1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Det kurdiska folkets kamp för självbestämmande 2
4 Situationen efter Gulfkriget 3
5 Vägen mot ett enat och sammanhållet norra Irak/irakiska Kurdistan 5
6 Kvinnornas situation i norra Irak/irakiska Kurdistan 6
7 Minoriteter 6
8 Flyktingström från Kirkukområdet 6
9 Ingen kurdisk stat utan självbestämmande inom en irakisk federation 7
10 Den ekonomiska situationen i norra Irak/irakiska Kurdistan 8
11 Krigshotet 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör driva frågan om att det internationella samfundet måste ge garantier för säkerheten för norra Irak/irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors mänskliga rättigheter i norra Irak/irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minoriteternas ställning i norra Irak/irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ge stöd och bistånd till norra Irak/irakiska Kurdistan när det gäller regionens demokratiska utvecklingsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och EU skall verka för att norra Iraks/irakiska Kurdistans självbestämmande i folkrättsligt avseende stärks och skyddas genom att de kurdiska delarna i Irak ingår i en federation med övriga Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN driver frågan att regimen i Bagdad inte skall ha vetorätt vad gäller stödet från mat-för-olja-programmet till norra Irak/irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ge bistånd till utbyggnaden av olika energikällor och infrastruktur i norra Irak/irakiska Kurdistan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör understödja jordbruket i norra Irak/irakiska Kurdistan så att regionen kan utveckla ett självständigt jordbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör verka för att befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan garanteras mat, mediciner och gasmasker i händelse av krig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör verka för att norra Irak/irakiska Kurdistan garanteras kompensation för mat-för-olja-programmet i takt med att sanktionerna mot Irak hävs.
I decennier har det kurdiska folket i norra Irak/irakiska Kurdistan kämpat för sina nationella och kulturella rättigheter. Den historiska lärdom kurderna dragit av sin kamp för att kunna överleva som folkgrupp är att de måste vara eniga. Målet för kurderna är ett enigt Irak i en demokratisk statsbildning i en federation där irakiska Kurdistan är en del av detta framtida demokratiska federativa system.
Men Irak är ingen demokrati utan en diktatur under Saddam Hussein – en diktatur som rustades och understöddes av västvärlden, inte minst USA. Irak förde krig med Iran, under vilket Saddam Hussein även lät mörda tusentals oskyldiga civila kurder. Saddam Hussein anföll och ockuperade Kuwait, vilket var ett brott mot folkrätten. Hade Kuwait varit ett fattigt land hade detta folkrättsbrott sannolikt inte rönt samma intresse från USA och andra västmakters sida. Kuwait är rikt på olja. Därför engagerade sig USA och västvärlden. Gulfkriget inleddes, och genomfördes under FN-mandat. Under detta krig gjorde kurderna i norra Irak/irakiska Kurdistan uppror.
Under Anfalkampanjen mördade regimen i Bagdad, under ledning av Saddam Hussein, cirka 180 000 kurder. Många saknas ännu. 5 000 invånare i Halabja gasades ihjäl med kemiska krigsvapen. Bilderna från massakern i Halabja finns i starkt minne. Världen förskräcktes över massakern och en rad länder ville i FN lägga en resolution som fördömde Saddams angrepp på kurderna och ihjälgasandet av befolkningen i Halabja. USA var vid den tiden Iraks bundsförvant i kriget mot Iran och stoppade därför resolutionen. USA var mer mån om sin blodsbesudlade bundsförvant än om kurdernas mänskliga rättigheter.
Ett resultat av kriget blev att USA och Storbritannien upprättade det s.k. safe-haven-arrangemanget som innebar att en del av norra Irak/irakiska Kurdistan fick skydd mot angrepp från Bagdadregimens flyg och trupper. USA upprättade även mer omfattande flygförbudszoner i norra och södra Irak som ytterligare förhindrade irakisk aktivitet i luften. Det kan vara värt att notera att om dessa flygförbudszoner hade omfattat hela det kurdiska området i norra Irak, hade oljestaden Kirkuk hamnat under den kurdiska regionala regeringens kontroll. Det hade lett till att försörjningsläget för kurderna i norr underlättats avsevärt jämfört med dagens situation. I söder omfattar dock flygförbudszonerna viktiga oljeområden.
Dessa flygförbudszoner har inte något folkrättsligt stöd i FN vilket innebär att irakiska Kurdistan är helt beroende av de båda stormakternas godtycke. Vänsterpartiet anser att FN måste utarbeta en resolution med garantier för säkerheten i irakiska Kurdistan.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I detta nya läge som uppstått i spåren av Gulfkriget inleddes en politisk utveckling i norra Irak/irakiska Kurdistan som var skild från den som ägde rum i övriga Irak.
Kurderna har länge kämpat för sina nationella och kulturella rättigheter i alla de länder där de lever. Detta har gällt inte minst i Irak. I norra Irak/irakiska Kurdistan har två partier, KDP (Kurdistans demokratiska parti) och PUK (Kurdistans patriotiska union) länge kämpat mot den irakiska centralmakten. De har även kämpat mot varandra om makten. I decennier har de omkringliggande grannländerna och regimen i Irak sökt splittra kurderna och sökt utnyttja motsättningarna mellan dem för sina egna syften. I de fall då detta lyckats har det varit kurderna själva som förlorat.
Norra Irak/irakiska Kurdistan är omgivet enbart av regimer som i varierande grad är fientliga mot kurderna. I norr finns Turkiet som inget hellre ser än att självstyret misslyckas. En permanentning av självstyret skulle med största sannolikhet innebära att kurder i Turkiet, Syrien och Iran skulle kräva något liknande. Även i Syrien och Iran trakasseras och förtrycks kurderna på olika sätt. Inte heller dessa länder är intresserade av att självstyret ska lyckas. Tvärtom har de genom tiderna, i olika konstellationer, försökt att splittra kurderna.
Efter Gulfkriget gick man 1992 till val för att utse ett lokalt parlament, Kurdistan National Assembly (KNA), varefter en lokal regering (KRG) skulle utses. Valet genomfördes, men PUK – som var det parti som fick ett mindre antal röster än KDP – menade att det förekommit valfusk. (KDP hade fått 51 % av rösterna och PUK 49 %.) Inbördesstrider resulterade i att PUK bojkottade parlamentet fram till i oktober 2002. Arbetet i parlamentet bevakades dock av tre representanter från PUK.
De båda partierna har sedan kontrollerat var sin del av norra Irak/irakiska Kurdistan. KDP har styrt sitt område från Erbil och PUK sitt område från staden Suleimaniya. KDP kontrollerar Dohuk och Erbil medan PUK kontrollerar Suleimaniya och Kirkuk. Staden Kirkuk och några andra mindre kommuner tillhör de delar av norra Irak/irakiska Kurdistan som ligger i den del som är kontrollerad av Saddam Hussein. Detta innebär att den del av administrationen i norra Irak/irakiska Kurdistan som har ansvaret för Kirkukområdet också har ansvaret för de flyktingläger som uppstått som en följd av de etniska rensningar som Saddam Hussein bedriver i den del av Kirkukområdet han kontrollerar. Detta innebär en tung börda för den del av den regionala administrationen som ansvarar för Kirkukområdet, eftersom denna del av befolkningen inte räknas med i de 13 % av mat-för-olja-programmet som FN tilldelar norra Irak/irakiska Kurdistan.
Sedan 1998 råder fred mellan KDP och PUK. De båda partierna har närmat sig varandra successivt. Upplösningen av PKK och de därmed förändrade förhållandena inom den kurdiska oppositionen i Turkiet har bidragit till detta. Tidigare hade PKK mot KDP:s vilja upprättat baser i norra Irak/irakiska Kurdistan från vilka man gjort militära attacker in i Turkiet. Detta ledde till att turkiska trupper förföljde PKK in på KDP-kontrollerat område och där inte bara jagade PKK-medlemmar. Den turkiska arméns krigshandlingar drabbade även irakiska kurder.
USA har medverkat i den process som lett fram till förbättrade relationer mellan KDP och PUK. I sin kamp mot Saddam Husseins regim i Irak vill man ha kurderna som en enad och effektiv bundsförvant. Kurderna har å sin sida behov av att ena sig för att skydda sig mot Saddam Hussein.
Det har i flera år pågått en fredsprocess, och en fredskommitté har tillsatts för att skapa ett enat norra Irak/irakiska Kurdistan. Det upprättades en fredsplan, Washingtonavtalet 1998, med tidsangivelser. I den angavs när ledarna för KDP och PUK skulle träffas och fortsätta förhandlingarna om fredsprocessen. Den angav tidpunkter för när fria val skall förrättas. Inkomstskillnaderna mellan de KDP- och PUK-kontrollerade områdena skall utjämnas så att medel överförs från KDP-områdena till nuvarande PUK-områden, till den dag då ett finansministerium för norra Irak/irakiska Kurdistan kan handha hela regionens resurser. En plan för normaliseringsprocessen skulle upprättas m.m.
I stort sett råder det lugn i båda dessa delar av norra Irak/irakiska Kurdistan. Det har dock rapporterats att al-Qaida befinner sig söder om Suleimaniya. Al-Qaida har vid olika tillfällen hotat PUK:s premiärminister Barham Salih. Han utsattes senast våren 2002 för ett attentat. Islamisterna försöker utöva starka påtryckningar på befolkningen och ”infiltrerar” irakiska Kurdistan. I Halabjaområdet dödades för ett halvår sedan PUK-medlemmar på ett mycket barbariskt sätt. Bilder togs på de döda och distribuerades för att skrämma folket. Samtidigt hävdas att kurderna tillhör ”andra sidan”, dvs. USA och Israel, medan Irak, al-Qaida och palestinierna tillhör de rättrogna.
Islamisterna resonerar som Bush efter 11 september, dvs. i enlighet med principen ”alla som inte är med oss är emot oss”. Man menar att eftersom kurderna är emot Saddam Hussein så är de också emot palestiniernas kamp och därmed mot islam. Risken för en utveckling, liknande den i Algeriet, är uppenbar. Medan de båda administrationerna med sina små tillgångar har lite att erbjuda i form av välfärd, har islamisterna stora ekonomiska resurser bakom sig.
Det finns även andra mindre partier som i egna partiegoistiska syften tar tillfället i akt att splittra och därmed riskera den sköra fredsprocessen.
På det hela taget torde dock majoriteten av befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan vara besjälade av tanken på ett demokratiskt styrt irakiskt Kurdistan och att den enda vägen dit går genom en lyckosam fredsprocess mellan PUK och KDP. Viktiga steg i freds- och demokratiseringsprocessen har tagits den senaste tiden. Vid ett viktigt möte i Salladdin den 7 och 8 september 2002 undertecknade de båda ledarna, Massud Barzani för KDP och Jalal Talabani för PUK, en överenskommelse om att det kurdiska regionala parlamentet skulle öppnas med alla representanter närvarande.
I avtalet understryks också vikten av att minoriteterna och olika kurdiska partier deltar i den demokratiska processen. KNA öppnades sålunda den 4 oktober 2002 i Erbil och därefter i Suleimaniya för att symboliskt visa att det är det kurdiska folkets parlament i Irak. Parlamentet håller nu på att förbereda för ett nytt demokratiskt val och de båda stora partierna, KDP och PUK, skall öppna kontor i varandras områden. Ett enat irakiskt Kurdistan med ett demokratiskt valt regionalt parlament och en enad regering är grunden för demokrati och enighet i regionen.
Kvinnornas ställning stärks också. Kvinnorna har deltagit i alla krig och de kurdiska kvinnorna är mycket starka. Kvinnoorganisationerna har arbetat hårt för sina mänskliga rättigheter och för att lagstiftning som särbehandlar dem skall förändras. En framgång för kvinnor i norra Irak/irakiska Kurdistan är beslutet av KNA att den irakiska lag som medger strafflindring för hedersrelaterade brott skall avskaffas. Det är viktigt att understryka att kvinnorna är hälften av befolkningen i irakiska Kurdistan och att det inte är möjligt att bygga en demokrati utan att kvinnorna deltar i byggandet.
I dag är 6 av 105 parlamentsledamöter kvinnor. Förhoppningsvis kommer antalet kvinnor att vara fler efter nästa val. Därför är det viktigt att det sker ett erfarenhetsutbyte mellan kvinnoorganisationerna i Sverige och i irakiska Kurdistan.
I den biståndsstrategi som förbereds för irakiska Kurdistan är det viktigt att demokratiutveckling och kvinnors mänskliga rättigheter ingår som vitala delar.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I norra Irak/irakiska Kurdistan lever också olika religiösa och etniska minoriteter som assyrier, kaldéer, armenier, turkmener och jesidier. I uppbyggandet av en demokrati är det viktigt att minoriteterna skyddas från trakasserier och förföljelse och att deras rättigheter så som de är formulerade i olika FN-konventioner garanteras. Framför allt måste de mänskliga rättigheterna, både kvinnors och mäns, stärkas i irakiska Kurdistan.
Särskilt måste FN-resolution 688 som behandlar mänskliga rättigheter följas. Sverige bör i den biståndsstrategi som förbereds för irakiska Kurdistan noga följa utvecklingen av minoriteternas ställning i irakiska Kurdistan.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är viktigt att ha i minnet att det i dag i irakiska Kurdistan knappast finns en enda människa, utom de yngsta barnen, som inte är traumatiserad av krigsupplevelser. Fortfarande fördrivs dock människor i den arabiseringsprocess som regimen i Bagdad utsätter människor för i den av Saddam Hussein kontrollerade delen av Kirkukområdet. Det gör att även en del av de allra yngsta barnen är traumatiserade.
I den av Saddam Hussein kontrollerade delen av norra Irak/irakiska Kurdistan pågår en etnisk rensning av gigantiska mått. Saddam Hussein fördriver de kurder som bor där och förflyttar samtidigt araber från södra Irak till bl.a. oljestaden Kirkuk. Enligt uppgift är det 500 000 kurder som fördrivits sedan 1991. De kurder som flyr till norra Irak/irakiska Kurdistan anses vara Internally displaced persons (IDP) och lever i flyktingläger runt om i norra Irak/irakiska Kurdistan. I dagsläget finns cirka 100 000 internflyktingar.
Den demokratiska process som precis har tagit sin början är mycket skör. Fattigdomen och det faktum att 60 % av befolkningen tvingas leva på FN:s matpaket försvårar situationen ytterligare. Fattigdomen är också en grogrund för extrema islamistiska rörelser, som med sin ekonomiska styrka kan erbjuda mat och sjukvård. För att behålla irakiska Kurdistan som en, i många avseenden, autonom zon är det extra viktigt för Sverige, EU och världssamfundet att stödja den demokratiska utvecklingen i regionen.
I norra Irak/irakiska Kurdistan söker människorna under oerhörda sociala, ekonomiska och politiska svårigheter att kämpa sig till ett demokratiskt styrelseskick. Man försöker spränga ett traditionalistiskt samhälles bojor och genomföra både en modernisering och en demokratisering både när det gäller statsskick, seder och bruk och relationen mellan könen. Det görs i en situation, där de är satta under ytterligt hårt tryck från kringliggande icke-demokratiska eller expansionistiskt inriktade grannländer och utgör en lekboll för stormakters manipulationer. Norra Irak/irakiska Kurdistan utgör ett spirande hopp i Mellanöstern när det gäller kampen för fred och demokrati och borde därför ges ett starkt stöd och bistånd i sitt demokratiska utvecklingsarbete.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
De kurdiska partierna KDP och PUK och andra partier och organisationer i irakiska Kurdistan betonar ständigt att man inte kräver att få bilda en egen stat. De eftersträvar i stället att den kurdiska delen av Irak skall ingå i en federation med övriga Irak. Det finns en uppenbar och välmotiverad oro bland kurderna för att Irak under Saddam Hussein skall intervenera i norra Irak/irakiska Kurdistan och göra slut på den relativa frihet och det självbestämmande som i dag finns i denna del av landet.
Det är nödvändigt att världssamfundet ger irakiska Kurdistan internationella garantier för att säkerheten i den autonoma zonen skall upprätthållas. Dessa garantier bör offentliggöras och inte hemlighållas för att världen skall kunna följa utvecklingen och vid behov agera om inte garantierna efterlevs.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN och EU skall verka för att den kurdiska befolkningens och norra Iraks/irakiska Kurdistans självbestämmande i folkrättsligt avseende stärks och skyddas till dess autonomi uppnås och en överenskommelse om ett federativt och demokratiskt system inom Iraks gränser är uppnådd.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Av mat-för-olja-programmet tillfaller 13 % irakiska Kurdistan. Dessa medel deponeras av FN på ett bankkonto i Frankrike. Från dessa medel får kurderna söka pengar till återuppbyggnad, infrastruktur, bostadsbyggande, sjukhus m.m. Ansökningarna skall godkännas av FN och av Saddam Hussein. De flesta ansökningar godkänns av FN men avslås av regimen i Bagdad eller fördröjs i åratal. Suleimaniya har t.ex. för tre år sedan ansökt om att få bygga ett sjukhus med 400 sängar. FN har godkänt bygget, men regimen i Bagdad har inte ens börjat behandla ansökan. Bagdads vetorätt har lett till att det i dag på kontot i Frankrike finns 4 miljarder dollar, dvs. cirka 40 miljarder kronor, som står outnyttjade. Medel som skulle kunna användas för att bygga sjukhus, skolor, vägar, bostäder, dammar m.m.
Norra Irak/irakiska Kurdistan har ett regionalt parlament och en regional regering. Detta parlament och denna regering måste ges styrmedel för att regionen och självbestämmandet skall kunna utvecklas. Det vore därför inte mer än rimligt att FN tar över beslutanderätten om hur de 13 % skall användas i återuppbyggnaden av irakiska Kurdistan och att regimen i Bagdad förlorar sin vetorätt. Sverige bör därför i FN driva denna fråga.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Bristen på energi och infrastruktur är omfattande. Orsaken är som nämnts ovan Bagdadregimens trakasserier mot befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan. Sverige skulle i den svenska biståndsstrategi som förbereds för irakiska Kurdistan kunna bidra med medel för utbyggnaden av olika energikällor samt infrastrukturen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Mat-för-olja-programmet innebär att alla invånare i Irak erhåller matpaket för sin överlevnad. norra Irak/irakiska Kurdistan har tidigare försörjt i princip hela Irak med frukt, grönsaker och säd. Eftersom FN hellre köper t.ex. amerikanskt eller kanadensiskt vete riskerar dock matpaketen att slå ut livsmedelsproduktionen i bl.a. norra Irak/irakiska Kurdistan. (Se flerpartimotion om det kurdiska jordbruket av v och c år 1999.) Det rimliga hade förstås varit att FN köpt t.ex. det vete som produceras i irakiska Kurdistan. Marken i Halabjaområdet är fortfarande förgiftad av de kemikalier som Irak använde när Saddam Hussein under 80-talet angrep Halabja. Man har i området märkt en ökning av sjukdomar som cancer, astma, hudsjukdomar, ögonsjukdomar och impotens.
Vänsterpartiet anser att ett bistånd till det kurdiska jordbruket fortfarande är nödvändigt för att regionen skall bli självförsörjande vad gäller livsmedel. I ett sådant bistånd måste självklart hjälp till sanering av marken ingå. Sverige bör medverka till att ett sådant stöd kommer till stånd.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det osäkra läget i norra Irak/irakiska Kurdistan innebär dels att unga människor lämnar landet, dels att utländska företag inte vågar etablera sig i området för att därigenom bidra till en positiv ekonomisk utveckling i regionen och fler arbetstillfällen. Det går inte att få fram exakta siffror på arbetslösheten p.g.a. att det inte genomförts någon folkräkning. Enligt fredsavtalet skall så ske genom att upprätta röstlängder. Samtliga källor uppger att arbetslösheten är hög. Arbetsvillkoren är 6-timmars arbetsdag och lika lön för kvinnor och män.
Det kurdiska folket i irakiska Kurdistan torde knappast vara intresserat av ett militärt angrepp från USA på övriga Irak, eftersom detta skulle kunna tjäna som förevändning för Saddam Hussein att angripa irakiska Kurdistan. USA:s intresse är oljan – inte det kurdiska eller irakiska folkets välbefinnande.
I irakiska Kurdistan är man av lätt förklarliga skäl emot både ett amerikanskt anfall och Saddams diktatur. USA:s och irakiska Kurdistans intresse sammanfaller dock – man vill båda ha bort regimen i Bagdad. I norra Irak/irakiska Kurdistan är man mycket oroad för vad som kan komma att hända om USA – med eller utan sanktion från FN – går till angrepp mot Irak. Man är rädd för att bli Saddam Husseins gisslan i ett sådant krig.
President Bush har nu fått den amerikanska kongressens tillstånd att invadera Irak utan FN:s stöd för en militär aktion. Bush har med andra ord sett till att få fria händer för att starta krig. Utanför gränsen till den autonoma zonen av irakiska Kurdistan har Saddam sina trupper och krigsvapen placerade, riktade mot bl.a. Erbil och Suleimaniya. När Nato anföll Serbien vände sig Milosevic mot Kosovo. Risken är uppenbar att Saddam vänder sig mot den autonoma zonen med sina kemiska krigsvapen.
Befolkningen i irakiska Kurdistan har inte några gasmasker och bristen på viktiga mediciner är stor. P.g.a. att all mat är lagrad i Bagdad kan ett anfall på Irak innebära att befolkningen i den autonoma zonen av irakiska Kurdistan dessutom blir utan de matpaket som i dag försörjer 60 % av befolkningen. Det är därför av största vikt att Sverige i FN driver frågan om befolkningens säkerhet och skydd i händelse av krig så att de får tillgång till gasmasker, medicin och mat om Saddam Hussein angriper den autonoma zonen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Mat-för-olja-programmet är en del av sanktionerna. Vänsterpartiets uppfattning är att sanktionerna mot Irak måste hävas. Samtidigt är befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan beroende av de 13 % som är deras andel. Skulle sanktionerna slopas utan att några som helst åtgärder vidtas för att ersätta de 13 %, skulle det innebära att norra Irak/irakiska Kurdistan står helt utan stöd och är utlämnat till Saddam Husseins godtycke. I takt med att sanktionerna hävs måste norra Irak/irakiska Kurdistan garanteras minst motsvarande stöd. Sverige bör med kraft driva denna fråga i FN.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Sermin Özürküt (v) |