Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige som enskilt land och som medlem i EU bör understödja en demokratisk utveckling, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och medverka till uppkomsten av ett rättssamhälle i Eritrea.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige som enskild nation och i internationella forum som EU och FN bör verka för att den rättsvidriga eritreanska specialdomstolen, vilken underminerar respekten för mänskliga rättigheter, avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att de tidningar som stängts av regeringen i Eritrea öppnas och att de journalister som arresterats friges.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att regeringstjänstemän i den eritreanska administrationen f.d. regeringsmedlemmar som arresterades den 18 september 2001 och andra politiska fångar omedelbart friges.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att de studenter som arresterades i samband med studentdemonstrationerna snarast friges.
Eritrea var tidigare en italiensk koloni. I samband med andra världskriget blev Eritrea ett brittiskt protektorat som 1952 tvingades in i en federation med Etiopien. 1962 införlivades Eritrea helt med Etiopien, vilket ledde till ett gerillakrig som pågick ända till Mengisturegimens fall 1991, då Eritrea återfick ett visst självstyre. Den 24 maj 1993 deklarerades Eritrea självständighet.
Då Mengisturegimen föll hade Eritreas folk tvingats föra gerillakrig i 30 år för att nå sin befrielse och nationella självständighet. Även om det fanns organisationer i andra delar av världen som stödde den eritreanska befrielsekampen fördes den i stort sett utan stöd utifrån utav någon bred världsomspännande solidaritetsrörelse. De s.k. socialistiska länderna, som stött befrielserörelser i andra delar av Afrika, understödde inte Eritreas befrielsekamp. Sovjetunionen understödde i stället Etiopien – inte minst militärt. Inte heller arbetarrörelsen i Europa var tydlig när det gällde Eritreas befrielsekamp. Eritrea befriade sig till stor del av egen kraft. Haile Selassies och Mengistus krig kostade många eritreaner och än fler etiopier livet.
Efter kriget var Eritrea ett sargat och härjat land. Infrastrukturen var lagd i grus och aska. Jordbruket hade legat i träda. Stora områden var minerade. Eritreas ekonomi måste byggas upp från grunden. Man ville, trots svårigheterna också bygga upp sitt land utan att bli beroende av andra. Den nya självständigheten skulle inte leda till i någon ny eller annan form av beroende.
Förutom återuppbyggnaden stod man också inför uppgiften att skapa nya politiska institutioner. Under befrielsekriget hade man organiserat sig på militärt vis och byggt upp militära strukturer. Efter kriget har man stått inför uppgiften att skapa ett civilt samhälle och ett demokratiskt politiskt system. Eritrea är inte helt utan demokratiska traditioner. Före befrielsekriget fanns det flera politiska partier och organisationer.
Eritreas ekonomiska politik var i första hand inriktad på att bygga upp och utveckla landets jordbruk för att därigenom slippa beroendet av livsmedelshjälp. I arbetet med att skapa terassodlingar och bygga upp ett vägnät deltog Eritreas armé.
När det gällde uppbyggnaden av ett för civila förhållanden fungerande politiskt system bildades en övergångsregering som skulle lägga fram ett förslag till ny konstitution. Ett sådant lades också fram 1997 och antogs av en folkvald konstituerande parlamentarisk församling.
Denna konstitution har dock ännu inte satts i verket. Isaias Afworki fungerar fortfarande tills vidare som stats- och regeringschef samtidigt som han är ledare för PFDJ, People’s Front for Democracy and Justice. (Den tidigare befrielserörelsen EPLF ombildades efter krigsslutet till PFDJ.)
Efter några hoppfulla år med relativt stabil ekonomisk utveckling utbröt en gränskonflikt med Etiopien 1998. Konflikten resulterade i ett regelrätt invasionsförsök från Etiopiens sida år 2000, trots att Eritrea, men ännu inte Etiopien, undertecknat ett eld upphör-avtal som på Organization of African Unitys (OAU:s) uppdrag framförhandlats av Algeriet. Krigets fasor drabbade framför allt civilbefolkningen. Närmare 1,5 miljoner eritreaner drevs på flykt från sina hem och drygt 100 000 etniska eritreaner bosatta i Etiopien deporterades till Eritrea. Kriget innebar ekonomisk tillbakagång för Eritrea och påverkade även Etiopiens ekonomi negativt, men inte på samma kännbara sätt som det drabbade Eritrea. I kriget stupade enligt officiella siffror 123 000 etiopier och cirka 20 000 eritreaner.
I det inledande skedet av konflikten förklarade Vänsterpartiet att gränskonflikter bör lösas genom förhandlingar och skiljedom. Men när Etiopien gick till anfall mot Eritrea bedömde Vänsterpartiet detta som ett angrepp med karaktär av anfallskrig och invasionsförsök. Som sådant var Etiopiens angrepp ett brott mot folkrätten. Följaktligen fördömde Vänsterpartiet Etiopiens angrepp på Eritrea.
Etiopiens angrepp på Eritrea vållade kraftfulla internationella protester. OAU och Algeriet försökte på nytt få till stånd ett eld upphör och en fredsuppgörelse i slutet av år 2000. De etiopiska trupperna drog sig tillbaka. Idag finns en FN-styrka som skall övervaka att fredsuppgörelsen följs. Etiopien har dock inte helt och hållet lämnat eritreanskt territorium. Kriget med Etiopien har medfört att någon normalisering av den politiska situationen inte kunnat genomföras vare sig i förhållandet till Etiopien eller inom landet.
Trots kriget och de svåra förhållandena är det viktigt för landet och folket att ett folkstyre med fungerande demokratiska institutioner, beslutsprocesser och arbetsmetoder samt en juridiskt acceptabel rättsordning införs så snart som möjligt.
En konstitution antagen av en bred folkmajoritet finns sålunda utarbetad. Ursprungligen var det tänkt att valet skulle ägt rum redan 1998 och då banat väg för en konstitutionell regering. Detta val sköts upp, vilket förorsakade missnöje och irritation bland eritreaner – men också inom det internationella samfundet. Enligt Eritreas provisoriska nationalförsamling var orsaken till fördröjningen de gränsstrider och det krig som varit mellan Eritrea och Etiopien.
Efter lång diskussion aviserade den provisoriska nationalförsamlingen under sin 13:e session den 30 september år 2000 att hålla de första allmänna valen i december 2001. För att möjliggöra detta uppmanade nationalförsamlingen den tidigare tillsatta kommittén att påskynda sitt arbete. Samtidigt beslutade nationalförsamlingen att tillsätta ännu en kommitté med uppgift att ta fram förslag till nya partilagar.
De två ovannämnda utkasten till val- och partilagar presenterades i slutet av februari 2001. Syftet var att kommittén skulle arbeta i enlighet med den så kallade integrativa demokratins modell, dvs. att en bred folklig diskussion skulle föras kring lagarnas utformning och resultera i konkreta förslag som sedan skulle antas av nationalförsamlingen.
När väl dessa beslut fattats av nationalförsamlingen beslutade emellertid presidenten att frånta den kommitté som hade till uppgift att leda demokratiseringsprocessen dess uppdrag. Presidenten satte sig således över nationalförsamlingen och överförde uppdraget till sin egen administration. Presidentadministrationen har sedan dess inte redovisat något resultat.
Hanteringen av demokratiseringsprocessen och dröjsmålet med val- och partilagar resulterade i att det inom PFDJ uppstod två politiska grupperingar. Den ena sidan, som företräddes av presidenten, ansåg att delmålet för PFDJ om ett självständigt Eritrea var uppnådd, men att folket skulle ledas in i en demokratisk tankesfär. Tills detta var uppnått ansåg de att det var befogat att behålla makten – utan angiven tidsram.
Den andra sidan som bl.a. bestod av före detta ministrar, hävdade att PFDJ:s uppdrag var avklarat. Den enda skyldighet som kvarstod för det styrande partiet var att försvara landet från en eventuell extern fiende och interna krafter som med våld försökte lösa motsättningar. Uppdraget som det styrande partiet haft var att utarbeta spelregler med stöd av konstitutionen för att kunna överlämna makten till folket. Att förverkliga och möjliggöra detta förutsatte ett val och att detta val blev fritt och rättvist.
Det fanns en klar skiljelinje mellan dem som ville behålla status quo och dem som ville lämna makten till dess rättmätiga innehavare, dvs. folket. Det förelåg inte någon personlig maktkamp utan det handlade snarare om ideologiska ställningstaganden och politiska principer.
Eritrea stod vid ett vägskäl i sin politiska utveckling, där landet hade stora möjligheter att slå in på folkstyrets och demokratins väg. Folkstyre, demokratiska fri- och rättigheter och demokratiska beslutsprocesser utgör några av grundvalarna för mänskliga rättigheter och en rimlig rättsordning. Generellt gäller att avsaknaden av demokrati medför bristande rättssäkerhet vilket leder till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.
Dessa frågor är inte av intern eritreansk karaktär utan en fråga för hela världssamfundet. Demokratiska fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter är universella rättigheter. Följaktligen är dessa förhållanden även en fråga för Sverige, Europeiska unionen och FN. Sverige bör sålunda på olika vägar som enskilt land och som medlem i EU understödja en demokratisk utveckling, förstärka respekten för mänskliga rättigheter och medverka till uppkomsten av ett fungerande rättssamhälle i Eritrea.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
1996 skapades efter ett presidentdekret en specialdomstol i Eritrea. Dess tillkomst orsakade oro och förvirring bland jurister och juridiska instanser i landet. De som insåg konsekvenserna av bildandet av domstolen – bl.a. framträdande jurister – varnade för den och menade att syftet med specialdomstolen inte var förenligt med någon konstitutionell princip och att den skulle bli ett hinder i den process som syftade till att ge landet en demokratisk författning. Regimen försäkrade att specialdomstolens existens skulle vara av kortvarig karaktär, och att när författningen väl var klar skulle domstolen avskaffas.
Inte nog med att specialdomstolens existens inte längre kan anses kortvarig, till specialdomstolen kan en åtalad inte tillkalla vittnen. Inte heller har han/hon rätt till försvarsadvokat. Domstolens förhandlingar är inte offentliga utan sker alltid bakom lykta dörrar. Dess beslut går inte att överklaga. Specialdomstolen kan upphäva beslut som fattats av de civila domstolarna.
Med andra ord är det fråga om en domstol som från början till slut är alltigenom rättsvidrig. Den står i strid med landets nuvarande författning och traditionell eritreansk lagstiftning. Det finns klara exempel på att domstolen i sin praktik inte fällt domar grundade på någon godtagbar bevisning utan istället förlitat sig på hörsägen. Specialdomstolens tillkomst och praktik strider mot en hel serie FN-konventioner. Själva inrättandet borde enligt internationell lag betraktas som ett brott.
Den officiella förklaringen för specialdomstolens tillkomst finns att tillgå i sammanfattningen av presidentdekret nr 85/1996. Där anges bland annat som skäl att etableringen är en följd av behovet av att på tidigt stadium eliminera eventuell korruption.
Det finns exempel på fall där personer som opponerat sig mot eller bara varit misstänkta för att vara oppositionella mot regimen dömts av specialdomstolen till långvariga fängelsestraff. Så dömdes exempelvis 15 f.d. EPLF-soldater i mitten av 90-talet till 15 års fängelse för att ha deltagit i en protestdemonstration mot att regimen utfärdat ett dekret där det förklarades att alla f.d. EPLF-soldater skulle arbeta praktiskt taget gratis med återuppbyggnaden efter kriget. Flera av de dömda hade familjer och sociala förpliktelser gentemot dessa. Det utbröt spontana demonstrationer mot beslutet. Demonstrationen slutade i en uppgörelse mellan regimen och demonstranterna. Men en tid efter det att uppgörelsen gjorts arresterades godtyckligt 15 av demonstranterna och ställdes inför specialdomstolen och dömdes till 15 års fängelse.
Det är få företeelser i landets korta historia som provocerat och förorsakat så mycket bitterhet och därmed förtjänat ett mer generellt fördömande som när denna ”rättsliga” instans nyligen tillkännagav specialdomstolens hårda domar om långvariga fängelsestraff mot välkända politiker som Ermias Debesay (Papayo) och Dessu och flera andra – som redan varit fängslade i många år utan rättegång. Detta har ökat den eritreanska allmänhetens kritik mot domstolens agerande och existens. Detta har även föranlett det internationella samfundet att rikta viss uppmärksamhet mot domstolen.
Det finns även andra exempel på hur specialdomstolen berövat människor sina företag, hus, och hem och överfört deras tillgångar till andra personer.
Specialdomstolen, vars tillkomst motiverades med att den skulle bekämpa korruption, har själv blivit ett instrument för korruption och använts för att tysta oppositionella. En domstol som så grovt missbrukat sin makt måste ovillkorligen avskaffas.
Den svenska regeringen, EU och det internationella samfundet kan rimligen inte visa något överseende med en sådan rättsordning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under det gångna året har president Ysaiha Afewerki mött stark kritik från oppositionen inom sin egen regering. Denna kritik har presidenten bemött med att han den 8:e september förra året lät en arresteringsvåg svepa över sin egen regering och den egna administrationen. Flera av ministrarna i regeringen har under året arresterats. Anklagelserna är oklara och några rättegångar har inte genomförts. Presidentens och hans hantlangares uppträdande är rättsvidrigt intill det absurda och bryter mot de mänskliga rättigheterna. Sverige bör verka för att regeringstjänstemän i den eritreanska administrationen och f.d. regeringsmedlemmar som arresterades under förra året liksom övriga andra politiska fångar omedelbart friges.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Varje land som undertecknat FN:s Konvention om mänskliga rättigheter har också till uppgift att följa den. Eritrea har som så många andra länder undertecknat denna konvention. I artikel 19 förklaras att varje människa åtnjuter medborgerliga och politiska rättigheter, rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. I enlighet med artikel 20 stadgas också om mötes- och organisationsfrihet.
Förutom fängslandet av tidigare regeringsmedlemmar och ämbetsmän och inställandet av demokratiska val har en rad andra brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter begåtts. I dag finns inga självständiga regimkritiska tidningar eller tidskrifter. Dessa har tvingats lägga ned och flera journalister och redaktörer har arresterats. Detta är en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna och av demokratins principer. Fängslade redaktörer och journalister måste friges och få rätt att verka fritt.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Även landets kritiska eller oppositionella studenter har behandlats på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter. Den 31 juli förra året arresterades Semere Kesete, ordförande för studenterna vid universitetet i Asmara. Han togs av regimen och satt under 13 månader i isoleringscell. Studenterna har via sin ledning protesterat mot användning av studenter som gratis arbetskraft, vilket strider mot ILO:s konventioner.
Den 1 augusti 2001 presenterade studenterna en protestlista som krävde ett frisläppande av studentkårens ordförande eller att han behandlades på ett juridiskt korrekt sätt och ställdes inför domstol och rannsakades.
Den 5 augusti 2001 publicerade studenterna ett uttalande där de förklarade att de inte hade något att dölja och att de var beredda att arbeta under sin sommarledighet om deras ordförande släpptes eller behandlades på ett juridiskt korrekt sätt. Vid flera tillfällen blev Semere Kesete kallad till domstolen. Polisen vägrade dock att ta honom dit.
Den 10 augusti samlades omkring 300 studenter vid Högsta domstolen för att åhöra rättegången. Domstolen omringades därvid av en militärstyrka som arresterade samtliga studenter och förde dem till Asmaras fotbollstadion, där de tvingades att tillbringa natten. De arresterade studenterna har därefter hållits fängslade. I slutet av augusti i år lyckades Semere Kesete själv fly över minfälten in i Etiopien. Andra finns dock kvar i fängelse.
Sverige bör som enskild stat och medlem av FN och EU verka för att de studenter som arresterades den 5 juli 2001 snarast friges.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Rossana Valeria D (v) |
|
Alice Åström (v) |
Sermin Özürküt (v) |