarbeta med den privata sektorn för att skapa arbetstillfällen i regioner där trafficking är vanligt förekommande. För det fjärde måste ett juridiskt ramverk mot trafficking skapas, genomdrivas och upprätthållas.
Handel med barn som arbetskraft ökar i Afrika, enligt en rapport som presenteras av FN:s arbetstagarorganisation ILO. ILO har genomfört studien i nio västafrikanska länder. Den främsta orsaken är fattigdomen, som tvingar många föräldrar att lämna sina barn till mellanhänder som säljer dem vidare. Man har inte lyckats få fram exakta siffror på hur många barn som berörs, men att det är barn ner till femårsåldern som på detta sätt tas från sin hemmiljö. Mellanhänderna utlovar arbete åt barnen och föräldrarna får ibland en summa i förskott. Flickor som lämnas bort blir ofta tjänare eller gatuförsäljare medan pojkarna hamnar i gruvor, på plantage eller inom industrin. Flickor och pojkar säljs också till prostitution. Barnen är rättslösa, traumatiseras av usla arbetsförhållanden och behandling och förlorar sin mänskliga värdighet. Utan sina föräldrar och kanske t.o.m. utomlands med främmande språk står de utan skyddsnät och blir helt beroende av sina arbetsgivare.
ILO uppskattar att ungefär 250 miljoner barn mellan fem och fjorton år arbetar. Av dessa har mellan 50 och 60 miljoner tvingats in i slaveri, prostitution och pornografi. Detta är ett oerhört svek mot dessa barn. Sverige måste inom EU och i samverkan med ILO ta krafttag för att få stopp på handeln med barn i arbetskraftssyfte.
Det finns 140 miljoner barn med funktionshinder i världen. Av dessa finns 100 miljoner i utvecklingsländerna. Orsakerna till funktionshindren kan exempelvis vara näringsbrist, skador av minor eller andra vapenslag, följder av annat våld, skador under fosterstadiet, vid förlossningar eller sjukdom. Barn med funktionshinder i utvecklingsländer, i Öst- och Centraleuropa och i de forna Sovjetrepublikerna diskrimineras och hålls ibland gömda. Det är endast en bråkdel som får gå i skolan.
I Öst- och Centraleuropa och de forna Sovjetrepublikerna har inte mycket förbättrats för barn med funktionshinder. Föråldrade attityder som håller dessa barn på undantag i samhället och den ökning i antal barn med funktionshinder som skett är en oroande kombination. Den försämrade barn- och mödrahälsovården i länderna samt ständigt ökande miljöförstöring tros vara några av orsakerna till ökningen av funktionshindrade barn i regionen. De generella, felaktiga beteckningar av vissa minoriteter – särskilt av romer – som mentalt funktionshindrade, har resulterat i att ett stort antal romska barn har segregerats i samhället. En oroväckande stor andel av dessa barn växer upp på institutioner och kommer aldrig in i samhället.
Barn med funktionshinder ska behandlas med respekt och som jämlika medborgare i samhället. Särskilda ansträngningar ska göras för att möta dessa barns särskilda behov så att barnens rättigheter tillgodoses. Det är attityder som behöver förändras. En öppen attityd och kunskap om de behov som alla barn har räcker långt för att bryta de handikappade barnens isolering. Enligt Rädda Barnen är det viktigt att undvika att satsningarna på samhällsbaserad rehabilitering leder till att särskilda organisationer och strukturer för handikappfrågor byggs upp. Det är bättre att de lokala enskilda organisationer som redan finns uppmärksammar frågor som gäller handikapp och använder sina egna nätverk och kontakter för att lösa olika problem, till exempel behov av rehabilitering eller läkemedel. Några länder har kommit långt i det sättet att arbeta.
Barn med handikapp är mer utsatta än andra vid väpnade konflikter och under flykt. De har svårt att uppfatta faran, och är mer utlämnade än andra barn om de skiljs från sina föräldrar. Det finns idag ingen statistik över flyktingar med handikapp, det som redovisas är ålder och kön, och en studie från Rwanda visar att det finns få barn med handikapp i flyktinglägren.
Förvånansvärt nog har de allra flesta barn som växer upp på institution minst en förälder i livet. Huvudorsaker till att barnen hamnar på institution är fattigdom, splittrade familjer eller dödsfall i familjen. Det är också vanligt att barn med fysiska eller psykiska funktionshinder av föräldrarna lämnas till institution. Ibland sker detta därför att föräldrarna helt enkelt tror att institutionerna bättre kan ta hand om barnen. Bara i Ryssland beräknas en miljon barn bo på barnhem och vårdinrättningar. Institutioner som barnhem och vårdinrättningar är vanliga i hela Östeuropa. Rapporten ”Generation in Jeopardy”, som Unicef utarbetat och som behandlar barnen i Östeuropa och forna Sovjetrepubliker, visar att barn alltid mår bäst av att växa upp i familjemiljö och att det alltid ska eftersträvas i möjligaste mån. Det är vanligt att barn som växer upp på institution senare, eller mellan vistelserna på institutionen, hamnar i ett liv på gatan.
Vi anser att Sverige och det internationella samfundet bör ta initiativ till strategier för att öka möjligheter för barn att växa upp i familjemiljöer.
Nyckeln till en god utveckling för alla länder är utbildning för alla barn. En grundläggande, god utbildning är en mänsklig rättighet. Trots det går mer än 130 miljoner barn i utvecklingsländerna inte i skolan. 60 % av dessa är flickor som förväntas hjälpa till i hushållet eller flickor som tillmäts så lågt värde att familjen vägrar stå för deras skolkostnader. Både flickor och pojkar tvingas alltför ofta sluta skolan när väpnade konflikter eller andra katastrofer drabbar dem och deras familjer. Barn måste få gå i skolan – de är världens framtid.
Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna ska undervisningen vara kostnadsfri, åtminstone på de grundläggande och elementära stadierna. Detta mål bör Sverige och det internationella samfundet tillsammans arbeta mot.
Hiv/aids drabbar barn på många sätt. De omges av syskon, släktingar, vänner och grannar som lever med smittan och som blir sjuka och dör. De kan själva smittas och idag tror man att minst fyra miljoner barn har drabbats. Nästan en halv miljon barn dog i aids 1999.
Föräldralösa barn har alltid funnits i samhället. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har dock antalet föräldralösa barn varit så stort som det vi nu ser i spåren av hiv/aids-epidemin. Värst är situationen i Afrika söder om Sahara. Av världens 13,5 miljoner barn som blivit föräldralösa p.g.a. hiv/aids finns tolv miljoner där. Dessa tolv miljoner beräknas öka till 40 miljoner år 2010. Miljontals barn står utan föräldrar, familjer, grundläggande hjälp och försörjning för sin överlevnad. Sådana extrema förluster i ett tidigt skede av livet påverkar barnens fysiska och psykiska hälsa och påverkar slutligen hela samhället. De traditionella storfamiljerna klarar inte av att hjälpa alla behövande släktingar, och barn finner sig helt övergivna, sjuka, ensamma och får klara sig bäst de kan själva. Mor- och farföräldrar får på ålderns höst alltför stora försörjningsbördor och när de själva inte finns längre står barnbarnen utan försörjare igen. I de fall då ingen vuxen släkting kan ta hand om barnen hamnar ansvaret hos äldre syskon, ofta en flicka, som naturligtvis då inte kan sköta sin skolgång. Inte sällan blir det omöjligt för övriga syskon att gå i skolan p.g.a. ekonomiska förutsättningar. Dagarna fylls av kampen för att överleva. Det finns inte längre någon förebild för dem, någon som kan lära dem odla jorden, laga mat, föra vidare traditioner och andra viktiga delar av livet. Jordbruksredskapen, som är tillverkade för vuxna är svårhanterliga för barnen och grödorna väljs efter hur lätta de är att sköta istället för vilka som ger mest näringsvärden. Många av dessa barn hamnar på gatan i någon stad.
Majoriteten av dem som nu smittas är unga människor och tonårsflickorna ligger sämst till. I en studie gjord i Kenya visade det sig att 25 % av alla flickor mellan 15 och 19 år är hivpositiva. Det kan jämföras med pojkarna i samma åldersgrupp där endast 4 % är smittade. En studie i Kenya visade att en majoritet av tonårsflickorna hade varit gravida. De flesta gravida flickor slutar skolan och flyttar in till städerna som en följd av att ha blivit utstötta. Antalet gifta minderåriga flickor har gått ned, men är fortfarande alltför högt.
Initiativ måste tas från hela det internationella samfundet och regionala organisationer för att förbättra situationen för de barn som på olika sätt drabbats av hiv/aids.
I de flesta afrikanska länder är majoriteten av befolkningen under 18 år. Bland de sämst ställda finner man de s.k. gatubarnen. Dessa barn kallas ibland ”Community Children”, dvs. samhällets barn, för att betona samhällets ansvar för deras välfärd. Det är dags att samhället globalt sett tar sitt ansvar för dessa barn. Under de senaste trettio åren har klyftan mellan rika och fattiga vidgats. Många länder i Afrika har stora skulder till banker och finansinstitut i industriländer, vilket innebär en stor ansträngning för de nationella ekonomierna. Detta har resulterat i nedskärningar i offentliga sektorn, vilket har fått konsekvenser för bl.a. skolväsende och hälsovård. En fortsatt flykt till städerna av familjer eller barn utan medföljande vuxna orsakas av svårigheterna att försörja sig på landsbygden, naturkatastrofer eller väpnade konflikter. Barn beger sig också till städernas gator för att bidra till hushållsinkomster. Ofta blir livet i städerna inte som man har tänkt sig. Försörjningsmöjligheterna är få, man tvingas bosätta sig i slumområden. Många av barnen som lever på gatan kommer från denna bakgrund.
Definitionen av ”gatubarn” innehåller både barn som arbetar på gatan men har ett hem och barn som är hemlösa. Det är inte ovanligt att barnen på gatan har både föräldrar och hem. Många barn lever också i ett slags mellansituation. Dagar och nätter tillbringas på gatan, men man har kontakt med familjen och bidrar till dess försörjning. Barn som lever på gatan är oerhört utlämnade och sårbara. Risk att arresteras av polis, utsättas för fysisk misshandel, våldtäkter och en stor risk att drabbas av olika sjukdomar sätter sin prägel på livet. I Kenya uppskattas antalet gatubarn till 135 000, varav 80 % är det till följd av aids. Här sker summariska arresteringar av gatubarnen, då polisen blockerar gator för att fånga in så många man kan inför kommande statsbesök eller under turistsäsongen för att gatorna ska se prydliga ut. Barnen, som kan vara så små som i treårsåldern, hålls sedan instängda i stora salar utan några som helst bekvämligheter och utan att få mat i upp till flera veckor. På många andra håll, exempelvis Brasilien och Mexiko, sker regelrätta avrättningar av barn på gatan i polisräder. Gatubarnen, som är helt rättslösa, har inga möjligheter att protestera eller någonstans att fly. Drogmissbruk, som exempelvis sniffning av lim, är mycket vanligt.
För flickor som lever på gatan är riskerna mycket stora att man förr eller senare – tyvärr ofta förr – hamnar i prostitution. Flickor och kvinnor i många delar av Afrika är utsatta vad gäller bristande makt över sin egen kropp redan innan, och livet på gatan reducerar detta till noll och intet. Naturligtvis är risken överhängande att smittas av hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Risken för annan fysisk misshandel än de sexuella övergreppen är överhängande.
Den blygsamma verksamhet som finns för att hjälpa gatubarnen tillbaka till ett värdigt liv är av alltför liten omfattning. Dessutom krävs på många ställen en utökad hjälp i form av krishantering och samtal då dessa barn både i bakgrunden till att ha hamnat på gatan och för upplevelser därefter bär på mycket svåra fysiska och psykiska minnen.
Många flickor och unga kvinnor i vår värld upplever att de inte har makt över sin egen kropp. Även om Sverige på många områden har kommit långt i jämställdhetsarbetet sker fortfarande diskriminering av flickor, ofta omedvetet. I många länder är förutsättningarna för flickors rättigheter närmast obefintliga och det börjar redan vid födelsen, där det på sina ställen hålls fest vid en pojkes födelse och beklagas om en flicka föds. Resten av livet fortsätter diskrimineringen på olika sätt vad gäller mathållning, hushållsarbete, skolgång, tillgång till sjukvård o.s.v. Flickornas utsatthet förstärks ytterligare i de många samhällen där de gifts bort och sönerna stannar kvar hemma som gifta. Föräldrarna vill inte satsa på döttrarna eftersom dessa ändå flyttar till framtida makars familjer, medan sönerna är en investering för framtida omhändertagande för föräldrarnas egen del. Dottern, ofta bara en tonåring, får flytta till sin makes familj och förväntas ofta att underdånigt åtlyda den nya familjens önskemål, vilket lämnar henne i en mycket utsatt situation. I många samhällen i Asien är livet som svärdotter mycket utsatt och många övergrepp sker i det tysta. Medan det i Asien är vanligt med hemgift, d.v.s. flickans familj betalar hennes makes familj för att de tar hand om henne, är det i många afrikanska samhällen vanligare att brudgummen får betala flickans familj. Detta har förbjudits på många håll eller så har maximibelopp införts, vilket har fått till följd att förekomsten av polygami har ökat.
Flickor är utsatta för våld på många sätt och oftast sker det i det tysta. Mord på nyfödda flickor, sexuella övergrepp, hedersmord, illegala aborter och miljontals flickor som könsstympas är alla oförsvarbara kränkningar mot flickans rätt till sin egen kropp och ger henne fysiska och psykiska skador för livet.
Krig slår alltid hårdast mot barnen. Under de senaste tio åren har, enligt FN:s generalsekreterares särskilde representant för barn i väpnade konflikter, två miljoner barn dödats i väpnade konflikter. Mer än sex miljoner barn har skadats allvarligt eller blivit permanent funktionshindrade och en miljon har förlorat sina föräldrar. Man beräknar att upp emot 40 miljoner människor, vilka utgörs av en majoritet av kvinnor och barn, har tvingats till ett liv som flyktingar. Det är statistik som i realiteten får tragiska konsekvenser för hela samhällen.
En grupp barn som förtjänar extraordinära insatser är barnsoldaterna. Förra året kom en rapport från Samarbetsorganisationen mot bruk av barnsoldater. Det är skrämmande läsning. Rapporten innehåller beskrivningar av ofattbart våld, död, stympningar, sexuella övergrepp, psykisk och fysisk terror utfört av barn som tvångsrekryterats. Barn är lätta att tvinga till lojalitet och kan på grund av sin psykiska och fysiska omogenhet med lätthet manipuleras till deltagande i våld som de inte kan ta in eller förstå. De blir lämpliga ämnen för de rebellgrupper eller regeringsarméer som är i behov av soldater som lyder order utan att ställa frågor.
I Afrika återfinns en tredjedel av alla barnsoldater. 120 000 barn strider för olika rebellrörelser och regeringsstyrkor främst i Burundi, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Liberia, Rwanda, Sierra Leone, Sudan och Uganda. I norra Uganda befinner sig tusentals barn fångade i en ond våldsspiral där regeringsstyrkor och rebellgruppen Lords Resistance Army (LRA) strider mot varandra. Rebellgruppens officiella mål är att störta regeringen, men större delen av tiden går till att terrorisera civilbefolkningen. Under räder i affärer, hem och skolor där man bränner ner hus, lemlästar och mördar människor, släpar man med sig lämpliga ämnen till barnsoldater. Barnen tvingas att lämna sina döda föräldrar och släktingar och får bära byten som stulits från hembyn. Barn som vägrar, inte orkar eller irriterar rebellerna dödas. Flickor ges som ”fruar” till rebelledarna. Barnen tvingas med på räder i norra Uganda och i Sudan, där de slåss mot Sudan People´s Liberation Army (SPLA) som kämpar för att störta Sudans regering.
I Sierra Leone är barnsoldater ingen ny företeelse i det över sju år långa inbördeskriget. Man tror att upp till 30 % av soldaterna i det av staten stödda medborgarförsvaret (CDF), är barn mellan sju och 14 år. Även AFRC/RUF, som kämpar mot president Kabbah och ECOMOG rövar bort barn. Grupperna indoktrinerar dem och utnyttjar det faktum att barn inte har en utvecklad känsla för vad som är moraliskt rätt eller fel. Barnen förses med droger och vapen och tvingas begå fruktansvärda grymheter. Många av dessa barn utsätts också för sexuella övergrepp. Barnens rättigheter har sakta men säkert suddats ut.
Enligt en rapport från Human Rights Watch som presenterades i oktober 2002 har Burma omkring 70 000 barnsoldater, vilket är det högsta antalet i världen. De flesta tjänstgör i den nationella armén som tvångsrekryterar barn ned till elva års ålder. Enligt rapporten använder sig också många oppositionsgrupper av barnsoldater. Pojkar utsätts ständigt för risken att plockas upp på gatan, eller vid buss- och tågstationer, tvingas begå vidrigheter mot bybor och aldrig se familjen igen.
De psykiska men som barnsoldater bär med sig kommer att kräva massiva insatser från frivilligorganisationer, regeringar inblandade i konflikter och det internationella samfundet för att återföra dem till ett normalt liv – om detta alls är möjligt. De fasansfulla upplevelser som barnsoldaterna bär på kommer aldrig att försvinna ur minnet. Ofta har de tvingats utföra ofattbara grymheter mot sina medmänniskor och ibland mot egna familjer och grannar – ett sätt för de militära grupperna att förhindra barnen att återvända hem. Barnen lever under konstant hot att bli dödade av fienden eller den egna gruppen. Särskilda insatser krävs för att dessa barn ska accepteras av samhället och inte, som i exempelvis Kongo-Kinshasa riskera dödsstraff. Ett gott exempel är ett projekt i Sierra Leone där en frivilligorganisation arbetar med att operera bort de intatuerade bokstäverna RUF som barnen försetts med under sin tid i rebellrörelsen.
Den svenska regeringen måste verka för att det internationella samfundet agerar för att konventionen om barns rättigheter, vilken har undertecknats av alla länder förutom USA och Somalia, efterföljs. Regeringarna i de konflikthärjade länderna i Afrika måste vidta åtgärder så att barn inte tvångsrekryteras till regeringsarméer och andra militära fraktioner. Minimigränsen för frivillig rekrytering bör också höjas från 15 till 18 år. Den svenska regeringen måste verka för att Unicef inrättar centrum där barn som hållits som barnsoldater eller på annat sätt varit i militär fångenskap kan få hjälp att bearbeta sina upplevelser och trauman samt om möjligt får kontakt med överlevande släktingar.
Att miljö- och naturresursfrågor är viktiga för barns och ungdomars rättigheter har inte varit föremål för särskilda diskussioner i FN-kommittén för barns rättigheter. Begreppet hållbar utveckling som ska genomsyra regeringar och FN-organen, har inte synbart påverkat granskningen av barnkonventionen. En förklaring kan vara att barn och unga inte kommer till tals. Barn och unga saknar politiskt inflytande och medbestämmanderätt i sina länder. Skolan är också viktig och har möjlighet att väcka och utveckla barns intresse och engagemang för sin miljö. En ”god man” skulle kunna inrättas nationellt eller internationellt, vars uppgift skulle vara att bevaka barnens rättigheter och se till att deras åsikter blir hörda, vad gäller miljö och natur.
Miljöförstöringen i Öst- och Centraleuropa och i de forna Sovjetrepublikerna är mycket allvarlig. Långvarigt missbruk av naturresurser och miljö har lett till allvarliga konsekvenser för människa och natur. Människors hälsa har blivit allvarligt lidande och eftersom barnen utvecklas är de extra mottagliga för påverkan. I Ukraina, Vitryssland och delar av Ryssland är förekomsten av infektioner, blodsjukdomar, luftvägssjukdomar och cirkulationssjukdomar bland barn mycket stor. Förekomsten av tumörer har i Vitryssland tre- eller fyrdubblats, detta som en direkt konsekvens av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De hemliga kärnvapentest som pågick under sovjettiden resulterade i radioaktivt nedfall över stora områden och har haft katastrofala följder för barnens hälsa. Sverige bör inom Unicef och WHO verka för att de barn som drabbats av den dåliga miljön i form av sjukdomar och funktionsnedsättningar får adekvat sjukvård.
Barnkonventionen kan och bör vara ett viktigt verktyg i arbetet för en hållbar utveckling, trots att miljöfrågan inte är framträdande i konventionsskrivningarna. Ländernas rapportering bör därför alltid ge en redovisning av miljösituationen och barnens utsatthet i detta avseende.
Det är många utmaningar kvar att anta. Trots att många problem återstår och det ibland kan verka hopplöst får vuxenvärlden aldrig ge upp. Det vore att svika barnen. Det finns mycket att glädjas åt och de framsteg som har gjorts sedan förra Barntoppmötet visar att det lönar sig att uppmärksamma och kämpa för barnens rättigheter.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |