Säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Dess övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden.
Globala förändringar har komplicerat säkerhetspolitiken. Sverige måste därför utforma en bredare säkerhetspolitik för att kunna hantera nya typer av hot och konflikter. Detta arbete pågår. Mycket återstår att göra.
Ekonomisk och teknisk utveckling för världens stater närmare varandra. Detta är i grunden positivt men orsakar även en gemensam sårbarhet. Framtidens konflikter kommer i ökad grad att uppstå i en gråzon där det är svårare att särskilja fred från krig och det civila från det militära.
Folkrättens innehåll, betydelse och roll är sedan flera år föremål för debatt. Vi kristdemokrater anser att folkrätten förändrats i efterspelet av terrordådet mot USA den 11 september 2001. Kampen mot terrorism är långsiktig och kräver internationell samverkan. Den måste föras med alla tillgängliga medel och följa folkrättens regler. Alla länder har rätt till självförsvar mot terrorism, även med militära medel. Men denna självförsvarsrätt behöver analyseras och definieras.
Nationell säkerhet skapas i ökad grad genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Deltagande i internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet blir allt viktigare. Sverige skall aktivt och solidariskt delta i och bidra till sådan verksamhet. Sverige skall fortsatt arbeta för ett starkare FN. Samarbetet med Nato är en mycket viktig del av svensk säkerhetspolitik. Säkerheten i Europa skapas främst genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU.
Sverige är militärt alliansfritt. Neutralitetsoptionen är inte längre relevant.
Sammanfattning 11
Innehållsförteckning 12
Förslag till riksdagsbeslut 13
1 Inledning 14
1.1 Rätten till liv och värdighet 14
1.2 Behovet av demokratier 14
1.3 Rätten till försvar 15
2 Säkerhetspolitiken förändras 15
2.1 Förändrade konflikter 16
2.2 Nya typer av hot 16
2.3 Gråzon mellan civilt och militärt och krig och fred 18
2.4 Folkrätt i förändring 18
2.4.1 Humanitära interventioner 18
2.4.2 Självförsvarsrätten och terrorism 19
2.5 Internationellt samarbete mot terrorism 19
3 Säkerhetspolitikens medel och organisationer 21
3.1 Internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet 21
3.2 FN 23
3.3 Nato 23
3.4 EU och OSSE 24
4 Omvärlden – när och fjärran 25
4.1 Bortom närområdet 25
4.2 Samarbete och säkerhet i Europa 26
4.3 Östersjöregionen 27
5 Den svenska säkerhetspolitikens huvuddrag 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratier som respekterar och skyddar de mänskliga rättigheterna skall vara fundamentet i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerhetspolitikens övergripande mål skall vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om när väpnat våld skall få användas i försvarssyfte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att få vapenproduktion och illegal handel med lätta vapen under kontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hiv/aids skall bedömas som en säkerhetspolitisk risk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkrätten först och främst skall främja människors säkerhet före staters.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom Europol förstärka samarbetet mot terrorism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att terrorister måste kunna dömas på det internationella planet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att självförsvarsrätten måste analyseras och definieras ur ett internationellt perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampen mot terrorism förutsätter internationellt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den internationella säkerhetspolitiken alltmer bygger på solidarisk och avtalsbunden samverkan med andra stater och att Sverige aktivt skall delta i sådan samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de centrala begreppen inom internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet bör definieras och tydliggöras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konfliktförebyggande arbete skall betonas i arbetet för en fredligare värld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN som organisation måste stärkas genom reformer, ökade resurser och ökad politisk vilja för att framgångsrikt kunna arbeta med global krishantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett nära och öppet samarbete med Nato skall ses som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis bör hanteras och lösas gemensamt inom ett utvidgat EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall bidra till EU:s krishanteringsstyrka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla relationerna till Ryssland och att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska staterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inkludera Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska säkerhetspolitiken.
Vi kristdemokrater anser att säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Denna rätt är knuten till respektive individs existens och behöver således varken förvärvas eller förtjänas. Dessvärre behöver den försvaras varje dag. Människan är en ofullkomlig varelse som existerar i spänningsfältet mellan gott och ont. Ofullkomlighet i kombination med makt, kan i förlängningen leda till krig. Men i människans natur finns även kapaciteten att skilja mellan rätt och fel och att förändra människors villkor i positiv riktning, bort från fattigdom och förtryck och mot ett liv i fred och trygghet.
Den moderna demokratin är historiskt sett den bästa styresformen när det gäller att bygga fredliga samhällen. Den utgår från tanken om alla människors lika värde och medfödda rättigheter och innehåller inbyggda restriktioner som gör det svårare för makthavare att dra in staten och dess medborgare i krig. Kompromissen är i demokratin institutionaliserad vana. Det brukar i sammanhanget poängteras att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Därför är etablerandet av demokratier som respekterar och skyddar de mänskliga rättigheterna ett oundgängligt fundament i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld. Även om demokratiteoretiker inte alltid är överens om vilka element som krävs för att demokratiseringsprocesser skall kunna initieras, genomföras och efterhand förstärkas, så är fred alltid en bättre utgångspunkt än motsatsen för demokratisk utveckling. Säkerhetspolitikens övergripande mål bör därför vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.
Rätten till liv och värdighet innefattar även rätten att försvara sig mot väpnade angrepp. Vi kristdemokrater anser att säkerhetspolitikens främsta skyddsobjekt är människor och inte stater. Samtidigt är det stater som bär huvudansvaret för deras medborgares säkerhet. När stater av någon anledning inte kan skydda sina medborgare, eller systematiskt bryter mot medborgarnas mänskliga rättigheter, har vi en förpliktelse att ställa upp för utsatta medmänniskor. Ingen har rätt att överge människor som utsätts för kränkningar av sitt människovärde. Det går inte att förhålla sig neutral till kränkningar av människovärdet.
Bruket av militär makt för att skydda mänskliga rättigheter kan med rätta uppfattas som motsägelsefullt. Vi kristdemokrater anser att konflikter alltid i första hand skall lösas med fredliga medel och att varaktig fred aldrig kan byggas utan aktiva, förebyggande och skapande ansträngningar. Men förutsatt att samtliga fredliga möjligheter prövats, måste vapenmakt, med ett kristdemokratiskt synsätt, kunna användas som en sista utväg enligt följande principer och kriterier:
För att förebygga att konflikter växer, främja uppbyggnad av fred samt vara till stöd för och skydda humanitära hjälpinsatser.
Om det är ett försvarskrig, förutsatt att det gäller självförsvar, skydd av oskyldiga liv eller för att säkra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vapeninsatsen måste stå i proportion till det som avses försvaras samt att insatserna inte riktas mot civila.
Det måste finnas en seriöst grundad utsikt till framgång. Även försvarskrig förlorar sin legitimitet om det endast medför fortsatt lidande.
Genom det kalla krigets slut förändrades säkerhetspolitikens förutsättningar fundamentalt. Den globala maktstrukturen är inte längre bipolär utan multipolär – om än med en dominant, USA. Även om stater fortfarande är de grundläggande byggstenarna av det internationella systemet så har, bland annat, globalisering och ekonomisk och teknisk utveckling medfört att icke-statliga aktörer fått mer makt på staternas bekostnad. Dessa icke-statliga aktörer kan vara multinationella företag och internationella organisationer liksom organiserad brottslighet och terrorister av olika slag.
Säkerhetspolitiken har komplicerats efter det kalla krigets slut. De väpnade konflikterna har delvis ändrat karaktär och nya typer av hot har uppstått och tidigare förekommande hot, såsom terrorism, har fått ny uppmärksamhet. Traditionella skiljelinjer har blivit svårare att urskilja. Det är bland annat svårare att skilja mellan det civila och det militära och mellan krig och fred.
Synen på folkrätten, dess innehåll och syften har debatterats livligt efter den 11 september 2001. Det man frågar sig är huruvida folkrätten bör/har förändra(t)s eller inte som en konsekvens av terrordådet mot World Trade Center och Pentagon och dess efterspel.
Merparten av dagens konflikter är inomstatliga och inte som tidigare främst mellanstatliga. Efter det kalla krigets slut har konflikterna i ökad grad handlat om etnisk, religiös, språklig och annan identitet. Det tidigare överhängande hotet om massiv användning av kärnvapen är svagare idag än tidigare. Det finns dock en fortsatt hotbild, bland annat i form av risken för spridning där massförstörelsevapen kan hamna i terroristers händer. Detta till trots är det snarare de konventionella, lätta vapnen, dvs. främst handeldvapen, som är de farligaste idag. Dessa vapen skördar cirka en halv miljon människoliv varje år. Enligt FN finns det mer än femhundra miljoner lätta vapen i cirkulation runt om i världen och i fyrtiosex av fyrtionio konflikter sedan 1990 har vapen ur denna kategori varit de mest förekommande. Trots att lätta vapen idag dödar långt fler människor än alla andra typer av vapen, så finns inga globala avtal om icke-spridning – vilket är fallet när det gäller kemiska, biologiska och nukleära vapen. Världssamfundet måste vidta åtgärder för att få vapenproduktionen och den illegala handeln med vapen under kontroll.
En invasion av hela eller delar av vårt territorium är inte längre aktuell som det stora hotet mot Sverige och dess befolkning. I dess ställe träder en mer komplex hotbild och en bredare sårbarhet fram. När man tidigare talade om försvar av främst territorium, talar man idag även om försvar av något mer abstrakt – en gränslös gemenskap sammanfogad av ekonomiska, militära, teknologiska och andra system där skyddet av värden och värderingar blir allt viktigare. Hoten och sårbarheten bygger på andra grunder än bara de rent militära och medför andra konsekvenser än enbart de rent militära. I debatten består hotbilden av allt från miljökatastrofer, sårbar infrastruktur och kommunikationer, omfattande och okontrollerade flyktingströmmar, organiserad brottslighet till terrorism i olika former. Säkerhetsbegreppet breddas.
Försvarsberedningen har i en serie säkerhetspolitiska rapporter betonat att fortsatt globalisering och internationalisering ökar det ömsesidiga beroendet mellan folk och stater. Det ömsesidiga beroendet är i grunden positivt för fred och stabilitet, men rymmer också en ny gemensam sårbarhet. Bland en uppsjö tänkbara problem har beredningen konsekvent pekat på följande: För det första anses lokala och inomstatliga konflikter kunna få allvarliga konsekvenser långt bortom det specifika konfliktområdet i takt med att territoriella gränser minskar i betydelse. Det medför förstås att den internationella freden och säkerheten i ökad grad kan bli hotad även av lokala och/eller regionala konflikter. Därför måste en stats säkerhetspolitiska planering inkludera ett allt större intresseområde och i ökad grad bygga på internationell samverkan.
För det andra har hotet från NBC-stridsmedel (nukleära, biologiska, kemiska) ökat. Trots reglering i globala icke-spridningsavtal så kretsar problematiken huvudsakligen kring just spridningsrisken till ett ökat antal stater och grupper samt de svårigheter som det internationella nedrustningsarbetet mött. Även här orsakar snabb teknisk utveckling ökade risker då nya vapentyper och ämnen kan komma att utvecklas. Särskilt problematiskt är detta i kombination med terrorism. Med tillgång till ett eller flera av dessa fasansfulla medel ökar möjligheterna för terrorister att utöva påverkan och orsaka skada och terror.
För det tredje har teknisk infrastruktur (såsom elförsörjning, kommunikationer och IT-system) blivit allt viktigare för samhällets funktioner. Ju mer utvecklad och tillgänglig tekniken blir, desto mer beroende, sammankopplade och därmed sårbara blir de tekniska systemen. Både inom och över territoriella gränser. Genom ny informationsteknik får kriminella grupper, icke-demokratiska stater och terrorister ytterligare möjligheter att, oavsett var i världen de befinner sig, hota avsevärt fler samhällsområden än tidigare – till betydligt lägre ekonomiska, politiska och militära kostnader än tidigare.
Vi kristdemokrater vill till ovanstående punkter lägga till spridningen av hiv/aids. Eftersom de skräckbilder som målades upp under 1980- och 90-talen, rörande hiv/aids, tyvärr har infriats så måste även detta ofantliga problem bedömas som en säkerhetspolitisk risk. Epidemien orsakar enorm förödelse genom att slå ut tiotals miljoner människor, bryta ned staters strukturer och administrationer. När samhällen bryts ned ökar risken för konflikter avsevärt. Hiv/aids skall inte bekämpas främst av säkerhetspolitiska skäl, utan främst för att tiotals miljoner människor dör av epidemien. Men det är likväl ett problem som måste inkluderas i säkerhetspolitiken. Sverige måste fortsätta att driva och bistå kampen mot epidemien, såväl nationellt som globalt. Insatser mot hiv/aids är helt enkelt en fråga om mänskliga rättigheter. Kristdemokraternas syn på hiv/aids ur ett globalt perspektiv ges i särskild motion.
Det bör i sammanhanget också betonas att uppkomsten av nya säkerhetspolitiska hot inte ersatt ”gårdagens” problem. Invasionshotet mot Sverige, exempelvis, må vara litet under överskådlig tid, men vi kan inte utesluta det. Noterbart är också att flera av de nya hottyperna främst drabbar utvecklade industriländer med avancerade infrastrukturer. I de mindre utvecklade länderna dominerar snarare mer traditionella hot och det är traditionella vapen som fortsatt skördar bedövande många människoliv.
Den militära kapaciteten är idag ofta beroende av samhällets infrastruktur och civila kompetens. Gränsen mellan till exempel civil och militär informationsteknik blir allt otydligare. Det ökar risken för att angripare, i syfte att förstöra elförsörjning och kommunikationer, inriktar sina attacker mot civila mål och den civila infrastrukturen. Risken ökar således ytterligare för att civila medborgare drabbas av väpnade angrepp och konflikter. Redan idag är nio av tio offer i väpnade konflikter civila. I motsats till historiska erfarenheter så kommer det även att bli allt svårare att särskilja krig och fred. Exempelvis kommer framtidens väpnade konflikter troligtvis inte att regelmässigt utvecklas steg för steg från ett fredligt läge till motsättningar, eskalering av våld, vidare till öppen väpnad strid som förhoppningsvis kan hanteras och lösas för att sluta i en allmän återuppbyggnad av det drabbade området. Erfarenheter visar att konflikter böljar fram och tillbaka mellan olika hotnivåer som var för sig kräver olika typer av insatsförmågor. För militära förband som deltar i krishanteringsinsatser medför detta nya krav på flexibilitet. De måste kunna hantera både humanitära insatser med såväl skydd som praktiska spörsmål av civil karaktär och att utkämpa intensiv och akut strid mot tungt väpnade motståndare av mer eller mindre reguljär form.
Vi kristdemokrater anser att folkrätten är föränderlig och att den av flera olika skäl både är i förändring och har förändrats. Tyvärr är det ofta först i kristider som folkrättens principer debatteras och/eller förändras. Natos ingripande i Kosovokriget och konsekvenserna av terrordådet den 11 september är två exempel.
Vi kristdemokrater har länge förespråkat en förskjutning av fokus inom folkrätten, från staters rätt och säkerhet till människors rätt och säkerhet. Folkrätten och staters suveränitet får inte användas som alibi för brott mot mänskliga rättigheter. Denna problematik aktualiserades då Nato ingrep i konflikten i Kosovo utan att förankra operationen i FN:s säkerhetsråd. Risken för att rådsmedlemmar skulle lägga in veto uppfattades uppenbarligen som stor.
Normalt sett finns det två allmänt accepterade undantag från FN-stadgans förbud mot våld: rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. Det senare förutsätter alltså att samtliga av säkerhetsrådets medlemsstater är överens. Natos agerande i Kosovokonflikten illustrerar en tredje punkt som vunnit ökat gillande: rätten att med militärt våld ingripa i humanitära nödlägen – utan säkerhetsrådets godkännande. Det är dock ett instrument som uppenbarligen måste hanteras med yttersta försiktighet och endast i mycket kritiska lägen. En humanitär intervention måste för att ses som legitim uppfylla minst fyra krav som till stor del överensstämmer med vår syn på rätten till försvar. För det första måste det röra sig om en humanitär katastrof som folkmord eller andra brott mot mänskligheten eller en stats sammanbrott och brutalisering. För det andra måste bruket av våld vara en absolut sista utväg och det enda medel som kan avbryta kränkningarna efter att alla fredliga metoder att lösa konflikten prövats. För det tredje måste den potentiella skada interventionen är tänkt att förhindra överstiga den potentiella skada som kan åstadkommas genom interventionen. Slutligen måste sannolikheten vara hög för att interventionens humanitära syften skall uppnås. Om dessa kriterier kan uppfyllas får folkrätten inte tillåtas utgöra ett hinder för att rädda människoliv.
Enligt FN-stadgans artikel 51 har stater rätt till självförsvar mot väpnade angrepp. När FN-stadgan skrevs var storskaliga internationella terrordåd inte en realitet och de anti-terrorkonventioner som redan fanns i FN-stadgan kan inte hantera omfattningen av attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. FN:s säkerhetsråd fördömde enhälligt terroristattacken. Genom resolutionerna 1368 och 1373 uttryckte säkerhetsrådet för första gången ett klart samband mellan rätten till självförsvar och storskaliga terroristattacker och att terrorismen hädanefter skulle kunna bekämpas även med militära medel – vid sidan av de juridiska och polisiära.
Rätten till självförsvar är inte på något sätt obegränsad. Samtliga eventuella insatser mot terrorism måste följa de allmänna folkrättsliga kraven: För det första måste det finnas proportionalitet mellan det hot man vill skydda sig mot via självförsvarsrätten och de militära resurser som sätts in. Det får för det andra inte gå för lång tid mellan angreppet och självförsvarsinsatserna. Slutligen får insatserna endast hindra nya terroristattacker och civila offer måste undvikas så långt det är möjligt. Hur de två första folkrättsliga kraven skall bedömas finns det inga egentliga bestämmelser om. Därför måste självförsvarsrätten analyseras och definieras ur ett internationellt perspektiv. Annars är risken för omfattande missbruk av självförsvarsrätten både uppenbar och överhängande.
Terrorismen, terroristerna och terrordåden de utför måste alltid fördömas. Det finns ingen ursäkt för terrorism och det går inte att vara neutral inför terrorism. Det finns många åsikter om vad terrorism är och vad som orsakar den. Det gör att begreppet missförstås, missbrukas och används som benämning på alla möjliga former av våld som inte är terrorism. En vanlig uppfattning är att fattigdom och förtryck är fullt tillräckligt för att en människa skall bli terrorist. Kristdemokraterna anser att ekonomiska och politiska orättvisor har stor betydelse. Men för att få en fullständig och korrekt bild av terrorismens bakomliggande faktorer, och hur den bäst förebyggs och bekämpas, måste även ideologiska, religiösa och psykologiska faktorer tas med i analysen.
Varje land har rätt att försvara sig mot terrorism, enskilt eller med andra länder. Vi kristdemokrater anser att internationellt samarbete är helt nödvändigt för att bekämpa terrorism. Den agerar ofta i gränsöverskridande nätverk och är därför mycket svår att komma åt för enskilda länder. Därför måste Sverige intensifiera samarbetet med de länder som förenat sig i kampen mot terrorism. Inte minst blir det uppenbart hur mycket den europeiska säkerhetspolitiken och värdegemenskapen betyder och vilken viktig roll EU har att spela. EU bygger på värderingar som mänsklig värdighet och frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Unionen måste också kunna försvara dessa värden, även i kampen mot terrorism.
FN:s säkerhetsråd må ha godkänt att även militära medel kan användas, men de juridiska och polisiära medlen utgör även i framtiden både grunden och stommen för anti-terrorismarbetet. Inom EU finns redan ett fungerande samarbetsorgan, Europol, med befogenhet att samordna de olika polismyndigheternas kamp mot terrorism. Nu måste Europol tilldelas tillräckliga resurser för att bedriva spanings- och utredningsarbete, inom ramen för en särskild anti-terroristenhet. För att få överblick över och insyn i detta arbete skulle Europol kunna presentera en årlig lägesrapport om terroristbekämpningen. Europol och de myndigheter som samverkar under dess paraply får inte hindras från att effektivt efterspana och gripa terrorister på andra medlemsstaters territorium. Idag finns rättsliga luckor som uppstår, bland annat, genom att behörigheten att väcka åtal är geografiskt begränsad. Enligt beslut vid Europeiska rådet i Tammerfors 1999, skall dessa förfaranden avskaffas. Det är angeläget att så sker nu. Dessutom välkomnar vi kristdemokrater Europeiska rådets beslut att införa en gemensam europeisk arresteringsorder, och att anta principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar i Europeiska unionens medlemsstater.
Vi kristdemokrater anser att terrorister också bör kunna ställas inför rätta på det internationella planet. Den internationella brottmålsdomstolen kommer sannolikt inte att omfatta terrorism. Målet måste vara att införa även terroristbrott i den internationella brottmålsdomstolens befogenheter, alternativt upprätta en internationell tribunal specifikt för terroristbrott.
EU har enats om en gemensam definition av terrorism genom rambeslutet om terroristbekämpning. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom det i princip är omöjligt att effektivt bekämpa terrorismen om det inte finns samsyn om vad som skall bekämpas. Beslutet innehåller, utöver en definition av terrorism, även en beskrivning av de brott som räknas som terroristbrott samt de straff som skall kunna utmätas för dessa brott. Ett tydligt undantag görs för rätten att demonstrera, vilket aldrig kan ses som en terroristhandling. Vi kristdemokrater ser detta rambeslut som ett mycket viktigt steg i kampen mot terrorism. Nu måste även FN enas om en allomfattande konvention mot terrorism. De konventioner som finns idag är begränsade och kan inte hantera den form av storskalig internationell terrorism som vi fick se i aktion den 11 september 2001. Det är av största angelägenhet att förhandlingarna inom FN:s generalförsamling påskyndas så att en allomfattande FN-konvention mot terrorism kan presenteras och sedan ratificeras av FN:s medlemsländer snarast möjligt. EU:s överenskommelse utgör en bra förebild som FN med fördel kan följa i sitt arbete. För övrigt måste FN se över rättssäkerheten inom sitt eget system. Det är helt oacceptabelt att människor sätts upp på s.k. terroristlistor utan att få veta vilket brott han/hon begått och utan möjlighet att överklaga. FN:s sanktionskommitté måste inrätta procedurer för att garantera rättssäkerheten för de anklagade.
De medel en stat använder för att nå uppsatta nationella säkerhetspolitiska mål kan vara, bland annat, militära, utrikespolitiska, ekonomiska, handelspolitiska, teknologiska och psykologiska till sin natur. I förlängningen är nästan allt en stats representanter och medborgare företar sig på ett eller annat sätt av betydelse för den nationella säkerhetspolitiken. Från förklaringssynpunkt är detta svårbemästrat och därför brukar man nöja sig med att säga att säkerhetspolitiken står på två ben: det utrikespolitiska och det försvarspolitiska, eller diplomati och försvar, eller civila och militära medel. Inom utrikespolitiken är frågan om samverkande insatser mycket betydelsefull. Avsikten är att långsiktigt söka påverka förhållanden i omvärlden och minska de säkerhetspolitiska riskerna. Det kan, till exempel, ske genom aktivt deltagande i konfliktförebyggande åtgärder, genom insatser för mänskliga rättigheter och internationell rättsordning, bistånd och förstärkning av global demokratisering. Inom försvarspolitiken handlar det om ett effektivt, och i dess vidaste bemärkelse, samordnat försvar, där även krishantering och andra förebyggande åtgärder ingår. I arbetet för fred och trygghet måste både civila och militära medel finnas till hands. Därför måste utrikes- och försvarspolitiken vara i god samklang. Detsamma gäller dess huvudsakliga organisationer. FN, EU, Nato och OSSE är de i vår del av världen viktigaste organisationerna. Det finns dock givetvis fler.
I en tid då territoriella gränser förlorar i betydelse för spridningen av konflikter är det allt svårare att upprätthålla en stats säkerhet enbart genom avskräckning. Säkerhet byggs i ökad utsträckning genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Häri blir deltagande i fredsfrämjande arbete allt viktigare. Svenska förband ingår och har ingått i internationell fredsfrämjande verksamhet i flera omgångar. Det skall vi fortsätta med.
Efter det kalla krigets slut växte antalet krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter kraftigt – framför allt i FN:s regi. Nyttan av dessa stod dessvärre inte i proportion till deras antal och omfattning. Å andra sidan har avsaknaden av samlad politisk vilja och nödvändiga resurser gjort att förväntningarna på FN och andra så kallade multilaterala organisationer varit orimliga. Det finns ändå en utbredd samsyn när det gäller behovet av internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet. Efter den bipolära maktstrukturens bortfall så finns generellt sett större möjligheter att påverka de otaliga orsaker som kan leda till våld, väpnade konflikter och krig. Samtidigt är detta även idag förknippat med många svåra praktiska problem. Frågor om var, när och hur det internationella samfundet skall ingripa i konflikter har visat sig vara mycket svårbesvarade.
De begrepp som präglar internationellt samarbete betyder ibland samma sak, överlappar varandra ofta och kan nästan alltid tolkas på mer än ett sätt. Diskrepansen mellan olika språk försämrar tydligheten ytterligare. Det finns således ett stort behov av att definiera och förklara de centrala begreppen i internationell krishantering, var för sig och sinsemellan.
Vi kristdemokrater anser att varaktig och stabil fred och säkerhet kräver långsiktigt tänkande. Därför bör de förebyggande åtgärderna betonas i arbetet för en fredligare värld. Det internationella samfundet i sig, men även regionala organisationer och enskilda stater, måste sträva efter att i högre grad agera innan konflikter bryter ut istället för att reagera först när konflikten redan övergått i våld.
Konfliktförebyggande verksamhet bygger i stor utsträckning på fredlig normbildning och övervakning av mänskliga rättigheter. Normsystem anger precist vad omvärlden anser vara godtagbar maktutövning och inte. Här spelar de folkrättsliga domstolarna en mycket viktig roll som en av flera normbildande aktörer, upprätthållare av mänskliga rättigheter och bidragande till balanserat samhällsuppförande. Det finns mycket som talar för att demokratiseringsprocesser och ekonomisk utveckling försvåras av starka krav på vedergällning. Därför är det viktigt att inte stigmatisera en hel folkgrupp efter en konflikt samt att arbeta för försoning. Det sätt på vilket den sydafrikanska Försonings- och sanningskommissionen gick till väga är ett exempel på det senare.
Konfliktförebyggande verksamhet har ofta likställts med preventiv diplomati. Men eftersom konfliktförebyggande i ökad utsträckning handlar om mer än diplomati så måste begreppet vidgas i samklang med den globala säkerhetspolitiska utvecklingen. Exempelvis kan EU:s utvidgning ses som en konfliktförebyggande åtgärd i och med att kandidatländer inte sällan befinner sig i en känslig ekonomisk och politisk övergångsfas. Detta resonemang kan även appliceras på säkerhetsgemenskaper såsom OSSE och Nato med associerade organisationer. Internationella organisationer och allianser möjliggör spridningen av positiva normer och starkare skydd av mänskliga rättigheter. Även åtgärder mot spridning av NBC-stridsmedel och stimulering av lokal konfliktlösningsförmåga bör ses som exempel på konfliktförebyggande arbete.
Traditionellt sett skall en konfliktförebyggande åtgärd vara förenlig med FN-stadgans kapitel VI om fredlig lösning av tvister för att få kallas konfliktförebyggande. OSSE:s sätt att arbeta som en tredje neutral part är ett exempel som många gånger visat sig framgångsrikt när det gäller att komma åt bakomliggande problem innan de bryter ut i våld. Detta tillvägagångssätt fungerar dock inte i konflikter med mycket starka motsättningar. Därför kan även militära insatser ha en betydelsefull förebyggande roll i samband med humanitära interventioner och samhällsrekonstruktion. Freden behöver ibland tänder. Diplomati har i flera kritiska fall marginaliserats i avsaknad av sanktions- och påtryckningsmedel. Exempelvis fanns endast i liten utsträckning någon konkret militär uppbackning av de diplomatiska ansträngningarna i det inledande skedet av konflikterna i före detta Jugoslavien.
På det hela taget så har samverkan mellan militära och civila insatser blivit allt viktigare i fredsfrämjande och förebyggande verksamhet. Denna utveckling kommer med tiden att förstärkas ytterligare.
De permanenta stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) har genom att lägga in veton alltför många gånger låtit maktpolitik försvåra eller till och med omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Idag används vetorätten inte lika ofta och rådets befogenheter har vidgats. Samtidigt börjar delar av det regionala fredsarbetet gradvis att övertas i en del områden av andra organisationer såsom OSSE. Att FN i dessa fall avlastas är positivt, förutsatt att fredsarbetet är sanktionerat av FN och följer dess principer.
FN behöver reformeras, moderniseras och stärkas för att kunna leva upp till de uppsatta målen. Det handlar om att bygga upp nya strategier för att integrera samtliga delar av arbetet för fred. Det krävs också en ökad samordning mellan civila och militära enheter och medel. Resursbristen måste åtgärdas och den politiska viljan inom organisationen såväl som hos dess medlemsstater måste i vissa fall uppbådas och i andra fall stärkas.
Natos fortsatta existens blev föremål för spekulation i och med det kalla krigets slut och Warszawapaktens upplösning. Lösningen blev en omfattande förändringsprocess. Utöver att etablera nya förhållningssätt till tidigare fiender i öst och att reformera den inre strukturen tog alliansen på sig helt nya uppgifter. Från att ha varit en renodlad försvarsallians, byggd på ömsesidiga försvars- och säkerhetsgarantier, antog Nato en säkerhetsbyggande roll.
Krishanteringsinsatserna i Bosnien-Hercegovina kom att bli utgångspunkten för Natos förändringsprocess. I syfte att driva igenom Daytonavtalet uppstod alliansens första större engagemang utanför det egna territoriella området. Bosnienkrisen kom att påverka debatten om den europeiska säkerhets- och försvarsförmågan, då det tydligt framstod att den europeiska gemenskapen inte mäktade med att ro iland större militära åtaganden – såvida det inte skedde i samarbete med Nato.
Insatserna i konflikten mellan Serbien och Kosovo gav Nato möjligheten att bekräfta sin roll som central aktör i den nya säkerhetsordningen. Kosovokrisen ställde också alliansens förhållande till FN på sin spets. För första gången beslutade Nato att ingripa i en konflikt utan sedvanligt mandat från FN:s säkerhetsråd. På så sätt var det en helt unik företeelse. Denna händelse bidrog till att intensifiera debatten om folkrätten och krocken mellan staters suveränitet och mänskliga rättigheter. Utan FN-mandat och på bekostnad av bruten jugoslavisk statssuveränitet gick Natotrupper in i Kosovo för att rädda liv. Förhållandet mellan FN och Nato är fortfarande en delvis öppen fråga. När det gäller folkrätten växer kraven på ökat skydd för människor före stater.
Vi kristdemokrater anser att ett svenskt medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt. Dörren skall dock hållas öppen för framtida omvärdering. Ett öppet och nära samarbete med Nato bör ses som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Sveriges aktiva medlemskap i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF) är således av mycket stor betydelse. Samarbetet inom EAPR och PFF bör fördjupas. Natos närvaro i Europa är även fortsättningsvis mycket viktig för den europeiska säkerheten och det är därför av stor vikt att bibehålla den transatlantiska länken.
Efter den 11 september 2001 har Natos roll och betydelse återigen kommit att diskuteras. USA valde tydligt att inte begära assistans från Nato i den hittills tillryggalagda delen av kampen mot terrorism, trots att Nato för första gången i alliansens historia ”utlöste” artikel 5 och deklarerade att angreppet mot USA var att likställa med ett angrepp på samtliga Natostater.
Europeiska unionen (EU) präglas idag av långtgående ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt samarbete. Nästa stora principiella steg är att vidareutveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) – den andra pelaren i EU-konstruktionen. EU är en mycket betydelsefull utrikespolitisk aktör och utgör även ett av de främsta forumen genom vilket Sverige kan verka för fred och global utveckling. Dessutom är Sveriges säkerhet, efter inträdet i unionen i januari 1995, allt svårare att skilja från det övriga Europas. I ljuset av detta är det inte längre möjligt att i svensk säkerhetspolitik göra någon egentlig uppdelning mellan konflikter på regional, mellanstatlig och inomstatlig europeisk nivå. Europas säkerhet är odelbar.
Under en längre tid har det inom EU funnits aktörer som vill se ett minskat europeiskt beroende av USA- och Nato-resurser. En konsekvens av detta är att de europeiska staterna måste kunna ta ett ökat ansvar för Europas säkerhet. FN:s säkerhetsråd har fortfarande huvudansvaret för internationell fred och säkerhet, men EU skall på sikt självständigt kunna besluta om och, även i de fall Nato inte är engagerat, initiera EU-ledda operationer som i enlighet med FN-stadgans principer kan bidra till fred och säkerhet. Härav följer arbetet med att senast under 2003 sätta upp en europeisk militär krishanteringsstyrka med förmåga att hantera samtliga Petersbergsuppgifter (humanitära aktioner, fredsbevarande aktioner och krishantering med militära medel inklusive fredsframtvingande aktioner).
En annan mycket viktig europeisk säkerhetspolitisk organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). OSSE arbetar med civil konfliktförebyggande verksamhet och har stor betydelse när det gäller att upptäcka potentiella konflikter. Organisationen har också spelat en avgörande roll i många demokratiseringsprocesser. Tillsammans med Europarådet har OSSE en viktig funktion som komplement och fristående organ inom en framtida alleuropeisk säkerhetsordning. Europarådet arbetar liksom OSSE med konfliktförebyggande verksamhet och bevakning av de mänskliga rättigheterna. Det svenska samarbetet med OSSE bör utvecklas och det civila konfliktförebyggande arbetet som sådant måste få ökat utrymme i den samlade internationella säkerhetspolitiken.
Idag kan vi flyga från en kontinent till en annan på några timmar, ögonblickligen skicka små eller stora mängder information till andra sidan jorden med ett fåtal knapptryck, ta del av TV-sända händelser från fjärran platser i realtid. På dessa och andra sätt har jorden sannerligen blivit mindre. Närhet mellan olika regioner handlar i ökad utsträckning om gemensamma värden snarare än om territoriellt grannskap. Trots det kan det i syfte att tydliggöra vara meningsfullt med en uppdelning av det internationella systemets olika geografiska områden.
I många av Afrikas stater har demokratiska val hållits under 1990-talet. Flera inbördeskrig har förbytts i fred och det civila samhället vuxit sig starkare. De nya demokratierna är dock ofta svaga. Det ekonomiska läget är ofta svårt och många stater dras med omfattande låneavbetalningar. Staterna söder om Sahara använder en väldigt stor del av sina exportinkomster till räntor och avbetalningar. En ödesfråga för regionen är hivepidemin, som här mer än någon annanstans håller på att förändra hela samhällsstrukturer. De väpnade konflikter som rasar i exempelvis Sierra Leone, Liberia, Angola, Sudan, Uganda, Etiopien, Eritrea, Somalia, Demokratiska republiken Kongo, är några av de största hindren mot varaktig social och ekonomisk utveckling. Väpnade konflikter förstör infrastruktur, orsakar närmast ofattbar fysisk och psykisk skada, leder till kapitalflykt och minskade utländska investeringar och försvårar internationellt bistånd. Till detta kan läggas den utbredda kriminaliteten i vissa regioner och den mycket stora tillgången på lätta vapen. Kristdemokraternas syn på Afrika ges i en särskild motion.
Mellanösternkonflikten är en av efterkrigstidens ihärdigaste och mest komplicerade konflikter. Försöken att lösa situationen matchas av antalet misslyckanden. Vissa överenskommelser har tidigare uppnåtts där Israel dragit sig tillbaka från delar av Västbanken och Gaza. Dessa områden har givits en begränsad autonomi som utövats av palestinska myndigheter. Varje typ av initiativ och arbete som ökar förståelse och respekt mellan israeler och palestinier bör stödjas. Kristdemokraterna anser att en tvåstatslösning med erkända och säkra gränser är den enda övergripande lösning som finns. Kristdemokraternas syn på Mellanösternkonflikten ges i en särskild motion.
Asien får allt större säkerhetspolitisk betydelse. Sannolikheten är stor att Kinas politiska och kommersiella makt kommer att öka. Kinas nuvarande och framtida militära resurser, både konventionella och nukleära, utgör ett orosmoment. Regionen är starkt präglad av maktbalanstänkande, och kapprustning är inte ett uteslutet scenario. Konflikten mellan Indien och Pakistan rörande Kashmirregionen är ytterligare ett orosmoment. Dessa bägge länder förfogar även över nukleär teknologi. Kärnvapentester har utförts i flera omgångar. I oktober 2002 uppmärksammades världen på att den internationella terrorismen inte bara är etablerad i delar av Asien, utan att terroristerna är fullt beredda och kapabla att utföra storskaliga terrordåd.
Vi kristdemokrater anser att utvidgningen och fördjupningen av EU är av central betydelse för Europas säkerhet. De fasansfulla krig som drabbade Balkan under 1990-talet stärker denna uppfattning. Balkankonflikterna pekar också på behovet av en europeisk militär krishanteringsförmåga. Kampen mot terrorismen betonar också vikten av europeiskt samarbete – dels för att hjälpa andra stater som löper risken att utsättas för terrorism, dels för att skydda EU:s medlemsstater mot terrorism. Ingen stat kan bekämpa terrorism helt på egen hand.
I egenskap av enda kvarvarande supermakt och dominant inom Nato kommer USA under överskådlig framtid att ha stor betydelse för den europeiska säkerhetspolitiken. Då det inte är sannolikt att EU inom överskådlig framtid kommer att klara sig helt utan Natos hjälp för att skapa eller upprätthålla fred i Europa, så ligger det i Europas intresse att USA och Nato även fortsättningsvis behåller den europeiska kontinenten som ett prioriterat intresseområde. Den transatlantiska länken får inte brytas.
Samtidigt måste den europeiska gemenskapen, som tidigare nämnts, ta ett ökat ansvar för sin säkerhet. Europas säkerhetspolitiska beroende av Nato måste gradvis ersättas av ett partnerskap. Utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik är tänkt att stärka, inte försvaga, transatlantiskt och europeiskt samarbete.
Framtida hot mot säkerheten i Europa bör företrädesvis lösas och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU. Ett ökat europeiskt ansvar kräver också praktisk förmåga att hantera säkerhetspolitiska problem. Krishantering enligt Petersbergsdeklarationen innebär att EU:s medlemsstater skall bidra med humanitär och ekonomisk hjälp, uppbyggnadsinsatser och direkta fredsframtvingande insatser. Det är mycket viktigt att Sverige medverkar aktivt i det arbetet. Europeiska rådets beslut i Helsingfors 1999 medför att EU-staterna senast år 2003 gemensamt skall kunna samla och sända ut en krishanteringsstyrka på 60 000 man inom 60 dygn. Denna samlade styrka skall kunna sättas in vid konflikter i Europa och, efter beslut av FN:s säkerhetsråd alternativt utifrån folkrättsligt acceptabla kriterier, även utanför Europas gränser. Det är av största vikt att Sverige solidariskt bidrar till denna insatsstyrka. Dessvärre verkar det finnas ett glapp mellan politiska deklarationer och faktiska resurser. En gemensam europeisk insatsstyrka av nämnd omfattning kräver stora ansträngningar. Dessa ansträngningar måste återspeglas i EU-staternas försvarsbudgetar. Sverige satsar hårt på att öka sin internationella kapacitet, samtidigt som det nationella försvaret drabbats av en omfattande nedrustning. Det är angeläget att tillräckliga resurser finns avdelade för den internationella verksamheten. I en tid då nationell säkerhet i mindre grad än tidigare kan sökas enbart på nationell grund är det av mycket stor vikt att hela vår försvarsmakt är modern och flexibel och har hög samverkansförmåga med andra länders förband.
Sverige är även medlem i Västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG). Det ökar möjligheterna att påverka inriktningen av den europeiska försvarsindustripolitiken. Det möjliggör även en högre grad av interoperabilitet (samverkansförmåga) mellan svenska och utländska militära system vid gemensamma internationella insatser. På sikt bör denna interoperabilitet utvecklas så att alla svenska insatsförband kan ingå i EU- eller Nato-ledda krishanteringsinsatser och fredsfrämjande verksamheter.
Av geografiska skäl är det naturligt att Östersjöregionen är av särskilt intresse för svensk säkerhetspolitik. Här har vi goda möjligheter att bidra till och ta ett större ansvar för regionens fredliga utveckling. Det är av största säkerhetspolitiska betydelse att utveckla förtroendefulla relationer till Ryssland och att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska staterna. Sverige måste verka för att alla stater i regionen får en långsiktig säkerhetslösning.
Utvecklingen i regionen kring Östersjön har på det hela taget varit mestadels positiv och utgör i sig ett gott exempel på en gemenskap där det bredare säkerhetsbegreppet utgör ramen för ett brett samarbete inom exempelvis krishantering. Demokratiseringen och den ökade respekten för mänskliga rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och verkar konfliktförebyggande. Att inlemma Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning bör vara en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Häri spelar EU:s utvidgning en grundläggande roll, liksom ett alltmer fördjupat PFF-samarbete där Natos engagemang bidrar till att stärka den fredliga utvecklingen och säkerheten.
Det ligger i Sveriges intresse att stödja de baltiska staternas integration i EU och Nato. En sådan utveckling bör gagna hela regionens säkerhet, liksom ett ökat stöd till dessa staters totalförsvar och suveränitet.
Rysslands inrikespolitiska läge är förhållandevis stabilt. Med möjligt undantag för den mycket grymma Tjetjenienkonflikten så är risken för sönderfall eller splittring av den ryska federationen förhållandevis liten. Den ryska utrikespolitiken har blivit mer utåtriktad och långsiktig under president Putins ledning. Krigsmakten genomgår en reform med syfte att omorganisera och modernisera de militära styrkorna. Europa får allt större betydelse för Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik. Ryssland intar en fortsatt negativ, eller åtminstone avvaktande, inställning till de baltiska staternas eventuella Natomedlemskap. Förhållandet till USA har förbättrats väsentligt efter den 11 september 2001.
Trots vissa positiva tendenser utgör Ryssland alltjämt en osäkerhetsfaktor i det svenska närområdet. Rysslands innehav av stora mängder NBC-stridsmedel är de enda permanent stationerade i närområdet. Barentsregionens omfattande miljöproblem, Rysslands unionssamarbete med Vitryssland och Kaliningradområdets ekonomiska och sociala problem måste beaktas. Osäkerheten om Rysslands säkerhetspolitiska strategier och framtida utveckling måste inkluderas i svenska säkerhetspolitiska bedömningar.
År 2002 enades Kristdemokraterna och flera av de andra riksdagspartierna om en säkerhetspolitisk doktrin för Sverige. Denna överenskommelse fastslår att Sverige är militärt alliansfritt och att neutralitetsoptionen inte längre är relevant.
Med neutralitet menas att Sverige enligt folkrättens regler kunnat ställa sig utanför pågående krig genom att inte ta sida för endera konfliktparten. Till skillnad mot Österrikes och Schweiz neutralitet så var Sveriges inte tvingande genom lag. Den svenska neutraliteten var frivilligt antagen och kunde därför, rent formellt sett, överges när som helst. Idag finns det inget reellt konfliktläge inför vilket Sverige kan förklara sig neutralt. Vi kan exempelvis inte vara neutrala om ett annat EU-land anfalls. Vi kan inte heller vara neutrala inför terrorism. Terrorister bryr sig inte om neutralitet. För övrigt går neutraliteten helt emot kristdemokratins grundläggande syn på människans medfödda rättigheter och okränkbarhet. Det går helt enkelt inte att vara neutral inför kränkningar av människans medfödda värde och rättigheter.
Med militär alliansfrihet menas att Sverige i fred inte ingår ömsesidiga försvarsförpliktelser. Säkerhetspolitiska förändringar, nya hot och konflikttyper illustrerar dock behovet av konfliktlösning i stor skala och ökat säkerhetspolitiskt samarbete. Ett av EU:s fundament är att utveckla ett starkare utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete (GUSP – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik). Sverige måste vara en aktiv part i utvecklingen av GUSP. GUSP liksom den europeiska krishanteringsstyrkan och PFF-samarbetet medför inga ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Natos ömsesidiga förpliktelser medför att ett svenskt Natomedlemskap för närvarande inte är aktuellt. Vi kristdemokrater anser dock att ett nära och öppet samarbete med Nato skall vara en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Dessutom måste Sverige vara berett att ständigt ompröva sin relation med Nato eftersom alliansen förändras och i framtiden kan komma att omfatta hela Öst- och Centraleuropa.
Den svenska säkerhetspolitikens övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden. Den svenska säkerhetspolitikens samtliga mål, medel och strategier skall genomsyras av respekten för och främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Det globala målet med alla staters säkerhetssträvanden måste vara att bidra till en säkerhetsgemenskap byggd på främst fredlig konfliktlösning. Härav följer att internationell samverkan är av fundamental betydelse. Därför måste Sverige även fortsättningsvis aktivt delta i samarbetet med att lösa säkerhetsproblem i Europa och övriga närområdet, såväl som i övriga delar av världen efter förmåga och kapacitet.
Vårt medlemskap i FN och EU och samarbete med Nato ger oss tillgång till de bästa kanalerna och möjligheterna.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |