1 Innehållsförteckning 12
2 Förslag till riksdagsbeslut 13
3 Inledning 15
4 WTO och det globala civila samhället 15
4.1 Nya politiska och etiska mål för WTO 16
4.2 WTO – öppenhet, demokrati och makt 16
4.3 Sociala klausuler och miljöklausuler i WTO:s regelverk 17
4.4 WTO, livsmedelssäkerhet, TRIPS och ursprungsbefolkningar 18
4.5 Biopiracy, äganderätt och genteknik 19
5 Nya spelregler för en rättvis världsekonomi 19
5.1 Tobinskatt 20
5.2 Global ekonomisk styrning 20
5.3 Skuldavskrivningar för de fattiga länderna 20
5.4 Exportzoner i världsekonomin 21
5.5 En rättvis handel 21
5.6 Uppförandekoder 22
5.7 Biståndsviljan och kompensation 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN, IMF, WTO och Världsbanken måste reformeras, öppnas upp och få ändrade regler så att de tar ansvar för en mer solidarisk fördelning, miljöansvar och ett mer rättvist regelsystem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO:s nästa förhandlingsrunda måste bli en utvecklingsrunda som tar hänsyn till utvecklingsländernas krav och behov för en rättvisare handel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO bör förändras till en mer demokratisk och mer öppen organisation, liksom att WTO bör verka för en social, rättvis och ekologiskt hållbar utveckling.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall införas sociala och miljömässiga klausuler i handelsavtalen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att patent på mänskliga gener och gener av djur och växter inte skall tillåtas samt att det behövs en internationell konvention som förbjuder patent på alla livsformer.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ursprungsbefolkningarnas kunskaper om och nyttjande av lokala genetiska resurser skall skyddas, varvid FN:s deklaration om farmers rights måste ges företräde och rättigheterna till kunskaper om de lokala genetiska resurserna måste kombineras med kravet på att de skall bevaras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biopiracy – privatisering, patentering och kommersialisering av gener och genetiskt material – borde tas upp i FN utifrån hållbar utveckling och säkerhet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Tobinskatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de fattiga ländernas skulder bör avskrivas omgående.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett säkerhetsråd inrättas inom ramen för FN som verkar för en miljömässig, social, ekonomisk och demokratiskt hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ekonomisk och politisk makt måste demokratiseras genom en omfattande decentralisering och självtillitsstrategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världshandeln och den globala ekonomin behöver långsiktigt hållbara och ekologiska spelregler.1
1Yrkandena 1–4 och 12 hänvisade till NU.
2Yrkandena 5–7 hänvisade till LU.
Handel är bra när den sker med beaktande av breda mänskliga mål om socialt och ekologiskt hållbar utveckling och när den syftar till ekonomisk utjämning och välståndsökning för alla parter. ”Den globalisering vi har är orättvis, skapar klyftor och marginalisering och förvärrar för sårbara grupper och för de minst utvecklade länderna”, säger Mary Robinson, FN:s f d människorättskommissarie.
Det är inte bara hon utan många fler som idag ifrågasätter globaliseringens effekter. Dessa effekter, både positiva och negativa, finns inom i stort sett alla områden i samhällslivet. Vi kan se hur miljontals människor lyfts ur fattigdom i delar av världen, samtidigt som fattigdom och miljöförstörelse ökat i stora delar av världen.
Globaliseringen har också ökat kunskapen om människor i andra länder och deras behov. I en global värld ställs större krav på solidaritet och rättvisare spelregler. Detta är anledningen till att människor från olika solidaritetsrörelser samlas till protester vid WTO-möten och vid Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens möten runt om i världen.
Samtidigt med att världen blivit öppnare har effekterna av de globala institutionerna blivit allt tydligare. FN:s, IMF:s, Världsbankens och WTO:s roll och regelsystem har ifrågasatts.
Miljöpartiet anser att dessa internationella institutioner måste reformeras, öppnas upp och få ändrade regler så att de tar ansvar för en mer solidarisk fördelning, miljöansvar och ett mer rättvist regelsystem. Utan ett bra regelsystem som tar dessa hänsyn kommer bara orättvisorna att öka och protesterna mot de globala institutionerna kommer att växa.
Om vi vill överbrygga de växande klyftorna mellan nord och syd, mellan överflödssamhällen och samhällen som präglas av svält, fattigdom och vanmakt, måste vi reformera våra globala institutioner. Vi måste minska de globala orättvisorna, inte bara av ren medmänsklighet, men också för att förhindra allvarliga globala spänningar.
De senaste åren har det vid varje WTO-möte förekommit intensiva protestaktioner. Den mest kända protestaktionen ägde rum vid WTO-mötet i Seattle i november 1999. I tidningar, radio, TV och på webben kunde man följa ”slaget om Seattle” där de protesterande skildrades som ”globaliseringsmotståndare” och ”protektionister”.
Förvisso fanns bland demonstranterna personer och organisationer som kan kategoriseras med ovanstående etiketter. Men, vad protesterna handlade om och vad medierna inte rapporterade är de orättvisa regler som gäller för de materiellt fattiga länderna. De protesterande riktade också kritik emot att WTO ensidigt prioriterat frihandel när reglerna står i konflikt med miljöintressen och mänskliga rättigheter. ILO-konventioner om arbetsmiljö och FN- konventioner, till exempel konventionen om biologisk mångfald, sätts systematiskt på undantag eftersom WTO:s regler är de som har företräde vid en tvistlösning. En annan värld är möjlig! lyder ropet från Attacrörelsen. En värld som inte domineras av multinationella företag.
Miljöpartiet anser att WTO:s handelsregler måste förändras, att människors hälsa ska vägas in i frihandelsavtal. Världshandelsorganisationen är beroende av en omfattande reform. Detta gäller bland annat öppenheten, beslutssystemen, innehållet i de olika underavtalen samt relationen till FN:s övriga konventioner. Sociala och miljömässiga klausuler bör införas i regelverken och organisationen måste få nya politisk-etiska mål.
De rika länderna i WTO har inte fullföljt de förändringar som utlovades i tidigare WTO-förhandlingar, förändringar som skulle bidra till en mer rättvis handel än dagens. I Uruguayrundan beslöt man sig för att uppmana medlemmarna till att minska exportsubventionerna till jordbruket, något som EU, med världens högsta exportsubventioner till jordbruket, inte genomfört. Inte heller Marrakechbeslutet från år 1994 om kompensation till de minst utvecklade länderna och till nettoimporterande länder har genomförts. Skulle dessa överenskommelser realiseras skulle det bidra till en bättre ekonomisk utveckling i de fattigaste länderna. Miljöpartiet anser att WTO:s nästa förhandlingsrunda måste bli en utvecklingsrunda som tar hänsynstagandet till utvecklingsländernas krav och behov som sin överordnande målsättning.
Organisationen behöver vidare fastställa tydliga etiska och politiska mål på kort och på lång sikt för sitt framtida arbete.
Som ett led i detta måste WTO integrera de politisk-etiska mål som finns i andra FN-konventioner så att handelsfrågorna genomsyras av fred, demokrati, rättvisa och utveckling i linje med FN:s ambitioner. Ekologiskt hållbar utveckling, avskaffande av fattigdomen och säkerställande av livsmedelssäkerheten är nära relaterade frågor som måste integreras och inte motverkas av WTO.
WTO måste också utveckla nya instrument för att nå dessa mål. Sammanfattningsvis behöver WTO:s regelverk alltså revideras, repareras och reformeras!
Miljöpartiet anser att om världshandelssystemet ska kunna bidra till en förbättrad levnadsnivå världen över och ett förbättrat miljöskydd, måste institutionerna som reglerar detsamma vara öppna, demokratiska och ta hänsyn till andra frågor som är av betydelse för det globala samfundet. Även om WTO har tagit några steg till att förbättra öppenheten i sina processer och sitt konsensusbaserade beslutssystem, vilket gett ett demokratiskt intryck, har det fortfarande många brister. Det gäller bland annat
bristen på öppenhet i WTO:s mäktiga tvistlösningspanel,
arbetet som bedrivs i olika standardsättande kommittéer såsom Codex Alimentarius- utskottet,
de mäktiga staternas oinskränkta möjligheter att sätta agendan och dominera handelsförhandlingarna,
svårigheten för mindre länder att, när det är nödvändigt, sätta in handelsembargon under det att en tvist löses,
möjligheterna för multinationella företag att påverka processerna och
de multilaterala handelsavtalens ”allt eller inget”-karaktär gällande beslutsprocessen.
Miljöpartiet anser att allt detta gör att dagens världshandelssystem kan karaktäriseras som slutet. Att skapa en mer öppen och mer demokratisk organisation borde stå högt på WTO:s dagordning, liksom att nå en social, rättvis och ekologisk hållbar utveckling.
Kvarvarande närmast koloniala förhållanden som bristfälligt socialt och miljömässigt skydd i fattiga länder medför betydande problem. Svaga statsbildningar och korrupta samhällssystem leder på många håll till en brutal utsugning av människor och miljö.
Barnarbete, modernt slaveri och extremt låga löner som ingen kan leva på och förbud mot facklig organiseringen är inte ovanliga fenomen i de globala produktionssystemen. Globalisering kan i värsta fall leda till att effektivt motverka en positiv utveckling i svagt utvecklade stater. De inhemska företagen får ingen chans att hävda sig och den interna samhällsstrukturen destabiliseras.
I detta sammanhang är viktigt att påpeka att ett fattigt lands intressen kanske inte främst företräds av dess industrialister eller ens dess handelsminister. Även inom fattiga länder finns ofta en klasstruktur som gör att ekonomistiska tankesätt och privata vinstmotiv tillåts överflygla folkflertalets behov eller en nödvändig demokratiseringsprocess.
Miljöpartiet anser att det således finns många starka skäl till att införa sociala och miljömässiga minimikrav i handelsavtal. Det finns även ett behov av undantagsregler som tillåter fattiga länder att skydda vissa delar av sin produktion så att de på så sätt kan vara med och konkurrera på mer jämlika villkor. Det handlar om regler som reglerar arbetsmiljö, sociala rättigheter med mera i de varor som importeras.
FN-organet ILO har utarbetat förslag om hur sådana sociala klausuler skulle kunna se ut på global nivå. Ett problem med sociala klausuler vid import är att den nuvarande tolkningen av WTO-reglerna innebär att inga länder får införa importrestriktioner som särbehandlar varor utifrån hur de är tillverkade, så länge tillverkningsmetoden inte påverkar varans kvalitet, något som en ny WTO-runda får prioritera.
Ett annat problem är att WTO-reglerna säger att ”lika varor” ska behandlas lika. Detta innebär att varor som är tillverkade i enlighet med principer för rättvis handel eller som är miljömärkta inte får beläggas med andra tullar eller importrestriktioner än konventionellt framtagna varor. På längre sikt kan och måste dock tolkningen av de nuvarande reglerna ändras i takt med att internationella miljöregler utvecklas och konsumenternas syn på vad som är ”lika varor” ändras.
Hundratals miljoner människor får inte tillräckligt med mat. Livsmedel är mer än en handelsvara, och WTO:s handelsregler bidrar inte till livsmedelssäkerhet. För att uppnå en långsiktigt hållbar produktion av livsmedel måste förstörelsen av jord och vatten upphöra, människor måste ha tillgång till odlingsbar jord och vi måste tillämpa lokalt anpassade uthålliga jordbruksmetoder. Miljöpartiet anser att jordbrukspolitiken ska ge bönderna rimliga villkor för produktionen, i samklang med en ekologisk utveckling.
Livsmedelssäkerheten – ett hållbart jordbruk som tar hänsyn till sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter – får inte motverkas i WTO:s jordbruksavtal. Jordbruket är inte bara varuproduktion utan har även ett ansvar för t ex bevarandet av värdefulla naturresurser, för utvecklingen av kulturlandskapet, för landsbygdsutvecklingen, för den lokala ekonomin och för livsmedelssäkerheten.
Skillnaden mellan vad som är protektionism å ena sidan och ett legitimt försvar av jordbrukets många funktioner å den andra är komplex och kräver en noggrann analys. För att klara dessa olika funktioner som jordbruket har och samtidigt säkerställa livsmedelssäkerheten bör ett första steg vara att livsmedelssäkerheten integreras i artikel 20 i WTO:s jordbruksavtal som en ”non-trade issue”.
Därmed skulle den få en överordnad roll i jordbruksavtalet och förutom att avvecklingen av exportsubventioner i de rika länderna ska påskyndas ska åtgärder kunna vidtas, till exempel skyddstullar, stödåtgärder eller ”minimum access-kvoter” för att import ska kunna vidtas, i syfte att stärka livsmedelssäkerheten. Kompensationsmekanismerna enligt Marrakechöverenskommelsen från år 1994 ska implementeras snarast.
WTO:s TRIPS-avtal (Trade Related Intellectual Property Rights) har kritiserats hårt av lokala och globala folkrörelser. Det finns en motsättning mellan detta avtal och FN:s konvention om biologisk mångfald, CBD. Den ger rätten till den biologiska mångfalden till de människor som förvaltar bl a hotade arter. Enligt TRIPS artikel 27.3 (b) åläggs samtliga WTO:s medlemsländer att införa patentlagstiftning eller liknande (s k sui generis) lagstiftning för alla växtsorter.
Vi anser att FN:s konvention om biologisk mångfald måste ges företräde framför TRIPS-avtalet. De folkrörelser som engagerat sig mot TRIPS (bonderörelser, miljö- och konsumentrörelser) menar att patent på mänskliga gener och av djur och växter inte ska tillåtas. Miljöpartiet delar denna uppfattning.
Frågan om patent på liv är en etisk fråga, inte en handelsfråga. Vidare måste ursprungsbefolkningarnas kunskaper om och nyttjande av lokala genetiska resurser skyddas. FN:s deklaration om ”farmers’ rights” måste här ges företräde. Rättigheterna till kunskaper om de lokala genetiska resurserna måste kombineras med kravet på att de ska bevaras.
”Biopiracy” – att röva biologiskt genetiskt material – handlar om privatisering, patentering och kommersialisering av livets byggstenar, generna.
Miljöpartiet anser att denna verksamhet borde tas upp i FN utifrån hållbar utveckling och säkerhet. Rätten till patent på växter och djur finns numera i WTO:s TRIPS-avtal och därmed är det möjligt att äga livsformer.
Konflikten finns här mellan stater där högteknologiska bioteknikföretag har sitt säte och de fattiga länder, vanligen i syd, vilka förfogar över 80 procent av det genetiska materialet på planeten.
Miljöpartiet anser att rätten till livet ska betraktas som mänsklighetens gemensamma egendom som inte ska kunna patenteras av en enskild individ eller företag. Det behövs en internationell konvention som förbjuder patent på alla livsformer. I slutändan handlar detta också om vem som ska ha kontrollen över livsmedelssäkerheten.
Idag förs denna kontroll i snabb takt över från utvecklingsländer och från små bönder till ett fåtal globala multinationella livsmedels- och frö/kemikalieföretag. Detta i sin tur leder till ett sårbart kemikaliebaserat jordbruk byggt på patenterade växtsorter. Detta är inte en långsiktig lösning för vare sig miljön, bönderna, landsbygden eller världens livsmedelssäkerhet.
Det internationella finansiella systemet har genomgått många kriser de senaste åren. För att världsekonomin ska fungera bättre krävs rättvisare spelregler för de finansiella transaktionerna och handel som inte ensidigt dikteras av världens rika. I en värld där det blir allt svårare för nationalstaterna att reglera de multinationella företagens verksamhet, medan WTO-systemet gradvis byggs ut, går utvecklingen således från nationell avreglering till en global ”på-reglering” av marknaden! Miljöpartiet anser att det krävs en broms på de alltför snabba och i grunden improduktiva globala kapitaltransaktionerna för att stabilisera världsekonomin.
Världshandeln skapar en globalisering av ekonomin och en hastighet på transaktionerna som har ökat känsligheten för störningar. Det behövs ett globalt politiskt instrument för att minska sårbarheten: Svaret är Tobinskatten! Förslaget om en internationell Tobinskatt på 0,05 procent på kortsiktiga valutaspekulationer fördes fram för mer än 20 år sedan av nobelpristagaren och USA-ekonomen James Tobin. Hans förslag om en transaktionsskatt på valutahandel har blivit en ofta framförd tanke, även bland ekonomer.
Han konstaterade att om inget görs för att kasta grus i maskineriet för kortsiktiga, spekulativa kapitalflöden kommer detta att allvarligt skada den internationella ekonomin. En skatt på 0,05 procent skulle generera intäkter på mellan 90 och 270 miljarder US-dollar varje år.
Pengarna skulle kunna bidra till att minska klyftorna i världen, samtidigt som den snabba takten i spekulationerna dämpas. En idé är att använda pengar till utvecklingsbistånd (miljö, utbildning, utveckling) i FN:s regi.
Miljöpartiet anser att en skatt på 0,1 procent bör införas på kortsiktiga valutaspekulationer mot alla OECD-valutor, detta genom en internationell överenskommelse, uppbackad av nationell lagstiftning. Den bör tillämpas där transaktionerna äger rum eller där affären avgörs, vilket gör respektive nationella centralbank ansvarig för skatteuppbörden. I samband med införandet av Tobinskatten bör man se över IMF:s kapitalpolitik.
Den av Ingvar Carlsson ledda Commission on Global Governance föreslog i sin rapport 1995 ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd. Commission on Global Governance har efter Asienkrisen upprepat sina krav och sin kritik av den nuvarande ordningen och föreslår ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd med en mer balanserad sammansättning än dagens G 8-grupp, i vilken endast världens rikaste länder och Ryssland ingår. Det är ett gigantiskt demokratiskt problem att endast de rika länderna sätter de finansiella spelregler som resten av världen får rätta sig efter.
Mot bakgrund av detta anser Miljöpartiet att ett ”hållbarhetens” säkerhetsråd bör inrättas inom ramen för FN som verkar för en miljömässig, social, ekonomisk och demokratiskt hållbar utveckling.
Commission on Global Governance menar också att det är nödvändigt med starkare global ekonomisk styrning för att hantera skuldkrisen. Det finns en växande ekonomisk marginalisering av världens fattiga. Det har gjorts vissa framsteg att bekämpa fattigdomen i länder som Indien, Kina och Bangladesh. Även om många lösningar till fattigdomsproblemen också ligger inom de fattiga länderna själva så finns det mycket som det internationella samfundet måste göra för att skapa mer gynnsamma globala förhållanden. Det gäller i första hand villkoren för handel, en omfattande skuldavskrivning och bistånd. Inom dessa områden måste vi göra mer som enskilda länder, men också gemensamt. En speciellt viktig fråga för att få en fungerande världsekonomi och en social utveckling som kan bekämpa fattigdomen är ett samlat initiativ för skuldavskrivningar av de fattiga ländernas skulder.
De skulder som den fattiga världen har till den rika är ett stort hinder för social utveckling och en bidragande faktor till världsfattigdomen. Miljöpartiet anser att dessa omoraliska skulder, som betalats tillbaka flera gånger om genom åren, måste avskrivas snarast.
Den ekonomiska globaliseringen, i kombination med stater som inte har ett starkt socialt engagemang, gör att många fattiga människor som arbetar i tillverkningsindustrin exploateras för att skapa billiga varor för de rika.
Obetald arbetstid, löner långt under existensminimum, långa arbetspass, utsatthet för farliga kemikalier, sexuella trakasserier, barnarbete, tvångsarbete och dålig arbetsmiljö är vanliga inslag som präglar tillverkningen i så kallade exportzoner i fattiga länder. I dessa zoner ges företagen särskilt gynnsamma villkor i stil med skattelättnader, obegränsad rätt att föra ut vinstmedel ur landet, förmånliga eller subventionerade hyror samt inskränkningar i arbetsrätten. Fackföreningar är ofta helt förbjudna.
Frihandelszoner eller exportzoner upprättas för att attrahera utländska investeringar och öka exporten. Dessutom hoppas regeringarna att detta ska innebära ökad kompetens, teknik och kapital som leder till utveckling. Problemet har varit att verksamheten i zonerna, förutom i några fall, inte spridit sig till landet i övrigt. De flesta företag som etablerar sig i zonerna är dessutom oftast lågteknologiska och konkurrerar med låga priser snarare än med hög produktkvalitet och teknologiskt kunnande.
Dagens världshandelssystem tillåter och uppmuntrar en så kallad frihandel istället för socialt och miljömässigt ansvarsfull handel. Handel är inget mål i sig, utan ett medel att uppnå ökad välfärd.
Miljöpartiet anser att frihandelszonerna och de idag gällande handelsrelationerna mer gynnar konsumenterna i de rika länderna än producenterna i fattiga länderna. Därför måste frihandelszoner regleras.
Som en reaktion mot detta väljer allt fler konsumenter produkter och tjänster som tillverkats i enlighet med etiska principer. För att det ska vara möjligt krävs just nu mer av rättvis handel än av frihandel! Rättvis handel är både en uppsättning principer och ett konkret arbete som bedrivs av en rad organisationer som till exempel rättvisemärkningen.
Syftet med en rättvis handel är att upprätta nya eller förändrade befintliga handelsrelationer med producenter i fattiga länder så att samtidigt arbetsförhållanden, livsmiljö och miljön förbättras. Både sociala och miljömässiga kriterier är relevanta och oskiljaktigt sammanflätade med respekten för mänskliga rättigheter. För att handeln ska leda till ökad välfärd krävs det att de sociala och ekologiska kostnaderna avspeglas i produktionen.
Som ett resultat av att de sociala och miljömässiga missförhållandena i de fattiga länderna blir alltmer kända för konsumenterna i de rika länderna skaffar sig många företag ”uppförandekoder”. Uppförandekoder är dokument som anger vilka principer som ska gälla i företagens verksamhet (t ex anställdas arbetsvillkor, hälso- och säkerhetsaspekter). Uppförandekoderna har blivit viktiga redskap för företag som vill garantera att sociala och miljömässiga krav uppfylls i den egna såväl som i underleverantörernas verksamhet.
Förutom företagens behov av att profilera sig som socialt ansvarstagande och ”etiska” har bristen på internationellt bindande regler gjort att användningen av uppförandekoder vuxit snabbt. Problemet med dessa koder är att dessa inte är lagligt bindande utan endast utgör frivilliga åtaganden. Koderna kan utvecklas och antas av enskilda företag eller företagarorganisationer, men också av fackföreningar, folkrörelser och mellanstatliga organisationer. Ibland utvecklas de i samarbeten mellan ovan nämnda aktörer. FN-organet ILO har utarbetat en så kallad Codes of Practices för cirka tjugo branscher.
Problemet med koderna är att de kanske mer fungerar som ett redskap för marknadsföring än som ett sätt att förbättra de anställdas arbetsförhållanden. Ofta är koderna mycket vaga och saknar konkreta metoder och mål att arbeta för. Inte sällan är koderna helt okända bland underleverantörerna där tillverkningen faktiskt sker. En försvårande omständighet i sammanhanget är också att företagen inom tillverkningsindustrin i allt större utsträckning lägger ut tillverkningen på andra företag som i sin tur kan ha underleverantörer.
På detta sätt blir kedjan svår att kontrollera och granska i förhållande till företagets etiska principer. En fördel med uppförandekoderna är att företagen faktiskt kan stämmas för brott mot marknadsföringslagen om de uttryckligen säger sig stå för ett ”etiskt” innehåll de inte kan garantera.
Ännu en positiv aspekt är att om företagen menar allvar med sina koder så kan fristående revisorer eller miljöorganisationer och mänskliga rättighetsorganisationer få i uppgift att granska deras verksamhet. Genom denna metod finns möjligheter att ta steg framåt i strävan mot en socialt och miljömässigt hållbar utveckling.
Miljöpartiet anser att uppförandekoder ensamma inte kan åstadkomma denna socialt och miljömässigt hållbara utveckling, men kan vara ett sympatiskt komplement till internationell lagstiftning mot de multinationella företagens globala jakt på nya vinster på världsmarknaden.
När det gäller biståndet ser vi nu en global tendens till minskande biståndsvilja: bara i snitt 0,23 procent av de utvecklade ländernas BNP går till bistånd. Till Afrika söder om Sahara har de officiella flödena av bistånd fallit i reala termer med en tredjedel sedan 1991 och täcker nu knappt räntan på skulderna till borgenärerna.
Denna minskning av biståndet har inte följts av ökade privata investeringar. Miljöpartiet anser att biståndsviljan kan betraktas som en symbol för solidariteten i världen och därför bör höjas till minst 2 procent av BNP i alla de rika länderna.
Biståndet kan i bästa fall spela en liten roll för en rättvisare utveckling i världen, men kan aldrig tas som intäkt för att inte göra något åt de verkliga problemen såsom den orättvisa världshandeln, de fattiga ländernas bristande inflytande i internationella organisationer och strukturella förändringar i de rika ländernas ohållbar konsumtions- och produktionsmönster. Biståndet kan inte ses enbart som en solidaritetshandling från den rika till den fattiga världen utan också i hög utsträckning som en kompensation för kolonialism, århundraden av exploatering och slaveri samt för den nettobetalningsström som låntagarländerna levererar till nord.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
|
|
Ulf Holm (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |