1 Innehållsförteckning 28
2 Förslag till riksdagsbeslut 29
3 Demokratirörelsen 29
4 Det svenska biståndet till Kuba 31
5 Respekten för mänskliga rättigheter 31
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja respekten av mänskliga rättigheter i Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige öppet bör ställa sig bakom demokratirörelsens arbete och använda svenska biståndsmedel för att stödja de kubanska demokraternas arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen på det svenska biståndet till Kuba
Demokratirörelsen i Kuba har, trots regimens ständiga förtryck och trakasserier, växt och stärkts de senaste åren.
När det totalitära systemet på Kuba väl rämnar kommer händelserna våren 2002 att framstå som några av de viktigaste stegen på vägen mot demokrati. Det viktigaste som skedde var att en absolut majoritet av organisationerna i demokratirörelsen – en bra bit över hundra – i sin strävan efter en fredlig och ordnad övergång till pluralistisk demokrati samlade sig bakom det s k Varelaprojektet.
Projektet tar sin utgångspunkt i § 88 i den kubanska konstitutionen som förklarar att medborgare på Kuba kan lägga fram initiativ till nationalförsamlingen genom att samla 10 000 röstberättigades namnunderskrifter bakom ett förslag. I mitten av maj lämnade Oswaldo Payá – organisatören bakom projektet – in 11 020 underskrifter från personer som med namn, ID-nummer och adresser uppmanade nationalförsamlingen att diskutera frågan om en folkomröstning om statsskicket på Kuba.
Varelaprojektet föreslår att kubanerna ska få ta ställning till fem frågor: frisläppande av alla politiska fångar, införande av de mänskliga rättigheterna i konstitutionen, att även kubaner ska ha rätt att starta företag, förändringar i vallagen som möjliggör flerpartival och slutligen genomförande av demokratiska val.
När Jimmy Carter veckan efter inlämnandet besökte Kuba, för övrigt den förste – sittande eller före detta – amerikansk president som besökt Kuba sedan 1928, för att träffa såväl Fidel Castro som ett tiotal representanter för demokratirörelsen var Varelaprojektet på allas läppar. I det direktsända TV-tal som Carter höll till studenterna på Havannas universitet ställde han sig bakom Varelaprojektet och uppmanade regeringen att genomföra en folkomröstning. Det var första gången som något av demokratirörelsens initiativ beskrevs i den kubanska regeringens massmedier.
Den kubanska regeringen agerade efter detta närmast panikslaget. När miljontals kubaner hörde talas om Varelaprojektet strömmade ytterligare tiotusentals namnunderskrifter in och regeringen insåg att den var tvungen att agera. Men istället för att bejaka den offentliga debatt om det kubanska statsskicket som Varelaprojektet tagit initiativ till, mobiliserade regeringen sina krafter och hävdade senare att man på några få dagar fått 99 procent av de röstberättigade kubanerna att ställa sig bakom en reform som skulle göra socialismen ”oåterkallelig” i konstitutionen, dvs frånta kubanerna makten att i framtiden själva besluta om vilket statsskick de vill leva i.
Att 99 procent av kubanerna skulle vilja överlämna ett statsskick som bara skapat ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt förtryck till sina barn är förstås inte sant. Varför skulle i så fall en och en halv miljon kubaner ha lämnat Kuba sedan revolutionen 1959, och ytterligare flera miljoner stå på kö för att emigrera?
Varelaprojektet inleddes i mitten av 90-talet och vann successivt allt mer stöd. Under samma period har ett socialdemokratiskt och ett liberalt parti tillsammans med ett par andra organisationer samlats i en koalition under namnet ”Den moderata oppositionens rundabordssamtal”, och erbjudit sig att fungera som part gentemot regeringen i en förhandling om hur övergången till demokrati ska kunna genomföras. Castroregimen har givetvis avvisat alla sådana initiativ till förhandlingar.
För att uppmärksamma såväl Varelaprojektet som koalitionen och de liberala krafterna på Kuba bjöd Folkpartiets EU-parlamentariker, Cecilia Malmström, under våren in fyra liberaler från Kuba till Europaparlamentet i Strasbourg. De skulle själva vid ett seminarium få beskriva sitt arbetet för demokrati och förklara hur EU skulle kunna stötta demokratiseringen. Bara några dagar före meddelade dock de kubanska myndigheterna att de inbjudna inte fick utresetillstånd. Myndigheterna vägrade dessutom att motivera denna tydliga kränkning av 13 § i FN:s människorättsdeklaration.
Vad kan man då dra för slutsatser av vårens händelser? Varelaprojektets framgång – som är frukten av flera års intensivt arbete – visar att demokratirörelsen har såväl kraft som goda metoder för sitt arbete. Dessutom är det tydligt efter Jimmy Carters och andras, däribland Europaparlamentets talman Pat Cox, stöd till projektet att tydliga ställningstaganden från framstående politiker bakom demokratirörelsens initiativ ger resultat.
Detta är också precis vad organisationerna i demokratirörelsen hävdat i flera år. Förra året skrev Folkpartiet därför till utrikesminister Anna Lindh att demokratirörelsen är mer enig än någonsin och att den är värd Sveriges öppna och tydliga stöd, såväl moraliskt som ekonomiskt. Vi fick då svaret att ”uppfattningen om rörelsens samling och styrka tyvärr inte överensstämmer med den samlade bedömningen hos EU-ambassadörerna i Havanna”. Vi är övertygade om att EU-ambassadörerna nu har ändrat sin bedömning efter Varelaprojektets framgång. Alla andra Kubakännare är i alla fall av den åsikten att läget på Kuba idag är unikt – att ett stort möjligheternas fönster har öppnat sig.
Det är nu hög tid för Sverige att öppet ställa sig bakom demokratirörelsens arbete och utarbeta en plan för hur svenska biståndsmedel ska kunna användas för att stödja de kubanska demokraternas arbete.
Sveriges politik gentemot Kuba tar sin utgångspunkt i EU:s gemensamma ståndpunkt gällande Kuba från 1996, vars mål bland annat är att bidra till en övergång till pluralistisk demokrati och främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Tveksamheten om hur dessa mål ska nås i praktiken är dock slående. Å ena sidan vill Sveriges regering inte bidra med stöd till den kubanska staten om denna inte förbättrar situationen gällande mänskliga rättigheter, å andra sidan vill regeringen inte öppet bidra med stöd till dem som faktiskt arbetar för demokrati.
Under de senaste åren har ett antal svenska humanitära och kristna enskilda organisationer inlett samarbeten med kubanska ”GONGOs” (Government Organised Non-Governmental Organisations), dvs organisationer som den kubanska regeringen skapat just för att de ska fungera som partners för internationella biståndsorganisationer. Den svenska ambassaden i Havanna arrangerar dessutom gärna och på ett föredömligt sätt träffar mellan svenskar på besök och representanter för olika organisationer i rörelsen.
En strategi för att stärka den kubanska demokratirörelsen så att kubanerna själva ska kunna arbeta för demokrati finns dock inte. Frågan är därmed: Om Sveriges regering vill att Kuba ska utvecklas i demokratisk riktning och dessutom vet att det finns en mycket aktiv demokratirörelse på Kuba, varför får denna rörelse inte Sveriges helhjärtade stöd?
Utgångspunkten för svenskt demokratibistånd till Kuba bör vara det program som utvecklats gentemot Vitryssland. Ett Kubaprogram bör ha som främsta mål att stärka demokratirörelsen för att möjliggöra en demokratisering av landet i framtiden. Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba – i opposition mot det nuvarande förtrycket – bör således förmedlas. Från Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi att detta arbete sker genom enskilda organisationer. Vi säger således nej till bilateralt biståndssamarbete med Kuba.
Den kubanska regeringens konsekventa förtryck av de mänskliga rättigheterna fortsätter precis på samma sätt som det alltid har gjort sedan Fidel Castro tog makten i början av 1959. Hittills har inga generella förbättringar åstadkommits, däremot förändras strategin för förtrycket. Antalet politiska fångar har minskat – mycket tack vare den internationella uppmärksamheten – men antalet tillfälliga arresteringar, trakasserier och smutskastningar av dissidenter i statliga massmedier har ökat.
Det råder oklarheter kring hur många politiska fångar som i dagsläget sitter fängslade i Kuba. Kubanska kommittén för mänskliga rättigheter och nationell försoning (CCDHRN) rapporterade emellertid i juli förra året att det fanns 246 politiska fångar och dessutom ytterligare 45 personer vars status var osäker.
Kuba använde dödsstraffet flitigt under 90-talet, under 1999 avrättades nära 30 personer. Men sedan april 2000 har dock inga avrättningar offentliggjorts, och det antas att regeringen har instiftat ett moratorium. Domstolarna fortsätter dock att utdöma dödsstraff.
Situationen i fängelserna är extra allvarlig för dem som fängslats för politiska handlingar. Dissidenter stängs in på psykiatriska kliniker och blir ofta föremål för våld och trakasserier.
Kubas officiella inställning till de mänskliga rättigheterna är att landet har ett i det närmaste fläckfritt omdöme. Inga av MR-organisationerna på ön har emellertid tillåtits registrera sig, inte heller har själva deklarationstexten någonsin publicerats så att kubanerna ska veta vilka rättigheter de har. Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna har inte heller ratificerats.
Häromåret förklarade dock Fidel Castro, efter kritik på en internationell konferens, att Kubas regering minsann skulle kunna publicera 10 miljoner kopior av MR-deklarationen. Sedan dess har dock inget skett. Sverige borde därför erbjuda sig att stå för kostnaderna så att den kubanska regeringen inte ska komma undan med det som ursäkt.
Den kubanska regeringen måste uppmanas att upphöra med att kränka enskilda människors rättigheter. Lika viktigt är det att verka för att de lagar som gör kränkningarna lagliga avskaffas. För utan en grundlig förändring av det kubanska statsskicket i demokratisk riktning kommer enskilda kubaners rättigheter aldrig att respekteras. Det är inte bara några hundra kubaner vars rättigheter kränks, faktum är att inga kubaner har rätt till yttrandefrihet, organisationsfrihet eller att delta i det politiska livet.
Just därför framstår den kubanska regeringens nonchalans gentemot sina egna medborgare som än värre. För på Kuba har regeringen faktiskt makten att förändra situationen, till skillnad från i många andra länder, inte minst i Latinamerika, där gerillagrupper, paramilitärer och andra ofta är de värsta förövarna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |