Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN måste göra sitt yttersta för att förhindra ett krig i Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör verka för att den kurdiska befolkningens i norr och den shiitiska minoritetens i söder säkerhet garanteras av FN och att konkreta åtgärder för att detta skall förverkligas vidtas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN måste verka för att USA:s och Storbritanniens bombningar av Irak upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör verka för att FN-inspektörerna först måste undersöka situationen i Irak innan FN vidtar ytterligare åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige till följd av att sanktionerna mot Irak inte alls får den effekt som avses i FN skall verka för att sanktionerna hävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att eftersom det s.k. Food for Oil-programmet inte fungerar måste den svenska regeringen i FN verka för att den irakiska befolkningen ges snabb och effektiv hjälp med livsmedel och mediciner så snart sanktionerna hävts och bombningarna upphört.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen skall verka för att FN utarbetar andra metoder och typer av sanktioner mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot mänskliga rättigheter än dem som vi sett i bl.a. Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället för dem som är ansvariga för brotten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör rikta uppmärksamhet på resolution 688 och verka för att världssamfundet gör aktivt bruk av den i kampen mot den irakiska diktaturen för att därigenom medverka till försvaret av alla irakiska medborgares demokratiska och mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN verkar för att en nedtrappning av sanktioner förbinds med att den kurdiska befolkningen i norr och den shiitiska minoriteten i söder garanteras försörjning med livsmedel och mediciner, då det finns anledning att befara att mat-för-olja-programmet då avvecklas.
President Bush har utpekat Irak som en del i vad han demagogiskt kallar ondskans axelmakter. Bland dessa återfinns också Iran och Nordkorea. President Bush försöker med hjälp av detta begrepp skapa en bild av tre sammansvetsade stater som tillsammans utgör fiender till västvärldens demokratier. Det är en bild som haltar. Relationerna mellan Iran och Irak är frostiga sedan Gulfkriget. Saddam Husseins behandling av shiamuslimerna i södra Irak torde inte heller ses med gillande av den iranska regimen. Vilka politiska mål, förutom de rent affärsmässiga, som Nordkorea skulle ha gemensamt med Saddam Husseins diktatur och den iranska regimen är svårt att se. Det enda som förenar de tre länderna tycks vara att de av olika skäl ogillas av president Bush.
Det finns flera starka skäl för att ogilla dessa tre regimer, men att ogilla en regim kan knappast utgöra tillräckligt skäl för krig.
President Bush vill angripa dessa länder för att de har massförstörelsevapen. Men det har även andra länder. Förutom USA och Ryssland har Israel, Pakistan, Kina och Indien och flera andra länder massförstörelsevapen av olika slag.
Irak, Iran och Nordkorea är diktaturer. Inte heller Kina är någon politisk demokrati. President Musharaf är inte politiskt vald utan kom till makten genom en militärkupp. USA har under sin historia stött en lång rad diktaturer och andra regimer som bryter mot folkrätten, t.ex. Israel.
Irak har förbrutit sig mot folkrätten och mot mänskliga rättigheter. Men det har alltså även USA:s bundsförvanter – Turkiet, Pakistan, Israel. m.fl. länder.
En stats innehav av massförstörelsevapen, bristen på demokrati, brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna kan sålunda inte generellt anföras som ett skäl för att man skall föra krig mot den. Vill man avskaffa diktaturer, försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna samt avveckla massförstörelsevapnen i världen måste man ta till andra medel än att föra krig.
Vänsterpartiet vill därför att Sverige gör sitt yttersta för att förhindra att ett krig utbryter i Irak. Ett sådant kan sprida sig till andra delar av Mellanöstern och få förödande konsekvenser för inte bara denna del av världen utan även få svåra globala följder. Sverige måste i FN göra sitt yttersta för att förhindra ett krig i Irak.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I och med Sovjetunionens sammanbrott 1989/90 avslutades det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Därefter har följt tio år med endast en stormakt i världen – USA. Det borde efter ett studium av de senaste tio årens utveckling stå klart att den stormakt som blev kvar på arenan i ringa grad agerat utifrån de mål som är FN:s och mänsklighetens utan utifrån eget skön och utifrån egna snäva intressen som riktmärke. I flera fall under de senaste tio åren har USA självt begått folkrättsbrott. I samtliga fall visade USA, på ett demonstrativt sätt, en oerhörd brist på respekt för FN och världssamfundet.
I strid med folkrätten angrep Irak under Saddam Hussein 1990 Kuwait. Eftersom det handlade om ett folkrättsbrott begånget av Irak kunde USA få FN:s sanktion för ett ingripande till Kuwaits försvar. Svaret på Iraks angrepp på Kuwait blev operation Ökenstorm, vars huvuddel bestod av amerikansk och brittisk militär under FN-flagg. Militära anläggningar och andra viktiga mål i Bagdad bombades under föregivande att man endast attackerade militära mål. De förklarade att man bara gjorde ”kirurgiska ingrepp” mot dessa utan att civilbefolkningen drabbades. Detta var inget annat än ett propagandistiskt påfund.
Samtidigt med bombardemanget av Bagdad gick FN-trupper, främst bestående av amerikanska soldater, till angrepp mot de irakiska ockupationsstyrkorna i Kuwait och drev ut dem ur landet. Under den irakiska arméns återtåg utsattes denna för skoningslöst slaktande av amerikanskt FN-flyg. Sannolikt gick mer än 100 000 människoliv – vissa källor anger det dubbla – till spillo under denna meningslösa slakt på flyende soldater.
Liksom andra länder i området, exempelvis Israel och Turkiet, var Irak i besittning av massförstörelsevapen, som man tidigare fått hjälp från sina nya fiender att bygga upp. Efter Gulfkriget krävde FN att dessa skulle monteras ned. USA, och andra som ingått i FN-aktionen mot Irak, begärde dock inte av andra länder i området att de skulle göra samma sak.
Flera år tidigare, när Irak betraktades som en bundsförvant, motsatte sig USA en FN-resolution där en rad länder ville fördöma Saddam Husseins massaker på kurder i staden Halabja. Bristen på konsekvens när det gäller den politiska hanteringen av olika länders arsenaler av massförstörelsevapen och indignationen över Saddam Husseins användning av dem torde därför ha andra motiv än humanitära.
För att förmå Irak att släppa in vapeninspektörer i landet införde FN handelssanktioner mot landet. I syfte att försvaga Saddam Hussein och begränsa hans makt etablerade USA och Storbritannien två flygförbudszoner, en i söder och en i norr.
Flygförbudszonen i söder omfattar mer än de delar av Irak där shiamuslimerna lever. Det kan vara värt att notera att om dessa flygförbudszoner hade omfattat hela det kurdiska området i norra Irak hade de två oljeområdena Kirkuk och Khanaqin hamnat under den kurdiska regionala regeringens kontroll, vilket hade lett till att försörjningsläget för kurderna i norr underlättats avsevärt jämfört med dagens situation. I söder omfattar dock flygförbudszonerna viktiga oljeområden.
De s.k. flygförbudszonerna har under de tio år som de funnits inte haft något stöd i FN. Det viktiga är att den kurdiska befolkningens i norr och den shiitiska minoritetens i söder säkerhet garanteras av FN och att konkreta åtgärder för att detta skall förverkligas vidtas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna
Vänsterpartiet lägger också fram en särskild motion om norra Irak/irakiska Kurdistan, där bl.a. självbestämmande, sanktionerna och demokratiprocessen behandlas.
Det blev snart uppenbart att handelssanktionerna fick en fullständigt missriktad effekt. Det var inte Saddam Hussein och hans regim som drabbades av den utan det irakiska folket. Livsmedelsbrist uppstod snart. Människors hälsotillstånd försämrades alltmer. Barnadödligheten ökade.
FN försökte efter några år att mildra effekterna av sanktionerna och tillät Irak att byta olja mot mat. Trots detta beräknades FN:s sanktioner enligt Unicef ha kostat 500 000 barn livet år 2000. Vidare beräknades 1,5 miljoner människor – män, kvinnor och barn – ha dött till följd av sanktionerna i ett land där tillståndet i folkhälsan för tio år sedan var mycket högt.
En av orsakerna till att de mildrade sanktionerna inte har någon effekt är att USA och Storbritannien utan FN-mandat bombat Irak. Det har inte handlat om bombningar till kurders och shiamuslimers skydd. Man har även bombat andra mål. Man har bombat infrastrukturen, med följd att kommunikationerna råkar i kaos, vattentäkter förstörs, vatten förorenas och sjukdomar sprids. USA bombar m.a.o. inte enbart militära anläggningar utan sjukhus, livsmedelsfabriker, distributionscentra, kraftstationer, moskéer, broar, vägar och avloppsledningar.
Under Gulfkriget antände Saddam Husseins trupper flera stora oljekällor i Kuwait. Man lät även släppa ut stora mängder olja i Persiska viken. I miljöhänseende var detta ett aldrig tidigare skådat nidingsdåd. USA:s och Storbritanniens bombningar har ovanpå detta förvärrat miljöförstöringen i området. Jorden har förgiftats och Eufrat och Tigris förorenats på ett sätt som allvarligt hotar den irakiska befolkningens hälsa.
USA:s och Storbritanniens bombningar i kombination med FN:s sanktioner har en förödande effekt när det gäller den irakiska befolkningens levnadsvillkor. Man lider brist på livsmedel och mediciner. FN:s program Food for Oil fungerar inte.
Skadorna som åsamkats den irakiska befolkningen kommer att ha återverkningar långt fram i tiden. Olika bristsjukdomar förorsakar kroniska sjukdomar och hjärnskador. Vad som försiggår är en verksamhet som håller på att få karaktären av folkmord, men som media i väst ger knapphändig eller förvrängd information om.
I september 1998 avgick chefen för FN:s humanitära program, som har till uppgift att leda Food for Oil-programmet i Irak, Dennis Halliday, i protest och förklarade att han inte längre kunde administrera en omoralisk och illegal politik. Hans efterträdare, Hans von Sponeck avgick även han tillsammans med chefen för World Food Programme. När det kommer till kritan hamnar mat och mediciner i händerna på Saddam Husseins söner, som organiserat en svart marknad där mat och mediciner betingar mycket höga priset och ger diktatorns söner stora vinster.
Det finns trots allt en skillnad mellan FN:s politik å ena sidan och USA:s och Storbritanniens å den andra. Medan FN:s politik är att förmå Saddam Hussein och Irak att göra sig av med alla sina massförstörelsevapen är USA:s och Storbritanniens krigsmål mer långtgående. Där ser man inte ett slut på kriget förrän man har en ledning i landet som passar dessa båda länders intressen i området. Därför bombas Irak utan FN-mandat. Därför vill president Bush idag driva världssamfundet till krig mot Irak. Ytterst handlar det för USA:s del mest om makt och olja och i mycket ringa grad om mänskliga rättigheter.
Det som gör att man har anledning att starkt misstänka att USA:s politik egentligen inte handlar om nedmonteringen av massförstörelsevapnen är att förekomsten av dessa vapen i dag enligt uppgift befinner sig på en nivå som ligger en bra bit under den Irak hade när landet var USA:s bundsförvant och USA i FN vägrade fördöma Iraks gasangrepp på kurderna i Halabja 1988. Nivån när det gäller förekomsten av massförstörelsevapen i Irak i dag är den lägsta på tio år. Enligt FN:s vapenexportörer var 95 % av Iraks massförstörelsevapen nedmonterade år 2000. I dag vet dock inte någon utanför Irak hur situationen är när det gäller massförstörelsevapnen, eftersom den irakiska regeringen inte tillåter FN:s vapenexportörer att besöka landet.
USA:s politik när det gäller massförstörelsevapen är inkonsekvent och hycklande. Man accepterar förekomsten av massförstörelsevapen i Turkiet och Israel – två stater som båda uppvisar ett aggressivt beteende mot grannländer eller minoriteter i det egna landet. Turkiet bombar och intervenerar i norra Irak och ockuperar fortfarande delar av Cypern. Israel ockuperar palestinska områden och ockuperade även länge delar av Libanon. Det finns i dag fem länder bland Iraks grannar som inte följer FN:s resolution 687 om massförstörelsevapen: Turkiet, Israel, Saudiarabien, Egypten och Iran.
Det är en sällsam blandning av länder som vittnar om att det egentligen inte är förekomsten av massförstörelsevapen som är huvudmotivet för USA:s bombningar. De eftersträvar inte en demokratisk regim i Irak, utan det enda som räknas är att den regim som sitter vid makten i landet gagnar USA:s intressen.
Tilläggas kan att USA inte heller tillåter någon inspektion av sin egen arsenal av massförstörelsevapen.
Vidare har det rapporterats i media att den amerikanske chefen för FN:s vapeninspektörer, David Kay, först rapporterat om sitt arbete till USA:s regering och först därefter överlämnat sina resultat till FN. Det är sällan som man i diplomatins värld uppträder på ett så uppenbart provokativt sätt. Det vittnar om hur USA i dag ser på sig självt och på sitt förhållande till FN.
Utifrån ovanstående menar vi att Sverige i FN måste verka för att USA:s och Storbritanniens bombningar av Irak upphör. Dessförinnan kommer knappast Irak att ge FN full insyn när det gäller landets massförstörelsevapen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Idag är det uppenbart att USA i FN har ett ringa intresse av vapeninspektörernas verksamhet. I stället verkar man intensivt för en resolution som skall öppna vägen för ett militärt angrepp på Irak. Ett sådant militärt angrepp skulle få förödande följder för Iraks befolkning.
Sverige bör därför i FN verka för att FN-inspektörerna först måste undersöka situationen i Irak innan FN vidtar ytterligare åtgärder.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Eftersom det s.k. Food for Oil-programmet inte fungerar och sanktionerna mot Irak inte alls får avsedd effekt måste den svenska regeringen i FN verka för att sanktionerna hävs.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Hela den irakiska befolkningen ges snabb effektiv hjälp med livsmedel och mediciner så snart sanktionerna hävts och bombningarna upphört.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Den svenska regeringen måste verka för att FN utarbetar andra typer av sanktioner mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot mänskliga rättigheter än de som vi sett i bland annat Irak, vilka drabbar oskyldiga istället för dem som är ansvariga för brotten.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Den irakiska regimen under Saddam Hussein är en diktatur. Som andra diktaturer uppvisar den alla dikturens kännemärken. Folket utsätts för ett brutalt förtryck. Iraks diktator, och hans familj, exploaterar folket och samlar oerhörda rikedomar i sina händer, medan folket lever i skriande nöd. Skulden för folkets lidanden lägger diktatorn på omvärlden – främst på USA och Storbritannien, men också på Förenta nationerna. Den organiserade oppositionen är till följd av det våldsamma förtrycket mycket svag.
Någon respekt för mänskliga rättigheter uppvisar regimen inte. Enligt Amnesty Internationals rapporter är brotten mot mänskliga rättigheter grova och omfattande. En lång rad tortyrmetoder räknas upp i dess rapporter – såväl fysiska som psykiska. Officerare som misstänks med samröre med oppositionen avrättas. Dödsstraff tillämpas regelmässigt – inte sällan utan föregående rannsakning och dom.
En särskild kampanj genomfördes år 2000 mot ”prostituerade kvinnor”. De avrättades utan dom och rannsakning utanför sina hem genom halshuggning, varefter deras huvuden hängdes upp på dörrarna utanför deras hus. Detta gjordes sannolikt för att Saddam Hussein ville vinna fundamentalistiska religiösa riktningars stöd. Det finns även anledning att anta att det handlade om oppositionella kvinnor som under förevändning av att de var prostituerade avrättades.
Någon rättssäkerhet existerar inte i Irak. Förtrycket är brutalt och nyckfullt. Det irakiska folkets lidande blir dock inte mindre av USA:s och Storbritanniens bombningar av landet.
Det finns en FN-resolution som behandlar mänskliga rättigheter i Irak – resolution 688. Enligt denna skall MR-observatörer besöka Irak och till FN rapportera om mänskliga och demokratiska rättigheter i landet. Tillämpningen av den har varit begränsad. Endast vid två kortvariga tillfällen har MR-observatörer från FN besökt Irak. Detta instrument har alltså kommit till mycket ringa användning i kampen mot Saddam Husseins förtryckarregim.
Sverige bör i FN rikta uppmärksamhet på resolution 688 och verka för att världssamfundet gör aktivt bruk av den i kampen mot den irakiska diktaturen för att därigenom medverka till försvaret av alla irakiska medborgares demokratiska och mänskliga rättigheter.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Ett upphävande av de FN-resolutioner som USA och Storbritannien i dag söker ett bräckligt stöd i för att kunna bomba Irak kan medföra att befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan utsätts för stora faror och att det uppbyggnadsarbete som skett där under senare år går om intet.
En väg man skulle kunna gå för att komma bort från de förödande sanktionerna, åstadkomma drägliga levnadsvillkor för det irakiska folket och en tryggad framtid för kurderna i norr och den shiitiska minoriteten i söder är en successiv nedtrappning av sanktionerna knutet till att den kurdiska befolkningen i norr och den shiitiska minoriteten garanteras försörjning med livsmedel och mediciner, då det finns anledning att befara att mat-för-olja-programmet då avvecklas.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Sermin Özürküt (v) |