Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder för att införa lagstiftning enligt den österrikiska modellen för att åstadkomma en kärnvapenfri zon i Europa.
Ett årtionde efter det kalla krigets slut inger kärnvapenutvecklingen i världen på nytt oro. Tiotusentals kärnvapen finns fortfarande kvar trots träffade nedrustningsavtal.
Det finns betydande risker för en förnyad kärnvapenupprustning. Det saknas i och för sig inte förslag till nya åtgärder för att bryta dagens nödläge. Sverige verkar aktivt i olika sammanhang för att kärnvapennedrustningen skall fortsätta. Detta arbete bör nu kompletteras med att också frågan om kärnvapenfria zoner i Europa åter tas upp på dagordningen.
I en kärnvapenfri zon får kärnvapen inte framställas, lagras, transporteras eller användas. Zonerna innefattar också säkerhetsgarantier från kärnvapenmakterna att de i zonerna deltagande staterna inte skall utsättas för kärnvapen eller hot om att använda kärnvapen. Antalet sådana zoner har ökat successivt under senare tid och omfattar nu sammanlagt 112 stater och täcker ca 50 % av jordens yta, i praktiken större delen av södra halvklotet. Sådana zoner innebär i praktiken ett dynamiskt element för att förhindra kärnvapenspridning och verkar stabiliserande.
Frågan om nya zoner har nu väckts på flera håll i världen, bl.a. i Nordostasien, Sydostasien, Mellanöstern och Centraleuropa.
En kärnvapenfri zon i Europa är av betydelse för vårt säkerhetspolitiska läge och kan innefatta Sverige som medlem. Sverige kan därför självt eller tillsammans med andra stater – t.ex. Finland och Österrike – ta ett eget initiativ i frågan.
En utgångspunkt är givetvis det nuvarande kärnvapenläget i Europa. Just nu finns inga kärnvapen i de östeuropeiska länderna bortsett från Ryssland. Rent faktiskt finns redan en kärnvapenfri zon. För närvarande råder avspänning i Europa. Det borde därför vara lättare att åstadkomma en kärnvapenfri zon här än i regioner som präglas av konflikt, t.ex. Mellanöstern. Man kan dock inte bortse från risken att spänningen mellan Ryssland och USA kan öka på nytt och att vi riskerar gå in i en ny kärnvapenupprustning. Det finns då inga folkrättsliga garantier mot en förnyad utplacering av kärnvapen i Central- och Östeuropa (utom f.d. Östtyskland).
I sammanhanget är intressant att notera att Österrike nyligen som en följd av Nato-utvidgningen genom en lag i juli 1999 infört ett strikt kärnvapenförbud i Österrike (Bundesgesetzblatt 1999 nr 149). Lagen gäller också vid en eventuell framtida Natoanslutning. I realiteten innebär detta att Österrike kan ses som ett embryo till en framtida kärnvapenfri zon i Europa. En sådan zon skulle verka stabiliserande i framtida krislägen och indirekt bidra till att förhindra riskerna för kärnvapenspridning. En liknande lag bör kunna införas i Sverige. Den österrikiska lagen avser all kärnteknisk verksamhet. I Sverige, som har kärnkraft, behöver lagen därför begränsas till att enbart avse kärnvapen.
Ett avtal om en kärnvapenfri zon bör kunna göras så flexibel att det kan inpassas i ett alleuropeiskt säkerhetssystem. Tillkomsten av en sådan zon bör också bidra till en översyn av Natos och Rysslands kärnvapendoktriner.
Den svenska regeringen engagerade sig under 1980-talet aktivt i frågan om kärnvapenfria zoner i Europa. Det instabila säkerhetspolitiska läget motiverar att frågan tas upp på nytt.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Susanne Eberstein (s) |
Agneta Lundberg (s) |