Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anför om att samma riktlinjer som gäller för krigsmateriel i strid (KS) också skall tillämpas för övrig krigsmateriel (ÖK).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anför om att gällande lagstiftning och riktlinjer för svensk krigsmaterielexport skärps och förtydligas, t.ex. att länder som ägnar sig åt omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig kan godtas som mottagarland för krigsmateriel av något slag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anför om att ett demokratikriterium skall införas i regelverket och riktlinjerna när det skall värderas om ett land kan eller inte kan godtas som mottagarland för krigsmateriel av något slag.
Det kan vara värt att poängtera att export av krigsmateriel är förbjuden enligt svensk lag. Att försäljning av vapen och annat krigsmateriel från Sverige ändå förekommer beror på möjligheten att få dispens för sådan export. Dispenser skall rimligtvis vara undantag, mer än regel.
Regelverket vad gäller krigsmateriel för strid (KS) säger att detta inte skall säljas till:
stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,
stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,
stat som har inre väpnade konflikter,
stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel (ÖK) bör enligt riktlinjerna däremot kunna ges om:
mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter,
det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Trots dessa regler förekommer i princip varje år export av krigsmateriel till stater som enligt ovanstående regler med bred marginal borde diskvalificera dessa som köpare/mottagare av krigsmateriel.
Den nuvarande uppdelningen med delvis olika villkor, beroende på vilken typ av krigsmateriel det handlar om, är icke lämplig. I verklig användning har all krigsmateriel stora effekter för att åstadkomma mänskligt lidande och död. Regelverket bör därför vara likartat oavsett om det är (KS) eller (ÖK) och att det är det något strängare regelverket för (KS) som konsekvent skall gälla.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I syfte att uppnå ökad insyn och samråd i frågor som rör krigsmaterielexport beslutade riksdagen år 1984 att inrätta en rådgivande nämnd i krigsmaterielfrågor. Denna nämnd ombildades den 1 februari1 1996 till Exportkontrollrådet (EKR), samtidigt bildades Inspektionen för strategiska produkter (ISP). ISP är en myndighet med ansvar för den kontroll som föreskrivs i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och tillhörande förordning. En generaldirektör är chef för inspektionen. ISP ansvarar för tillstånds- och utförselfrågor avseende krigsmateriel som produkter med både civil och militär användning, s.k. produkter med dubbla användningsområden.
EKR har 10 ledamöter och samtliga riksdagspartier är representerade, som ordförande fungerar ISP:s generaldirektör. Beslutsfattandet sker på ISP, men generaldirektören skall hålla rådet informerat om sin verksamhet på exportkontrollområdet och i vissa bestämda fall samråda med rådet före avgörandet i ärenden om exportkontroll. Ytterst avgörs ISP:s ärenden av generaldirektören.
Det nuvarande regelverket kan synas tydligt, men i själva verket kan EKR:s ledamöter komma fram till helt olika råd till generaldirektören när frågor om krigsmaterielexport kommer upp till diskussion och samråd.
I regeringens skrivelse 2001/02:114 Redogörelse för den svenska exportkontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år 2001 kan bl.a. följande läsas:
Enligt 1 § andra stycket lagen (1992:1300) om krigsmateriel får tillstånd enligt lagen lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. (sid. 4)
Men när detta skall omsättas i praxis, principer och riktlinjer utökas tolkningsutrymmet. Nämligen:
Riktlinjerna är försedda med två övergripande kriterier för när tillstånd enligt lagen kan lämnas, nämligen dels att utlandssamverkan behövs för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, dels att i samverkan inte står i strid med principerna och målen för svensk utrikespolitik. Dessa övergripande kriterier kan anses utgöra en precisering av 1 § andra stycket, lagen om krigsmateriel. (sid. 4)
Denna s.k. precisering kan av många i stället tolkas som ett utökat tolkningsutrymme. Så kommer något som kan bringa lite klarhet:
Riktlinjerna framhåller särskilt den vikt som vid den utrikespolitiska bedömningen av varje utförselärende skall fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Situationen i mottagarlandet vad gäller mänskliga rättigheter skall alltid vägas in även i de fall då det är fråga om utförsel av materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. (sid. 4)
Men att ”väga in” respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet är ju inte detsamma som att helt förbjuda krigsmaterielexport till ett tänkt mottagarland om de mänskliga rättigheterna kränks i detta land. Dessa otydligheter och tolkningsmöjligheter leder till att ledamöterna i EKR vid behandling av ett visst ärende kan komma fram till helt olika råd till generaldirektören inför dennes beslut, trots att samtliga ledamöter från t.ex. UD fått information om att de mänskliga rättigheterna kränks i det aktuella landet.
Det kan leda till att alla ledamöter är överens om att landet ifråga är olämpligt som mottagarland, men att krigsmaterielexport skall godtas därför att det anses vara av stor betydelse för den svenska säkerhets- och utrikespolitiken eller för de på svensk mark baserade tillverkarna av krigsmateriel.
Här måste kravet på att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls vara en överordnad princip gentemot alla andra överväganden. Märk väl att det numera, sedan 1993, saknar betydelse om den tänkta krigsmaterielen riskerar användas vid kränkningarna av de mänskliga rättigheterna eller inte. Själva existensen av sådana kränkningar är således nog för att göra dessa länder olämpliga som mottagarländer.
Därför bör regelverket och riktlinjerna förtydligas så att det klart framgår att länder som ägnar sig åt omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter aldrig kan godtas som mottagarland av krigsmateriel av något slag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen påpekas att Sverige även exporterar krigsmateriel till länder som kan klassas som ”icke-fria” eller som är enbart ”delvis fria”. I andra sammanhang brukar Sverige betona vikten av demokrati och att demokratiska krafter och en demokratisk utveckling skall stödjas runt om i världen på olika sätt.
För att vara konsekventa och trovärdiga i alla dessa sammanhang borde förstås även den svenska krigsmaterielexporten omfattas av tydliga demokratikrav. Ett demokratikriterium skall införas i regelverket och riktlinjerna när det skall värderas om ett land kan eller inte kan godtas som mottagarland av krigsmateriel av något slag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alla berörda parter bör eftersträva och verka för av maximal tydlighet och förutsägbarhet i regelverket och riktlinjerna rörande krigsmaterielexporten. Detta skulle till hög grad uppnås om kravet på respekt för de mänskliga rättigheterna och krav på demokrati i mottagarlandet görs till överordnade krav.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Lars Ohly (v) |
Sermin Özürküt (v) |