Svensk utrikespolitik blir allt mer pragmatisk. Kristdemokraterna anser att utrikespolitiken måste vara fast förankrad i respekt för de mänskliga rättigheterna och människovärdet. MR-frågorna behöver få ökad tyngd i det bistånds- och utrikespolitiska arbetet.
För att främja världsfreden, minska de globala klyftorna och miljöförstöringen krävs ökat internationellt samarbete, vilket främst sker på global nivå via FN, på regional nivå inom EU, Europarådet och OSSE, och genom det nordiska samarbetet. Alla dessa internationella samarbetskanaler är viktiga.
För att behålla goda internationella kontaktytor i tider av ökad globalisering och för att kunna följa politiken på nära håll i andra länder, stödjer vi en stark och bred utrikesförvaltning. Sverige behöver fler kontaktpunkter i utrikesrepresentationen, inte färre.
Sammanfattning 4
Innehållsförteckning 5
Förslag till riksdagsbeslut 6
1 Sverige i världspolitiken 7
2 Värderingar i utrikespolitiken 7
3 Utrikespolitik för mänskliga rättigheter 8
4 Utrikespolitik för global utveckling 8
5 Utrikespolitik för fred och säkerhet 9
6 Internationellt samarbete 10
6.1 Samordning med globala aktörer 10
6.2 Samordning på global nivå 11
6.3 Samordning av Sveriges utrikespolitik 11
Internationellt fredscentrum i Sverige 11
Övergripande MR-funktion 12
7 Förenta nationerna 12
8 Europeiska unionen 12
9 Nordiskt samarbete 13
10 Utrikesförvaltningen 13
10.1 EU:s kandidatländer och Vitryssland 14
10.2 ”Nordiska” ambassader 14
10.3 Gemensam EU-diplomati 14
10.4 MR- och miljöattachéer 15
10.5 Integrering med handels- och exportfrämjande verksamhet 15
11 Anslagssparande 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återkommande bjuda in representanter från folkrörelser, näringsliv och akademiker för att granska och diskutera Sveriges utrikespolitik och åtaganden gentemot FN:s konventioner och konferenser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ministerfunktion för mänskliga rättigheter i utrikespolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upprätta ett internationellt fredscentrum i Sverige, gemensamt för Sida, Swedint med flera organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att tillsätta MR-attachéer vid de utrikesrepresentationer där bevakning av MR-frågorna är av speciell betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att tillsätta miljöattachéer vid de utrikesrepresentationer där miljöfrågorna är av speciell betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur svenska handelsfrämjande organ kan integreras med vissa av Sveriges ambassader i utlandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda om det på lång sikt kan upprättas eller samordnas fler s.k. nordiska ambassader med vissa gemensamma servicefunktioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av den växande EU-diplomatin med samlokalisering och underlag för politiska beslut.
Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 5 Internationell samverkan:
|
Anslag Uo5 (tusental kr) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
5:3 Bidrag till vissa... |
595 239 |
+3 000 |
|
5:4 Nordiska ministerrådet |
325 477 |
-10 000 |
|
5:7 Svenska Institutet |
66 818 |
-3 000 |
|
5:8 Övrig information... |
8 535 |
-3 000 |
|
5:10 Information och studier... |
9 000 |
-9 000 |
|
5:11 Bidrag till Stockholms... |
26 000 |
-4 000 |
|
5:16 Europainformation |
16 000 |
-4 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
1 284,5 |
-30 000 |
Sverige har sedan många år en hög profil i internationell politik. Det gäller inte minst fred och säkerhet, bistånd, miljösamarbete och hållbar utveckling. Det senaste decenniet har de västliga demokratiernas förtroende för Sverige stärkts, i takt med att regeringens utrikespolitik blivit mindre ideologiskt färgad och mer entydigt tagit ställning för demokrati och mänskliga rättigheter.
Men tyvärr har Sverige samtidigt tappat inriktning inom utrikespolitiken. Det gäller främst den nya folkrättsutvecklingen samt Europas framtid. Sveriges profil i FN är lägre än tidigare. 1990-talets kraftiga besparingar i vårt internationella bistånd har skadat vår trovärdighet hos ett antal utvecklingsländer. Det behövs en förnyad utrikespolitik för Sverige anpassad till dagens globala verklighet och med klara visioner för framtiden.
Inrikespolitiska intressen har styrt de internationella relationerna och utrikespolitiken. Staten bedriver en utrikespolitik som syftar till ökad makt och inflytande på den internationella arenan och som ökar det ekonomiska välståndet inom det egna landet. Moral och värderingar har sällan varit sammankopplade med det utrikespolitiska beslutsfattandet. I akademiska sammanhang beskrivs det som om att föra en ”realistisk” utrikespolitik. Motsatsen är den ”idealistiska” eller ”moraliska” utrikespolitiken, där politiken utformas utifrån vissa grundläggande värden.
I dagens globaliserade samhälle är människor allt mer beroende av varandra, och nationsgränser spelar en allt mindre roll. Detta ökar behovet av en internationell samordning för att lösa gemensamma problem och för att främja en positiv utveckling. Det krävs normer, både för att ge spelregler åt det internationella samarbetet och för att främja relationerna mellan folk med olika bakgrund och kultur. Då länder integreras och gränserna mellan inrikes- och utrikespolitiken allt mer suddas ut, ökar behovet av tydliga värderingar inom utrikespolitiken.
Det är viktigt att universella rättigheter och gemensamma spelregler främjas i det internationella umgänget. Annars är risken stor för ökade nationella motsättningar, med kulturella missförstånd och konflikter som följd. Den ”idealistiska” utrikespolitiken måste få större utrymme på bekostnad av den pragmatiska ”realistiska” politiken.
En värdemässigt ledd utrikespolitik är nödvändig för trovärdigheten i Sveriges politik för global utveckling och internationella relationer. De olika konventioner som Sverige har anslutit sig till, liksom de stora FN-konferenserna som Sverige deltagit i, baseras på värderingar på vilken en svensk sammanhållen utrikespolitik bör byggas. Vi kristdemokrater anser det vara angeläget att upprätta tydligare uppföljningsmekanismer för att förstärka effektiviteten och trovärdigheten i Sveriges utrikespolitik. Den förda utrikespolitiken bör kontinuerligt granskas mot bakgrund av Sveriges åtaganden genom FN:s konventioner och konferenser. För att öka den folkliga debatten bör regeringen återkommande inbjuda representanter från folkrörelser, näringsliv och akademiker, för att diskutera olika aspekter på Sveriges utrikespolitik och åtaganden.
Människovärdet bör sättas i centrum för svensk utrikespolitik och internationell samverkan under 2000-talet. Detta skall genomsyra såväl multilateral samverkan inom Förenta nationerna, Europeiska unionen och andra internationella organ, liksom bilaterala relationer med andra enskilda länder.
Svensk utrikespolitik skall i det internationella samarbetet främja fred, frihet och en social och ekologiskt hållbar utveckling, samt mänskliga rättigheter, förståelse och försoning. Sverige måste stå upp för grundläggande värderingar i de internationella relationerna och därmed driva en stark MR-linje inom utrikespolitiken. Det handlar inte om att påtvinga andra länder en svensk syn på mänskliga rättigheter, utan om att föra en politik utifrån universella deklarationer och förklaringar om vilka värderingar som skall gälla för internationella relationer i det globala samhället. Försoning mellan folkgrupper framstår i den internationella politiken som en av de största och viktigaste utmaningarna under de kommande åren.
Sverige bör föra en tydligare utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Inom FN har såväl FN:s generalsekreterare som UNDP fastslagit målet ”alla mänskliga rättigheter för alla människor”. Det innebär t.ex. att sociala och ekonomiska rättigheter är lika viktiga som civila och politiska rättigheter. Sverige bör aktivt arbeta för detta långsiktiga mål. Metoderna och verkningsmedlen kan dock variera utifrån praktisk lämplighet och möjlighet. Positiva verkningsmedel och samförstånd bör prioriteras före negativa sanktioner.
För att främja en sammanhållen utrikespolitik som gynnar respekten för mänskliga rättigheter i alla olika politikområden som har en internationell dimension, bör det finnas en övergripande ministerfunktion för mänskliga rättigheter. Den ska ta fram strategier och handlingsplaner samt följa upp hur främjandet av mänskliga rättigheter sker inom de olika politikområdena.
Globaliseringen, d.v.s. den accelererande integrationen av ekonomiska aktiviteter över nationella och regionala gränser tillsammans med en revolution inom informations- och kommunikationsteknologin, har medfört att avståndet mellan länder har minskat drastiskt och att det ömsesidiga beroendet mellan folken ökat. I dagens värld är vi alla gränslöst beroende av varandra.
Inom Europa upplever vi en integration mellan länder och folk som saknar motstycke. EU har blivit en modell och förebild för andra regioner, som t.ex. MERCUSUR i Latinamerika, ASEAN i Asien eller AU i Afrika, vad gäller ekonomisk och politisk integration. Efter det kalla krigets slut och den bipolära maktstrukturens sönderfall ser vi idag i världspolitiken en kvarvarande supermakt (USA) vid sidan fem sex olika regioner som växer sig allt starkare. Regionaliseringen av världspolitiken kan, i värsta fall, innebära en uppdelning av världen i olika maktcentra som antingen konkurrerar med eller bildar allianser med varandra. Ökad regional integration kan också vara en möjlig väg mot ett globalt samhälle. Sverige bör verka för öppna regioner som samarbetar och finner gemensamma lösningar på gemensamma problem.
Handeln mellan länder ökar. Aldrig förr har den ekonomiska aktiviteten varit så hög och direktinvesteringarna mellan olika länder så många. Frihandeln och teknologiutvecklingen har lett till en ekonomisk tillväxt utan motstycke och världens totala BNP är idag högre än någonsin. Samtidigt är det långt ifrån alla människor som får del av den totala ekonomiska tillväxten och klyftorna inom och mellan länder ökar. Tillgången till den moderna kommunikationsteknologin och Internet riskerar att dela upp världen och människor genom nya klyftor.
Den ekonomiska tillväxten, som den ser ut idag, innebär att påfrestningarna på miljön är enorma. Växthuseffekten och klimatfrågorna är tydliga varningssignaler som måste tas på största allvar. Länder måste finna en bättre väg att kombinera ekonomisk tillväxt med ekologiskt och socialt hänsynstagande.
Vi stödjer en allt mer öppen värld med ökad frihandel, integration och utbyte mellan folk och länder. Samtidigt måste den ekonomiska globaliseringen åtföljas av global solidaritet. Det behövs internationella och nationella åtgärder för att komma till rätta med globaliseringens djupt problematiska sidor.
I världspolitiken har vi sett markanta säkerhetspolitiska förändringar under det senaste årtiondet. USA är den enda kvarvarande supermakten, men för den skull torde USA inte ha ambitionen att vara en världspolis. Efter Sovjetunionens fall söker ett flertal länder i vårt närområde nya säkerhetspolitiska lösningar. Samarbete sker inom OSSE och PFF, liksom inom EU och Nato. De baltiska ländernas ansökan till Nato kommer snart att stå på dagordningen. I Mellanöstern är situationen fortsatt instabil. Centralasien är en region med många potentiella konflikthärdar. I Afrika pågår ett flertal långvariga konflikter. I Ost- och Sydostasien råder också säkerhetspolitiska risker.
Insikten om att vi är gränslöst beroende av varandra och att vi har ett ansvar för varandra innebär att Sverige måste kunna engagera sig för lösningar även i geografiskt avlägsna konflikter och krig. Säkerheten i Europa bör lösas med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom ett utvidgat EU. Sverige bör ta aktiv del i EU:s arbete med krishantering, samt förstärka OSSE:s och Europarådets viktiga konfliktförebyggande arbete. Sverige bör auktorisera FN:s roll inom den globala säkerhetspolitiken och främja FN:s förmåga att hantera regionala kriser, också i samarbete med regionala organisationer inom ramen för kap 8 i FN-stadgan. Sveriges utrikespolitik för fred och säkerhet ska präglas av internationellt samarbete för människors fred och säkerhet i vår omvärld.
Dagens hot sträcker sig från traditionella hotbilder till de som följer av den globala utvecklingen och det moderna samhällets sårbarhet. Terrorattackerna i USA visar på ett fruktansvärt sätt en ny typ av hot mot samhället och medborgarna. Oskyldiga människor blir måltavlor och terror används i syfte att uppnå politiska mål. Det krävs ett ökat internationellt samarbete, mellan såväl nationella underrättelsetjänster som olika säkerhetspolitiska organ, för att förebygga och hantera terroristers dåd. Det är viktigt att säkerhetspolitiken och folkrätten fokuseras på att inte enbart skydda staters säkerhet utan även människors säkerhet.
En stabil fred bygger på respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, fredlig konfliktlösning, rustningskontroll och internationellt samarbete. Att förebygga konflikter förblir den stora utmaningen eftersom oändligt lidande och förstörelse då kan undvikas. Här behövs samarbete inom FN, regionala organisationer som EU och i bilaterala nätverk och kontakter.
För att främja global fred, frihet och mänskliga rättigheter samt en hållbar ekologisk, social och ekonomiskt utveckling krävs det ett förbättrat internationellt samarbete. Sverige kan genom en sammanhållen utrikespolitik vara än mer pådrivande och delaktigt i att driva avgörande frågor på en rad olika arenor; inom FN för det globala samarbetet, inom EU för det europeiskt regionala och inom Norden för närområdet.
I dagens värld är det inte längre enbart nationalstaterna som har makten och som avgör utvecklingen. Näringslivet och de multinationella företagen har vuxit fram som regionala och globala aktörer av vikt, ibland på bekostnad av regeringarnas makt och inflytande. Även mellanstatliga organisationer och icke-statliga organisationer har flyttat fram sina positioner. Konsekvenserna blir att internationellt samarbete idag inte enbart handlar om staters samverkan, utan lika viktigt är samarbetet mellan regeringar, näringslivet, NGO:er och andra internationella organisationer. Därmed har alla globala aktörer ett ansvar för att främja mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen bör utveckla bättre relationer med näringsliv och organisationer för internationell samverkan, såväl nationellt som globalt. I samma anda som FN:s Global Compact och Amnesty Business Groups, har dem svenska regeringen upprättat ett forum för näringslivsföreträdare för att diskutera och utveckla strategier för främjandet av mänskliga rättigheter och miljö. Det är viktigt att regeringen inte stannar vid detta första steg, utan håller en levande dialog med näringslivet.
I den globala politiken finns en lång rad utmaningar och sakområden som kräver ett bättre internationellt samarbete. I vissa fall handlar det om att effektivisera arbetet inom befintliga organisationer, men oftast är det den politiska viljan hos medlemsstaterna och regeringarna som behöver stärkas. På den internationella arenan finns det en mängd olika samarbetsorgan för att hantera frågor inom bland annat miljöområdet, utvecklingssamarbetet, handelsrelationer, säkerhetspolitiken, flyktingfrågor och mänskliga rättigheter. Vissa samarbetsformer fungerar bra, medan andra är mindre effektiva. Vad som dock karaktäriserar hela den internationella arenan är den bristande samordningen. Handelsfrågorna behandlas bl.a. inom WTO och UNCTAD, bistånd inom UNDP samt regionala och nationella organ. Samordningen behöver förbättras dem emellan. Lägg därtill miljöfrågorna, som idag saknar en effektiv global organisation och som lever i sin egen värld utan effektiv samverkan med handels- och utvecklingsfrågor. Säkerhets-, katastrof- och fredsarbetet sköts mestadels av andra specifika organisationer, ofta skilda från övriga viktiga områden. Flera organ och kommittéer för mänskliga rättigheter, inklusive UNHCR och ILO, verkar i realiteten också var för sig.
Vi ser ett stort behov av förbättring och samordning av det internationella samarbetet. Det handlar inte om att skapa en gemensam organisation för allt, eller att lägga allt under FN-systemets tak, utan om att finna naturliga samarbetsformer mellan befintliga organ. Den svenska regeringen borde verka för en ökad global samordning för handels-, bistånds- och miljöfrågor. Den svenska regeringen borde även verka för att mer integrera de olika delarna av det globala fredsarbetet, det vill säga det fredsuppbyggande, fredsskapande och fredsbevarande elementen. Hela det globala samarbetet bör genomsyras av arbetet med de mänskliga rättigheterna, vilket är det budskap och den önskan som FN:s generalsekreterare Kofi Annan sänder till FN:s medlemsländer.
Det finns ett behov av att Sveriges internationella fredsarbete effektiviseras. Detta kan ske genom att det inrättas ett kombinerat civilt och militärt fredscentrum i Sverige; där förslagsvis Sida, Försvarsmakten (SWEDINT), Polisen, Räddningsverket, ÖCB, IDEA, frivilliga hjälporganisationer, arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer med flera finns verksamma. Frågan har redan utretts (SOU 2000:74), vilket gör att regeringen nu borde verkställa dessa planer.
Som tidigare sagts är det alldeles nödvändigt att den svenska utrikespolitiken fullt ut genomsyras av mänskliga rättigheter. Att Sverige för närvarande inte har en särskild MR-minister är beklagligt. Vi anser att det behövs en ledande och övergripande MR-funktion, förslagsvis inom Statsrådsberedningen, med en direkt koppling till berörda departement och ovan nämnda myndigheter.
Förenta nationerna (FN) är den viktigaste internationella organisation som världen har, både som idé och genom sin verksamhet. Dess ställning måste stärkas. Trots en unik möjlighet att efter det kalla krigets slut inta den roll som FN från början var tänkt att besitta, det vill säga som väktare för världsfreden, så har en rad av misslyckanden under 1990-talet lett till att FN:s relevans och möjligheter ifrågasatts då organisationen har visat sig oförmögen att förhindra vissa krig och konflikter. Kritik har även riktats mot organisationens effektivitet. Arbetet med att modernisera FN har gått alldeles för trögt.
Det är en självklarhet att Sverige skall samarbeta internationellt för att tillsammans med andra länder lösa gränsöverskridande problem. FN behövs för att förebygga och lindra krig och katastrofer, för att främja mänskliga fri- och rättigheter samt för att leda och stödja arbetet för hållbar utveckling baserat på såväl miljömässiga som sociala kriterier. Kristdemokraterna menar att FN och dess institutioner behöver stärkas för att klara de politiska, sociala, kulturella och miljömässiga utmaningar som globaliseringen och integrationen av världsekonomin ställer oss inför, speciellt då vissa medlemsstater sviker i det globala ansvaret.
För Kristdemokraterna är Europasamarbetet framför allt ett konkret uttryck för gränsöverskridande broderskap och solidaritet samt insikten om vårt ömsesidiga beroende av internationell samverkan för fred, trygghet och en bättre miljö. När samarbetet i Europa inleddes med Kol- och stålunionen 1952 var det övergripande målet en varaktig fred genom samarbete över gränserna. Det målet har tryggats tack vare ett starkt, institutionaliserat samarbete.
Europeiska unionen har utvecklats till ett långtgående samarbete som har politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga dimensioner. Sverige tillhör den europeiska värdegemenskapen och måste vara med i arbetet att bygga trygga och goda samhällen. Kulturellt utbyte, samordning av arbetsmarknadspolitik, gemensamma insatser i krishärdar och gemensamma miljöprogram är bara några exempel.
Förutsättningen för detta framgångsrika samarbete har varit att unionen är mer än bara en diskussionsklubb. EU är ett lagbaserat samarbete, med gemensamma regelverk, vilka utarbetas och kontrolleras av starka institutioner med fastlagda uppgifter. Denna s.k. gemenskapsmetod är nyckeln till EU:s framgång. Samtidigt är det viktigt att europeiska institutioner inte tar över uppgifter som gemenskaper på lägre nivåer klarar att lösa på ett ändamålsenligt sätt. Unionen måste alltså respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och definiera sina egna uppgifter tydligare.
Det internationella samarbetet är viktigt speciellt i närområdet. Det är här som Sverige har störst möjlighet att påverka. Att ta ansvar för en positiv social och ekonomisk utveckling och främja mänskliga rättigheter i närområdet med våra grannländer, ligger helt i linje med den regionala ansvarsfördelningen inom bl.a. FN. Samarbetet i Norden och Baltikum, övriga Östersjöområdet och Barentsregionen är av största vikt och behöver utvecklas ytterligare.
Det nordiska samarbetet har varit lyckosamt på en lång rad områden. Den fria rörligheten av människor samt gemensamma satsningar inom viktiga politikområden som miljö och utbildning är några tydliga exempel. Det nordiska samarbetet vilar på en grundval av ett gemensamt kulturarv och en gemensam historia. Det finns en stor värdegemenskap kring människosynen, och framför allt kring demokratin och den folkliga förankringen i politiken. Kristdemokraterna vill därför även fortsättningsvis utveckla och fördjupa samarbetet i en tid med nya förutsättningar och nya möjligheter.
De viktigaste frågorna i närområdet är biståndet för hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter i närområdet, framför allt till Baltikum och de närliggande central- och östeuropeiska länderna. Framför allt bör barn- och kvinnohandeln, så kallad trafficking, som en del av den ökande internationella brottsligheten, stävjas. Miljöfrågorna tillhör de avgörande för framtiden, och här behövs ett intensivt samarbete inom hela Nordeuropa, mellan regeringar, näringslivet och organisationer.
Regeringen har allvarligt försämrat Sveriges internationella kontaktytor genom att lägga ned ambassaderna vid Heliga stolen, Tunis, Beirut och Lima. Kristdemokraterna anser att värdet av Sveriges ambassader, tvärtemot vad som ibland hävdas, är större än någonsin i vår globaliserade samtid.
I en tid av snabbt, överväldigande och förvirrande informationsflöde är det helt nödvändigt att ha personal på plats, som förmår att analysera på djupet, som kan skilja de väsentliga händelserna från de mindre väsentliga, och som kan knyta avgörande personliga kontakter.
Med tanke på den ansträngda statsbudgeten bör regeringen hellre välja att dra ner personal på de stora ambassaderna än att helt lägga ned representationen i fler länder.
Vad gäller EU-kandidatländer finns det inga svenska ambassader i Slovakien, Malta eller på Cypern. Detta är olyckligt och regeringen bör se över möjligheterna att öppna svenska utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatländer. Dessutom har det länge funnits ett behov av en fast utrikesrepresentation i Minsk, Vitryssland. Detta är speciellt viktigt för att nära kunna följa händelseutvecklingen i ”Europas sista diktatur”.
De fem nordiska ambassaderna inom Berlin-anläggningen inklusive det gemensamma huset för utställningar, konferenser, viseringskansli m m har gett Sverige en uppmärksamhet som vi aldrig skulle ha kunnat uppnå ensamma. Därtill kommer att Sverige fått faciliteter som vi inte skulle haft råd att ordna själva. Satsningen i Berlin är lyckosam och regeringen bör se över om fler s.k. nordiska ambassader på lång sikt kan upprättas eller samordnas i världen.
Inom EU växer ett ökat samarbete kring diplomatin fram. Framför allt är det kommissionens kapacitet och resurser som en diplomatisk aktör utanför Europa som diskuteras. Då EU-kommissionen förbättrar sin förmåga att göra viktiga analyser och landrapporter, samt ökar sin representativa roll, bör det finnas möjligheter för Sverige som EU-medlem att dra nytta av detta. Det handlar inte om att EU-kommissionen på något sätt skall ersätta det nationella behovet av bilaterala diplomatiska relationer, men däremot kan Sverige ännu mera dra nytta av rapporter som skrivs inom EU och utnyttja EU-kontor i de länder där Sverige idag saknar representation. I framtiden kan det bli tal om att ”slå ihop” ambassader mellan EU-medlemmar i stil med den fysiska integreringen av de nordiska ambassaderna i Berlin. Regeringen bör utreda hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av EU-diplomatin.
Det är av största vikt att främjandet av mänskliga rättigheter genomsyrar hela den utrikespolitiska verksamheten. Därför räcker det inte med att skriva vackra ord i handlingsprogram, utan det måste även praktiseras inom utlandsmyndigheterna. Inom det militära och säkerhetspolitiska området har man på vissa strategiskt valda ambassader placerat militärattachéer, för att främja viktiga säkerhetspolitiska relationer med andra stater samt för att följa utvecklingen på plats i viktigt regioner. På ett liknande sätt bör Sverige även ha MR-attachéer utplacerade på viktiga och strategiskt valda ambassader, dvs där det anses som särskilt nödvändigt för att följa utvecklingen kring de mänskliga rättigheterna. Detta skulle främja bevakningen i specifika regioner samt underlätta samarbetet med svenska internationella företag och svenska frivilligorganisationer på plats, liksom samarbetet och koordineringen med internationella organ och organisationer. Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda förutsättningarna för att utse MR-attachéer.
Lika viktigt som att förbättra den svenska utrikesförvaltningens bevakning, kompetens och externa samarbetsmöjligher för mänskliga rättigheter, är bevakningen av globala miljöfrågor. På ett liknande sätt som MR-attachéer kan inrättas vid lämpliga ambassader kan även miljöattachéer inrättas. Detta är särskilt viktigt i ofta utsatta naturkatastrofområden, i regioner där miljöförstöringen är extremt påtaglig, eller där stora internationella insatser görs för miljösäkerhet. Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda förutsättningarna för att utse miljöattachéer.
Under åren 1991–1994 genomfördes en sammanslagning av utrikesmyndigheterna och biståndsverksamheten. Så kallade biståndsambassader upprättades. På ett liknande sätt anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att integrera den handels- och exportfrämjande verksamheten med utrikesförvaltningen. Med många länder och regioner så är den dominerande verksamheten i utrikesrelationerna främst det ekonomiska samarbetet, och utrikesrepresentationen handlar i mångt och mycket om att främja svenska handels- och exportintressen. Det sker ibland ett dubbelarbete mellan Sveriges ambassader utomlands och till exempel olika handelskammare och exportråd. Vi anser att möjligheterna att mer integrera svenska handelsfrämjande organ med ambassaderna, för att ytterligare främja en samordnad utrikespolitik, bör ses över. Framför allt i ekonomiska starka nationer samt i länder där bistånds- och handelspolitiken i ökad utsträckning bör samordnas.
Inom utgiftsområde 5 gör vi effektiviseringar bland några anslag, mot bakgrund av de ansträngda statsfinanserna, men anslår 3 miljoner extra till Europarådets verksamhet i anslag 5:3. Sammanlagt sparar vi 30 miljoner kronor jämfört med regeringen; inom anslagen 5:4 Nordiska ministerrådet, 5:7 Svenska Institutet, 5:8 Övrig information om Sverige i utlandet, 5:10 Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling, 5:11 Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut samt 5:16 Europainformation. Vad gäller det sistnämnda bör EU-kommissionen ta ett större ansvar; däremot kvarstår finansieringen av EU2004-kommitténs verksamhet. Anslaget 5:10 bör avvecklas. Mot bakgrund av regeringens länge uttalande ambition att minska SIPRI:s beroende av statliga bidrag, anser vi det inte rimligt att budgetanslaget 5:11 ökar.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 14 oktober 2002 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |