Motion till riksdagen
2002/03:U270
av Lars Ohly m.fl. (v)

Colombia


Sammanfattning

I Colombia råder sedan decennier en väpnad kamp som skördat hundratusentals offer. Regelrätta stridigheter förekommer i olika delar av landet mellan gerilla, paramilitärer och den colombianska armén. Respekten för mänskliga rättigheter och demokratins institutioner är svag, där framför allt paramilitära grupper begår massakrer och allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen. Brott mot internationell humanitär rätt förekommer också från militär och gerillarörelser. Den så kallade Plan Colombia har utarbetats av den colombianska regeringen tillsammans med USA med det uttalade syftet att utrota kokaodlingar. Kritiken mot planen är omfattande inom och utom landet p.g.a. att 80 % av de 1,3 miljarder dollar som USA ställt upp med, går till militär upprustning och kemiska besprutningar. Sverige stöder olika biståndsprojekt och har också varit inblandat i fredssamtal. Den 21:a februari i år avbröts fredssamtalen mellan dåvarande president Pastrana och FARC-gerillan. Den 12:e juni i år fördes FARC och ELN upp på EU:s terroristlista vilket kan försvåra att fredsförhandlingar upptas på nytt.

Sverige bör inom EU verka för att EU fortsätter ett alternativt program för Colombia, som inte ställer sig bakom planer för militär upprustning eller kemiska besprutningar. Sverige bör skriftligen formulera en strategi för Sveriges arbete för Colombia som inkluderar insatser inom EU och FN till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa och nya fredsförhandlingar.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 5

2 Innehållsförteckning 6

3 Förslag till riksdagsbeslut 7

4 Inledning 7

5 Bakgrund 8

6 Vad hände efter sammanbrottet i fredssamtalen 8

7 Civilbefolkningen 10

8 Kvinnornas roll 10

9 Ny president, ökade krigssatsningar 11

10 Plan Colombia 11

11 Mänskliga rättigheter 13

12 Internflyktingar 14

13 Miljö och fred 14

14 Vad kan Sverige göra 15

15 Folkrörelserna 16

16 Initiativ i andra parlament, FN och EU 16

17 Avslutning 17

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är av största vikt att Sverige verkar för att de i februari 2002 avslutade fredssamtalen mellan Colombias regering och gerillarörelserna FARC och ELN återupptas.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och i andra internationella sammanhang aktivt uppmärksammar och tar vara på kvinnornas förslag och initiativ för en lyckosam fredsprocess när en sådan åter kommer till stånd i Colombia.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skriftligen bör formulera en strategi för Sveriges arbete för Colombia som inkluderar insatser inom EU och FN till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa och nya fredsförhandlingar.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att gerillaorganisationerna FARC och ELN tas bort från EU:s lista över terroristorganisationer.

Inledning

Den svenska riksdagen har under flera års tid särskilt uppmärksammat situationen för de mänskliga rättigheterna och fredsprocessen i Colombia. Tillsammans med enskilda organisationer har riksdagsledamöter från samtliga partier genom olika initiativ engagerat sig för att Sverige skall bidra till fredsprocessen. Sverige har vid ett flertal tillfällen varit värd för samtal mellan regeringen och det civila samhället om lösningar på den väpnade konflikten i Colombia. Av utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU10 framgår också att ”situationen i Colombia prioriteras i det arbete som utförs i den latinamerikanska regionen. Utrikesdepartementet utarbetade i slutet av 2001 övergripande mål och en strategi för det svenska agerandet gällande Colombia” (sid 101).

I dag har fredsprocessen, samtalen avbrutits och våldet i Colombia har trappats upp ytterligare. Fackföreningsaktiva på lokal och regional nivå utsätts för trakasserier, förföljelse och mördas i en allt större utsträckning. Nuvarande presidenten Álvaro Uribes ökade satsningar på en militär lösning på konflikten i Colombia har lett till en ökad våldsspiral.

Vi tror att det skulle vara värdefullt om regeringen skriftligen formulerade en strategi för Sveriges arbete för Colombia som inkluderar insatser inom EU och FN till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa och nya fredsförhandlingar.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Bakgrund

Den politiska och sociala situationen i Colombia har sedan decennier präglats av våld och social instabilitet. Colombia är en av Latinamerikas äldsta demokratier, men förtroendet för politiken och viljan att deltaga i det demokratiska arbetet är mycket svagt. Valdeltagandet är lågt. I årets presidentval i maj 2002 deltog mindre än hälften av röstberättigade. För många är också ett deltagande förenat med stora risker. De sociala klyftorna är oerhört stora och många barn tvingas ut i hårt arbete för att bidra till familjens försörjning eller lever som gatubarn.

I Colombia har antalet fattiga ökat med 5 miljoner sedan 1996 och uppgår i dag enligt en ny rapport från FN-organet CE/PAL till 26 miljoner av landets 40 miljoner invånare. Någon jordreform har aldrig ägt rum så större delen av de bästa jordarna tillhör ett litet antal storgodsägare. Den väpnade konflikten och den alltmer oroande situationen för mänskliga rättigheter har lett till ett samhälle i kris. Detta trots att, eller kanske p.g.a., att Colombia är ett land med rika naturtillgångar.

En stor andel av budgeten går till utgifter för militär och polis, medan anslag för utbildning och hälsovård är otillräckliga. För att ytterligare stärka tillgångarna till armén har president Uribe planerat att ta ut en tillfällig skatt som skall gå till den alltmer kostsamma satsningen att få till stånd en militär lösning på konflikten i stället för de fredssamtal som tidigare förts.

Från 1970 och framåt har kokaproduktionen och exporten av densamma ökat drastiskt. Den colombianska ekonomin har under 1999 och 2000 försämrats och arbetslösheten ökat. I det politiska livet har ledande politikers faktiska eller påstådda inkomster från narkotikasyndikat spelat in. Den internationella efterfrågan på kokain från Colombia har lett till en snabb expansion av produktion i storindustriell skala. Förvisso har flera narkotikakarteller i Colombia tjänat stora pengar på detta. Likafullt anser många colombianer att ansträngningarna från de länder, dit kokan exporteras, är halvhjärtade för att få stopp på efterfrågan.

Nyligen har media rapporterat att införseln av narkotika till USA praktiskt taget upphört mycket plötsligt efter terrorangreppet på World Trade Center i New York.

Vad hände efter sammanbrottet i fredssamtalen?

Den väpnade kampen har i Colombia pågått sedan 1960-talet, där FARC och ELN är de gerillarörelser som har störst betydelse. Perioden dessförinnan, 1948–1958, präglades i hög grad av perioden med ”la violencia” (våldet), ett regelrätt inbördeskrig, då över 200 000 människor dog. Olika former av förhandlingar har bedrivits under tidens gång. De senaste varade fram till den 20 februari 2002 då den dåvarande presidenten, Andrés Pastrana, avbröt fredsförhandlingarna med FARC och upphörde med den s.k. avmilitariserade zonen. Sedan dess har situationen i det området förrvärrats avsevärt. Det är en av slutsatserna i en ny rapport från Amnesty International (”San Vicente del Caguán after the Breakdown of the Peace Talks: A Community Abandoned”, AI 16/10-02).

Den avmilitariserade zonen inrättades vid Pastranas tillträdande hösten 1998 och utgjorde ett område på 42 000 km2 (ungefär samma yta som Schweiz har) där fredssamtal mellan FARC och regeringen skulle föras. Syftet med detta var att fredsförhandlingar skulle föras på säker mark inne i zonen. FARC-gerillan och regeringen hade ett avtal med 13 punkter som förhandlades mellan dem. Det fanns också ett program för hur civilbefolkningen skulle involveras i förhandlingarna, t.ex. genom s.k. audencias publicas – stormöten där tusentals personer deltog. Området fick i praktiken kontrolleras av FARC, inga regeringssoldater fick röra sig inom zonen. Det politiska styret, med bland annat lokalval i oktober år 2000, fungerade som tidigare. Zonen styrdes av Nestor León Ramírez, från Colombias miljöparti.

Enligt Amnestyrapporten har antalet brott mot de mänskliga rättigheterna och systematiska utrensningar ökat kraftigt sedan regeringens återtagande av området. Även under FARC:s kontroll av området fanns det problem, men sedan den 20 februari 2002 har situationen försämrats markant, hävdar rap­porten. Sedan återtagandet fram till slutet av september har 17 personer mördats av politiska skäl, enligt ”Folkets ombudsman” (”la Defensoría del Pueblo”). Enligt rapporten är de verkliga siffrorna sannolikt minst fyra gånger så höga som de officiella. Förutom morden har förföljelse och tortyr av civilbefolkning varit vanligt förekommande. Rapporten radar upp flera exempel där regeringsarmén direkt har varit involverad i dessa övergrepp.

I en intervju i radiokanalen Caracol i Colombia den 16/10 sa en av rapportskrivarna, Marcelo Pollak, så här: ”Vi har fått många vittnesmål från San Vicente enligt vilka regeringsarmén uppenbarligen är involverad i hot mot enskilda, oskäliga anhållningar, tortyr och grymma behandlingar samt förnedringsakter.

Vi har information som visar att regeringsarmén stigmatiserar befolkningen genom att anklaga dem för att vara gerillamedlemmar eller sympatisörer till gerillan.” (fri översättning från spanskan). Enligt rapportörerna kan en av orsakerna till repressionen mot civilbefolkningen vara att en stor del av zoninvånarna har pekats ut som gerillakollaboratörer. Den farhågan framfördes av borgmästaren León Ramírez’s till en grupp vänsterpartister (bl.a. EU-parlamentsledamoten Jonas Sjöstedt (v)) redan vid ett besök förra året då han uttryckte sin oro för zonen.

Kopplingarna mellan paramilitärer och regeringsarmén framhålls också som ett mycket stort problem i rapporten. Dessa kopplingar har framhållits vid upprepade tillfällen av t .ex. FN och olika oberoende MR-organisationer. I samma radiointervju menade Pollak att ”kopplingen mellan regeringsarmén och paramilitärerna är på institutionell nivå”. Han krävde också att ”den colombianska regeringen skulle erkänna denna koppling och att man gör vad man kan för att bryta denna relation” (fri översättning från spanskan). Trots detta vägrar den colombianska regeringen att rensa upp i de egna leden och ta itu med de paramilitära grupperna. Vidare menar rapporten att de krafter som borde finnas i zonen för att värna om de mänskliga rättigheterna, t.ex. Folkets ombudsman eller internationella observatörer, i princip har lämnat området eller endast bevakar det sporadiskt. Detta gör att folket har blivit ”an abandoned community”, ett övergivet folk.

En ytterligare försvårande omständighet för framtida fredsprocess är det faktum att FARC och ELN stämplats som terroristorganisationer.

Sveriges utrikespolitik har i flera fall utmärkts av stor kapacitet genom att kunna underlätta förhandlingsprocesser och detta bör utnyttjas även här, vid ett återupptagande av fredssamtal. Kritik har tidigare riktats av världssamfundet och MR-organisationer mot övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter i samband med de militära aktioner och kidnappningar som inträffat i Colombia. En internationell bevakning av vad som händer i landet är nödvändig. De brott som olika organisationer och institutioner gör sig skyldiga till måste även fortsättningsvis kritiseras och fördömas.

Civilbefolkningen

Bland civilbefolkningen finns en oerhörd trötthet på våldet och de ständiga övergreppen och förföljelsen mot ledande personer i fredsarbetet, men reaktionen består inte bara av uppgivenhet. Fredsrörelser i Colombia växer och får allt större stöd. Under en vecka i början av september 2001 arrangerades det en vecka för fred. Som arrangörer stod en bred front av civila organisationer. Veckans syfte var att visa på den stora mobilisering som finns för fredsinitiativen i Colombia. På så sätt var veckan mycket lyckad.

Trots att de ödesdigra attentaten i USA till viss del överskuggade fredsveckan var uppslutningen från det colombianska samhället bred. Det fanns även ett internationellt deltagande, bl.a. från Sverige. Fredsbyar har grundats runt om i landet, där invånarna vägrar att ställa sig på gerillans eller paramilitärens sida. På samma sätt har många byar med ursprungsbefolkning agerat. Även dessa byar har utsatts för attacker med dödsfall som resultat. Det angiverisystem som införts av den colombianska staten där befolkningen får betalt om de lämnar information om gerillarörelserna eller paramilitären är ett steg som kan utgöra ett hot för civilbefolkningen och göra dem till måltavlor för de olika stridande organisationerna.

Kvinnornas roll

Kvinnor har framträdande positioner i fredsrörelser och organisationer för mänskliga rättigheter. Däremot nämns ingen kvinna i ledande ställning från vare sig fredskommissionärens kontor (regeringens organ), militärens eller paramilitärens sida. Hos gerillagrupperna finns få kvinnor i ledningen, men kvinnliga soldater är inte ovanligt.

Något förenklat kan sägas att männen företräder våldet medan kvinnor och barn utgör offren, de som drabbas av våldet. Som framhållits ovan, kvinnorna är inte bara offer, de återfinns bland aktörer för fredsinitiativ och fredsfostran.

Det är angeläget att Sverige och internationella aktörer i FN aktivt uppmärksammar och tar vara på kvinnornas betydelse för fredsprocessen när den startar igen. Kvinnorna är dock inte enbart offer för männens krig och för övergrepp som följer i spåren av det. De återfinns som starka aktörer när det gäller olika fredsinitiativ och när det gäller fredsfostran. Det är i hög grad kvinnorna som i sin verksamhet utgör hoppet om en framtid utan krig och ett fredligt och tryggt Colombia. Det är därför angeläget att Sverige och andra internationella aktörer i FN aktivt uppmärksammar och tar vara på kvinnornas förslag och initiativ för en lyckosam fredsprocess när en sådan åter kommer till stånd. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Ny president, ökade krigssatsningar

Den 7 augusti 2002 installerades den nye presidenten Álvaro Uribe Vélez. På flera platser i världen arrangerades demonstrationer mot den nye presidentens planerade politik. I Stockholm uppvaktade till exempel en grupp colombianer i exil den colombianska ambassadören. Álvaro Uribe valdes med god marginal, men valdeltagandet var mycket lågt, endast 44 %. I vanlig ordning präglades valkampanjen av förföljelser och mord på oppositionella.

Den 11 augusti – endast fyra dagar efter sitt tillträdande – utfärdade Uribe undantagstillstånd för nio månader framåt. Undantagsbestämmelserna har kritiserats hårt av människorättsgrupper för att de ytterligare intensifierar kriget. De nya undantagslagarna ger polisen rätt till husrannsakan utan att åtal har väckts. Detta har lett till att många medlemmar inom Unión Patriotica och kommunistpartiet har fått sina hem genomsökta av polis och säkerhetspolisen DAS. Skälen för husrannsakningarna har saknat saklig grund och partimedlemmarna menar att detta är ett sätt för säkerhetspolisen att ytterligare stigmatisera dem och att skaffa information som kan lämnas över till paramilitära grupper. Uribe har också infört en krigsskatt som ska betalas av höginkomsttagare och ett 100 000-tal företag. De nya inkomsterna tillsammans med bidrag från USA väntas kunna fördubbla den militära budgeten. Undantagstillståndet innebär också att invånare i vissa delar av landet tvingas att rapportera till myndigheterna två dagar i förväg vart man ska resa, att det blir lättare för presidenten att utfärda utegångsförbud och att avlyssna människors telefonsamtal.

10 Plan Colombia

Plan Colombia lanserades av president Pastrana redan under hans valkampanj 1998. Kombinationen av stora insatser för att stoppa narkotikaproduktionen/smugglingen med insatser för social och ekonomisk utveckling skulle lyfta landet ur den permanenta krisen. Planen har fått stöd från USA. Under de senaste två åren har 2 miljarder dollar betalats ut och huvudsakligen gått till att förstärka den colombianska militären och polisväsendet. För nästa år beräknas USA bidra med 4 000 miljoner dollar till militärt stöd till Colombia. I Colombia, liksom i stora delar av världen, är den kritik som riktas mot Plan Colombia mycket hård.

Huvudargumentet mot planen är att det är en militär plan – inte en plan för fred. Det finns en stark oro för att de militära insatserna ytterligare skall öka våldsnivån och driva än fler människor på flykt – utan att egentligen minska kokaproduktionen och -försäljningen.

Sedan drygt två år tillbaka är massbesprutningarna av förmodade koka-plantager i Plan Colombias regi i full gång. Besprutningarna sker med olika sorters kemikalier bl.a. Triclopyr, Tebuthiuron och Glifosat som avlövar, torkar ut och steriliserar inte bara kokabuskar, utan enorma områden med stor biodiversitet och rikt på djurliv.

Ett flertal colombianska och internationella organisationer har dessutom konstaterat att det även medför allvarliga hälsorisker för människor att komma i kontakt med flera av preparaten. 1999 övervägde EU att förbjuda användandet av Glifosat. Professor Lennart Hardell, verksam på Örebros sjukhus, har i sina studier påvisat tre gånger högre risk för människor att få en cancersjukdom, ”non-Hodgkin’s Lymphoma” (nHL), vid kontakt med Glifosat. Besprutningarna leder till att bönder tvingas flytta från sin mark. Många tvingas leva eländiga liv som internflyktingar i någon av Colombias stora städer.

Enligt den holländska organisationen Transnational Institute talar tidigare erfarenheter av massbesprutningar – förutom de sociala och ekologiska katastroferna – paradoxalt nog för att kokaodlingarna bara ökar. Enligt en av deras studier mer än fördubblades den odlade kokaarealen i Colombia mellan 1992 och 1998, från 40 000 hektar till över 100 000 hektar.

Det var just under denna period den colombianska regeringen påbörjade sitt omfattade åtgärdsprogram mot kokaodlingarna. Satsningar på alternativa grödor är ett mycket skonsammare och sannolikt ett effektivare sätt att bekämpa kokaproduktionen på. Nyligen ändrade USA:s senat det tidigare beslutet att Plan Colombia endast skall gälla narkotikabekämpning. Nu skall dessa resurser i stället användas i ”kriget mot terrorismen”. Stor oro finns för att detta kommer att drabba civilbefolkningen ännu hårdare. Flera länder, bl.a. i Europa, som haft en kritisk hållning till Plan Colombia, har varit tydliga vad gäller den militära delen av hjälpen men uttryckt sig vagt vad gäller värderingen av den socialt och ekonomiskt inriktade hjälpen knuten till Plan Colombia. Det är viktig att denna kritiska hållning bibehålls och att inga bidrag ges till Plan Colombia. Vi förespråkar i stället fortsatt satsning på mänskliga rättigheter, demokrati, social rättvisa, bidrag till fredsprocessen och stöd för alternativ odling.

11 Mänskliga rättigheter

Enligt den colombianska juristkommissionen skedde det tio politiska mord per dag i Colombia mellan 1988 och 1997. År 2000 hade den siffran ökat till 14 per dag och under de första månaderna 2001 skedde så mycket som 20 mord med politisk grund om dagen, hävdar Reportrar utan gränser i en rap­port från sommaren 2001. Detta är en tendens som fortsatt att öka. Särskilt drabbade är människorättsaktivister, fackligt aktiva och politiker i opposition. Men även t.ex. journalister hotas, tvingas på flykt och mördas i Colombia. Enligt pressfrihetsstiftelsen ”Fundación para la Libertad de Prensa” mördades tolv journalister förra året i Colombia. Colombia är världens andra eller tredje farligaste land för journalister.

Även om alla aktörer i konflikten är ansvariga för övergrepp så är det de paramilitära grupperna som begår den absoluta merparten av övergreppen. Enligt Colombianska juristkommissionens rapport för april till september 2000 stod dessa för 74 % av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna (bl.a. massakrer, avrättningar och försvinnanden), gerillagrupper för 18 % och regeringsarmén för 4 %. Att det finns en koppling mellan de paramilitära grupperna och den colombianska regeringsarmén har klargjorts i flera rap­porter och utredningar.

FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna i Colombia beskriver t.ex. i rapporten för år 2000 hur paramilitära styrkor ofta växer fram i direkt närhet till de reguljära arméförläggningarna och att armén och paramilitärerna även har olika former av samarbete. Ett flertal exempel ges på hur civilbefolkningen på orter belägna nära en militärförläggning utsatts för massaker av paramilitära grupper utan minsta ingripande från militären.

Internationell humanitär rätt – överenskommelsen om att respektera civilbefolkningens rätt att stå utanför väpnad konflikt – är något som definitivt inte existerar i Colombia. Unicef har rapporterat att över 6 000 barn återfinns rekryterade av FARC, däribland barn ned till 13 års ålder. FARC uppger att dessa barn själva sökt skydd frivilligt hos gerillan. Samma svar ges från ELN.

Antipersonella minor används flitigt av alla parter i konflikten, och det var först i samband med FN:s millenniemöte i New York i september 2000 som den colombianska regeringen uttalade sin vilja att ansluta sig till den internationella konventionen om förbud mot minor.

Inom den colombianska militären och poliskåren pågår ett aktivt arbete för att skapa respekt för mänskliga rättigheter. Många internationella och nationella organisationer är verksamma för att rapportera om och förbättra situationen för mänskliga rättigheter. Colombiakontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR) är en pålitlig informationskälla och spelar en oundgänglig roll i övervakandet av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. Det är mycket angeläget att kontoret kan fortsätta att verka och att den ekonomiska finansieringen tryggas.

Det står helt klart att massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen, anklagade för att stödja den ena eller den andra parten, förekommer urskillnings­löst. Vissa grupper såsom aktiva inom fackföreningsrörelser, MR-organisationer och den demokratiska vänstern är särskilt drabbade och löper ännu större risker än andra. Åklagare och andra anställda inom rättsväsendet som gör stora ansträngningar för att få till stånd rättegångar mot de skyldiga hotas.

Colombianska politiker i gemen befinner sig till följd av den spända politiska situationen och den höga kriminaliteten i en utsatt position. Särskilt hårt drabbad av det politiska våldet har vänsteralliansen UP varit.

UP har utlovats skydd av regeringen, men situationen har inte förbättrats. Över 3 000 av dess medlemmar har mördats, däribland en presidentkandidat, senatorer och ett stort antal borgmästare. Ursprungsbefolkningen, som utgör ca 600 000 av landets invånare, har på många håll hamnat i skottgluggen mellan paramilitärer och gerilla. På flera håll är de också utsatta för att marken under deras fötter dras undan med motiveringen att det tjänar landets utveckling som helhet.

Ett påtagligt exempel utgör Embera-Kationindianerna i departementet Cordoba där kraftverket Urra har uppförts av bland annat det svenska bolaget Skanska. I november 1999 stod anläggningen klar och flera byar lades under vatten. Efter ingående förhandlingar med regeringen ingicks ett avtal i april 2000, som bl.a. ger indianerna rätt till ekonomisk kompensation och nytt land. Oron inför framtiden är mycket stor på grund av upprepade massaker från paramilitärens sida. Likaså har andra indiangrupper utsatts för förföljelse.

12 Internflyktingar

Hemlösheten och internflykt är ett växande problem. Colombia är det land, som efter Sudan och Angola har flest internflyktingar. Totalt har ca 2 miljoner människor flytt inom landet på grund av våld, hot om våld och fattigdom. Mellan januari och november 2000 var 308 000 colombianer tvungna att fly sina hem, enligt FN-kontorets årsrapport. FN menar att främst de paramilitära grupperna är ansvariga för detta.

13 Miljö och fred

Colombia är rikt på naturresurser och landet försöker prioritera sin miljöpolicy. Trycket på naturresurserna är dock omfattande och ökar, inte minst till följd av det politiska våldet och av Plan Colombia (massbesprutning). Exempelvis påpekas att om inte föroreningen av vattendrag och grundvatten omedelbart åtgärdas från centrala och regionala myndigheters sida, finns det risk för att Colombia om 10 år är utan rent vatten.

En hållbar utveckling kräver därför en integrerad satsning på utveckling av ekonomin, den sociala sektorn och miljön. Det konkreta miljöarbetet kräver dessutom folkligt deltagande och samverkan mellan olika aktörer. En satsning på förbättring av miljö och skydd av naturresurser är därför en satsning på fred och hållbar utveckling i landet.

Regeringen bör därför uppmuntra utbyten och samarbetsavtal som t.ex. kompetenshöjning av miljösektorn i Colombia. Detta samarbete kan ske på olika nivåer, men viktigt är att de inkluderar samarbete mellan olika Non Govermental Organizations (NGO). Regeringen bör dessutom uppmuntra svenska företag i Colombia att genomföra konsekvensbedömningar över hur dessa påverkar konflikten, miljön och en hållbar utveckling i Colombia.

14 Vad kan Sverige göra?

Sverige har tidigare spelat en aktiv roll i fredsprocessen i Colombia genom att erbjuda en mötesplats för parterna i konflikten samt genom att ha främjat förebyggande av konflikter, respekt för mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och stärkande av det civila samhället. Detta är en roll som Sverige vid ett återupptagande av fredssamtalen återigen bör ta på sig.

I april 2001 anordnade Colombiagruppen, några trossamfund, LO, TCO och Näringslivets Internationella Råd ett seminarium i Sverige med deltagare från den colombianska regeringen, kongressen, det civila samhället, kyrkor, gerillan och näringslivet.

Det var både en fortsättning på tidigare insatser och en självständig del i nya fredsansträngningar i Colombia, där just Sverige hade goda förutsättningar. Det svenska engagemanget i Colombia behöver dock en precisering, breddning och fördjupning.

De organisationer som redan gör insatser i eller med Colombia, som exempelvis Caritas, Civis och Diakonia, skall naturligtvis kunna fortsätta. Även andra organisationer bör uppmuntras att arbeta i eller med Colombia. Det svenska stödet har huvudsakligen kanaliserats genom enskilda organisationer – vilket vi anser är positivt och därför rekommenderas även i framtiden. De colombianska organisationer som är verksamma med bland annat internflyktingar, mänskliga rättigheter och fred- och konflikthanteringsarbete behöver allt stöd som kan ges.

Vi utgår ifrån att Colombia liksom tidigare framgent också är stängt för krigsmaterielexport från Sverige.

I slutet av juli i år arrangerades det första internationella mötet för colombianer i exil. Mötet stöddes ekonomiskt av Vänsterns internationella forum och samlade ett fyrtiotal deltagare från Colombia och flera europeiska länder. Mötet avslutades med ett större offentligt seminarium om världen efter den 11 september där situationen i Colombia bland annat avhandlades. Under mötesveckan framkom en stor oro inför Álvaro Uribes nya militära satsningar, USA:s ökade bidrag till Plan Colombia och att de paramilitära grupperna fortfarande får operera tämligen oinskränkt i stora delar av landet. Man enades också om den stora betydelse som det internationella samfundet kan spela för en fredlig lösning och vikten av att Sverige fortsätter att spela en aktiv roll i FN:s s.k. vängrupp till fredsprocessen. Detta och andra liknande möten är viktiga för fredsprocessen. Det är därför mycket viktigt att Sverige fortsätter att erbjuda en neutral mötesplats för colombianer som av olika anledningar inte kan diskutera öppet och fritt i sitt eget land. Riksdagen bör därför betänka på vilka sätt man kan stödja initiativ till samtal om fredliga lösningar.

Med tanke på den ökade politiska betydelse som Colombia har i regionen bör den svenska regeringen precisera strategin i samarbete med de svenska folkrörelserna, för en integrerad Colombiapolitik. Strategin bör omfatta regionen som helhet, inklusive grannländerna Peru, Venezuela och Ecuador. Den snabba politiska förändringen i positiv riktning i Peru bör kunna komma utvecklingen för mänskliga rättigheter till godo för hela regionen. Från grannländerna har en stark oro uttryckts över Colombias ökade militära kapacitet. Risken är uppenbar att regionen som helhet upprustas kraftigt militärt. En svensk strategi bör klargöra att Sverige inte stöder USA:s militära planer när det gäller Colombia och Colombias grannländer. Liksom utredningen om global utveckling bör strategin tydliggöra hur olika delar av den svenska utrikespolitiken kan komplettera varandra för att uppnå optimala svenska och europeiska insatser. Exempelvis är handelsfrågorna centrala för att eventuellt stöd till alternativgrödor skall bli effektivt. Sverige bör också verka för att en eventuell fredsprocess underlättas genom att i EU kräva att FARC och ELN stryks från EU:s terroristlista. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

15 Folkrörelserna

Bilden av Colombia och dess folk blir lätt väldigt negativ. En rättvis bild visar också ett land med rika resurser, kulturellt högtstående och mångkulturellt i verklig mening. Det utbyte och kontaktnät som finns mellan kulturinstitutioner, kyrkor, miljöorganisationer, idrottsklubbar och näringsliv måste aktivt fördjupas och breddas. Genom Caritas har också kontakter etablerats med katolska församlingar. På den fackliga sidan har intresse manifesterats från Statstjänstemannaförbundet som i september 2001 ordnade seminarium för colombianska kollegor och Naturskyddsföreningen har engagerat sig för ursprungsbefolkningen. Ett än bredare kontaktnät med politiska partier, journalister, miljörörelser, kooperationen med flera folkrörelser är önskvärt och kan utgöra betydelsefulla bidrag till en fredsprocess i Colombia när den återupptas.

16 Initiativ i andra parlament, FN och EU

Flera andra parlament i Europa har tagit upp situationen i Colombia under 2001. I EU-parlamentet har frågan om fred och mänskliga rättigheter debatterats vid flera tillfällen. I en resolution från EU-parlamentet konstateras bl.a.: ”En upptrappning av det militära deltagandet i kampen mot narkotika medför en risk som kan leda till en upptrappning av konflikten i regionen, och att militära lösningar inte kan leda till bestående fred.” Man konstaterar också att ”unionen måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett slut på den storskaliga användningen av kemiska herbicider med hänsyn till den fara som användningen av dessa utgör för människors hälsa och miljö”. I stället förespråkas fredliga lösningar, en jordreform och satsningar på alternativa grödor. I tidigare resolutioner har EU-parlamentet åtagit sig ”att uppmana EU att öka sitt stöd för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia”. EU-parlamentet har därefter följt upp resolutionen med en heldagskonferens på temat Colombia.

Under år 2001:s session i Genève för FN:s MR-kommission behandlades frågan om mänskliga rättigheter i Colombia. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter utför ett mycket värdefullt arbete där dess personal själva utsatts för hot.

17 Avslutning

Målsättningen måste vara att Sverige bilateralt, liksom både inom EU, FN och dess säkerhetsråd, agerar för fredliga och bärkraftiga lösningar av konflikten i Colombia. En förhandlingslösning på konflikten och en varaktig fred kräver sociala reformer och ett civilt handlingsutrymme befriat från våld och repression. Vi tror att Sverige kan bidra, utifrån värdefulla erfarenheter från vår egen relativt fredliga utveckling, med breda samförståndslösningar. Det är av största vikt att Sverige aktivt bidrar till att fredssamtalen i Colombia återupptas och att skyddet av mänskliga rättigheter förstärks genom internationella påtryckningar på den colombianska regeringen.

Stockholm den 23 oktober 2002

Lars Ohly (v)

Berit Jóhannesson (v)

Rossana Valeria D (v)

Alice Åström (v)

Sermin Özürküt (v)